Ting

I det följande är det min avsikt att studera tre aspek- ter mer ingående, nämligen ting, djur och de döda. Först ut är tingen och det material de tillverkats av. Med tingen som utgångspunkt har jag valt att titta närmare på och försökt vidga förståelsen för öbornas förhållande till världen utanför, deras förhållande till den egna världen, d.v.s. till den gotländska övärlden, samt deras mer övergripande förhållningssätt till de föremål de hade i sin omgivning.

Världen utanför

Den första fråga som känns rimlig att ställa avse- ende öbornas relation till världen utanför är var de första människorna som anlände till ön kom ifrån. Var hade de sina rötter; rötter som kan ha utgjort underlag för framtida relationer och kontaktnät? I de äldsta kontexterna på ön förekommer bl.a. flint- eggade benspetsar och lämningar som tyder på en mikrospånsteknologi, vilket knyter öborna till Syd- skandinavien. Detta motsägs inte heller av öns ti- diga yxor, även om dessa pekar mot mer nordliga områden. De äldsta yxorna är av bergart tillver- kade trindyxor. Niklas Groop och Michel Guinard har utifrån yxornas eggar kunnat skilja en västlig grupp trindyxor från en östlig. Att den gotländska trindyxan har en ofta symmetrisk rak egg gör att den sammanfaller med den östliga gruppen, som förekommer i ett område från Småland i söder till Gästrikland i norr samt från Värmland i väst till Finland i öst (Groop & Guinard 2007:307f). Trind- yxorna på Gotland hör till de tidigaste kända och en tidig yxproduktion har också kunnat beläggas i östra Mellansverige (Lindgren & Nordqvist 1997; Martinsson-Wallin m.fl. 2011). Värt att nämna är att det även i Västsverige påträffats trindyxor i en kontext daterad till tiden före 7000 f.Kr. (Hernek 2005:273f). I öns tidiga material, närmare bestämt i en av gravarna i Kambs, har dessutom slagna och ytslipade yxor påträffats (Arwidsson 1949). Även detta kan tas som en intäkt för möjliga kontakter med östra Mellansverige där också slagna och slipa- de yxor anses förekomma tidigt. Yxorna i östra Mel-

Figur 4.6. Parcellindelningen som upprättades vid utgrävningarna av Stora Förvar på Stora Karlsö, Eksta sn. Parcell A-C omfattar lagren utanför grottan och parcell D-F lagren i den yttre grottan. Parcell G omfattar lagren i den yttre grottans innersta del samt i den inre grottans yttersta del, medan parcell H-J i sin helhet ligger i den inre grottan. Ur: Schnittger & Rydh 1940:23..

lansverige är emellertid fyrsidiga med helt utbildade smalsidor (Lindgren 2004:81), något som saknas i det gotländska mesolitiska materialet.

Det har också påtalats att såväl trindyxor som spånteknologi har tidiga motsvarigheter i Finland, Ryssland och Baltikum (Martinsson-Wallin m.fl. 2011). Det som trots detta ändå talar för en starkare koppling västerut är flera faktorer. En av dem är öns äldsta gravar som har en motsvarighet på svenska fastlandet i den samtida Barumgraven i Skåne (se kap. 4.4). De äldsta husens konstruktion påminner om tidiga hus i Västsverige (Hernek 2005). En an- nan faktor är förekomsten av sydskandinavisk flinta i öns äldsta material och även enstaka kända fynd av kvarts och kvartsit (se t.ex. Schnittger & Rydh 1940). Ytterligare en faktor är de geografiska förhållandena. Det faktum att de äldsta lämningarna har påträffats på en av de utmed västkusten belägna Karlsöarna är en indikation om att de kom västerifrån. Dessutom är avståndet västerut från Gotland via Karlsöarna och Öland till svenska fastlandet drygt 80 km, att jämföra med det avstånd på ca 140 respektive 225 km som skiljer Gotland från Lettlands kust österut och från Polens kust söderut (Lindqvist & Possnert 1999:65). Mellan Stora Karlsö och Öland är avstån- det endast ca 50 km (S. Österholm 1997:169). Ytterligare ett argument för att kontaktvägarna, relationerna och nätverken västerut var de starkaste är att även yngre material pekar åt detta håll. Före- komsten av yxor som står lihultsyxan nära knyter Gotland till Västsverige. I Västsverige ersätts sedan lihultsyxan av limhamnsyxan som är en ledartefakt för erteböllekulturen (Lindgren & Nordqvist 1997). Limhamnsyxor förekommer i stora mängder på yxplatser på Gotland och i några fall som enstaka lösfynd. Förekomsten av dessa yxtyper knyter såle- des ön åt sydväst. Som jämförelse kan nämnas att yxorna i östra Mellansverige minskar i förekomst fr.o.m. tiden kring 4500 f.Kr. och där tog de inte heller till sig limhamnsyxan. Detta har tolkats som ett resultat av att yxtillverkningen omorganiserades och att de stora boplatserna övergavs vid samma tid som kontaktvägar ändrades och främmande mate- rial blev viktigare (Lindgren 2004:75ff). Dylika för- ändringar skedde alltså inte på Gotland där yxor och stora yxplatser fortsatte att vara av central betydelse ända till mesolitikums slut.

Intressant är också att det på yxplatserna före- kommer såväl yxor vilka står lihultsyxan nära som limhamnsyxor och trindyxor. Det ligger nära till hands att tänka sig att de skilda yxtyperna använ-

des i olika sammanhang och för olika syften. Öster- holm har emellertid framhållit att yxor tillverkade av samma material haft identiska eggvinklar obero- ende av form och att de därför lämpat sig precis lika bra till samma typ av arbete (Österholm 1989:169). Detta indikerar att formen på yxorna snarare hade med andra faktorer än funktion att göra och här torde relationer till omvärlden ha varit den kanske allra viktigaste faktorn. På ett övergripande plan ty- der detta på att öborna var en integrerad del i sam- manhang långt utanför öns gränser.

Mycket av materialet pekar således västerut. Kanske var det öppna havet en större barriär än det ibland skildrats som (se t.ex. Werbart 1999). Kanske färdades människorna huvudsakligen utefter kus- terna, medan färderna över Östersjön koncentrerades till vägarna via Öland till Gotland och från östra Mellansverige via Åland till Finland och vice versa. Kanske kom de östliga drag som nådde Gotland framför allt genom kontaktvägar som ledde via öst- ra Mellansverige alternativt via kontinenten. Vägen österut var alltså sannolikt längre än det vanligtvis har framställts som. Relationer österut är också ett i grunden relativt outforskat område. Jag vill emel- lertid understryka att jag härmed inte menar att alla öbor måste ha varit uppvuxna i väster alternativt födda på ön. Kultur och identitet är inte statiskt utan föränderligt och förhandlingsbart (t.ex. Jones 1997; Eriksen 2004).

Väl på ön tycks dock de människor som kommit dit, varifrån de än kom, ha blivit en del av ett sam- hälle som i hög grad påverkades av och var en del av förändringsprocesser som ägde rum bland män- niskor västerut. Detta behöver inte innebära att de inte hade någon som helst kontakt med människor i andra regioner. Snarare kan det sägas vara en indi- kation på vilka grupper av människor som öborna i huvudsak identifierade sig med och såg sig som relaterade till. Tingen ger således en sammantagen bild av att människorna efter att de hade bosatt sig på ön inte kom att isoleras. Istället hade de frekventa kontakter med människor utanför ön och de var i allra högsta grad involverade i processer som pågick i omvärlden. Även om anknytningen västerut är mest trolig går det inte heller att knyta Gotland till ett givet område, varken under tidigt eller sent me- solitikum. Den bild som framträder är mer splittrad med troliga kontakter såväl söder- som norrut. Det inslag av främmande material som tagits till ön utifrån i form av råmaterial alternativt som färdiga föremål är däremot i kontrast till detta

litet. De två flinteggade benspetsar som påträf- fats i Stora Förvar ska t.ex. vara tillverkade av ben från ett större terrestriskt djur (Lindqvist & Possnert 1999). Kanske är det som råmaterial till dylika föremål som det rådjursben vilket påträf- fats i Gisslause ska förstås (se Munthe & Hansson 1930:269). Till dessa ting hör också de slagstockar som hittades i graven i Stora Bjärs, tillverkade av kronhjortshorn (Arwidsson 1979) (fig. 4.13). Där- utöver har det som nämnts påträffats enstaka bitar slagen sydskandinavisk flinta samt även kvart- sit och kvarts (se t.ex. Munthe & Hansson 1930; Schnittger & Rydh 1940). Slående är att de utifrån kommande tingen och materialen är så få och de ger ett intryck av att vara medtagna fragment av andra livsvärldar som människor framför allt i ett tidigt skede förde med till ön. Det finns emellertid också ett lösfynd av en skivyxa som, om definitio- nen av fyndet stämmer, är den enda kända. Det rör sig således om en enda möjlig flintyxa vid sidan av tusentals bergartsyxor. Märkbart är också att öborna inte heller tog till sig keramikhantverket, något som torde ha varit ett i allra högsta grad aktivt val med tanke på att keramik brukades un- der senare delen av mesolitikum i angränsande re- gioner både söder- och österut: i Sydskandinavien, norra Tyskland, Polen, Baltikum samt Finland (Stenbäck 2003:50).

I växelverkan med omvärlden kom öborna såle- des att forma sina egna liv och hur denna process tog sig uttryck kan till viss del ha sin förklaring i för- hållningssättet till och förutsättningar i det lokala.

Den lokala förankringen

En aspekt som är anmärkningsvärd gällande de me- solitiska tingen på Gotland är att de i mycket hög utsträckning tillverkats av lokalt förekommande material. Redan i de allra äldsta lagren är de ma- terial som fanns tillgängliga på ön, som t.ex. den ordoviciska flintan, i majoritet. Pionjärerna måste ha tagit sig ut till ön i trygg förvissning om att de när de väl nått fram skulle finna det material de behövde för sin överlevnad. Den flinta de brukade var således nästintill helt den lokala ordoviciska och yxor till- verkades av grönsten, ofta porfyr. Viljan att använda tillgängligt material på plats verkar ha varit mycket stor. Det övergripande intrycket är att de har tillver- kat samma typer av ting som i områden utanför ön, men med lokala material.

Det finns inte heller något som tyder på att främmande material skulle ha tillskrivits ett större värde än lokala. Att föremål av lokalt material vär- desattes finns det ett flertal aspekter som talar för. Medan flera utifrån kommande ting, alternativt ting tillverkade av utifrån kommande material, påträffats i Stora Bjärs-graven, inbegriper en av gravarna i Kambs uteslutande föremål tillverkade av grönsten (se Arwidsson 1949, 1979). Ett flertal extraordinärt långa, välarbetade och välbevarade trindyxor har i sin tur påträffats som lösfynd på ön (fig. 4.7), vilka troligen tillhör samma tid som grav- arna. Dessa bekräftar att yxor av lokalt material tillskrevs stort värde. Det är inte heller föremål av främmande material som deponerats i våtmarker, utan våtmarksfynden utgörs av trindyxor, vilka med största sannolikhet tillverkats lokalt. I detta sammanhang är också öns sent mesolitiska yxplat- ser, karaktäriserade av att ett stort antal bergarts- yxor hittats inom dem, viktiga. Ofta är det lösfynd av ett stort antal bergartsyxor som är orsaken till att en lokal definierats som en yxplats, även om an- talet yxor varierar från ca ett dussin till hundratals. Det är alltså ibland enormt stora mängder berg- artsyxor som hittats och stundtals inkluderar lo- kalerna även rikliga spår efter lokalt stenhantverk. De största yxplatserna verkar ha växt fram där till- gången på råmaterial var som allra störst, något som talar för det lokala materialets stora betydelse. Studeras materialet från yxplatserna närmare finns också ett par kontexter där ett större antal yxor ver- kar ha deponerats tillsammans. I Kambs ska enligt uppgift sju yxor ha hittats vid ett tillfälle inom ett starkt begränsat område (Arwidssons dagbok 1951 i ATA) och i Nasume ska vid ett tillfälle ca 30 yxor ha påträffats inom en liten yta (Nihlén 1927:39). Detta kan mycket väl ha varit depåer. Om dessa yxdepåer hade hittats på andra platser eller om yx- orna hade varit gjorda i ett annat material är det möjligt att de hade uppmärksammats på ett helt annat sätt.

En forskare som tidigt kom att observera just de- påer av stenyxor var Stig Welinder. Han lyfte fram de depåer som hittats i Sjövreten och i Dalkarlstorp i östra Mellansverige. Med dem som utgångspunkt argumenterade han för det troliga i att yxor inom vissa mesolitiska lokaler ursprungligen hade de- ponerats tillsammans. Först i ett senare skede ska de sedan ha blivit utspridda av plogen. Detta såg han också som orsaken till att så enormt många yxor i bland hittats (Welinder 1977:53). Intressant

Figur 4.7. Kambs, Lummelunda sn (RAÄ 82). Här är en av de extraordinärt långa, välbevarade och välformade trindyxor, vilka föreligger i öns material. Denna yxa hittades stående i marken med nacken snett uppåt, ca 400 m söder om den mesolitiska gravplatsen i Kambs. Yxan är 3.2 cm lång, välslipad och tillverkad av mörk grönstensporfyr. Foto Iwar Anderson. Ur Arwidsson 1949:157.

är också att de depåer, som Welinder hänvisade till, inbegrep yxor av olika typer. Kanske finns häri en bidragande förklaring inte bara till antalet yxor på yxplatserna, utan också till den variation i typer som finns representerade inom dem.

Att ting producerade av lokalt material, och då framför allt yxor, påträffats i särskilda kon- texter, som i gravar, i våtmarker och i depåer på land, visar att öborna satte mycket stort värde på föremål gjorda av lokalt material. Detta kastar också ljus över det värde de tillskrev yxan som ting. Att yxan skulle ha fått ett symboliskt värde först under neolitikum, som Groop och Guinard (2007) har framhållit, håller jag därför inte alls med om. Förekomsten av extraordinärt långa och välarbetade yxor i gott skick talar istället för att bergartsyxan var ett rituellt laddat föremål redan under tidigt mesolitikum (jfr Hernek 2005:278). Betydelsen av lokalt tillverkade bergartsyxor ver- kar sedan t.o.m. ha ökat under sent mesolitikum, synligt i förekomsten av depåer, våtmarksnedläg- gelser och framväxandet av yxplatser. Detta höll dessutom i sig hela perioden igenom, vilket märks genom att yxplatserna användes ända till meso- litikums slut. Sannolikt var den vikt som lades vid lokala material en bidragande orsak till att öborna i regel inte tog till sig främmande ting och material, som keramik och flinta.

Hanterandet och deponerandet av ting

Ting har för det mesta en långt större betydelse än enbart sin primära funktion. Materialval, till- verkningssätt, utformning och användning är några av de aspekter som laddar ting med me- ning. Det som för oss idag framstår som en sten- yxa kunde i sin samtid rimligen sättas in i en betydligt mer fördjupad associationsbana. Det är intressant, men svårt, att försöka förstå hur män- niskorna kan ha förhållit sig till ting under olika perioder av förhistorien. Vilket värde tillskrevs tingen och när gick detta värde förlorat? Förlo- rade t.ex. trasiga ting sin betydelse och kom att betraktas som skräp? Hade ännu ej fullbordade ting, färdiga ting och trasiga ting samma eller olika värde? Var tingen personliga, kollektivt ägda eller ansågs de ha varit till låns? Tillskrevs tingen någon egen inneboende kraft eller styrka? En möjlig ingång till förståelse för hur ting och material begripliggjordes är att se närmare på hur

de hanterades och deponerades under olika tider och i skilda kontexter.

Tidigt mesolitikum (7400-5650 f.Kr.)

Med avseende på hur tingen hanterats och depone- rats finns i materialet från tiden före den andra lito- rinatransgressionen tre olika typer av platser. För det första finns det platser som förefaller städade, där hela föremål i det närmaste saknas och där de ting som dominerar är små och starkt fragmenterade. Detta gäller t.ex. de två kända platserna med lämningar efter hus, Sudergårds I och Rosarve (Hammar 1979; Menneke & Wennersten 1999). Platserna ger intryck av att ha blivit avsiktligt övergivna i samband med vilket husen kan ha bränts ner och i detta samman- hang verkar inte de kvarlämnade tingen ha bedömts som viktiga att städa bort eller ta därifrån. Kanske sågs dessa små och fragmenterade material, åtmins- tone i dessa kontexter, mer eller mindre som skräp alternativt som tillhöriga platsen. Som kontrast till detta material återfanns i Sudergårds I en hel mej- sel och i Rosarve en del av en trindyxa. Mejseln i Sudergårds I återfanns inne i huset liggandes intill en av härdarna medan trindyxfragmentet i Rosarve verkar, p.g.a. sitt läge i toppen av det svarta lagret, ha lämnats på platsen efter att huset brunnit ner. Båda dessa föremål ger närmast intryck av att vara avsiktligt kvarlämnade eller deponerade (jfr Strass- burg 2000:69f; Hernek 2005). Att det i båda fallen rör sig om bergartsföremål är också intressant och är alltså ännu ett belägg för den betydelse som till- skrevs lokala material. De flesta ting som troligtvis funnits och använts på dessa platser, som hela yxor, redskap av ben och liknande, verkar människorna däremot ha tagit med sig i samband med att plat- serna övergavs. Dessa ting verkar således snarare ha varit knutna till personer än till platserna i sig. För det andra finns platser där det tvärtemot är de hela tingen som dominerar. De lokaler jag här syftar på är bl.a. öns två kända gravplatser, Kambs och Stora Bjärs (Arwidsson 1949, 1979). På grav- platserna har det inte påträffats något kulturlager som kunnat knytas till gravarna. Detta innebär att gravarna har anlagts rumsligt separerade från bo- platserna även om avståndet inte behöver ha varit och troligtvis inte var långt. Som exempel kan näm- nas att graven i Stora Bjärs påträffades ca 600 m från Sudergårds I med Ancylusvallen emellan. Samtidigt ger detta en inblick i att gravplatserna inte var lo- kaler som människorna återvände till med offer och

gåvor eller för ritualiserade handlingar av andra slag. De fungerade helt enkelt enkom som gravplatser. De ting som påträffats på dessa platser motsvaras således av de fynd som återfunnits i gravarna. I de två gravar som inbegrep gravgods var tingen av dis- tinkt olika karaktär; i den ena fanns endast föremål av bergart, i den andra ting av ben, horn och flinta. I graven med bergartsföremål fanns fyra huvudsakli- gen hela mejslar och yxor, varav en var något skadad genom ett avslaget egghörn, samt även ett förarbete (fig. 4.12). Detta vittnar om att ting i blivande kan ha tillskrivits samma värde som redan färdiga hela föremål. Den andra graven innehöll likaså hela fö- remål om än av helt andra typer i form av mikro- spån och slagstockar (fig. 4.13). Även ett fragment framkom emellertid i denna grav, men det rör sig

troligtvis inte om ett avsiktligt nedlagt ting. Istället verkar det vara en flinteggad benspets som perso- nen i graven blivit skjuten med. Den skada spetsen orsakade kan ha bidragit till personens bortgång. Tillsammans med i gravar placerade hela kroppar har alltså huvudsakligen hela, färdiga föremål lagts ner. Att tingen hör ihop inom en grav med avseende på material och användningsområde för att starkt skilja sig från en annan indikerar att det kan ha rört sig om personliga ting i form av personliga red- skapsuppsättningar. Gravgodset ger intryck av att de begravda varit hantverkare, vilket kan ha varit en roll som tillskrevs en alldeles särskild betydelse (se vidare kap. 4.4).

Till detta sammanhang hör även de hela, välbeva- rade och extraordinärt långa trindyxorna, vars längd varierar från 27 till 35 cm. Totalt nio dylika yxor är kända, påträffade som lösfynd, men fler kan fin- nas bland de långa yxor som endast definierats som stenyxor i arkiven (fig. 4.7 och 4.8). Vissa av dem har varit spolformade med smal egg, andra har haft utsvängd egg. Värt att uppmärksamma är att två av dessa extraordinärt långa yxor är funna i närheten av gravplatserna. Ungefär 300 m öster om Stora Bjärs- graven har i åkermark en 31 cm lång trindyxa hit- tats och ca 400 m söder om gravgruppen i Kambs har en 32 cm lång trindyxa påträffats (Arwidsson 1949). Den sistnämnda yxan hittades dessutom stå- ende med nacken snett uppåt, något som indikerar att den ursprungligen deponerats i en nedgrävning av något slag. Kanske är även dessa fynd att betrakta som gravgods från liknande, delvis sönderplöjda, ti- diga gravar (se vidare kap. 4.4). I annat fall har de sannolikt deponerats avsiktligt genom att grävas ner på särskilda platser i landskapet.