De levande

I detta delkapitel har jag nu för avsikt att samman- fatta de resultat och tolkningar jag i föregående avsnitt (kap. 4.1-4.4) argumenterat för, med de le- vande som utgångspunkt.

Omkring 7400 f.Kr. verkar de första människor- na ha nått Gotland. De tycks ha kommit västerifrån

och öborna kom under resten av mesolitikum att vara involverade och integrerade i förändringspro- cesser som ägde rum västerut. Kanske var det öppna havet en större barriär vid denna tid än det ibland framställts som. De fåtal föremål av utifrån kom- mande material som är kända, bl.a. ben av större landdjur och sydskandinavisk flinta, ger en inblick i de annorlunda verkligheter som dåtidens människor tog med sig till ön. Även haren verkar de ha tagit med sig. Väl på ön fick de däremot sedan anpassa sig till delvis andra förutsättningar och i huvudsak ver- kar de ha haft inställningen att ta vara på det som fanns omkring dem. Redan i de allra äldsta lagren är det lokala material som dominerar.

De människor som kom till ön verkar inte ha varit alltför starkt knutna till större sociala enheter och deras rättigheter och skyldigheter gentemot an- dra tycks ha baserats på deras medfödda eller förvär- vade egenskaper som individer. Det fanns inget som hindrade att de tog sig till nya trakter och de verkar ha levt ett mycket rörligt liv. Väl på ön förefaller

de förhållandevis snabbt ha skaffat sig kunskap och vetskap om hela den dåtida gotländska övärlden och anpassat sina nya liv därefter. Höglänta hällmarks- områden och vattendelare kom att bilda gränstrak- ter, medan bygder växte fram utefter vattendrag, berggrundsskiften och utmed sjöar och myrmarker. Störst antal lokaler är kända från norra Gotland, men bygder skulle snart växa fram över hela ön, såväl i det inre av ön som utmed kusten. Till en början ver- kar dessa emellertid inte ha haft någon större social betydelse. Istället organiserade öborna sig framför allt i mindre sociala enheter och inom dessa mindre grupper är det troligt att individerna kompletterade varandra med sina respektive specialistkunskaper. Samtidigt ingick sannolikt dessa individer i olika mer eller mindre vidsträckta nätverk både inom och utanför ön.

Det är möjligt att pionjärerna hade en föreställ- ning om att de kunde skapa sin värld var de än be- fann sig. Trots detta kom en plats att bli mer central än alla andra, nämligen Stora Förvar. Kanske kom

Figur 4.15. Stora Förvar, Eksta sn. Profil genom de 3.,3. m tjocka lagren i brytpunkten mellan parcell G och F (i det yttre grottrummets innersta del) under utgrävningarna i Stora Förvar år 1891-92. Den understa tredjedelen av lagren avsattes under mesolitikum. Lite till vänster om mit- ten syns den kontinuerligt använda härden. Att takras skett där stora stenar fallit ner framgår av bilden, men i övrigt verkar lagerföljden vara opåverkad av nedgrävningar och gravar (Lindqvist & Possnert 1999:68). Foto Hjalmar Stolpe. ATA.

grottan att bli deras mikrokosmos och dess konti- nuerligt använda och centralt belägna härd kan ha begripliggjorts som öbornas mittpunkt (fig. 4.15), deras axis mundi, där ritualiserade handlingar för att skapa och återskapa världen utfördes. Att föra repre- sentanter för olika grupper i form av döda personer till grottan och gravsätta dem där kan ha varit ett sätt att integrera dessa grupper och göra dem till en del av den dåtida världen. Ritualerna i grottan inkluderade även ett hanterande av de dödas ben, som på olika sätt fragmenterades, kanske i syfte att frigöra deras inneboende krafter och att knyta band såväl människor emellan som mellan människor och andra världar. Ben verkar ha varit ett material som tillskrevs stor betydelse och stort värde. De mycket stora mängder sälben som påträffats i grottan ger en annan inblick i deras verklighet. Att alla delar av sälen förekommer, dock med en underrepresen- tation av falanger, indikerar att ihopsamlandet av benen och deponerandet av dem i grottan var en viktig handling som syftade till att möjliggöra sä- larnas återfödelse och därmed såväl sälars som män- niskors fortsatta existens. Att öborna uppfattade sig som relaterade till och levandes i symbios med sälen förefaller troligt.

Till en början var ön ett helt okänt land, vilket de som valde att bosätta sig där behövde utforska och tillägna sig. Inledningsvis var Stora Förvar en central, fast punkt i tillvaron och livet präglades av stor rörlighet. Vid tiden strax efter 7000 f.Kr. bör- jade de dock sakteligen att etablera sig på huvudön. Kanske var människorna redan 500 år efter de älds- ta kända fynden i Stora Förvar så pass många att ett behov för olika grupper att markera och hävda sin rätt till särskilda stränder eller områden inom ön växt fram. Kanske hade också ett behov av att göra människor till en integrerad del av landskapet växt fram. Det anlades enstaka gravar, i form av jordade personer med eller utan gravgods, kring 6900 f.Kr., vilket hör till de äldsta kända dateringarna på det gotländska fastlandet. Säkert har gravplatserna varit fler än de idag två påträffade. Eventuellt ska de extra långa och välbevarade trindyxor som påträffats för- stås som lämningar efter dylika platser och de låg i så fall nära varandra, vilket kan tas som ytterligare en indikation på att dåtidens människor opererade i mindre sociala enheter. Att denna process att etable- ra sig inom olika delar av ön kan ha varit till viss del konfliktfylld styrks av de skador som tillfogats en av de gravlagda individerna. Även om olika grupper redan nu bosatte sig inom skilda delar av ön hade de

dock troligtvis ett förhållningssätt till omgivningen som byggde på att de kände hemhörighet med natu- ren rent generellt.

Anläggandet av gravar verkar ha tillhört en ini- tial fas av mänskligt etablerande först på Gotland i stort, sedan inom specifika delar av landskapet och därefter försvinner gravarna helt ur det gotländska materialet. Stora Förvars betydelse minskade och med tiden slutade den användas helt. Istället kan det skapande av världen som tidigare skett i grottan ha kommit att förläggas till aktivitets- och samlings- platser runt om på huvudön. Dessa platser inbegri- per precis som grottan ett rikt varierat material som påträffats kring härdar eller härdliknande anlägg- ningar. Inom en av lokalerna har dessutom ett kra- niefragment från människa identifierats. Dessa plat- ser skiljer sig från andra lokaler där fyndmaterialet istället är sparsamt, med endast ett mindre inslag av ben, slagen flinta och mollusker, samt något enstaka redskap. Detta indikerar att redskapen i huvudsak kan ha varit till personer knutna ting som de tog med sig när en boplats övergavs. De få lämningar efter hus som påträffats antyder att husen i inlandet kan ha varit större, medan husen vid kusten kan ha varit fler och mindre. Människorna verkar ha rört sig mellan inland och kust och utnyttjat olika resurser i respektive område, vilket den totala dominansen av gråsäl på de kustnära platserna indikerar. Boplat- serna ger ett intryck av att ha varit städade och de återfinns separerade från gravplatserna, som i sin tur verkar ha varit avskilda från alla andra typer av aktiviteter. Gravplatserna låg på strategiska platser i landskapet, men de var inga lokaler människorna återvände till för offer eller ritualer. Den boplats som är känd från kusten låg vänd mot havet men på be- hörigt avstånd från detta. Även de s.k. härdlokalerna låg på platser med bra utsikt över omgivningarna. Havet i sig, och möjligen också de som färdades på det eller levde i det, kan ha begripliggjorts som fö- reteelser människorna behövde skydda sig ifrån och/ eller hålla uppsikt över. Kanske var det också av den anledningen som mindre hus restes i kustzonen än i inlandet.

I samband med att den andra litorinatransgres- sionen nådde sitt maximum verkar behovet av skydd från och uppsikt över havet helt ha försvunnit. Män- niskorna flyttade ner från klinten, de övergav de indragna lägena och nya platser etablerades direkt på stranden, vilket förekomsten av svallat material på flera lokaler indikerar. Med transgressionen för- des saltvatten in i Litorinahavet, något som bör ha

påverkat sälen. Kanske var det så att sälen utifrån människornas perspektiv inte längre återföddes som förut, trots att deras ben hanterades och deponera- des på korrekt sätt enligt de föreställningar som var rådande. Samtidigt kan också människornas sätt att leva nu ha förändrats så pass mycket att de inte läng- re identifierade sig på samma sätt som tidigare med sälarna. Den rådande föreställningsvärlden kan ha blivit starkt ifrågasatt och när havet sedan drog sig tillbaka igen öppnades en ny möjlighet. För det för- sta kom den andra litorinatransgressionen att lägga stora markarealer under vatten och de platser som blev överlagrade var i flera fall just aktivitets- och samlingsplatserna där ting och material hanterats och deponerats kring härdar/härdliknande anlägg- ningar och där världen kan ha skapats och återska- pats. En möjlighet är att havet självt, efter att dessa platser hamnat under havsytan, kom att bli förknip- pat med de andra världar människorna ansåg sig ha stått i förbindelse med på dessa platser. Vatten i olika former verkar överlag ha kommit att begriplig- göras som kontaktytor mellan olika världar, något som bl.a. våtmarksnedläggelserna tyder på. För det andra kom havet när det drog sig tillbaka att svalla fram de stora mängder råmaterial som transgres- sionen fört med upp på land. I Litorinavallen och på stränderna nedanför lämnade havet efter sig ett tidigare aldrig skådat överflöd av bergart lämpligt för det dåtida stenhantverket. Möjligt är att bergar- ten började begripliggöras som ett material givet av havet, kvarlämnat av de andra världar havet kommit att förknippas med. Om öborna tidigare stått inför ett överflöd av säl stod de nu inför ett överflöd av bergart och öns yxplatser började växa fram. Fokus kom att flyttas från den rörliga sälen till den statio- nära, lokalt förekommande bergarten och pionjär- och etableringsfasen övergick i en identitetsfas. Som ett resultat av ett helt nytt förhållningssätt till yxorna kom nu långt fler yxor än tidigare att tillverkas. Om öborna tidigare arbetat om och för- längt yxornas liv så långt möjligt, verkar de nu ha tillverkat en ny yxa så fort den gamla gick sönder. Yxplatserna kom att fungera som tillverkningsplat- ser för yxor och även som en form av stenbrott. Inom dem har inte bara yxor utan också råmaterial, ste- nar med avspaltningsytor, stora mängder grönstens- avslag, samt såväl slip- som knackstenar hittats. Det som emellertid har förbryllat forskare under lång tid är att yxorna i sig i stor utsträckning finns kvar på tillverkningsplatserna. Det är dock långt ifrån alla yxor som återfunnits hela, utan många av de yxor

som kommit in till museerna från i alla fall öns fyra största yxplatser är trasiga. De har i många fall mer eller mindre kraftigt fragmenterade eggar eller är mer eller mindre halverade. Detta kräver en annan förklaring och en möjlighet är att det nu var yxorna istället för sälbenen som var kringgärdade av sär- skilda regler och föreställningar. En möjlighet är att öborna, precis som de tidigare samlat ihop sälben och deponerat dem i bl.a. Stora Förvar för att säker- ställa sälarnas återfödsel och harmonin i världen, kan ha samlat ihop yxorna efter att de använts och gått sönder för att återdeponera dem på de platser där de en gång tillverkats. Bergarten verkar ha varit ett material som kan ha betraktats som givet av havet och som varande till låns; ett material som de därför på ett eller annat sätt skulle lämna tillbaka. Att yx- platserna övertog den funktion som aktivitets- och samlingsplatserna en gång fyllt verkar rimligt. Att yxplatserna var av central betydelse inom det dåtida samhället märks genom att, åtminstone de största av dem, verkar ha varit i bruk hela senmesolitikum igenom, samt att de även därefter fortsatte att utgöra viktiga platser i det gotländska landskapet. Genom återkommande besök på platser med god råvarutill- gång fick människorna på ön en fast förankring i tid och rum.

Ytterligare en intressant aspekt avseende yx- platserna är den skiktning som märks mellan dem. En del av dem verkar ha använts lokalt, med några dussin kända yxor. Det finns emellertid också andra platser, som med betydligt större mängder yxor ger intryck av att ha varit gemensamma för hela trakter eller större områden. Det verkar som om en gemen- sam syn på landskapet, och på människornas plats inom det, successivt hade utvecklats. Människorna hade tillägnat sig det gotländska landskapet, men inte bara det. De tycks också ha börjat identifiera sig med det specifika landskap de hade omkring sig och allt tydligare grupperingar mellan människor verkar med tiden ha växt fram. Något som talar för detta är öns potentiella våtmarksfynd, vilka indi- kerar att det vatten som varit mest karaktäristiskt för respektive region också var det som tillskrevs störst värde. I regioner präglade av vattendrag är det i dessa som potentiella våtmarksfynd påträffats och i regioner präglade av sjöar och myrmarker har yxor deponerats i just dessa. Kanske började människor som levde inom samma bygd att se sig som länkade till varandra och kanske var det inte längre nätverk och personliga relationer som låg till grund för hur människorna förhöll sig till varandra inom samhäl-

let. En allt större gruppidentitet på olika nivåer ver- kar ha växt fram och yxplatserna visar att öborna inte längre enbart opererade på en lokal nivå mel- lan inland och kust, utan att det nu också existerade en högre grad av interaktion och sammanhållning olika grupper emellan. Om det tidigare hade varit relationen mellan människor och sälar som stått i fokus, kom nu relationerna människor emellan att bli viktigare. Kanske är det i detta sammanhang de belägg som finns för att naturliga gränser inte bara kom att efterföljas, utan också förstärkas, ska förstås. Det specifika gotländska landskapet med dess olika element och dess stora variationer kom att bli något som människorna tog fasta på i sin syn både på sig själva och på andra. I denna identitetsskapande pro- cess var det lokala landskapet och dess element och även det lokala materialet, oerhört viktiga kompo- nenter, vilket kan vara en orsak till att öborna inte integrerade material utifrån i någon högre utsträck- ning i deras egen livsvärld, och trots att keramik- hantverket var vanligt inom många angränsade re- gioner avstod öborna även ifrån det.

Innan mesolitikum var slut skulle emellertid yt- terligare markanta förändringar äga rum och även dessa kan relateras till en yttre faktor, nämligen inledningen av den tredje litorinatransgressionen. Denna transgression kom att medföra en än högre salthalt i havet, något som gav möjlighet för nya arter att etablera sig. För första gången återfinns i de arkeo- logiska materialen på ön grönlandssäl, samt även rik-

liga spår efter sill och torsk. Detta medförde en stor ekonomisk förändring, som verkar ha haft en djup inverkan på öbornas liv. I den gruppidentitet som över tid börjat växa fram kan äldre ursprungsplatser och kunskap om det förflutna ha varit en viktig del i att lära sig vem man var. Under sent mesolitikum var Gotland helt enkelt en ö med en historia. Det verkar troligt att öborna kände till äldre platser från öns pionjär- och etableringsfas och möjligen besök- tes dessa, men utan att människorna lämnade några spår efter sig. Dessa platser tillhörde i någon mån en annan dimension som de valde att lämna orörd. Till kunskapen om det förflutna kan även berättelser ha hört; berättelser om en tid då sälen fanns i överflöd och sälar och människor levde i symbios med var- andra. När de sedan återigen stod inför ett överflöd av sälar torde det ha väckt associationer till det för- flutna. Samtidigt märks i det arkeologiska materialet att flera äldre platser just vid denna tid återigen togs i bruk efter att ha legat oanvända i 1000 eller 2000 år. Det rör sig dessutom om öns allra äldsta platser. Det förflutna blev därmed en del av samtiden och två världar vävdes samman. Yxplatserna fortsatte att användas, men parallellt fanns ett förnyat intresse för djuren och för hanterandet och deponerandet av ben. Vid övergången till neolitikum fanns således på ön ett överflöd av marina resurser, ett förnyat intresse för djuren och en framväxande gruppidentitet, som tillsammans kan ha varit bidragande faktorer till de förändringar som kom att ske på ön kring 3900 f.Kr.