Delar i detalj

Vad var det då som karaktäriserade och satte sin prä- gel på olika delar av ön mer specifikt? Jag kommer i det följande presentera norra, mellersta och södra Gotland lite mer i detalj, vilka är de delar som det arkeologiska materialet i de landskapskapitel som följer kommer att diskuteras utifrån (fig. 3.16).

Norra Gotland

Jag har valt att dra gränsen mellan norra och mel- lersta Gotland vid följande socknars södra gränser: Väskinde, Bro, Fole, Bäl och Boge (fig. 3.17). Or-

saken till att jag har valt att dra gränsen just här beror på det höjdområde som breder ut sig i trak- terna öster om Visby (se fig. 3.10). Detta höjdområde fungerar också som en vattendelare mellan norra och

Figur 3..15. Närsholmen – ett exempel på en idag flack och lång- grund kustzon. Foto Anna Arnberg.

Figur 3..16. Delar i detalj. Sockenkarta som visar var gränsen har dragits mellan norra, mellersta och södra Gotland. Dessa tre delar av ön är de utifrån vilka landskapet diskuteras gällande såväl mesolitikum och tidigneolitikum som mellanneolitikum.

mellersta Gotland. Endast genom ett vattendrag, det som avvattnade den numera utdikade Stormyren på norra Gotland, finns en förbindelse dem emellan. Österut övergår höjdområdet sedan i ett stort häll- marksområde, vilket under stenåldern sträckte sig ända ut till havet.

Norra Gotland kan i sin tur delas in i en sydväst- lig och en nordöstlig del, vilka skiljts åt av Gotlands allra största sammanhängande hällmarksområde. Detta hällmarksområde fungerade också som en vattendelare mellan Kyrkbysmyrens vattensystem i öster och vattendragen samt våtmarkerna kring Elinghems myr och Tingstäde träsk i väster. Detta stora område sträcker sig rakt över ön från nord- nordväst till sydsydöst. Gränsområdet i sig utgörs av Forsvidens kalkhällmarker, av inlandsklintarna Hejnum hällar och Filehajdar samt av lågt liggande Hejnum kallgate närmast östkusten. Genom Hej- num kallgate, som med sin märgelstenshällmark är en för Gotland särpräglad miljö, har strandvallarna p.g.a. den sanka terrängen utgjort de enda fasta un- derlagen (Kloth & Lovén 2001:86f).

Den karaktär detta gränsområde har påminner mycket om trakterna nordöst därom, där naturen likaså är karg med stora områden med kalkhällmar- ker samt med en riklig förekomst av små agmyrar och vätar, medan vattendrag och näringsrika myrar och insjöar är få. Detta bör ha varit som mest mar- kant när havet stod som högst i och med att de flesta av traktens sjöar och myrmarker, som Bästeträsk, Fardumeträsk och Träskmyr, då var en del av olika havsvikar. En stor havsvik, Kyrkbysviken, skar t.ex. österifrån långt in i Hallhalvön. Halvön i sig var den allra nordligaste delen av det gotländska fastlandet under stenåldern.

Västkusten präglas av den branta kustklinten, som under mesolitikum bröts av en stor havsvik långt i norr, vilken med tiden skulle dela sig i två. I anslutning till denna vik låg bl.a. yxplatsen Norrbys och mellanneolitiska Västerbys. Östkusten däremot präglades under stenåldern av enstaka klintar, djupa vikar och ett flertal öar. Från vikarna har i flera fall vattendrag lett vidare mer eller mindre långt inåt land. Rakt genom Lärbro sn fanns även ett sund, Lärbrosundet, som i nord-sydlig riktning skar av det dåtida gotländska fastlandet från en stor ö öster där- om, nämligen Ruteön. Nordöst om Ruteön skulle i sin tur en liten övärld växa fram motsvarande da- gens Fårö. Från Lärbrosundet ledde vattendrag dels inåt Hallhalvön, dels inåt Ruteön. Varsin mindre insjö fanns också på var sida av sundet: vid Gisslause

på fastlandssidan och på Ruteön i form av den nu- mera utdikade Takstensmyren.

Den sydvästra delen av norra Gotland hade en helt annan karaktär. Det var ett hav utan öar som stod att finna utanför kustlinjen. Hela kuststräck- an präglades av den branta, höga kustklinten. Den fungerade som en mur mellan land och hav. Endast på ett fåtal platser fanns en förbindelse dem emellan genom vikar och mindre branta sluttningar, bl.a. vid Ire, Lickershamn, Kinner, Överstekvarn och Bruce- bo.

Inne på ön fanns en del hällmarker, agmyrar och vätar, framför allt utmed kustklinten och längst i söder, men de var i klar minoritet. Istället var det som allra mest satte sin prägel på området de omfat- tande och näringsrika sjöar och myrmarker som en gång fanns där. De var inte mindre än fyra styck- en av vilka endast Tingstäde träsk finns kvar idag, en sjö vars nivå emellertid har sänkts i senare tid (Munthe m.fl. 1925:96). De övriga utgjordes av den i norr belägna Elinghems myr, den i söder liggande Stormyren och den västerut belägna Martebo myr, som bredde ut sig ända fram till endast ca 2 km från kustklinten. Martebo myr var en gång den allra största myrmarken på hela ön och den inbegrep flera insjöar. Dessutom fanns två markanta uddar som sträckte sig rakt ut i myren från norr respektive sö- der.

Dessa stora våtmarker var i sin tur genom vat- tendrag förbundna med varandra och/eller med kus- ten. Martebo myr mynnade via Lummelundaån ut vid Överstekvarn på västkusten. Tingstäde träsk var förbunden med Elinghems myr som sedan via Ireån mynnade ut i havet rakt norrut. Stormyren var dä- remot genom ett vattendrag istället förbunden med mellersta Gotland, i och med att detta vattendrag ledde vidare till det stora Linaviksområdet innanför Västerbjers.

Två naturliga knutpunkter är urskiljbara i om- rådet. Hit hör en flack höjd, vid nuvarande Ring- vide gård och Stenkyrka kyrka, belägen vid foten av den udde som från norr stack rakt ut i Martebo myr. Från detta område hade öborna nära till havs- viken vid Lickershamn i norr, till Elinghems myr i öster och till Martebo myr i söder. Den andra knut- punkten motsvaras av höjden kring gården Riddare. Detta är ett område beläget mitt emellan Tingstäde träsk och Stormyr samt inte långt ifrån den västerut belägna Martebo myr.

Denna den sydvästra delen av norra Gotland var väl avgränsad av havet och den branta kustklinten

Figur 3..17. Illustration av norra Gotland under mellanneolitikum utifrån topografiska kartan och Mobergs karta över kulturlandskapet kring år 1700 (Moberg 193.8). I texten använda benämningar och platser har märkts ut. Heldragna linjer visar höjdkurvor från 10 m.ö.h. och uppåt med 5 m ekvidistans. Den streckade linjen motsvarar dagens kustlinje. Helfärgade ytor och ytor med dragna linjer visar på befintliga sjöar respektive myrmarker, medan streckade ytor visar på numera utdikade sjöar, myrar och andra våtmarker.

mot väster och norr, av det stora hällmarksområdet österut och av den högre terrängen söder om Mar- tebo myr, bl.a. med stigningen upp mot de höga höj- derna öster om Visby.

Mellersta Gotland

Det jag har valt att benämna mellersta Gotland börjar med socknarna Visby, Hejdeby, Endre, Ekeby, Källunge, Vallstena och Gothems norra gränser för att sträcka sig till socknarna Klinte, Hejde, Guldru- pe, Buttle, Ala och Ardre och deras gränser i söder (fig. 3.18). Anledningen till att jag har valt att dra gränsen mellan mellersta och södra Gotland just här är de höga höjderna som leder upp till Lojstahajd. Dessa höga höjder fungerade även som vattendelare, vilket gjorde dem till en naturlig gräns mellan mel- lersta och södra Gotland.

Rakt genom mellersta Gotland från sydväst mot nordöst sträcker sig den nordliga av öns två stora märgelstensdalar. Den avgränsas av kalkstensstråk i såväl nord och nordväst, som i syd och sydöst. Kalk- stensstråken sträcker sig här upp till högre nivåer över havet än inom norra Gotland och de präglas, framför allt i sina högre partier av en riklig före- komst av små agmyrar och vätar, av kortare vat- tendrag samt av ömsom primärt tallskog, ömsom hällmarker. Inom märgelstensdalen dominerade istället stora näringsrika myrmarker, lövskog och långsträckta vattendrag.

För att börja med kalkstensstråket i norr, når vis- sa partier här upp till mer än 75 m.ö.h. eller t.o.m. mer än 80 m.ö.h., vilket gör att de hör till de högsta på hela ön. Den branta klinten sätter sin prägel på västkusten, som endast på ett fåtal platser bryts av varpå stranden blir tillgänglig. Hit hör vikarna och sluttningarna vid t.ex. Visby, Kopparsvik och Frid- torp. Precis invid Fridtorp ligger Högklint som når 48 m.ö.h. och därmed är en av kustens allra högsta klintar. Först i Toftaområdet övergår kalkstensberg- grunden, genom en sluttning, i märgelstensdalen söder därom. Intressant är att det finns ett parti med lägre mark mellan de höga kalkstenshöjder som fanns dels utmed kanten till märgelstensdalen, dels utmed kusten; ett parti som förband viken vid Fridtorp med Toftaområdet (se fig. 3.10). Detta sam- manbindande parti kan potentiellt ha fungerat som ett inlandsalternativ, mot att runda den markanta udden mellan dessa platser ute till havs. Detta lägre parti fortsatte sedan i höjd med Fridtorp utmed kus-

ten via Visby ända upp mot Martebo myr på norra Gotland. Sammantaget bildar detta ett vidsträckt flackt område, karaktäriserat av mycket lite vatten, både i form av myrmarker och vattendrag.

För att vända blicken till kalkstensstråket i sö- der karaktäriserades de lägsta markerna längst i norr av en riklig förekomst av näringsrika, numera utdikade, våtmarker. Här fanns också en del längre vattendrag. Dessa långsträckta vattendrag bör ha skapat möjligheter för dåtidens människor att ta sig dels mellan det inre av ön och östkusten, dels mel- lan kalkstensstråket i söder och märgelstensdalen i norr. Ett långsträckt vattendrag mynnade t.ex. ut vid Stenstugu på östkusten. Längre söderut blev se- dan markerna mer karga, med kortare vattendrag, näringsfattiga små myrar och vätar samt med mer hällmark i och med att berggrunden sträckte sig allt högre upp mot Lojstahajd.

Utmed västkusten låg det höga Klinteberget, medan nuvarande Östergarnsberget och Grogarns- berget på östkusten utgjorde en distinkt utskjutande udde respektive en markant ö strax utanför under en stor del av stenåldern. I relation till dessa högre delar av kalkstensstråket finns också några markan- ta inlandsklintar som Torsburgen och närliggande Herrgårdsklint. Inom de lägre delarna av kalk- stensstråket norrut var östkusten betydligt mindre dramatisk och den relativt raka kuststräckan bröts endast av markanta uddar och vikar vid Stenstugu i söder samt vid Gothemshammar och Linaviken i norr.

Mitt emellan de två höglänta kalkstensstråken bredde sedan ett centralt, låglänt och flackt märgel- stensstråk ut sig, vilket i öster avslutades i det stora Linaviksområdet. Märgelstensdalen är som allra bre- dast i väster (ca 15 km bred) där den sträcker sig från Tofta till Klinteberget, medan den i öst nådde från Gothemshammar upp till Hejnum kallgate (Erl- ström m.fl. 2009). Under stenåldern var västkusten i anslutning till märgelstensdalen flack och flikig med några utanförliggande små öar. Denna långa kuststräcka var således lättillgänglig, i stark kon- trast till den utmed hela kusten norrut branta, ofta ogenomträngliga, klinten. Först karaktäriserades kuststräckan av en stor havsvik vilken sedan med ti- den kom att delas i två, separerade av en utskjutande udde vid Mafrids. Österut avslutades märgelstensda- len i Linaviken, som vid tiden för litorinamaximum utgjorde en stor havsvik avgränsad mot havet av två utskjutande uddar, en norrifrån i Vallstena och en söderifrån i Hörsne. Mitt i viken låg en långsträckt

Figur 3..18. Illustration av mellersta Gotland under mellanneolitikum utifrån topografiska kartan och Mobergs karta över kulturlandskapet kring år 1700 (Moberg 193.8). I texten använda benämningar och platser har märkts ut. Heldragna linjer visar höjdkurvor från 10 m.ö.h. och uppåt med 5 m ekvidistans. Den streckade linjen motsvarar dagens kustlinje. Helfärgade ytor och ytor med dragna linjer visar på befintliga sjöar respektive myrmarker, medan streckade ytor visar på numera utdikade sjöar, myrar och andra våtmarker.

större ö, Baraön. När havsnivån var lägre behöll om- rådet ändå mycket av sin karaktär genom att havet ombildades till stora sjöar och myrmarker, bl.a. Tall- myr och Lina myr.

I det inre av ön satte flera stora numera utdika- de våtmarker sin karaktär på det flacka landska- pet, bl.a. Stormyr och Roma myr. Dessa förbands i sin tur av långsträckta vattendrag. Två vattensys- tem finns, ett sydvästligt och ett nordöstligt och denna vattendelare omtalades redan av Lithberg (1914:39). Det nordöstra vattensystemet sträckte sig från trakterna kring Råby gård i det inre av ön och förband myrar som Romamyr, Stormyr och Akebäcksmyrarna samt även Stormyr på norra Gotland med Linaviksområdet, för att mynna ut i trakterna av Västerbjers vid kusten. Inom den syd- västra delen av märgelstensdalen fanns vattendrag som band samman myrmarker både i det inre av dalen och utmed berggrundsskiftet i norr, för att mynna ut på olika platser utmed västkusten t.ex. vid Alvena i norr och på var sida om udden vid Mafrids längre söderut. Det avstånd som skiljde förgreningar från märgelstensdalens två vatten- system åt, var i öns inre på flera ställen kort och områdena dem emellan utgör potentiella knut- punkter i landskapet. Troligen var det inte alltför svårt att ta sig mellan dem för att på så vis kunna färdas i huvudsak på vattenvägar mellan väst- och östkusten. Att märgelstensdalen sträcker sig rakt genom området gör också berggrundsskiftena till ett markant inslag i landskapsbilden. Mer eller mindre branta sluttningar skiljde märgelstens- dalen från kalkstensstråken i norr och söder (jfr Munthe m.fl. 1925:19, 21). Inom den västra delen av det södra berggrundsskiftet sammanföll detta med ett av öns stråk av sandstensberggrund, vil- ket sträckte sig från västkusten ända in till Väte (Erlström m.fl. 2009).

Södra Gotland

Det jag här har valt att definiera som södra Gotland tar sin början med socknarna Fröjel, Lojsta, Stånga, Etelhem samt Alskog och deras nordliga gränser (fig. 3.19).

På södra Gotland fortsätter det höglänta kalk- stensstråket längst i norr med många små myrar, korta vattendrag och med inslag av hällmarker. Kring Lojstahajd sträcker sig berggrunden upp till 83,6 m.ö.h., vilket är Gotlands högsta punkt (Kloth

& Lovén 2001:122) (se fig. 3.10). Därefter sluttar terrängen söderut, varmed nya inslag blir en del i landskapsbilden. Hit hör längre vattendrag som dels leder ut till kusten, dels ner till märgelstens- dalen söder därom. Här fanns också större, numera utdikade, myrar. Även flera klintar sätter sin prä- gel på landskapet, som Styrmansberget i väster och Lindeberget samt Sandarve kulle i det inre av ön. I Lojsta finns också en för hela ön särpräglad och kuperad miljö, som är uppbyggd av flera, små och höga revkalkstensklintar. Utmed klintarnas branta, stupande nordsidor breder små, långsmala och båg- formiga sjöar, Lojstasjöarna, ut sig, vilket är de enda djupa sjöarna som finns på hela ön (jfr Munthe m.fl. 1925:36; Kloth & Lovén 2001:124).

Söderut vidtar Gotlands andra märgelstensdal. Berggrundsskiftet är inte alls lika markant som på mellersta Gotland, utan representeras av en lång- samt sluttande terräng. Märgelstensdalen är mycket flack och låglänt med endast ett fåtal partier som når högre än 30 m.ö.h. (Erlström m.fl. 2009). Här fanns en gång flera stora sjöar och myrmarker med den stora Mästermyren samt de öster därom belägna något mindre myrarna Stångmyr, Ronemyr och Alv- myr. Dalens norra del påminner således om den syd- västra delen av norra Gotland. De stora sjöarna och myrmarkerna var förbundna med långsträckta vat- tendrag som ledde dels västerut, dels österut. Stång- myr var t.ex. genom vattendrag förbunden med Mästermyr, som mynnade ut på västkusten. Från Ronemyr ledde däremot vattendrag österut för att mynna ut i viken vid Hemmor. Knutpunkter mel- lan väst- och östgående vattensystem fanns vid t.ex. revkalksstensstråket i Lojsta, nordöst om Stångmyr samt mellan Stångmyr och Ronemyr.

Kusten på södra Gotland präglades främst av flacka, långgrunda stränder. Kustlinjen var utmed långa sträckor rak, men utmärktes också av ett fler- tal stora, djupa vikar. Dessa avgränsades av mer eller mindre markanta uddar vid t.ex. Ajvide och Stora Domerarve i väster, vid Hemmor i öster samt vid Gullrum och Barshalder i söder. Vid Stora Do- merarve fanns en stor havsvik när havet stod som högst, men liksom Linaviksområdet behöll den där- efter mycket av sin karaktär p.g.a. kvarvarande sjöar och myrmarker, t.ex. Burgakersmyr.

Utanför kusten fanns en hel del öar, vilket för tankarna till den nordöstra delen av norra Gotland. Förutom flertalet små flacka öar fanns ett antal stör- re: Lilla och Stora Karlsö i väster, Storsudret längst i söder och dagens Lau backar i öster. Karlsöarna

är markanta klippöar med branta bergssidor ute till havs, medan Lau backar var en mindre, i en vik belägen, mer tillgänglig klint. Storsudret var störst och hade en varierande karaktär dels genom fortsätt- ningen av märgelstensdalen, dels genom öns tredje och sista stråk av kalkstensberggrund. Storsudret in- kluderande således dels sjöar, vikar och vattendrag, dels klintar till vilka Hoburgens platåer är de mest utmärkande då de utgör hela Gotlands sista utpost mot havet. Från Hoburgen i sydväst till trakterna av

Barshalder och Suderkvie i nordöst sträcker sig också öns andra stråk av sandstensberggrund.

En värld av varierande förutsättningar

Sammantaget kan vissa drag urskiljas som återkom- mer över hela Gotland. De höglänta kalkstensstrå- ken med torrare marker och mer barrskog stod i kontrast till de bördiga och av lövträd dominerade

Figur 3..19. Illustration av södra Gotland under mellanneolitikum utifrån topografiska kartan och Mobergs karta över kulturlandskapet kring år 1700 (Moberg 193.8). I texten använda benämningar och platser har märkts ut. Heldragna linjer visar höjdkurvor från 10 m.ö.h. och uppåt med 5 m ekvidistans. Den streckade linjen motsvarar dagens kustlinje. Helfärgade ytor och ytor med dragna linjer visar på befintliga sjöar respektive myrmarker, medan streckade ytor visar på numera utdikade sjöar, myrar och andra våtmarker.

låglänta märgelstensdalarna. Den branta kustklin- ten med ogenomträngliga klippstup uppbrutna endast av mindre sluttningar och vikar, kontraste- ras mot de lättillgängliga, öppna, flacka och lång- grunda stränderna med djupa vikar, utskjutande uddar och öar. Ensamliggande stora klintar bryter här och var det ofta flacka landskapet. Höjdområden med hällmarker, en stor mängd små våtmarker och korta vattendrag, står i kontrast till de vanligen läg- re liggande områdena med stora numera utdikade våtmarker där långsträckta vattensystem sätter sin prägel på omgivningarna.

Fyra av naturgivna förutsättningar avgränsade stora områden framträder, skiljda åt av tre omfat- tande gränsområden. För det första skiljs södra och mellersta Gotland från varandra genom det kanske mest markanta gränsområdet på ön; de höga höjder- na och det idag utbredda barrskogsområdet Lojsta- hajd. Dessa höjder fungerar som vattendelare och separerade därför på flera plan sydligaste delen av Gotland från resten av ön. För det andra skiljs mel- lersta Gotland från norra Gotland genom de höga höjderna och tillika vattendelarna söder om Martebo myr. Under stenåldern övergick dessa höjder österut i den sanka märgelstenshällmarken Hejnum kall- gate, som sträckte sig ända fram till kusten. För det tredje delas norra Gotland i två delar av ett omfat- tande hällmarksområde, där Hejnum kallgate fort- satte i stora sammanhängande kalkhällmarker inåt land. Detta hällmarksområde, som också fungerade som en vattendelare, separerade alltså dels den syd- västra delen av norra Gotland från östkusten, dels den nordöstra delen av norra Gotland från resten av ön.

De tre stora gränsområdena, som karaktäriseras av kalkstenshöjder och vidsträckta hällmarker och som även fungerar som vattendelare, delade följakt- ligen in Gotland i fyra naturliga regioner: den nord- östra delen av norra Gotland, den sydvästra delen av