Det jag i detta kapitel vill försöka klargöra är vad som skedde på Gotland i övergången till neolitikum. Var de förändringar som inträffade under mesoliti- kums slutskede början på en process, vilken även in- kluderade övergången till neolitikum? Kom det sent mesolitiska återaktiverandet av äldre platser, jakten på grönlandssäl liksom det intensiva fisket av torsk och sill att fortsätta eller fick det ett abrupt slut? Vad förändrades, vad förblev sig likt och varför? Hur gestaltade sig tillvaron på ön under de århundraden, ca 3900-3200 f.Kr., som tidigneolitikum omfattar? Hur förhöll öborna sig till landskapet, ting, djur och andra människor, såväl levande som döda?
5.1 Landskapet
Övergången till neolitikum har beskrivits som en av de största förändringarna i historien. Även inom forskningen om Gotlands stenålder har det, åtmins- tone periodvis, framhållits att stora omställningar inträffade vid just denna tidpunkt (jfr kap. 2). Den materiella kulturen på ön genomgick en hel del för- ändringar med nya material, ett nytt formspråk och ett nytt hantverk, nämligen keramikhantverket. Därtill har ett tidigneolitiskt jordbruk kunnat be- läggas genom daterade tamdjursben, identifierade sädeskornsavtryck i öns trattbägarkeramik samt ge- nom, till tidigneolitikum daterat, röjningskol (t.ex. Althin 1967; Lindqvist 1997a; Lindqvist & Possnert 1997:46ff; Hallin 2002). Synbara förändringar i pol- lendiagram har också framförts som belägg för ett öppnande av landskapet förorsakat av en agrar eko- nomi (Österholm 1989:18-24; Bägerfeldt 1992:51, 86). Hur neolitiseringen gick till, om det var en in- tern process eller om den endast omfattade, alterna- tivt skedde med hjälp av, inflyttade personer samt på
vilket sätt och i hur hög grad införandet av jordbruk skulle förändra livet på ön är däremot frågor kring vilka åsikterna gått vitt isär (t.ex. Lithberg 1914; Stenberger 1964; Österholm 1989; Bägerfeldt 1992; Lindqvist & Possnert 1997; Martinsson-Wallin m.fl. 2011). Det har dock funnits en förhållandevis stor konsensus om att jordbrukets införande resulterade i ett i någon mån förändrat sätt att se på och nyttja landskapet.
Inland och kust
Kom sättet att se på, nyttja och förhålla sig till land- skapet att förändras i övergången till neolitikum? På vilket sätt kom det i så fall att förändras och var- för? Är det som alternativ möjligt att sättet att leva i och förhålla sig till landskapet istället präglades av kontinuitet och i så fall på vilket sätt och varför? I ett försök att besvara dessa frågor vill jag inleda med en diskussion kring inland och kust. Bland de forskare som har framhållit att livet på ön kom att förändras har det nämligen varit vanligt att skildra de omställningar som inträffade genom att på ett eller annat sätt kontrastera inlandet mot kustzonen. En övergiven kust?
Inger Österholm som presenterat den idag sannolikt mest allmänt accepterade synen på öns tidigneoliti- kum (Österholm 1989) menade att hela Gotlands befolkning under perioden, p.g.a. en pågående lång regressionsfas i Litorinahavet och därav kraftigt minskade marina resurser, tvingades till ett helt nytt sätt att leva (Österholm 1989:192). De ska ha tvingats till att för första gången flytta från kusten inåt land i jakten på bra åkermarker (Österholm 1989:118f, 171; jfr kap. 4). Endast de som redan
levde i öns inre kring Mölner stannade där de var (Österholm 1989:24, 84, 175, 191). I övrigt löste ti- digare storgrupper upp sig i mindre familjeenheter vilka sökte sig inåt land (Österholm 1989:170, 178). De kom att bosätta sig i indragna kustlägen och i inlandet och öborna blev som ett led i en intern pro- cess, med vissa impulser utifrån, trattbägarbönder (Österholm 1989:171, 192). Fångst och fiske i havet ersattes av sötvattensfiske, djurhållning och svedje- bruk i inlandet (Österholm 1989:180). Österholm menade att de som stannade nära kusten förstås kunde ha fortsatt att fiska även där, men att det san- nolikt var både oekonomiskt och ointressant (Öster- holm 1989:172, 180). Det var en bild av ett obebott och nästintill helt övergivet kustband som Öster- holm därmed målade upp (Österholm 1989:24). Sedan Österholm färdigställde sitt avhandlings- arbete har emellertid nya resultat, inte minst kvar- tärgeologiska, presenterats (jfr kap. 3). Det finns därför anledning att se över den bild av tidigneoli- tikum hon en gång presenterade. Därutöver är min tolkning av mesolitikum olik Österholms, vilket påverkar synen på tidigneolitikum. Min bedöm- ning är att människorna under mesolitikum levde, bodde och vistades såväl vid kusten, och då både i direkt kustbundna och i indragna lägen, som inåt land (se kap. 4). Att människorna under tidigneoli- tikum vistades i indragna kustlägen och i inlandet behöver alltså inte vara ett uttryck för förändring, utan det kan vara ett resultat av kontinuitet. De nya kvartärgeologiska resultaten tillsammans med nya dateringar (se kap. 3) har dessutom stor inverkan på bilden av det tidigneolitiska kustbandet.
Shi-Yong Yus doktorsavhandling har klargjort att tidigneolitikum inte alls utgjorde en lång reg- ressionsfas (Yu 2003), med minskad biomassa och sämre marina tillgångar som följd (jfr Österholm 1989:8ff). Istället befann sig havet i en pågående transgression i övergången till tidigneolitikum med sannolikt motsatt effekt. Att förklara upptagandet av jordbruk och trattbägarkeramik med sämre möj- ligheter att försörja sig vid havet är således ett re- sonemang som inte håller. Lika lite som de många yxorna på yxplatserna är ett resultat av ökade röj- ningar i skogen (se kap. 4), lika lite beror införandet av jordbruk på sviktande marina resurser och ett till följd därav uppkommet behov av att komplettera försörjningen.
Att havet efter den andra litorinatransgressionen under lång tid befann sig i en regressionsfas, att en transgressionsfas därefter pågick från sent mesoliti-
kum till tidigneolitikums mitt, vilken sedan förbyt- tes i en 300 år lång regressionsfas mellan ca 3650- 3350 f.Kr. (Yu 2003), har också stor betydelse för hur olika tidigneolitiska lokalers läge i landskapet bör tolkas (jfr kap. 3). Det stämmer inte att högre beläg- na platser utan keramik är mesolitiska kustbundna lokaler, att lägre liggande platser med keramik är kustbundna mellanneolitiska lokaler och att avsak- naden av lokaler däremellan innebär att kustbandet var nästintill helt övergivet under tidigneolitikum. Att denna bild inte fungerar indikerades av date- ringar redan tidigt, något som ytterligare dateringar med tiden kommit att bekräfta (t.ex. Englund 1979; Lindqvist & Possnert 1997; se kap. 3). Detta innebär i sin tur att tidigneolitiska kustlokaler inte bara står att finna i indragna lägen, utan att platser som låg i direkt anslutning till havet också föreligger.
I inledningen av tidigneolitikum stod havet till att börja med betydligt lägre än vad som tidigare antagits (se kap. 3). Det tidiga materialet från lågt liggande lokaler som Ajvide och Gumbalde (Öster- holm 1989:119, 123, 149; se kap. 3) ska därför med största sannolikhet förstås som spår efter direkt kustbundna aktiviteter under äldsta tidigneoliti- kum.
Havet fortsatte sedan att stiga, vilket innebar att högre liggande platser nu anlades alternativt kom att hamna i direkt anslutning till kustlinjen, varav vissa t.o.m. kom att överlagras i samband med trans- gressionens maximum. Till lokaler som på detta sätt kom att hamna i kustnära eller direkt kustbundna lägen hör flera av de platser vilka Österholm en gång tolkade som belägna i indragna kustlägen hela ti- digneolitikum igenom. Det rör sig om platser vilka hon skildrade som trattbägarboplatser belägna på sandjordar lämpliga för det tidiga åkerbruket, som t.ex. Mafrids, Suderkvie, Barshalder och det övre lagret i Stora Domerarve. Att flera av dessa platser låg nära varandra såg hon som ett belägg för den särbebyggelse som enligt henne ska ha präglat pe- rioden (Österholm 1989). Hit hör emellertid också flera av de lokaler vilka Österholm (1989) tolkade som stora mesolitiska kustplatser. Det rör sig om lokaler som vid senare dateringar istället visat sig vara tidigneolitiska, t.ex. Överstekvarn och det und- re lagret i Stora Domerarve (Lindqvist & Possnert 1997). Den stora likheten i flintmaterialet mellan dessa platser och Snausarve gör att sistnämnda lokal troligen också är tidigneolitisk, även om den bör ha legat i ett indraget kustläge invid Mästermyr hela perioden igenom. Till högre belägna, och i mitten
av tidigneolitikum kustbundna, lokaler hör också en nyupptäckt plats som Medebys 1:17, det tidigt uppmärksammade tidigneolitiska lagret i Fridtorp och även flera yxplatser vilka verkar ha fortsatt att användas in i tidigneolitikum om än på nya sätt, t.ex. Nasume och Jakobs. De rumsliga förhållan- dena skiljer sig dock något från plats till plats. I Mafrids har endast en tidig datering erhållits från platsens undre tunna lager varför det här kan röra sig om en indraget belägen plats från äldsta tidigneolitikum som med tiden överlagrades (Ar- widsson 1951; Lindqvist & Possnert 1997:46). Di- rekt efter att platsen åter stigit ur havet och för en tid låg kustbunden längst ut på en markant udde, verkar den emellertid ha tagits i bruk igen (Lund- berg 1951; Österholm 1989:176; Lindqvist & Poss- nert 1997:46). En annan plats som initialt verkar ha använts då den låg i ett indraget kustläge är Stora Domerarve, vilken dock av dateringar och lagrens karaktär att döma förefaller ha fortsatt att vara i bruk hela perioden igenom (Lindqvist & Possnert 1997:35). Den användes alltså både i början samt i slutet av perioden då den låg indraget och under periodens mitt då den låg direkt invid kustlinjen. Vid denna tid kom den också för en tid delvis att överlagras (Österholm 1989:133). Liknande kan för- hållandet inom närliggande Suderkvie ha varit, även om denna lokal inte verkar ha överlagrats. Även den förvisso äldre platsen Nasume och även icke-över- lagrade Överstekvarn verkar höra till de lokaler som nyttjades hela perioden igenom, även om landskaps- förändringen här p.g.a. den brantare terrängen inte
var fullt lika omfattande (Österholm 1989:142f) (se fig. 5.1). Detta gäller särskilt Överstekvarn där den skarpa sluttningen direkt väster om lokalen bör ha bidragit till att platsen hade ett kustnära läge hela perioden igenom.
Förutom dessa platser kan också nämnas att det finns lokaler som verkar ha etablerats och se- dan endast använts när havet stod som högst un- der den mellersta delen av perioden, strax innan och i samband med transgressionsmaximum. Vid denna tid var också samtliga dessa lokaler belägna nära kustlinjen. Hit hör Fridtorp där dateringar till tiden kring 3700 f.Kr. erhållits från platsens över- lagrade, djupt liggande och tunna lager (Englund 1979). Detta indikerar att lagret härrör från den tid då platsen låg direkt invid kustlinjen strax innan transgressionsmaximum. Situationen kan mycket väl ha varit likartad också i Visby, där ett på samma sätt överlagrat, om än något lägre beläget lager hit- tats (Englund 1979; Österholm 1989). Hit hör också Medebys 1:17 i Linaviken och även möjligen Jakobs. Från Medebys har en dateringar till tiden kring 3700 f.Kr. erhållits, vilket visar att den var i bruk då havet stod som högst. I Jakobs stärks bilden av ett kustnära läge av de stormstrandlinjer som skurit in i lagren (Österholm 1989; Lindqvist & Possnert 1997:36; Manneke 1997b; se kap. 3). Även Barshal- der kan nämnas i detta sammanhang. Trattbägar- keramiken i Barshalder, som har bedömts vara från sent TN I (Rundkvist m.fl. 2004), visar att även denna lokal användes just då havet stod som högst och då platsen i sig, belägen på en långsträckt smal
Figur 5.1. De vid kusten belägna lokalernas läge i landskapet har beroende av terrängen påverkats i olika hög grad av strandförskjutningen under tidigneolitikums lopp. Från vänster till höger: Överstekvarn i Lummelunda sn, Nasume i Tofta sn och Stora Domerarve i Hablingbo sn. Den streckade linjen är dagens strandlinje, medan de heldragna linjerna visar 10 m.ö.h. och därefter följer 5 m ekvidistans (avseende grund- kartan se också fig. 3..17-3..19). I Överstekvarn har hela kustzonen varit brant och havet har trots fluktuationer funnits nära. I Nasume har den branta kusten västerut skapat en beständig närhet till havet, medan de flackare markerna söderut gjort att kustlandskapet ändå förändrats över tid. I Stora Domerarve har det genomgående flacka landskapet resulterat i mer omvälvande förändringar, där platsens läge varierat från indraget kustläge till helt kustnära och vice versa.
udde ut i havet, låg som allra närmast kustlinjen. I ett liknande läge på en smal långsträckt udde ut i havet, låg också Hemmor och härifrån har en date- ring till 3700 f.Kr. erhållits (Samuelsson & Ytter- berg 2002:30). Det är således inte alls omöjligt att även denna plats nyttjades under tidigneolitikum just när havet stod som högst.
När havet sedan drog sig tillbaka igen kom de platser som överlagrats återigen att stiga ur ha- vet och de låg för en tid direkt vid kusten. Flera av dessa platser verkar då på nytt ha tagits i bruk och dessutom fortsatte vissa av dem att användas in i mellanneolitikum trots att de med tiden förlorade sitt direkt kustbundna läge. Hit hör t.ex. Nasume, Mafrids och Stora Domerarve. Samtidigt är det inte omöjligt att nya platser närmare kusten etablerades under senare delen av tidigneolitikum i samband med att de steg ur havet. En något högre liggande keramikfri yta har t.ex. noterats i Gullrum (Öst- erholm 1989:159) och kanske ska detta tas som en indikation på att platsen kan ha börjat användas i sent TN II. Under senare delen av tidigneolitikum kom också megalitgraven i Ansarve att anläggas vid kusten (Bägerfeldt 1992; Östborn 1997; Haking 2010), möjligen stående i gränsen mellan strand och strandskog på krönet av en sluttning som ledde ner mot havet. Nästa transgression inleddes sedan i slu- tet av tidigneolitikum för att fortsätta genom hela MN A (Yu 2003).
Att strandförskjutningsprocessen var betydligt mer dramatisk än vad som tidigare förmodats och att den tredje litorinatransgressionen nådde sitt maxi- mum mitt under tidigneolitikum och i samband med detta kraftigt kom att omforma landskapet, har konsekvenser för hur periodens kustlokaler ska förstås och tolkas. Det påverkar såväl förhållnings- sättet till de många dateringar som genom åren har erhållits (jfr kap. 3), som tolkningen av hur enskilda lokaler har varit belägna i förhållande till kustlinjen. Kunskapen om transgressionen har gjort olika lager, fynd och dateringar på ön begripliga och betydligt fler tidigneolitiska kustlokaler har kunnat fogas till helhetsbilden. Med en annan förståelse för strand- förskjutningsförloppet kan alltså kända material och platser sättas in i ett helt annat sammanhang. En ny bild av en under tidigneolitikum intensivt utnyttjad kustzon växer fram. Bilden av en intensiv aktivitet och ett stort antal lokaler utmed den då- tida gotländska kusten hela tidigneolitikum igenom framträder och kustbandet var således allt annat än övergivet. Vistelsen utmed kusten förefaller ha va-
rit minst lika intensiv under tidigneolitikum som under mesolitikum. Precis som under mesolitikum finns inte bara lokaler i indragna kustlägen, utan också direkt kustbundna platser. På ett övergripan- de plan verkar således människorna under tidigneo- litikum, precis som tidigare, ha levt och vistats både vid kusten, såväl direkt vid stranden som på platser i mer indragna kustlägen, och i inlandet.
Land och vatten – vilt och domesticerat
Att öborna vistades både i inlandet och utmed kus- ten under tidigneolitikum är emellertid inte något helt nytt. Redan Lithberg (1914) var av den åsik- ten. Han menade utifrån fasta fornlämningar och lösfynd av brednackiga trindyxor samt spets- och tunnackiga yxor av både flinta och bergart att män- niskorna i det inre av ön nu började dra sig bort från fiskrika sjöar och vattendrag för att istället söka sig till luckra, grusblandade märglar i syfte att bedriva åkerbruk. Han menade att öborna nu började leva som bönder och att de bosatte sig permanent i det inre av ön. Till skillnad från Österholm framhöll han dock att inte bara jakten på skogsvilt och tam- djurshållning, utan till stor del även marin jakt och fiske fortsatte att utgöra viktiga komplement i eko- nomin. Han menade att de öppna boplatserna (grop- keramiska platser) utmed kustbandet skulle förstås som böndernas säsongsmässigt utnyttjade fiskelägen (Lithberg 1914:106).
Lithberg ansåg alltså att det förelåg en ekono- misk skillnad mellan hur kusten respektive inlandet nyttjades och detta är ett synsätt som levt vidare, även om det tolkats på olika sätt t.ex. i kulturdualis- tiska termer. Det har bl.a. föreslagits både för Got- lands del och gällande andra regioner, som Skåne, att bönder kan ha bott i inlandet (trattbägarbönder alt. agrar trattbägarkultur) samtidigt som jägare och samlare levde utmed kusten (kvarvarande mesoliti- ker alt. icke-agrar trattbägarkultur) (t.ex. Stenberger 1964; Nylén m.fl. 1981; Nordquist 2001).
Denna tudelade bild har inte bara tolkats på olika sätt, utan den har även på skilda vis kommit att modifieras. Istället för att i grova drag skilja kust från inland har det framhållits att skillnaden i östra Mellansverige mer specifikt står att finna mellan å ena sidan direkt kustbundna platser och å andra si- dan indraget eller i inlandet belägna lokaler. Fredrik Hallgren (2008) har utifrån detta lanserat begrep- pen strandvända lokaler, d.v.s. platser belägna direkt invid havet, från vilka verksamheter knutna till vat-
ten som fiske, säljakt och färder på vatten ägde rum, och landvända lokaler eller gårdar, d.v.s. platser be- lägna i indragna kustlägen och i inlandet, från vilka verksamheter knutna till land skedde som åkerbruk, tamdjurshållning, jakt på skogsvilt och färder ut- med åsar (Hallgren 2008:92). Han ansåg också att människorna inte alls var bofasta i inlandet utan att de levde ett rörligt liv, där platser med keramik både direkt vid kusten och inåt land fungerade som fasta boendepunkter eller huvudbosättningar. Männi- skorna ska under året ha vistats vid och färdats mel- lan landvända gårdar, fäbodar och jaktstationer samt strandvända basboplatser och tillfälliga fiske lägen. Med tiden minskade dock vistelserna vid kusten i östra Mellansverige och då ska det istället parallellt och proportionellt med att människorna vistades alltmer på jordbruksbosättningar inåt land ha växt fram gemensamma begravningsplatser på öar i skär- gården. Detta ska ha skett som ett led i en vilja att knyta an till ett landskapsrum associerat med män- niskornas ursprung och deras förflutna (Hallgren 2008:274).
Vissa har tonat ned havets ekonomiska betydelse än mer och inte bara associerat detta med periodens slutskede, utan med perioden som helhet. För Got- lands del har Bägerfeldt, likt Österholm, framhållit att människorna fullt ut levde av en agrar ekonomi i inlandet där de också bodde permanent. Till skillnad från Österholm såg han emellertid inte kusten som en övergiven zon. Att platserna vid kusten skulle ha fungerat som fiskeplatser, så som Lithberg ansett, vände han sig dock starkt emot. Istället menade han att det vid kusten fanns extraordinära lokaler, som yxplatser (ca 4500-3500 f.Kr.), sarupanläggningar och keramikplatser använda för ceremonier, kult och handel. De ska ha använts av samhällets elit, vilka hade vidsträckta kontakter och därför ett behov av närhet till havet (Bägerfeldt 1992:83, 86f, 92ff, 102, 105). På liknande sätt har Lars Sundström (2003) för östra Mellansveriges del lyft fram att människorna levde bofast med en jordbrukande ekonomi i inlan- det. Även enligt honom var kusten en viktig zon för just samlingsplatser. Han ansåg dock att dessa samlingsplatser var lokaler där människorna aktivt återknöt till ett idealiserat förflutet som jägare och samlare.
Samtidigt finns det forskare som istället har tonat ned jordbrukets ekonomiska betydelse, där framför allt Alexander Gills arbete om Mälardalen kan nämnas (Gill 2003). Enligt honom saknade jordbruket ekonomisk betydelse. Detta ledde dock
inte till att han kom att tolka platser med keramik vid kusten som fiskelägen likt Lithberg, utan han delade Bägerfeldts syn på dem som särskilda sam- lings- och mötesplatser, där bl.a. döda ska ha han- terats. Till skillnad från Bägerfeldt och andra som sett jordbruket som basen i ekonomin, tolkade han emellertid även motsvarande platser med keramik i indragna kustlägen och i inlandet på samma sätt. Gill menade att människorna vid kusten hade sam- lats på vissa stränder där också döda hanterats och deponerats, och eftersom de såg sig som besläktade med och associerade sitt ursprung till vilda djur var konsumtionen av just dessa viktiga där. I indragna lägen eller i inlandet samlades människorna däre- mot i trädgårdar, där tidens begränsade odling ägde rum i socialt syfte och vad som då stod i fokus var återfödelse och fertilitet, vilket medförde en kon- sumtion av domesticerade resurser. Likt Hallgren menade också Gill att människorna i övrigt levde