De döda

Den betydelse öborna lade vid hanterandet och deponerandet av djurben verkar således ha skiftat under mesolitikums lopp. Frågan är om detta även påverkade eller samspelade med synen på männi- skoben, och frågan är vilket förhållningssätt män- niskorna hade till de döda under mesolitikum. Got- lands mesolitiska material inkluderar både gravar och en förekomst av spridda människoben.

Gravar

Öns äldsta gravläggningar utfördes förmodligen redan i grottan Stora Förvar. Från grottan har hela Gotlands äldsta dateringar erhållits, 14_C-dateringar som bl.a. härrör från människoben. Det finns flera faktorer som talar för att dessa människoben till viss del, och framför allt i dess äldsta fas, kan här- röra från kroppar som ursprungligen placerats hela i

grottan. En dylik faktor är fyndmaterialet. Dels har två flinteggande benspetsar (den ena hel), dels har större mängder yxor (bl.a. hela) påträffats. Under 1892 års grävning i parcellerna F, G och H finns en uppgift om att 30 stenyxor ska ha hittats och i dessa parceller framkom också människoben, framför allt spridda utmed grottans väggar. Människobenen hit- tades från grottans botten och upp till ca 3 fots djup (Schnittger & Rydh 1940:47), vilket motsvarar de mesolitiska skikten. Det är också från de djupaste skikten i parcell G som ett flertal människoben da- terats till mesolitikum. Därifrån har ben från minst nio individer kunnat identifieras, de flesta unga av båda könen, däribland ett spädbarn, två barn och ett flertal ungdomar eller unga vuxna. Även ben från några vuxna och medelålders individer har kunnat identifieras (Lindqvist & Possnert 1999).

Den förhållandevis stora mängden yxor har för- anlett Bägerfeldt (1992) att föra grottan till kate- gorin yxplatser, men det är sannolikt en felaktig slutsats. Det var nämligen just under den tid yxplat- serna etablerades och huvudsakligen användes som Stora Förvar låg övergiven. En del av yxorna har för- visso troligtvis deponerats i slutet av mesolitikum. Det finns emellertid även yxor i de djupaste lagren och för dessa är en mer lämplig jämförelsegrupp flat- marksgravarna. De enda kontexter som flinteggade benspetsar och ett större antal yxor hittats i, från tiden före den andra litorinatransgressionen, är grav- arna i Kambs och Stora Bjärs. Kanske ska yxorna och benspetsarna i Stora Förvar förstås på samma sätt som de i flatmarksgravarna; nämligen som till- hörande gravläggningar.

Avseende människobenen i grottan finns två uppgifter som talar för att de spridda ben som på- träffats åtminstone till viss del kan härröra från ur- sprungligen kompletta kroppar. På grottans botten i dess inre del påträffades vid 1892 års grävning skilda delar av ett skelett hopsamlade i en hög, varibland några revben, ryggkotor, ett halvt bäcken, båda lår- benen och underbenen samt fragment av en arm kunde identifieras (Schnittger & Rydh 1940:47). Vid uppbrytandet av ett av kalkstensblock och min- dre stenar bildat plan på 3,5 m djup i parcell D, hittades också nära grottans nordöstra vägg en sam- ling skelettdelar inkluderande bl.a. kotor samt ben från armar och lår (Schnittger & Rydh 1940:37f). Min tolkning baserat på dessa olika uppgifter är att döda individer under tidigt mesolitikum placerades i grottan (jfr Lindqvist & Possnert 1999). De grävdes inte ner av de stratigrafiska förhållandena att döma,

utan istället verkar de ha lagts eller satts på mark- ytan, framför allt utmed grottans väggar, antingen med eller utan gravgods och ibland, men inte alltid, täckta av stenar.

Lindqvist och Possnert (1999) har lyft fram möjligheten att så många som hundra döda perso- ner kan ha förts från det gotländska fastlandet till Karlsöarna för att i grottorna där ha ingått i någon form av dödskult. Karlsöarna skulle av dåtidens människor ha kunnat betraktas som dödens öar, me- nade de. Med tanke på de besiktningar som gjorts av andra grottor på Stora Karlsö och med tanke på Lilla Karlsöns svårtillgänglighet med dess mestadels brant stupande sidor, är det emellertid sannolikt att Stora Förvar var den enda grottan som användes. Däremot håller jag med om det troliga i att de döda kan ha förts från det gotländska fastlandet till grot- tan. Syftet med att föra de döda till Stora Förvar kan dock ha varit ett annat än att de skulle ha ingått i en dödskult. Jag tänker mig att grottans betydelse låg i dess roll som pionjärernas fasta punkt i den nya världen, som deras mittpunkt och deras mikro- kosmos, och jag skulle vilja sätta gravsättningen av döda utmed grottans väggar som relaterad till detta. Kanske var de döda representanter för de olika so- ciala grupper som tagit sig till Gotland. Dessa re- presentanter kan ha kommit att gravsättas i grot- tan för att därmed göra dessa sociala grupper till en integrerad del av de ritualiserade handlingar som utfördes i grottan och därmed till en integrerad del av världen.

Gravsättningen av döda i Stora Förvar verkar ha varit som mest intensiv i den allra äldsta fasen med mycket tidiga dateringar på de flesta människobe- nen (se Lindqvist & Possnert 1999). Detta verkar ha varit ritualiserade handlingar som utfördes i sam- band med att människor etablerade sig i ett helt nytt landskap och gjorde sig till en del av en helt ny värld. Precis samma förhållande kan ha varit gäl- lande också för de äldsta kända jordgravarna, vilka daterats till tiden kring 6900 f.Kr. I tid sammanfal- ler nämligen dessa med att den mest intensiva fasen i Stora Förvar avtog, vilket möjligen ska förstås som att människorna nu kom att etablera sig på ett helt annat sätt även på det gotländska fastlandet. Kanske hade människorna nu blivit så pass många i regio- nen att grottan inte längre räckte till som samlande fast punkt i tillvaron, även om den fortsatte att vara en central och viktig plats även under de kommande århundradena. Det finns inga äldre spår, samtida med den första fasen i Stora Förvar, kända på huvud-

ön, även om jag ser det som troligt att de levt där redan då. Detta motsvarade troligtvis den tid då ön utforskades och upptäcktes. De första mer stationära lokalerna och de första gravarna är ungefär 500 år yngre än de äldsta lämningarna från Stora Förvar. Därför skulle jag vilja se gravläggningarna av döda på fastlandet som en del i människornas första ian- språktagande av och etablerande inom skilda bygder eller områden på huvudön. Ett behov av att markera människans närvaro och göra de döda till en inte- grerad del av landskapet även på fastlandet, verkar ha växt fram.

Fyra skelett är kända, vilka påträffats i eller i anslutning till tre olika gravar på det gotländska fastlandet. En av gravarna har hittats i Stora Bjärs och från Kambs föreligger två säkra gravar. Två av skeletten, dels mannen i Stora Bjärs-graven, dels ett kvinnligt skelett från Kambs har 14_{C-daterats. Da-} teringarna föll kring 6968+/-128 f.Kr. respektive 6878+/-130 f.Kr. (8050+/-75 BP, 7970+/-80 BP) (Lindqvist & Possnert 1999:79). Tre av de fyra ske-

letten har hittats i Kambs och de härrör troligtvis från två olika gravar, vilka framkom vid grustäkt. Två personer, båda bedömda som män, påträffades begravda i varsin grav. Båda två hade placerats i sit- tande hocker (se fig. 4.12). Därutöver hittades, till- sammans med i platsens grustag nedrasade delar av det ena manliga skelettet även delar av ett kvinnligt skelett. Troligen är alltså en av platsens två gravar en förstörd dubbelgrav alternativt så har en tredje grav funnits på platsen. Viktigt att notera är att platsens gravar, även om de delvis förstörts, kom till arkeolo- gins kännedom och att de som arbetade vid grustäk- ten dessutom betonade att det inte hörde till vanlig- heterna att hitta ben på platsen (Arwidsson 1949). Detta talar för att det inte rör sig om något större gravfält, utan om en mindre gravgrupp. Gravarna framkom på krönet av den grusås, i vars sluttningar ner mot Martebo myr stora mängder yngre mesoli- tiska yxor påträffats, samt nära Lummelundaån som ledde vidare ut till kusten. På så vis markerade grav- platsen in- och utfarten från Martebo myr. Förutom

Figur 4.12. Enpersonsgraven i Kambs, Lummelunda sn. Överst till vänster: skelettet med en invid höger axel liggande grönstensyxa funnen in situ. Skelettet hittades i sittande ställning med kraftigt uppdragna ben, lutande mot den ca en meter djupa, kittelformade gravgropens norra sida. Foto Greta Arwidsson. Ur Arwidsson 1949:149. Överst i mitten: den planritning som upprättades över graven. Ur Arwidsson 1949:150. Överst till höger: ett grovt slaget och eggslipat yxämne, 18,1 x 7,2 x 4,6 cm. Yxämnet hittades invid graven. Foto ATA. Ur Arwids- son 1949:154. Nederst från vänster till höger: den in situ påträffade slagna och slipade grönstensyxan, 9 x 4,4 x 1,6 cm stor. Starkt vittrad grönstensyxa funnen intill nedrasade delar av skelettet, 9,7 x 3.,9 x 1,7 cm stor. Grönstensmejsel funnen i omedelbar närhet av benen, 9,6 x 2,7 x 1,8 cm stor. Grönstensmejsel hittad på slänten strax nedanför graven, 9,9 x 3. x 2,4 cm stor. Fotografier ATA. Ur Arwidsson 1949:152f. Yxorna, yxämnet och mejslarna är ej skalenligt återgivna.

dessa två gravar är ytterligare en grav känd, från Stora Bjärs, där en i liggande hocker begravd man påträffats nedgrävd nära den högsta höjden, men på landsidan av Ancylusvallen från havet sett (Arwids- son 1979) (fig. 4.13). Den markerade härmed på sätt och vis in- och utfarten från Lickershamnsviken. Det är också troligt att gravarna lades nära bo- platserna att döma av det relativt korta avstånd som skilde Stora Bjärs-graven från Sudergårds I. Det ver- kar således ha funnits ett samband mellan grav- och boplatser även om de anlagts skilda från varandra. Efter begravningarna verkar öborna inte heller ha återvänt till gravplatserna för depositioner eller ri- tualiserande handlingar av annat slag, dessa verkar ha förlagts till aktivitets- och samlingsplatser runt om på ön. Hur dessa rumsligt relaterade till grav- platserna respektive boplatserna är okänt. De döda anlades hur som helst avskilt från andra aktiviteter och verkar också ha lämnats ifred. Gravarna verkar snarast ha markerat den lokala trakt där de döda en gång levt. Att det var olika sociala grupper som an- vänt de skilda gravplatserna indikeras, inte bara av närheten till boplatser, utan också av hur de döda placerats i gravarna, något som framträder än mer vid jämförelse med mellanmesolitiska gravplatser utanför ön. Mannen i Stora Bjärs hade gravlagts i liggande hocker, medan de döda i Kambs påträf- fades i sittande hocker. Kvinnan i Barumgraven i Skåne påträffades också i sittande hocker (Welinder 2009:266), medan den mindre gravgrupp som på- träffats i Tågerup enbart inkluderade personer som

gravlagts i utsträckt ryggläge med huvudet åt sidan (Karsten & Knarrström 1999). Sättet att placera kroppen och därmed konstruera gravarna är således homogent inom gravplatserna, men skiljer sig från lokal till lokal.

Det borde ha funnits fler enstaka gravar eller små gravgrupper av detta slag på Gotland, som kan ha markerat viktiga punkter och platser i landskapet. Det starkaste belägget för fler dylika gravplatser är de extraordinärt långa och välbevarade trindyxor, som påträffats på ön och som verkar kunna ha haft ett samband med gravarna (se kap. 4.2) (fig. 4.7 och 4.8). En möjlighet är att dessa extraordinärt långa yxor utgjorde föremål som deponerats i, till gravarna i Stora Bjärs och Kambs samtida och likartade, gra- var. Förutom den yxa som framkom i Kambs och den som påträffats i närheten av Stora Bjärs har lik- nande yxor hittats på andra platser kring Martebo myr, i Visby, på Baraön i Linaviken och vid Stång- myr på södra Gotland, samt även på okänd plats i Lärbro sn respektive Stenkumla sn (fig. 4.8). Att de är rikligast förekommande på norra Gotland, där äldre lokaler överlag är vanligast, stämmer väl in i bilden. Särskilt kring Martebo myr är de rikligt fö- rekommande med flera fyndplatser. Detta indikerar att gravplatser av detta slag kan ha varit förhållan- devis många, knutna till mindre sociala och lokala grupper inom ön, som härmed markerade sin när- varo i landskapet.

Gravarna ger även ytterligare en möjlig inblick i det sociala livet genom gravgodset. Både enpersons-

Figur 4.13.. Graven i Stora Bjärs, Stenkyrka sn. Till vänster: graven frilades endast delvis i fält, varefter beslutet togs att föra in hela graven till Gotlands Fornsal. Skelettet var nämligen i mycket dåligt skick och dessutom skadat. Ett hål fanns genom den gravlagdes hjässa och dess- utom stack udden av en benspets upp på insidan av höger bäckenhalva. Friläggandet fortsatte inomhus och bilden är tagen i utgrävningens slutstadium. Den avlidna hade placerats i liggande hocker, med två slagstockar av hjorthorn utplacerade inom ytan mellan låren och över- armarna. Vid närmare studie visade hålet efter ett hugg eller stick i hjässan påbörjad läkning, men däremot kunde konstateras att käkbenet i vänster underkäke var krossat efter ett hugg eller slag, varpå sex tänder lossnat och dessa skador visade inga tecken på läkning (Arwids- son 1979:22f). Foto Erik Nylén. Ur Arwidsson 1979:19. Till höger: teckning av de föremål, undantaget slagstockarna, som hittades i graven, ritade av B. Händel. Längst till vänster: ett mindre flintspån som hittades nära höger axel, ca 3.,2 x 1,1 cm stort. I mitten: flera mikrospån som framkom på olika håll bland bålens ben, ca 1,4 x 0,4 cm, ca 0,8 x 0,6 cm, ca 1 x 0,4 och ca 0,8 x 0,3. cm stora. Längst till höger: den udd av en flinteggad benspets som hittades på insidan av mannens bäcken, ca 1,9 x 0,3.5 cm lång. Ur Arwidsson 1979:21.

graven i Kambs och graven i Stora Bjärs inkluderade gravgods och även detta material var homogent sett till den enskilda graven och heterogent om gravarna jämförs med varandra (fig. 4.12 och 4.13). Enhet- ligheten i gravgodset medför att det inte förefaller helt orimligt att det kan röra sig om personliga fö- remål, om personliga redskapsuppsättningar, som därmed skulle kunna ge en inblick i sociala roller på ett mer individuellt och personligt plan. I Kambs påträffades en slagen och ytslipad yxa liggandes på mannens högra axel och tillsammans med ben ned- rasade i grusgropen i direkt anslutning till graven hittades ytterligare en liknande yxa, två mejslar samt ett förarbete (fig. 4.12). Detta ger en enhetlig bild av denne man som knuten till en social roll som hantverkare i någon form, kanske som hus- och/eller båtbyggare. Inventariet i Stora Bjärs-graven har en helt annan karaktär. Här påträffades två slagstockar och mikrospån av flinta (fig. 4.13), vilket indikerar en social roll som flintsmed. Detta ger ett intryck av att olika individer under sin uppväxt lärde sig olika hantverk och sysslor som de också kan ha kommit att knyta sin personliga identitet till. Härmed ta- lar gravgodset i de två gravarna för en specialisering på individuell nivå, där olika personer kan ha haft skilda roller och skilda kunskaper, och att personer med olika kunskaper och färdigheter kan ha kom- pletterat varandra i vardagen inom mindre sociala enheter. Likheter i t.ex. yxformer och redskap, som flinteggade benspetsar, över stora områden indike- rar samtidigt att dessa individer kan ha ingått i mer yrkesrelaterade större och mindre nätverk. Kanske var enskilda individers rättigheter och skyldigheter inom grupperna relaterade till deras specifika för- mågor och färdigheter.

Möjligen var de sociala grupper människorna levde inom åtminstone till en början ganska löst sammanhållna. Bara det faktum att grupper av människor kunde och valde att bryta upp från de sammanhang de tidigare levt i för att ta sig till och bosätta sig på Gotland, talar för att de inte var starkt bundna till någon rumsligt förankrad större social enhet. Kanske var det snarare nätverk av olika slag och individuella relationer som band människor samman. Att det också funnits konflikter männi- skor emellan, kanske såväl inom som mellan grup- per, ger gravmaterialet en viss inblick i. Mannen i Stora Bjärs hade nämligen svåra skador på skelettet. En del var äldre och visade tecken på läkning, andra saknade dylika tecken och hade sannolikt bidragit till hans död. Den fragmenterade flinteggade ben-

spetsen i graven påträffades dessutom i ett sådant läge i bäckenet att det bedömdes som möjligt att mannen hade blivit skjuten med den (Arwidsson 1979). Kanske var det historiska skede som anläg- gandet av gravarna ingick i en särskilt konfliktfylld tid. Gravläggningen verkar ha hört hemma i ett skede då olika grupper ville etablera sig inom speci- fika delar av ön, kanske som en följd av att allt fler människor med tiden hittat vägen till ön. Gravarna skulle närmast kunna ses som ett sätt att markera och/eller legitimera sin närvaro i landskapet, inom ett särskilt område och kanske på en viss plats. Gra- varna hörde hemma i en tid då olika grupper tog ett första steg att etablera sig inom skilda delar av ön och det verkar i denna process ha varit viktigt att göra de döda, och därmed människorna, till en inte- grerad del av landskapet. I samband med denna pro- cess kan enstaka eller mindre grupper av gravar ha anlagts på spridda platser i landskapet. Både i Stora Förvar och på det gotländska fastlandet hör således gravläggandet av döda samman med en initial fas av mänskligt etablerande, först på Gotland i stort och sedan inom specifika delar av landskapet. Därefter försvinner gravar helt ur det gotländska, mesolitiska källmaterialet.

Hanterandet av människoben

Förutom flatmarksgravar och gravsättningar har även spridda människoben hittats. De dödas ben har således hanterats sekundärt i vissa sammanhang. De rikligaste spåren efter hanteringar och depone- ringar av människoben kommer från grottan Stora Förvar, något som ytterligare understryker denna plats särprägel och centrala betydelse för dåtidens människor. De individer som gravsatts i grottan

Figur 4.14. Eldpåverkat kraniefragment av människa med skärmärken från grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, Eksta sn. Ur Lindqvist & Possnert 1999:76.

kom alltså inte att lämnas ifred, vilket är orsaken till att inget intakt skelett påträffats. Olika delar av skeletten, men framför allt kranier, verkar ha ingått i ritualiserade handlingar av olika slag. I närheten av skelettdelarna i parcell D påträffades t.ex., tätt intill grottans vägg under en kalkstensflisa, ett ofullständigt kranium. På samma djup, ca 3,5 m ner, men i grottans mitt hittades vid utgrävning- arna dessutom ett helt kranium under en större sten (Schnittger & Rydh 1940:37f). Även människoben med spår av åverkan, beskrivna som yxhugg, note- rades vid utgrävningarna. Detta har också kunnat verifieras av Lindqvist och Possnert vid deras analys av materialet från parcell G. De kunde konstatera att det i materialet finns mänskliga kraniefragment med skärmärken, samt även både svedda och brända människoben (Lindqvist & Possnert 1999:76) (fig. 4.14). Mest omskrivna är kanske den samling rör- ben som framkom i parcell G eftersom dessa uppges ha varit kluvna, möjligen spjälkade (Schnittger & Rydh 1940:37f, 47). De spjälkade benen har av flera forskare lyfts fram som otvetydiga belägg för kan- nibalism i någon form (Jennbert 2009:11; Welinder 2009:127). Enligt min mening ligger det däremot närmare till hands att sätta även de kluvna benen i samband med andra människoben som på olika sätt fragmenterats, antingen genom åverkan eller genom eld. Kanske ska de ritualiserade handlingar som inbegrep människoben som helhet ses som ett fragmenterande, vilket syftade till att åstadkomma något, möjligtvis ett frigörande av benens innebo- ende kraft. Att ben som material hade stor betydelse och tillskrevs stort värde och att hanterandet och de- ponerandet av dem var centrala handlingar, framgår redan av sälbenen, en bild som människobenen yt- terligare förstärker.

Att öborna hanterade och deponerade människo- ben på detta sätt behöver inte nödvändigtvis tolkas i termer av en döds- eller förfäderskult, utan jag vill snarare sätta det i samband med att de döda, i lik- het med både ting och djur, härmed gjordes till en integrerad del av de ritualiserade handlingar som utfördes i grottan. När grottans betydelse med tiden avtog kan som nämnts härdlokaler runt om på hu- vudön ha tagit över grottans funktion som fokus för ritualiserande handlingar. Även på dessa platser kan ett hanterande och deponerande av människoben ha ingått. I Svalings har nämligen ett kraniefrag- ment, av Elias Dahr bedömt som härrörande från männi ska men som sedan dess tyvärr förkommit,