Naturliga element

Förutom de aspekter som förändrats över tid finns det en rad element som sätter, och har satt, sin prä- gel på det gotländska landskapet under hela den tid människor vistats på ön.

Kalkstensstråk och märgelstensdalar

Gotland har en överlag flack karaktär p.g.a. att ön är uppbyggd av lagrade bergarter som inte har utsatts för några större rubbningar eller veckningar (Erl- ström m.fl. 2009). Havets påverkan har också nött ner och jämnat ut åsar och moräner, vilka dessutom är fåtaliga (Munthe m.fl. 1925:37, 42; Kloth & Lo- vén 2001:8). Jordlagren, bl.a. bottenmoränen, d.v.s.

den på kalk och lera rika och bördiga moränmärgeln (fig. 3.9), har också haft en utjämnande effekt (Mun- the m.fl. 1925:31, 37, 42; Kloth & Lovén 2001:8). De allra högsta höjderna, som finns i Träkumla och Lojsta, ligger endast 82-83 m.ö.h. (Munthe m.fl. 1925:37). Att ön har en så pass flack karaktär med- för att det är berggrunden, med dess skiftningar och varierande egenskaper, som mer än något annat har satt sin prägel på det gotländska rummet.

Berggrunden är uppbyggd av kalksten, märgel- sten och sandsten (Erlström m.fl. 2009) (fig. 3.10). Stråken med sandsten är begränsade men intressanta då det är i anslutning till dem som öns enda svagt kalkhaltiga eller helt kalkfria leror förekommer (Munthe m.fl. 1925:8). Annars är det kontrasten mellan den hårda kalkstenen och den mjuka mär- gelstenen som ger mycket av ön dess speciella ka- raktär. Medan kalkstenen varit hård och stått emot tidens tand, har den mjuka märgelstenen brutits ner (fig. 3.10). Det finns tre områden med höglänt kalkstensberggrund vilka p.g.a. havets påverkan är jämförelsevis karga. Jordtäcket är magrare och grusigare, och berggrunden går förhållandevis ofta i dagen. Mellan dessa tre höglänta kalkstensstråk finns två låglänta flacka märgelstensdalar där berg- grunden kraftigt nötts ner och där det ofta finns ett tjockare jordtäcke kvar (Munthe m.fl. 1925:31, 34, 111; Kloth & Lovén 2001:9; Erlström m.fl. 2009). Berggrundsskiftena utgör i sin tur ett speciellt inslag i landskapsbilden med sin karaktär av mer eller mindre markanta branter eller sluttningar som löper tvärs över ön (fig. 3.11). Att kalkstenen är ge- nomsläpplig medan märgelstenen är tät, har också gjort det möjligt för grundvatten att i samband med skiftena ledas ut till markytan (Munthe m.fl. 1925:31; Kloth & Lovén 2001:31). Skiftena skulle med tiden också komma att skilja ädellövskogar från skogar med björk och tall.

Att berggrundslagren lutar från nordväst mot syd- öst sätter också sin karaktär på landskapet, med en brant hög kustklint i nordväst vilken står i kontrast till östkusten, som istället präglas av mestadels lång- grunda stränder (Kloth & Lovén 2001:8, 11, 21f, 71).

Klintkusten och andra

kalkstensformationer

Utmed västkusten, i anslutning till de tre kalkstens- stråken, återfinns kustklinten. Skiftet här mellan en

Figur 3..9. Geologisk översiktskarta, sammanställd av H. Munthe 1925. De rosa fälten visar marker med torv och bleke, de ljusblå visar sand och grus (prickigt) respektive morän- och glacialmärgel (streckat) och de mörkblå områdena visar berggrund i dagen. Ur Munthe m.fl. 1925, tavl. 5. © Sveriges geologiska undersökning.

smal remsa märgelstensberggrund och den intillig- gande kalkstenen har skapat en brant kant, vilken idag reser sig ca 30-50 m.ö.h. Uppifrån klintkanten är utsikten vidsträckt och utanför finns ett hav som, p.g.a. en kraftig undervattensklint, nästan är helt utan öar (Kloth & Lovén 2001:11, 21f, 71). Ibland reser sig klinten direkt ur havet, ibland finns en smal stenstrand vid dess fot (Kloth & Lovén 2001:21). Med den högre vattennivå som fanns under sten- åldern var det sannolikt vanligare att klintväggen gick direkt ner i havet. Kusten verkar utmed långa sträckor ha haft karaktären av en hög mur (fig. 3.12). För att ta sig in på ön var människorna hänvi- sade till märgelstensdalarna samt till de platser där klinten en kort sträcka vek av inåt land och lämnade ytor med tillgängliga stränder i vikar eller slutt- ningar. På dessa fåtaliga platser blev därmed havet från land sett tillgängligt och sett från havet blev de till portar för att ta sig in på ön. Deras betydelse som kontaktytor mellan hav och land förstärks av att vikarna i flera fall stod i förbindelse med åar, som

Figur 3..10. Till vänster: förenklad berggrundskarta upprättad av Kloth och Lovén, med numrerade tillägg av författaren för att markera ut de landskapszoner (dalar och höjdstråk) som det refereras till i avhandlingen. Ur Kloth & Lovén 2001:8. Till höger: höjdreliefkarta baserad på höjddata från Lantmäteriet. Ur Erlström m.fl. 2009:18. © Sveriges geologiska undersökning.

Figur 3..11. Kontrasten mellan de höga klintplatåerna och den in- tilliggande märgelstensdalens låglänta, flacka landskap i Hoburgen, Sundre sn. Foto förf.

ledde vidare inåt ön. Omgivna av mer eller mindre höga klintväggar fanns här skyddade landremsor med sten- eller sandstränder.

Klintväggarna i sig inbegriper också särpräglade formationer. På Gotland förekommer två olika sorters kalksten: dels lagrad kalksten, dels revkalksten. Par- tier med lagrad och mindre motståndskraftig kalksten har eroderats bort och efterlämnat grottor på bergssi- dor både i det inre av ön och utmed kusten. Kärnor av den betydligt hårdare revkalkstenen har däremot stått kvar, vilket resulterat i särpräglade raukar, överhäng, portar och även hela klintar som ofta reser sig som markanta berg gentemot omgivningen ute till havs, vid kusten och i det inre av ön (Nihlén 1923; Munthe m.fl. 1925:37, 46-62; Kloth & Lovén 2001:10f, 112ff, 121, 127f; Erlström m.fl. 2009).

Hällmarker

På Gotland finns två olika typer av hällmarker. Vanligast är kalkhällmarker, vilka återfinns inom

de högst belägna och/eller mest utsatta delarna av kalkstensstråken. Den plana, väldränerade kalk- stensberggrunden har här ett så tunt växttäcke, eller inget alls, att tallskogen upphör att vara en sluten skog och istället uppträder små vindpinade martal- lar. I fördjupningar bildas periodvis vätar, men mar- ken är i regel mycket torr och markerna präglas av en artrik specifik flora och fauna (Kloth & Lovén 2001:42ff) (fig. 3.13).

I skarp kontrast till kalkhällmarkerna står de få- taliga hällmarker som finns inom märgelstensdalarna. Till följd av att märgelstenen är tät har de karaktären av stora sankmarker (Kloth & Lovén 2001:86f).

Våtmarker

På Gotland finns flera olika typer av våtmarker. De våtmarker som dikades ut var i regel öns näringsrika myrar. De tros ha hyst ett mycket rikligt växt- och djurliv. De näringsfattiga agmyrarna, med ett mindre rikt växt- och djurliv, finns däremot oftast kvar än

Figur 3..12. Den branta kustklinten dels sett söderut uppifrån Högklint, dels sett norrut från stenstranden strax söder om Högklint i Väster- hejde sn. Foto förf.

Figur 3..13.. Kalkhällmark öster om Visby. Foto förf. Figur 3..14. Tingstäde träsk. Bilden är tagen från trakterna kring Rosarve, Tingstäde sn. Foto Anna Arnberg.

idag. De insjöar som funnits har i hög utsträckning utgjort klarvattenytor inom myrmarkerna (Kloth & Lovén 2001:29, 34f, 100). Sjöarna, som lokalt be- nämns träsk, är vanligen mycket grunda, högst 2-3 m djupa, till följd av att de ligger i svackor i berggrun- den (Munthe m.fl. 1925:36; Kloth & Lovén 2001:29) (fig. 3.14). Det finns emellertid några undantag. I Lojstatrakten finns ett stråk av närbelägna djupare sjöar, av vilka flera är mer än 10 m djupa och den djupaste närmare 18 m (Kloth & Lovén 2001:9, 124). Ytterligare en typ av våtmark är källmyrarna. De är bl.a. vanliga vid klintbranterna samt i sluttningen nedanför strandvallar och karaktäriseras av att hålla en jämn låg temperatur och ett rikt vattenflöde året om (Kloth & Lovén 2001:31ff, 122).

Ön är relativt fattig på vattendrag, av vilka de största är Gothemsån och Närsån (Munthe m.fl. 1925:36).

Den flacka flikiga kusten

Medan västkusten i anslutning till kalkstensstråken präglas av den raka, branta klinten och av ett hav näs-

tan helt utan öar, är kusten i anslutning till märgel- stensdalarna i väster och utmed hela östkusten oavsett berggrund betydligt flackare och flikigare med en rik- ligare förekomst av öar. Djupa vikar, långt utskjutande uddar och långgrunda stränder är återkommande ele- ment (fig. 3.15). Endast enstaka höjdpartier bryter det i regel flacka landskapet. Det är ett kustlandskap som i betydligt högre grad än klintkusten påverkats och omformats av strandlinjens förskjutningar. Här utgör också strandvallarna ett mer påtagligt inslag i land- skapsbilden, vilka av Lithberg pekades ut som potenti- ella landvägar (Lithberg 1914:58f).