2.1 Analys av person- och karaktärsframställningar i Erikskrönikan
2.1.5 Hertig Erik – fursten, riddaren och idealet
Att hertig Erik är krönikans huvudperson framgår tydligt, dels i beskrivningarna av honom och dels utifrån att så stor del av texten handlar om honom. Redan tidigt får läsaren veta att denne man är något alldeles extra. Vid Kung Birgers bröllop, som framställs med all hövisk glans, introduceras hertigen på allvar och omdömena om honom är av idel positiv karaktär:
I hertogh Eriks herberge war tha howat. Hans tokt giter engen man fullowat elle sakt huro mykin hon war. Hans milla hierta ok blid antswar thet fägrade alla hans gerninga swa som gul the stena, ther innan stå. (- - -)
Hans [kungens] broder hertugh Erik – ware thet en engil aff himmerik, han skipade sig ey bäter än saa –
han wart tha riddare aff konungsins hand,279
På många vis är denna, nästintill exempellöst, idealiserande framställning av hertig Erik också en tydlig fingervisning om vad som ansågs som värdefulla och positiva karaktärsdrag hos en person tillhörande det världsliga frälset. När Erik beskrivs som hövisk (att han har ”tokt”), att han har ett milt hjärta och att han ger blida svar (”antswar”), då framställs han som en av den
278
Erikskrönikan, s. 64. 279 Erikskrönikan, s. 75 f.
höviska litteraturens urtyper. Att han dessutom liknas vid en ängel i sitt goda beteende
förstärker också det den idealiserande framställningen. Det eftersträvansvärda här är alltså det höviska personlighetsidealet, där änglalik mildhet och ett belevat sätt är viktiga. Vidare behäftas denna framställning också med att hertig Erik görs till riddare av sin äldre bror, kung Birger. Därmed ger den idealiserande framställningen av personen Erik också generell glans åt riddardubbningen och därmed riddarväsendet i sig, samt knyter an de höviska idealen till just de ridderliga klasserna i det medeltida samhället. På så vis framställer alltså
Erikskrönikan de ideal som det världsliga frälset ville omfatta, och kopplar dessa till denna grupp.
Vad gäller de motiv som ligger bakom den här framställningen av hertigen, så är det främst två som förefaller särskilt relevanta. Till att börja med följer framställningen ett stilistiskt mönster inom just den medeltida litteraturen och inte minst riddarkrönikorna280, där det var viktigare att visa på idealet än den krassa verkligheten. Detta gör att de ideal som framträder pekar mot de generella värderingar som tillhörde den europeiska, höviska kulturen, inte endast de specifikt svenska förhållandena. Emellertid befinner sig framställningen i avseende på den unge hertigen i ett sådant sammanhang, om Erikskrönikans helhet tas i beräkningen, att det verkar som det finns ytterligare motiv till de överdrivna hyperbolerna. Detta ytterligare motiv rör Erikskrönikans politiska tendens, enligt vilken det var viktigt ett ändamål att
framställa just hertig Erik i ett idealiserande ljus. Den grupp man i så fall önskade appellera till var alltså det svenska frälset och det är därför också troligt att de idealiserande
beskrivningarna även väl speglar deras ideala uppfattningar, såväl som generella europeiska värden.281
280
Se exempelvis Jansson, Medeltidens rimkrönikor s. 158 f.
281 Det bör emellertid sägas att det utifrån det första av dessa motiv går att ifrågasätta den här undersökningen i avseende på materialets representativitet. Det skulle till exempel gå att ifrågasätta huruvida det är riktigt att tolka de ideal som framställs i Erikskrönikan som representativa för det världsliga frälsets idealiserade självbild, snarare än som representativa för en litterär genre. Här är det dock möjligt att stödja sig på det faktum att Erikskrönikan i tidigare forskning utpekats som ”det svenska ridderskapets propagandaverk”, vilket också leder vidare mot en av krönikans kontexter, nämligen europeiseringen. I denna strävan, vilken kommenterats tidigare, var det eftersträvansvärt för det svenska, världsliga frälset att visa hur väl man tillhörde den kontinentala
riddarkulturen med dess ideal och världsbild. Det blir alltså viktigt att, i den första egna historieskrivningen inom den ridderliga traditionen, framställa karaktärer och berättelser som omfattar den föreställningsvärld som man eftersträvade och ansåg att man tillhörde. I övrigt är det i det här sammanhanget även relevant att peka på de tillfällen då Erikskrönikan framställer beteenden hos de idealiserade karaktärerna som går emot de stilistiska idealbilderna. Dessa nyanser, vilka kommer att analyseras senare i undersökningen, visar även de på att krönikan ger information utöver de strikt stilistiska greppen. Detta betyder inte att framställningen är balanserad av någon sorts realism, men att det finns andra ideal att hitta i texten än de som tillhör det genrespecifika. Kontentan av detta resonemang är att relationen mellan genrens stilistik och det världsliga frälsets idealiserade självbild i Erikskrönikan är sådan att föreliggande undersökning är fruktbar att genomföra.
På många ytterligare ställen i kröniketexten förstärks och beskrivs hertig Eriks höviskhet ytterligare. En synnerligen talande episod står att finna i samband med Eriks besök vid det norska hovet, alldeles efter kung Birgers kröning. Avsnittet i fråga är fullt av exempel på höviskt beteende och det slående är hur noggrann krönikören varit att spegla det höviska samtalet, i starkt idealiserad form. När Erik skall resa hem och tar farväl av drottning Eufemia förstärks hans höviska framtoning genom det höviska, verbala utbytet de har:
Tha sagde thet ädela, rena blod: ”Faar wel, son ok julabroder!” Han sagde: ”Min kere sötha moder, nu wil jak giffwa ider Gudi i wall fore idra dygd swa margfall, ther iak hawer aff ider rönt ok set, ok mykin glade, I haffwen mik theet. Min tiänst er ider hwar iak är.” Hon haffde han i sith hierta kär for utan allan falskan sidh,
swa rönte han tha han torffte widh.282
Det förefaller som högst tvivelaktigt om något sådant här farväl verkligen ägt rum, men textavsnittet förmedlar däremot mycket information om de höviska idealbilder som
genomsyrade dess författande. Här framkommer vikten av att kunna uttrycka sig höviskt, och på många vis också vikten av att kunna uttrycka sig väl överlag. Det tillhörde helt enkelt det världsliga frälsets ideal att kunna navigera den höviska kulturens verbala vatten likväl som att leva upp till exempelvis idealet om mildhet. Till denna verbala aspekt av höviskheten hörde också kunskapen om ridderlighetens motiv i samtalet, vilka i det här fallet utgörs av
anspelningar på det gudaktiga, det dygdiga och på den höviska kärleken. Den höviska kärleken begränsas i detta exempel inte till att bara vara ett trånande på avstånd till en ouppnåelig jungfru, utan handlar i detta fall om kärlek mellan en svärson och hans svärmor. På sätt och vis åskådliggör Tyrgils i och med detta den höviska kärleken och troheten tydligare, när den äger rum utan amorös suddighet. Meddelandet är enkelt i all sin finess: dessa två, ädla människor älskar varandra för de goda, höviska kvaliteter de ser i varandra och förhållandet blir som mellan mor och son. Det finns alltså både en intimitet och en kvalitet i deras kärlek, vilket gör det föga förvånande att Erik erbjuder drottningen sin tjänst. En djupare betraktelse av det höviska samtalet rör också dess roll som identifierande och
exkluderande markör för vilka som tillhör respektive inte tillhör det världsliga frälset. För att
282 Erikskrönikan, s. 92.
tillhöra den privilegierade gruppen måste man också kunna tala dess språk, eller åtminstone vara bekant med språkets former och motiv. Av de motiv som förekommer i detta exempel förefaller det höviska kärleksmotivet att vara det som har den tydligast avgränsande
funktionen och som mest uppenbart signalerar grupptillhörighet. Det var troligtvis svårare för oinvigda att relatera till detta än exempelvis till gudsfruktan och gudaktighet, vilka även andra samhällsgrupper erfor genom kyrkans försorg. Här ska dock nämnas att inslaget av stilistisk konvention är mycket omfattande, något som redan kommenterats i inledningen till denna uppsats. Därmed måste också informationen i detta textavsnitt betraktas som visande på ett mer generellt sammanhang än det strikt taget svenska.
När det gäller hertig Eriks höviska leverne och person förser krönikan med ständiga exempel. Ofta omtalas Erik med tillnamn som avser upphöja och visa honom som det svenska
ridderskapets idealperson, och i synnerhet är det ett tillnamn som återkommer: ”hertogh Erik then mille283”. Det är troligtvis ett misstag att fästa stor vikt vid detta och att se det som att mildhet var den främsta av de höviska dygderna i det svenska, världsliga frälsets ögon på 1300-talet. Det är ju onekligen ett passande tillnamn för en framtida kungs far, vilket leder rakt in i resonemanget om Erikskrönikans tendens och syfte. Att framställa kungens far som ”then mille” är mycket strategiskt i avseende på kungens stöd bland dem han skall styra. Det går emellertid att ana en ytterligare och relaterad möjlighet i detta ständigt återkommande tal om mildhet; det förefaller också som en önskad verklighet ur de ledande stormännens
perspektiv att ha en mild kung som är väl medveten om vilkas arbete som säkrat
troninnehavet. Detta är visserligen samma grupp som ofta anges som Erikskrönikans avsedda publik och även kanske beställare, men det går inte att utifrån denna undersökning leda ett sådant resonemang i bevis. Det får snarare hållas som en möjlighet med hög rimlighet att detta tillnamn kan ha haft sådana förtecken. En ytterligare möjlighet är naturligtvis att det tillhör den stilistiska konventionen att tala om en makthavare man önskar framställa i god dager som just mild.
Andra omdömen om Erik som också kan kopplas till det höviska begreppet är egenskaperna ädel och vis. Exempelvis i texten om hovet i Fagradal, där kungarna Birger av Sverige och Erik Menved av Danmark dagtingade284 om hertig Eriks framtid, omnämns den frånvarande
283
Se exempelvis Erikskrönikan, s. 100, och även s. 103, där omnämns han som ”Erik then mille”. 284 Beslutande- och bedömandeprocess med rättsliga och politiska implikationer.
hertigen av författaren som den: ”ädela wise man285”. Det omgivande sammanhanget ger vid handen att Erik hade goda skäl att akta sig för att närvara vid det hov där hans broder kung Birger, som hertigen vid det här laget troligtvis redan konspirerade emot, och hans
bundsförvant, kung Erik av Danmark, alltså bland annat skulle avhandla hertigens dagtingan. Att det skulle kunna betraktas som brist på ridderligt mod att undvika att närvara verkar inte besvära Tyrgils i någon större utsträckning, istället styr han ändå, genom epiteten ädel och vis, sin framställning så att Eriks agerande framstår i god dager.
Epiteten i sig passar väl in på en person som förkroppsligar de höviska idealen, men agerandet är inte i linje de uppenbart manifesta idealen. Att medvetet hålla sig undan bara för att en situation skulle kunna vara farlig eller obekväm förefaller inte vara i linje med de ridderligt höviska idealen om mod. Det går därmed att argumentera för att hertigens agerande hade en annan bevekelsegrund, än upprätthållandet av de ridderliga dygderna. Det kan istället ses som ett utslag av realpolitiskt klarsinne och bristen på negativa omdömen, samt de positiva
epiteten, kan betraktas som ett erkännande av detta till synes oridderliga, ”fega” beteende. Detta exempel skulle således kunna tyda på att det verkligen fanns en alternativ eller underliggande beteendekod med egna ideal, vilken kunde utgöra modell för det världsliga frälsets ageranden när så behövdes. I den här undersökningen betraktas, som bekant, denna underliggande bevekelsegrund som en latent sida av det svenska 1300-talsfrälsets ideologi.
Nästa avsnitt att behandla är hämtat ur Erikskrönikans framställningen av hur hertig Erik håller ett hov i Lödöse under påsken år 1310. I detta textavsnitt finns goda exempel på de uppenbart ridderliga dygderna och höviska levernet:
Om paschane giorde han [hertig Erik] eth hoff i Lödesom med mykit loff,
han aff mangom manne fik fore then tokt han ther begik. Han giorde manga riddara aff them ok sende them wäl til landa hem med gul ok sölffwer ok dyra kläder. Thet er thet gotz man wäl städer, thet man giffwer en dugande man, then som thet forskylla kan. The gyrende wordo ther alle rike.
285 Erikskrönikan, s. 101.
Seent the föddis hans like tess milla hertugh Erik,
ther swa mykla dygd hawer med sik.286
Återigen är det de höviska motiven som går igen i kröniketexten, exempelvis generositet och belevat leverne. Det är tydligt att krönikören vill framhålla även de materiella aspekterna av den höviska kulturen; hertigen skänker både guld och silver till sina män, samt dyra kläder. Å ena sidan visar dessa extravaganta gåvor, som hertig Erik ger bort, att generositet tillhör de höviska idealen på ett karaktärs- och personplan, och är å andra sidan också vad som var betecknande för relationen mellan Erik och hans män. Det är värt att notera att krönikören kommenterar detta goda beteende med ett normativt, nästan uppfostrande, uttalande: ” Thet er thet gotz man wäl städer, thet man giffwer en dugande man, then som thet forskylla kan”. Detta förhållande att en furste lönar sina män med materiella gåvor som de också förväntas förtjäna genom att utföra sin tjänst väl, poängteras alltså och förefaller vara något som krönikören vill pränta in och uppvisa för sina läsare. Liksom i fallet med hovet i Bjälbo, där Erik ordnade bröllop som belöning åt sina främsta män, framställs även här en feodal relation mellan fursten och hans svurna män. Detta förstärks av att Erik vid samma tillfälle också gör riddare av ”manga aff dem”, vilket innebar en formalisering av det personella lojalitetsbandet mellan herre och vasall, mellan Erik och hans män. Eriks framstår ännu en gång som en ridderskapets absoluta förebild.
Ett ytterligare tillfälle då Erik omnämns med epitetet ”den milde” och som på allvar tjänar till att visa på hertigens personliga dygder och hans höviska inflytande på sin omgivning är de festdagar som hölls i Lödöse år 1313. Beskrivningen är här mycket detaljerad och innehåller alltifrån festsalens uppbyggnad till gästernas färd dit. Hela avsnittet är en lång uppvisning i höviskhet och en tydlig deklaration om den nordiska ridderlighetens förträfflighet:
Twe grewasönir aff Tyzskaland the wordo riddara aff hertogens hand. Then marskalk war ok foder gaff han haffde aff lödukt sölff en staff. Tha gaff han ey foder utan swa han loot then staff ther innan staa, loot hwaan taka som han wille. Swa badh hertogh Erik then mille. Thaghar thet foder ey lenger wan, tha gaff han then staff en gärande man.
286 Erikskrönikan, s. 142.
Ther war goder rätter ok starker friidh. Man fik ther hwat man torffte wiidh. Wiin ok miodh war ther ospart widh hwario menniskio ther war, swa at engin kerde at honom war faat.287
Här är det av stort värde att betrakta anslaget och ambitionen i framställningen. Till att börja med ges hela situationen extra strålglans av att man har två gästande, tyska ”grewasönir”, alltså från det stora förebildslandet. Att det sedan är hertigen som dubbar dem till riddare innebär ju en stor prestigevinst för Erik själv i synnerhet och det svenska frälset i allmänhet. Det svenska frälsets bild av sig själva som ett europeiskt riddarfrälse av modernt snitt och med internationellt anseende stärks. Frågan är naturligtvis om det är så att krönikören, oavsett de faktiska händelserna, ger uttryck för en strävan eller önskan snarare än ett faktiskt
sakförhållande. Det framgår således med all önskvärd tydlighet att det ingick i det svenska 1300-talsfrälsets självbild att uppnå ett erkännande för sin status som just ett riktigt frälse även utanför rikets gränser.
Vad gäller framställningen av hertig Erik, så är de mest framträdande höviska attributen den generositet och den förmåga att stå värd för grandiosa tillställningar som genomsyrar texten. Överhuvudtaget upptas stora delar av Erikskrönikan av detaljerade beskrivningar av festliga hov, och Tyrgils sparar inte på krutet i sina lovord och emellanåt ohöljda skryt. I det aktuella fallet poängteras det att det bjuds på ett sådant överflöd av mat, vin och mjöd under de fyra dagarna att ”engin kerde at honom war faat”. Denna poängtering tyder inte bara på att generositet var att betrakta som eftersträvansvärt, utan att även förmågan att kunna bjuda storslaget ansågs viktigt bland de frälse, och i synnerhet då bland högfrälset. Att ha förmågan, och alltså inte bara viljan, att bjuda stort pekar i sin tur på helt andra ideal och underliggande faktorer än vad generositet gör. Det handlar inte bara om skryt eller frikostighet. Här inträder en social och ekonomisk dimension som fungerar särskiljande, inte bara inom frälset utan även gentemot andra samhällsgrupper. Naturligtvis kan endast en ytterst liten del av frälset ha varit kapabla att hålla hov på hertigens nivå, men om förmågan att stå värd och bjuda
storslaget var en del av frälsets idealiserade självbild, så förefaller det troligt att denna förmåga fungerade som en medveten deklaration om fräslets syn på sig själva som
samhällsgrupp. För en medlem av det världsliga frälset under 1300-talet var det alltså inte bara en fråga om att bjuda till fest för att det var trevligt; det var ett förväntat skick och ingick
287 Erikskrönikan, s. 148.
i att definiera och hävda frälseklassen inom den rådande samhällsordningen, samt, till viss del, också ett sätt att designera sin egen tillhörighet inom frälsegruppen. Det skall dock sägas att förmågan att bjuda på storslagna fester ingalunda är att betrakta som det enda, eller ens tydligaste, sättet att deklarera sin klasstillhörighet i Erikskrönikans framställning av den svenska frälseeliten.
Här blir det dock en smula komplicerat att få ihop den hela bilden. Bland de höviska dygderna finns ideal om att bete sig måttfullt och inte skrytsamt, samtidigt som det anses utmärkande för de ridderliga klasserna att de håller stora, generösa fester med betoning på överdådig tillgång på mat och dryck. Såväl de eftertraktade egenskaperna måttfullhet och ett opretentiöst sätt, som sedvanan att befästa den egna gruppens plats i samhällshierarkien genom grandiosa bjudningar får dessutom betraktas som tydligt manifesta delar av frälsets idealiserade självbild och ideologi. Ett sätt att försona dessa, till synes, motsatta ideal skulle kunna vara att betrakta idealen som gällande olika kontexter, den personliga och den manifesterande publika. Det kan möjligen också betraktas som två nivåer av kommunikation, där den ena, den personliga, styrs av koderna för individuellt beteende, uppträdande och uppförande, exempelvis hur man talar och för sig. Den andra nivån, den företrädande, styrs av ideal som påbjuder hur en medlem av det världsliga frälset skulle agera för att kommunicera och stärka gruppens ställning. Här handlar det om deltagandet i och skapandet av frälsets sociopolitiska arenor i form av tillställningar och där till hörande signifikanta gester, ofta i form av gåvor. Detta gör festandanordnandet och bjudningarna till sociala markörer som bidrar till att kommunicera den egna gruppens etablerande och vidmakthållande som privilegierad samhällsklass. I den här undersökningen hålls detta förhållande för sannolikt och den manifesta ideologin framstår alltmer mångfacetterad och omfattande. Det var därmed i linje med idealen, om än kanske inte verkligheten, att bjuda på en hejdundrande skrytfest av frosseri och lyx, vilken man sedan alltså spenderade med att gå runt och vara anspråkslöst charmerande. Denna skiljelinje mellan det personliga uppförandet och det sociopolitiska sammanhanget är inte på något vis unikt för detta exempel utan speglar ett mönster som går igen genom hela krönikans spegling av det