Erikskrönikan i forskningen

Erikskrönikan har varit föremål för omfattande studier och undersökningar genom åren, inte minst i avseende på omständigheterna kring verkets tillkomst och bevarande. Emellertid har forskningen inte begränsats till dessa områden utan också utsträckts till att omfatta allt från krönikans berättelser om den politiska samtiden till Erikskrönikan som litterärt verk. Nedanstående genomgång av forskning är inte på något vis en fullödig ventilering av alla aspekter som undersökts i samband med Erikskrönikan. Urvalet har gjorts med hänsyn till verkens relevans för kommande undersökning, däremot förtjänar det att påpekas att flera olika typer av forskning knuten till Erikskrönikan har relevans för kommande undersökning och att orienteringen därmed spänner över flera angreppssätt och infallsvinklar. Genomgången har inte ordnats efter en i huvudsak kronologisk ordning utan följer snarast en lös, tematisk indelning.

När det gäller forskningen kring Erikskrönikan finns det en författare som inte kan förbigås och som bör få inleda denna orientering, nämligen Rolf Pipping. Hans arbete med krönikan har inte sällan legat till grund för andras forskning och kan på många vis betraktas som ett slags fundamental grundforskning i ”genren” Erikskrönikan. Så även i fallet med denna uppsats, det är Pippings edition av kröniketexten som ligger till grund för Sven-Bertil

Janssons edition⁹⁶ på vilken kommande undersökning bygger. Pippings arbete och forskning har varit av huvudsakligen filologisk karaktär och utrett och tillgängliggjort Erikskrönikans text och innehåll för andra forskare.⁹⁷

Sven-Bertil Janssons avhandling Medeltidens Rimkrönikor: studier i funktion och stoff⁹⁸ är ett betydande bidrag till förståelsen av Erikskrönikan som litterärt verk. Jansson uppger i förordet att ambitionen i undersökningen är att ”teckna en bild av rimkrönikorna som litterär grupp” och att ”sätta in Erikskrönikan i ett vidare sammanhang”. Författaren anlägger också ett särskilt fokus på just analysen av Erikskrönikan och bidrar således med avgörande

information om dess litterära tillhörighet och karaktär. På många vis är detta verk därmed av särskilt stor betydelse och vägledning för läsning, tolkning och förståelse av kröniketexten.

Följande två verk berör en fråga som sedan länge fängslat dem som bedrivit forskning om eller i anknytning till Erikskrönikan och det är frågan om vem författaren var. I sin avhandling

Erikskrönikans författare⁹⁹, försöker Ingvar Andersson på ett mycket förtjänstfullt sätt att ringa in och förstå vem krönikören kan ha varit. Det är dock inte fråga om en

personidentifiering utan ett omsorgsfullt inringande och tecknande av ett anonymt författarporträtt. Andersson försöker att utifrån kröniketexten utröna såväl författarens

bildningsnivå och politiska tillhörighet, som syften och tidpunkten för författandet. På många vis har Anderssons insats utgjort ett avstamp för att återskapa den historiska kontext ur vilken krönikan sprungit. I detta sammanhang är det naturligt att anknyta till Bengt Jonssons postumt publicerade Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering¹⁰⁰. Som titeln antyder handlar boken om ett försök att fastställa vem som skrev Erikskrönikan och till skillnad från

Andersson eftersöker Jonsson en faktisk person. Den mycket gedigna och omfattande

utredningen förmedlar också ett namn och historisk person som med stor sannolikhet faktiskt var Erikskrönikans författare, nämligen Tyrgils Kristinesson¹⁰¹. I avseende på undersökningen i den här uppsatsen är det naturligtvis av mycket stort intresse att få detta förhållande klarlagt, emellertid är det dock av ännu större värde att få del av Jonssons omfattande utredning i syfte

96 Jansson, sidorna 20-23 i inledningen till 1987 års edition av Erikskrönikan.

97 Till Pippings mest inflytelserika verk hör: Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926), Erikskrönikan

enligt Cod. Holm : D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter (Stockholm 1921 och nyutgåva Uppsala

1963) och Erikskrönikans ordskatt (Helsingfors 1919). 98 Jansson, Medeltidens rimkrönikor.

99 Andersson. 100

Bengt Jonsson, Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering, Uppsala 2010.

att fastslå proveniens och tradering. Det är inte bara den givna källkritiska aspekten som gör detta angeläget utan också förståelsen för miljön ur vilken Erikskrönikan vuxit fram.

Conny Bloms avhandling Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna¹⁰² handlar om relationerna mellan Erikskrönikan, den så kallade Förbindelsedikten och Karlskrönikan. Anslaget här är alltså texthistoriskt utredande, med tradering och textgenealogi som centrala inslag. Syftet är att bringa klarhet i deras inbördes beroendeförhållanden samt söka

förklaringsmodeller till de eventuella tendenser som bakomligger krönikornas texter. I

relation till kommande undersökning är Bloms forskning ett välkommet inlägg och ger viktiga källinformationer om Erikskrönikan.

Ett verk som förtjänar att nämnas i det här sammanhanget är Kjell Kumliens Historieskrivning

och kungadöme i svensk medeltid¹⁰³, i vilken författaren ger värdefulla inblickar i

Erikskrönikans värde som källa till svensk historia. Det som gör Kumlien särskilt relevant är han kunnat påvisa hur Erikskrönikan, sin tendensiösa framställning till trots, inte sällan överensstämmer i många faktauppgifter med andra, och av varandra oberoende, samtida dokument.¹⁰⁴

Ett verk som i stor utsträckning tangerar och ansluter till både Bloms och Kumliens forskning är Gisela Vilhelmsdotters Riddare, bonde och biskop¹⁰⁵. Visserligen kan ansatsen här

betraktas som huvudsakligen historiografisk och med ett omfattande inslag av texthistoriskt utredande. Denna skrift innehåller en grundlig genomlysning av Erikskrönikan som källa till kunskap om Sveriges äldre historia och omfattar i denna ambition en idé om krönikans funktion i sin samtid. Värdet av Vilhelmsdotters avhandling i förhållande till kommande undersökning ligger främst på det källkritiska planet och berör diskussionen om huruvida krönikan kan tillskrivas en didaktisk funktion eller inte.

När det gäller den forskning i vilken Erikskrönikan begagnats som källa till det historiska skeendet och till de historiska händelser den skildrar, är det framförallt Jerker Roséns arbete som förtjänar att lyftas fram här. I avhandling Striden mellan Birger Magnusson och hans

102 Conny Blom, Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna, Lund 1972. 103 Kjell Kumlien, Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid, Stockholm 1979. 104

Kumlien, s. 118 f. 105 Vilhelmsdotter.

bröder¹⁰⁶ försöker Rosén noggrant och initierat att teckna bilden av den nordiska och i synnerhet svenska politiska historien mellan åren 1302 – 1319. Detta är ett omfattande verk som alltså har sin utgångspunkt i den såkallade andra brödrastriden, mellan Birger Magnusson och hans bröder Erik och Valdemar. Även om Rosén förhåller sig mycket kritisk till

krönikans berättelser och inte förlitar sig på Erikskrönikans uppgifter som obetingat sanna utgör den dock ett centralt källmaterial. Trots krönikans tveksamma källkritiska beskaffenhet är den följaktligen i avseende på just detta studieobjekt av stort värde. Emellertid utgör Erikskrönikan naturligtvis inte Roséns enda källa och det är av vikt att påpeka att han korsrefererar till ett stort antal andra källor i sin undersökning. Värdet av Roséns forskning ligger inte bara i vad som utreds om den faktiska politiska utvecklingen under den angivna perioden, utan också i den gedigna genomarbetning av Erikskrönikan som källmaterial. Rosén för en kontinuerlig källkritisk diskussion genom hela studien och ger därmed ett detaljerat perspektiv på kröniketextens källvärde.

Ett ytterligare forskningsfält som berör Erikskrönikan handlar om kröniketexten som samtidsvittne till företeelser och mönster som inte avser de specifika händelserna. Här intar krönikan rollen som ett slags samtida uppgiftslämnare om rådande strukturer och skick. Rikets

råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280-1480¹⁰⁷ av Herman Schück utforskar de väsentliga institutionerna för maktutövning vid sidan av kungamakten under den sena medeltiden. Erikskrönikan utgör i detta fall bara en del av källmaterialet och behandlas med medvetet kritisk hållning. Det är dock värt att notera att Schück tillskriver krönikan ett stort mått av användbarhet utifrån dess terminologi, språkbruk och som utgångspunkt för

analytiska resonemang.

I det här sammanhanget bör också nämnas Thomas Småbergs texter: ”Ideal och identiteter – Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och Karlskrönikan” och ”Riddaren och torneringen – konstruktionen av den rituella platsen i Erikskrönikan”¹⁰⁸. Båda dessa texter behandlar Erikskrönikan ur ett, för kommande undersökning, mycket relevant perspektiv. Här handlar det inte om att fastslå några politiska sanningar om Erik Magnusson eller genomföra en filologisk genomlysning. Istället använder Småberg krönikans text som ett källmaterial

106

Rosén, Striden.

107 Herman Schück, Rikets råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm 2005.

108 Thomas Småberg, ”Ideal och identiter: Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och Karlskrönikan”, Vänner, patroner och klienter i Norden 900-1800, Rapport till 26:e Nordiska historikermötet i Reykjavík (den 8-12 augusti), 2007, samt ”Riddaren och torneringen”.

som kan ses som exemplifierande för företeelser och fenomen i dess samtid, liknande Schücks forskning ovan. På många vis är detta precis så som den kommande undersökningen är ämnad att fungera. Här bör dock påpekas att dylika undersökningar är möjliga enkom därför de kan vila på resultaten från tidigare filologiska och sakutredande studier.