Landskapet

Inland och kust

De som tidigare mer ingående har behandlat Got- lands mesolitikum är i huvudsak Nils Lithberg (1914) och Inger Österholm (1989). Lithberg gav bilden av en befolkning som i huvudsak livnärde sig på fiske och säljakt och som därför följde, och levde nära invid, både kusten och inlandets sjöar och vattendrag. Kustlokalerna betecknade han som skyddade boplatser, d.v.s. platser som låg i skydd för havsvindarna. Enligt Lithberg hade öborna till en början levt nästan uteslutande utmed kusten och ri- kast befolkad var trakten kring Vallstena (Linaviks- området). Först under mesolitikums andra skede tog de sig vidare inåt land genom att följa vattendragen från havsvikarna till inlandets sjöar. Trakten kring Linaviken och dess förlängning inåt land utefter Gothemsåns avvattningsområde fortsatte att vara en huvudbygd, men nu etablerades också en ny huvud- bygd kring Tingstäde/Martebo i inlandet. I detta område var det stränderna utmed Tingstäde träsk som hade den rikaste bebyggelsen. Under mesoli- tikums sista skede fortsatte spridningen inåt land utmed vattendrag och sjöar kraftigt. De två huvud- bygderna fortsatte emellertid att vara desamma även om Lithberg i Tingstäde/Marteboområdet tyckte sig se en förskjutning av bebyggelsen från Tingstäde träsk till Martebo myr (Lithberg 1914:34-41). Även John Nihlén kom att framföra möjligheten att det redan under tidigmesolitikum hade funnits bebyggelse på Gotland. Han menade att det kunde ha funnits en insjöbebyggelse som föregick senare tiders kustboplatser. Anledningen till att så få fynd var kända från öns inre trodde han kunde bero på att de låg gömda under senare tiders utbildade torvla-

ger (Nihlén 1927:211). Kontrasten mellan Lithbergs många platser och de få lokaler Nihlén talade om, har sin förklaring i att Nihlén syftade på fasta forn- lämningar medan Lithberg även utgick från lösfynd (jfr kap. 2).

Inte heller Österholm inkluderade lösfynd i sitt skildrande av den mesolitiska bebyggelsen. Hon nämnde förvisso trindyxor, men framför allt i sam- band med den första odlingsfasen på ön. Först fr.o.m. sent mesolitikum ansåg hon att trindyxor började uppträda i större mängd som en följd av de begyn- nande röjningar vilka föregick öns första odlingsfas. Hon ansåg att lösfynd av trindyxor förvisso kunde vara spår efter insamling i inlandet under mesoli- tikum, men att det ändå var mer sannolikt att de visade på tidiga röjningsarbeten i skogen i slutfa- sen av mesolitikum samt under tidigneolitikum. Av den anledningen tolkade hon förekomsten av trind- yxor, vid sidan av spetsnackiga yxor, tunnackiga yxor och mångkantiga stridsyxor som en indikation även på tidigneolitisk röjningsaktivitet (Österholm 1989:178). Hennes skildring av mesolitikum basera- des däremot på fasta fornlämningar och hennes slut- satser skiljde sig väsentligt från Lithbergs och även Nihléns.

Österholm menade att öborna i huvudsak hade levt direkt invid kustlinjen under hela mesolitikum. Hon tyckte sig också se ett tidigt etablerande av oli- ka resursområden, av vilka endast ett låg i inlandet kring Mölner i Väte. De resterande resursområdena anslöt alla till kusten (Österholm 1989:fig. 83) (fig. 4.1). Denna bild av en kraftigt kustcentrerad befolk- ning framgick inte minst när hon talade om tidig- neolitikum som en landnamsfas. Först då ska öborna på allvar ha tagit sig inåt land, vilket gjordes med målsättningen att börja leva som bönder. Denna för- flyttning skedde enligt Österholm inom ramen för de redan existerande resursområdena och öborna ska i ytterst ringa omfattning ha stannat kvar direkt in- vid kusten. Att det redan under mesolitikum skulle ha funnits en huvudbygd kring Tingstäde/Martebo och kring Gothemsåns avvattningssystem i det inre av ön var därmed något som dementerades av Öst- erholm. Inte heller avseende de många boplatserna i Linaviksområdet delade hon Lithbergs uppfattning, utan hon såg dem som en effekt av att det flacka landskapet i kombination med strandförskjutningen hade medfört att människorna behövde flytta ofta för att upprätthålla en direkt närhet till havet (Öst- erholm 1989:165).

Frågan är vilken av dessa tolkningar av mesoli-

tikum som numera kan betraktas som mest trovär- dig. Levde dåtidens människor nästan uteslutande vid kusten eller bodde de också i hög utsträckning i inlandet? Bodde de först i inlandet för att sedan flytta till kusten eller bodde de först vid kusten för att sedan successivt kolonisera öns inre delar? Vilket material har störst källvärde: Lithbergs lösfynd eller Nihléns och Österholms fasta fornlämningar? Som jag ser det finns källkritiska problem med båda. En av de källkritiska aspekterna med Öster- holms studie är hennes tolkningar av många lo- kaler som direkt kustbundna. Enligt min bedöm- ning finns i hennes material fler inlandslokaler och indragna kustlägen än vad hon själv uppgav. Hon skildrade t.ex. ett flertal platsers läge i relation till Ancylusvallen, vilket gav ett ibland skenbart intryck av ett kustnära läge. Den högsta nivå havet nådde

Figur 4.1 Markerade med cirklar åskådliggörs här de ungefärliga bosättnings- och resursområden som Inger Österholm menade hade utkristalliserat sig redan under mesolitikum för att hålla i sig till stenålderns slut. De lokaler (tolkade som boplatser) vilka Öster- holm markerat ut på kartan är också från olika delar av stenåldern, med en tidsram fr.o.m. mesolitikum t.o.m. senneolitikum. Ur Österholm 1989:168.

upp till under den tid det är känt att människor levt på Gotland motsvaras nämligen av Litorinavallen. Ett exempel är inlandslokalen Kambs som låg 2 km från kusten direkt invid Martebo myr (jfr Österholm 1989:176). Ett annat exempel är Stora Homa som var belägen nära en källa ovanför en mindre myr i det berggrundsskifte som sträckte sig från Tofta till Ruteön. Från myren ledde ett vattendrag vidare till en i söder utmed västkusten belägen havsvik, men avståndet till viken var även när Litorinahavet stod som högst mer än 2 km (jfr Österholm 1989:142). Även lokalerna i Linaviksområdet torde ha varit be- lägna, inte bara direkt kustbundet som Österholm menade, utan också i inlandet och i indragna kust- lägen. Här är Österholms argument om det flacka landskapet för att förklara de många lokalerna inte tillräcklig. Även om en del av platserna ligger på olika höjd över havet och därför mycket väl kan ha anlagts direkt vid kustlinjen under skilda tidpunk- ter, finns också lokaler som ligger på samma nivå över havet (se t.ex. Lithberg 1914; Nihlén 1927). När havet drog sig tillbaka i området efterlämnades ock- så sjöar och myrmarker, vilket gjorde liknande lägen attraktiva under lång tid. Dessutom har strandför- skjutningen haft en likadan påverkan på hela öst- kusten och även i anslutning till märgelstensdalarna på västkusten utan att samma koncentrationer av lokaler återfinns där.

Ett annat källkritiskt problem med Österholms studie är vilka lokaler hon inkluderade i gruppen mesolitiska platser och varför. Det kan förefalla be- tydligt säkrare att utgå från fasta fornlämningar än lösfynd, men även platser med fyndförande lager är på olika sätt svårbedömda, inte minst dateringsmäs- sigt. Jag har en stor respekt för den lokalkännedom avseende det gotländska stenåldersmaterialet som Österholm hade och jag tror att hon i de flesta fall kan ha haft rätt, även om hon i skrift inte alltid för- klarade sina dateringsbedömningar mer utförligt. I senare tid utförda 14_{C-dateringar har också i några} fall kunnat styrka Österholms bedömning och då även på platser med t.ex. yngre inslag som Visborgs Kungsladugård (Österholm 1989:176; jfr Bägerfeldt 1992:82f; Lindqvist & Possnert 1997:35, 40, 43). Det finns emellertid även problem. Ett av dem är den stora vikt Österholm lade vid den bild som då fanns av strandförskjutningen (se kap. 3). Utifrån höjden över havet kom hon t.ex. att föra en del yx- platser till slutet av mesolitikum, medan andra för- des till inledningen av tidigneolitikum (Österholm 1989:176). Enligt min bedömning är emellertid

yxplatserna som fenomen i sin helhet mesolitiska och deras skiftande nivåer över havet kan relateras till den långa regressionsfas som följde efter den an- dra litorinatransgressionen (se kap. 3). Detta gäller fastän platserna i sig ibland bevisligen fortsatte att användas in i neolitikum (se kap. 5 & 6). Det finns även exempel på motsatt förhållande. Platser som av Österholm tolkades som uteslutande mesolitiska p.g.a. höjden över havet har nämligen vid senare da- teringar visat sig härröra från tidigneolitikum. Hit hör t.ex. Överstekvarn och det undre lagret i Stora Domerarve (Lindqvist & Possnert 1997:39). Dessa dateringar sår ett tvivel gällande dateringen även av andra liknande lokaler som t.ex. Snausarve (se Öst- erholm 1989:118).

För att övergå till underlaget för Lithbergs skild- ring av mesolitikum är hans uppdelning i olika ske- den ett problem. Hans första skede utgörs av lihults- och limhamnsyxor, hans andra skede motsvaras av den spolformade trindyxan och mesolitikums sista skede av den bredeggade trindyxan. Brednackiga trindyxor har han däremot placerat i tidigneoliti- kum (Lithberg 1914:32). Detta är en kronologisk indelning som utifrån dagens kunskapsläge inte håller. Trindyxor har med största sannolikhet an- vänts ända sedan den allra äldsta fasen på ön. Flera trindyxor har t.ex. påträffats i de djupaste lagren i Stora Förvar, som är de äldsta kända från hela Got- land (Schnittger & Rydh 1940; Lindqvist & Possnert 1999). En bredeggad helslipad trindyxa av porfyr har återfunnits på 1,4 m djup under grus från den andra litorinatransgressionen i Gisslause (Seving 1986:17, fig. 10; Lindqvist & Possnert 1997:39). Ännu ett exempel är det fragment av en trindyxa som påträffats i en under ett grusskikt låst kontext i Rosarve vid Tingstäde träsk. Detta låsta lager har daterats till ca 6900-6400 f.Kr. (Manneke & Wen- nersten 1999:58f). Det finns också ett tänkbart sam- band mellan tidiga gravar på ön och extraordinärt långa spolformade trindyxor, varför även dessa kan härröra från den äldre delen av mesolitikum (se kap. 4.2). Fyndet av en spolformad trindyxa i Visborgs Kungsladugård styrker denna tes ytterligare. Djur- ben från denna lokal har nämligen daterats till tiden kring 5900-5450 f.Kr. (Lithberg 1914:68; Lindqvist & Possnert 1997:39).

Grovt slagna yxor, som till utseendet står li- hultsyxan nära, liksom limhamnsyxor, dyker dä- remot upp först på öns yxplatser. Lihultsyxor är en västsvensk typ som där har kunnat dateras till tiden från 5800 till 4500 f.Kr. (Lindgren & Nordqvist

1997). På Gotland har yxor som står lihultsyxan nära påträffats dels på och strax nedanför Litori- navallen på en lokal som Norrbys, dels på lågt lig- gande yxplatser som Nygårds vid Linaviken (Nihlén 1927). Detta talar för att de varit i bruk åtminstone mellan 5650 och 5000 f.Kr. på Gotland (jfr kap. 3). Dessutom hör limhamnsyxor, helt tvärtemot Lith- bergs bedömning, till de yngsta mesolitiska yxorna. På svenska fastlandet ses de som en ledartefakt för den senmesolitiska erteböllekulturen, men de före- kommer också i Västsverige där de ca 4500 f.Kr. ersätter lihultsyxorna för att användas ända in till mesolitikums slut kring 3900 f.Kr. (Lindgren & Nordqvist 1997). Att förhållandet på Gotland kan ha varit likartat talar fyndet av en limhamnsyxa i en tidigneolitisk kontext för, nämligen i Grottan vid Överstekvarn (Österholm 1990; Lindqvist & Poss- nert 1997:45f).

Jag ställer mig även kritisk till Lithbergs sätt att föra en hel grupp av trindyxor till tidigneoliti- kum och att som Österholm peka ut enskilda lös- fynd av trindyxor som spår efter den tidigneolitiska röjningsfasen. Trindyxor har påträffats på flera både tidig- och mellanneolitiska lokaler, men de slutna kontexterna är få. Ett exempel är de trindyxor som påträffats i megalitgraven i Ansarve (Bägerfeldt 1992:18) samt de två trindyxor av glimmerhaltig bergart som framkommit i grav 38 i mellanneoli- tiska Västerbjers (Stenberger m.fl. 1943:50, fig. 39). Prickhuggna föremål verkar dock, åtminstone un- der mellanneolitikum, vara atypiska i någon mån, antingen avseende material eller form. Förutom den glimmerhaltiga bergart som brukats för yxorna i Västerbjers kan en bultad, lång hacka av bergart som påträffats i grav 7 i Ajvide nämnas (Burenhult 1997c:60f) och vad som skildrats som en atypisk trindyxa med fyrsidigt tvärsnitt från ett till äldre mellanneolitikum daterat lager på en lokal nära Ire vid Irebron (Manneke 1997a). I de fall där flera mer typiska trindyxor framkommit, som i tidigneoli- tiska Ardags (Åhlén 1972) eller mellanneolitiska Ire (Nihlén 1927:74), finns en stor möjlighet att dessa kan representera äldre aktiviteter på platserna. Att enstaka trindyxor är neolitiska och att denna typ av yxa i någon mån användes fram t.o.m. äldre mel- lanneolitikum talar såväl det gotländska materialet, som material från andra regioner för (t.ex. Hermans- son & Welinder 1997; Lindgren & Nordqvist 1997; Groop 2006; Groop & Guinard 2007). Min bedöm- ning är dock, trots detta, att trindyxor är en i hu- vudsak mesolitisk yxtyp på Gotland.

Att Lithbergs indelning av mesolitiska lösfynd i tre skeden inte håller medför att hans skildring av en kolonisation från havsvikarna allt längre inåt land inte heller stämmer. Bilden blir snarare den omvända, med vistelser både vid kusten och i inlan- det under äldre tid till en under senare mesolitikum starkare koncentration vid kusten av limhamns- och lihultsyxorna att döma. Detta ligger mer i linje med Nihléns idé. Inte heller detta är emellertid en bild som håller fullt ut. Trindyxor återfinns nämligen vid sidan av limhamns- och lihultsyxor på öns alla yxplatser (se t.ex. Nihlén 1927). På en hel del loka- ler, som Kambs, Lickershamn och Nygårds, är de t.o.m. i majoritet (Nihlén 1927; Arwidsson 1949). Trindyxor har alltså varit vanligt förekommande även under senare delar av mesolitikum. Den ut- bredning som finns av trindyxor både utmed kusten och i inlandet är således troligtvis lämningar från såväl äldre som yngre skeden av mesolitikum. Att lihults- och limhamnsyxor är mycket få i inlandet är förvisso intressant, men det skulle kunna bero på en källkritisk faktor. Möjligheten finns att dessa typer av yxor gömmer sig bland de många fynd som kom- mit in till museerna, men endast registrerats som stenyxor. Det är därför ett källkritiskt problem att ingen ingående har studerat öns mesolitiska lösfynd sedan Lithbergs dagar.

Med hänsyn taget till källkritiska aspekter med både Lithbergs och Österholms slutsatser växer bil- den av en förekomst av både fasta fornlämningar och lösfynd direkt vid kusten, i mer indragna kustlägen samt i inlandet fram. Frågan är då om fasta fornläm- ningar bör tillskrivas ett annat källvärde än lösfyn- den. Lithberg var övertygad om att lösfynden visade var bebyggelsen legat. På ett övergripande plan är jag benägen att hålla med honom. Där lösfynd finns har också människor vistats och en stor mängd fynd talar för en mer intensiv närvaro. Samtidigt är jag emellertid övertygad om att lösfynd kan vara läm- ningar efter olika typer av handlingar och händelser och efter olika typer av platser. Detta gäller emeller- tid inte bara lösfynd utan också fasta fornlämningar. Jag anser överlag att en strikt uppdelning mellan lösfynd och fasta fornlämningar, där de antas spegla olika aktiviteter, är problematisk. Risken finns att vårt kunskapsläge då misstas för en dåtida realitet. Det får inte glömmas bort att många av de fasta fornlämningarna, före det att undersökningar ägde rum, var platser för lösfynd. I Lithbergs doktorsav- handling är platsen för t.ex. yxplatsen Krokstäde och den gropkeramiska lokalen Hau utmärkta som

lösfyndslokaler (Lithberg 1914). Mitt förhållnings- sätt är därför att båda kategorierna är lika viktiga belägg för mänskliga handlingar och för männi- skors närvaro i landskapet, med den skillnaden att vår kunskap om de fasta fornlämningarna vanligtvis är något större. Detta gäller inte minst på Gotland som har, och har haft, ett förhållandevis lågt exploa- teringstryck och där många platser endast under- sökts i mycket begränsad omfattning inom ramen för seminarie- eller forskningsgrävningar.

Teoretiskt sett finns förstås möjligheten att in- landet utnyttjades för mer tillfälliga aktiviteter, medan de platser där öborna vistades mer perma- nent och definierade som hemma kan ha varit be- lägna vid kusten eller tvärtom. Det starkaste beläg- get som idag finns för att öborna under mesolitikum inte bara vistades tillfälligt i inlandet utan bodde där mer stadigvarande är lämningarna från Ros- arve invid Tingstäde träsks norra strand. Vid en exploateringsundersökning på 1990-talet påträffa- des ett större hus på platsen, 4-5 m brett och minst 10 m långt, vilket daterades till ca 6900-6400 f.Kr. (8005+/-75 BP, 7880+/-85 BP, 7845+/-80 BP, 7820+/-80 BP, 7570+/-80 BP). Huset avteck- nade sig som ett närmast jämnbrett, kolhaltigt och svart lager, vilket ledde till tolkningen att byggna- den brunnit. Konstruktionsmässigt bestod huset av ett i sand nedsänkt golvplan karaktäriserat av hårt packat material med, framför allt utmed kanterna, oregelbundet placerade lutande stolpar. Några stolp- hål påträffades även utanför huset och både i och utanför huset framkom härdar. De enda fynd som framkom var mollusker, slagen flinta och några en- staka ben samt en i toppen av det svarta lagret på- träffad del av en trindyxa (Manneke & Wennersten 1999:43-55). Allt påträffades under ett lager grus, något som indikerar att Nihlén troligen hade rätt i det att äldre insjölokaler kan ha blivit överlagrade i samband med myrmarkernas över tid skiftande ni- våer och fluktuationer.

Lämningarna från Rosarve kastar även nytt ljus över en plats som undersöktes redan på 1950-talet, nämligen den vid Lickershamnsviken belägna loka- len Sudergårds I. Lokalen har legat vänd mot havet, men i ett indraget läge ungefär 10 m högre än den nivå där Litorinavallen skulle komma att utbildas. Vid denna utgrävning påträffades nedsänkningar i sanden med hårt packat material, precis som i Ros- arve, vilket öppnar upp för möjligheten att detta kan vara vid kusten belägna hus. Lokalen har knutits till den i närheten belägna Stora Bjärs-graven (Åhman

1989; Samuelsson & Ytterberg 2001). Graven har daterats till 6878+/-130 f.Kr. (7970+/-80 BP) (Lind- qvist & Possnert 1999) och sammanfaller alltså i tid med huset i Rosarve. Detta talar för en samtidig- het mellan huset i Rosarve och husen i Sudergårds I. Som jämförelse kan också nämnas att hus med försänkt golvyta framför allt har kunnat knytas till perioden 8500-7000 BP i Västsverige (Hernek 2005:82). I Sudergårds I påträffades vad som, enligt min bedömning, kan vara lämningar efter ett, möj- ligen två, hus, om än betydligt mindre än det i Ros- arve. En minst 3 x 4 m stor nedsänkning i sanden påträffades, fylld med hårt packat material inne- hållande en ansamling kalksten, spridd skärvsten, troliga stolphål samt två delvis överlappande härdar. I härdarna påträffades slagen flinta, stora mängder snäck- och musselskal samt några få ben och bredvid den ena härden återfanns en grovt slagen mejsel med slipad egg. Precis som i Rosarve verkade byggna- den ha brunnit. Direkt utanför huset hittades sla- gen flinta och sälben, bl.a. vad som beskrevs som ett sälskelett. Direkt öster därom fanns ett tunt ovalt till rektangulärt lager av samma hårt packade ka- raktär som möjligen kan vara resterna efter ytterli- gare ett mindre hus (Hammar 1979).

Utifrån detta är det möjligt att öborna bott i större hus i inlandet och i flera, mindre hus vid kus- ten. Troligtvis är det samma grupper av människor som utmed vattendragen tagit sig mellan och där- med vistats både vid kusten och i inlandet. Något som knyter inlandet och kusten samman är sälbe- nen. Vid en genomgång av ett urval sälben från de djupaste lagren i Stora Förvar kunde Anita Knape och Per Ericson (1988) konstatera att det fanns ett kraftigt underskott av ben som normalt lämnas kvar i skinnen, d.v.s. falanger. Samtidigt är de enda ben som kunde bedömas närmare från Rosarve just falanger från säl (Manneke & Wennersten 1999). Troligtvis har öborna jagat och slaktat sälarna vid kusten och sedan tagit med sig i alla fall sälskinn till inlandet.

Om Sudergårds I kan förstås som en representa- tiv plats torde boplatserna vid kusten ha legat vända mot havet, men i ett i förhållande till kustlinjen in- draget läge. Fler platser av detta slag kan eventuellt gömma sig i det redan kända materialet. Lämningar som ligger vid eller ovanför den plats där Litorina- vallen utbildades, eller t.o.m. ovanför Ancylusvallen, har påträffats på flera platser, t.ex. vid Stora Homa, Snoder och Skoge (Nihlén 1927; Österholm 1989). I Stora Homa påträffades dessutom ett liknande fynd-

material. Förutom lite skärvsten och enstaka spridda kolbitar hittades en bit slagen flinta, ett fåtal brända ben samt en fragmenterad trindyxa (Löthman 1975). Förvisso framkom också en keramikskärva, vilket tyder på en neolitisk närvaro. Detta behöver dock inte betyda att en mesolitisk datering helt behöver uteslutas. Som jämförelse kan Visborgs Kungsladu-