Nihléns avtryck – 1920 till och med 1970-talets forskning

1965 publicerades en artikel om Knut Stjernas se- minarium, författad av Birger Nerman, vilken av- slutades med påståendet att Stjerna i ”Före hällkist- tiden” genom sin otroliga förmåga till syntes hade dragit upp linjer som forskningen ännu arbetade efter (Nerman 1965). För Gotlands del var det också

Stjernas bild av dåtiden, istället för Lithbergs, som forskningen utgick ifrån ända fram till 1980-talet. Fokus låg på de gropkeramiska platserna, vilka tol- kades som boplatser. Inget intresse riktades mot öns lösfynd och inga tankar fanns om att öborna under mellanneolitikum skulle ha varit bofasta bönder i inlandet (t.ex. Nihlén 1927:207f, 211; Stenberger 1964:95; Janzon 1974:126f; Malmer 1975:108). Att forskningshistorien för Gotlands del tog just denna inriktning har sannolikt en hel del med John Nihl- éns (fig. 2.3) doktorsavhandling ”Gotlands stenål- dersboplatser” att göra, i vilken Lithbergs idéer möt- tes av skarp kritik.

Nihlén och Gotlands stenåldersboplatser

Som framgår av titeln på John Nihléns doktorsav- handling, vilken publicerades 1927, var fasta forn- lämningar det han betraktade som mest betydelse- fullt i skapandet av förståelse för stenåldern. Lös- och depåfynd behandlades inte alls i hans arbete och han berörde inte heller megalitgravarna i Tofta. Tofta-

megaliterna kom faktiskt inte att omnämnas i lit- teraturen om öns stenålder överhuvudtaget under hela perioden fr.o.m. 1920- t.o.m. 1970-talet. Tret- tio stenålderslokaler inkluderades däremot i Nihl- éns studie, av vilka flera hade upptäckts och/eller undersökts mellan åren 1922 och 1927. Hit hörde gropkeramiska platser som Gumbalde, Alvena, Kin- ner, Ajvide och Fridtorp (Nihlén 1927:11, 69ff, 81ff, 83ff, 93ff, 103ff). Dessutom skedde omfattande ex- ploateringsundersökningar i Visby, vilka leddes av Nihlén 1924 och 1925 (Nihlén 1927:5; Österholm 1989:32). Källmaterialet som Nihlén hade att tillgå var ifråga om fasta fornlämningar således betydligt mer omfattande än både Stjernas och Lithbergs. Att detta kom att påverka hans skildring av mellanneo- litikum märks särskilt i ett avseende, nämligen gäl- lande tamdjurshållningen.

Med betydligt fler kända fynd av tamdjursben inom öns gropkeramiska platser kunde Nihlén inte blunda för att öborna hade haft fler tamdjur än en- bart hund. Nihlén kom att framhålla, till skillnad från Stjerna, att boskapsskötseln varit viktig. Nöt- kreatur, får, getter och svin hade hållits och de hade

även haft tamdjur som hund och möjligen också häst (Nihlén 1927:207f). Dessutom menade han att åkerbruket nog hade blivit känt på ön vid denna tid (Nihlén 1927:211).

Detta kom dock inte att innebära att Nihlén närmade sig Lithberg. Istället framställdes Lithbergs tolkning av de gropkeramiska platserna som säsongs- fiskeplatser för inne i landet bofasta bönder, som helt osannolik (Nihlén 1927:191, 207, 211f). Han mena- de att platserna i så fall borde ha fortsatt att vara viktiga även under bronsåldern (Nihlén 1927:211). Lithbergs hänvisning till strandförskjutningen och att lokalerna med tiden förlorade sina kustbundna lägen (Lithberg 1914:117), såg han inte som en till- räcklig förklaring. Att platserna övergavs tolkades istället som ett bevis för att det var först nu som åkerbruket på allvar etablerades på ön. Till skillnad från Stjerna kom han dock inte att förklara detta med hänvisning till de främmande och jordbru- kande kulturernas övermakt. Han lutade sig istället på idén om en klimatförändring som orsak till att det blev möjligt för nya kulturformer och en ny eko- nomi att få fäste. Detta skildrades som möjligt p.g.a. att det förändrade klimatet, med sämre fisktillgång och svårare levnadsförhållanden som följd, kom att resultera i att befolkningen reducerades kraftigt och drevs till mer skyddade platser i inlandet. Stormflo- der och översvämningar ska ha försvårat eller omöj- liggjort fisket. Därmed ska grunden för de kust- bundna boplatsernas varaktighet ha ryckts undan. Fattigdomen på lokaler från både senneolitikum och tidig bronsålder lyftes fram som argument (Nihlén 1927:211ff). Här märks det tydligt att Nihlén inte alls delade Lithbergs uppfattning om lösfyndens be- tydelse. Lithberg hade nämligen genom sin studie av de senneolitiska lösfynden kommit fram till att nästan ingen del av ön då var obebodd (Lithberg 1914:55). En annan aspekt som Nihlén lyfte fram var spåren av svår artrit på unga individers skelett i gravarna, vilket han ansåg hade sin orsak i svåra levnadsförhållanden till följd av ett ogynnsamt kli- mat (Nihlén 1927:212f). En klimatförsämring ska alltså ha varit den viktigaste orsaken till att de grop- keramiska platserna övergavs, att bebyggelsen lades om från kust till inland, att nya kulturformer fick fäste och till att åkerbruket slog igenom (jfr t.ex. S. Lindqvist 1923; O. Lidén 1938:184f). Dessa var de enligt Nihlén dittills allra största förändringarna i öns historia (Nihlén 1927:210ff).

Avseende hur livet gestaltade sig dessförinnan målade Nihlén upp en bild som stod nära Stjernas.

Öns material uppfattades som lämningar efter bo- platsfolket, de gropkeramiska platserna skildrades som permanent bebodda och de benämndes som strandboplatser. Det betonades att fiske och jakt obestridligen varit öbornas huvudnäringar (Nihlén 1927:191, 207, 211). Kulturen skildrades som myck- et konservativ och ålderdomlig. Människorna ska ha upprätthållit traditioner från både mesolitikum och paleolitikum. Nihlén lyfte som argument fram att gamla former av ben och grönsten dominerade ma- terialet (Nihlén 1927:211). Gravarna skildrades som boplatsgravar, det framhölls att en del begravningar i Visby troligtvis hade skett under golvet till hyd- dor och spridda människoben sågs som spår efter gravar, vilka förstörts redan under boplatstiden eller vid jordbruksarbete i senare tid (Nihlén 1927:168f, 179).

Nihlén var emellertid den förste att uppmärk- samma vad han kallade för skelettstympning och beskrev som en form av rituell sönderdelning av kroppen (Nihlén 1927:171, 178, 180). Han var ock- så den förste som tolkade djurben i gravarna som tecken på att människorna hade lagt ner föda till de döda, vilket i sin tur associerades med dödsmålti- der eller dödsoffer (Nihlén 1927:177f). Detta i kom- bination med faktorer som användandet av ockra, gravarnas nära samband med härden, skelettens va- rierande läge och växlande orientering, förekomsten av smycken i både mans- och kvinnogravar och det faktum att vapen och redskap var vanliga gravgå- vor, lyftes fram som belägg för att det gotländska och det senpaleolitiska gravskicket var så påfal- lande lika att han ansåg sig stå inför ett verkligt samband (Nihlén 1927:179ff). Nihlén framhöll att de gotländska gravarna, trots deras likheter med an- dra kulturers gravar, framför allt var uttryck för ett fasthållande vid äldre, mesolitiska och paleolitiska, traditioner (Nihlén 1927:182f). Sammanfattnings- vis menade han att den epipaleolitiska civilisationen hade levt vidare relativt oförändrad in mot stenål- derns slut och han fastslog att öborna hade hållit fast vid kulturformer som i ganska rakt nedstigande led härstammade från paleolitikum (Nihlén 1927:182f, 211).

Däremot gav han en bild av öborna som betyd- ligt mer självständiga i förhållande till den megali- tiska kulturen än vad Stjerna hade framhållit (Nihl- én 1927:168, 211). Sannolikt är det häri förklaringen ligger till att han hänvisade till naturförändringar, istället för att som Stjerna peka på de främmande kulturernas övermakt, när han förklarade varför

strandboplatserna övergavs. Han skrev att ”[…] någon kraftigare megalitisk påverkan gör sig ald- rig gällande på de gotländska boplatserna” (Nihlén 1927:211). Avseende sydskandinavisk flinta menade han att det rörde sig om enstaka importvaror (Nihlén 1927:211). Öns tidigneolitiska och äldre mellanneo- litiska keramik beskrevs som primitiv, av megalitisk keramik praktiskt taget opåverkad boplatskeramik. Den yngre mellanneolitiska keramiken ansågs ha flera märkbara element hämtade från megalitkera- miken, men dessa skildrades ändå som svaga reflexer (Nihlén 1927:159-168). Den självständighet han tillskrev öborna gällde även boskapsskötseln. Han nämnde att det förvisso var möjligt att tamdjur hade förts in utifrån, men att det troligaste ändå var att det var på ön redan förekommande vilda arter av svin, häst, hund och dvärgoxe som nu domesticera- des (Nihlén 1927:207ff). Till skillnad från Stjerna som menat att den megalitiska kulturen bedrivit en livlig sjöfart, ansåg dessutom Nihlén att Gotland, tack vare sitt strategiska geografiska läge, ”praktisk taget sedan stenåldern behärskat sjöfart och handel” på Östersjön (Nihlén 1927:12).

Gotland hade enligt Nihlén varit en kulturell enhet med en livskraftig och särpräglad ökultur som med lätthet mottog och omsatte främmande kulturimpulser samtidigt som den p.g.a. sitt iso- lerade läge kunde behålla sin egen särart (Nihlén 1927:12). Med detta synsätt skapade Nihlén förut- sättningen för att, trots förekomsten av alla de ting och företeelser som Lithberg lyft fram och som vid denna tid förknippades med den megalitiska kultu- ren, ändå hålla fast vid Stjernas bild av öbornas kul- turtillhörighet, gravskick och levnadssätt.

Hanna Rydh och Stora Förvar

Nihléns bild skulle leva vidare de kommande decennierna. En bidragande orsak till det kan vara att det snarare var gravarna, än boplatserna, lös- och depåfynden, som nu stod i forskningens fokus. Nya undersökningar skedde i Västerbjers, Visby, Fridtorp, Ire och Västerbys. Trots att fynd- förande lager framkom var det framför allt grav- arna som kom att behandlas i tidens publikatio- ner (Stenberger m.fl. 1943; Janzon 1974; Englund 1982). Det enda undantaget var Bror Schnittgers och Hanna Rydhs monografi över grottan Stora Förvar, som närmare ett halvt sekel efter utgräv- ningarnas slutförande gavs ut 1940.

Redan i detta verk framträder den kritik som skulle komma att riktas mot Nihlén. Det gällde inte hans syn på öbornas kulturtillhörighet, grav- skick eller levnadssätt, utan hans uppfattning om deras relation till omvärlden. Rydh studerade och diskuterade framför allt den stenålderskeramik som hittats i grottan, vilken hon uteslutande de- finierade som boplatskeramik (Schnittger & Rydh 1940:75ff). Bilden av kontinuitet i boplatskulturen över tid kom därmed att upprätthållas. Däremot såg hon inte öns boplatskultur som lika egenar- tad, avskild och konservativ som Nihlén menat. Element som knöt den äldsta keramiken till den östsvenska boplatskeramiken lyftes fram och den yngre keramikens likhet med både megalitkeramik och stridsyxekeramik poängterades. Rydh menade att det inte alls rörde sig om s.k. svaga reflexer, som Nihlén hade hävdat, utan om uttryck för tidiga kontakter och påtagliga impulser utifrån. Framför allt lyftes kontakten med stridsyxekulturen fram, synlig i vad Rydh tolkade som importgods, efter- bildningar samt tydliga blandformer (Schnittger & Rydh 1940:75ff). Ön hade därför enligt henne, och framför allt under andra hälften av mellanneo- litikum, ingått i större sammanhang (Schnittger & Rydh 1940:79). Det mottagande och omsättande av främmande kulturimpulser som Nihlén hade lyft fram, tillskrevs alltså av hans efterföljare betydligt större betydelse för öbornas tillvaro än vad han själv hade ansett.

Stenberger, Västerbjers och Det

forntida Sverige

Vid denna tid publicerades ytterligare en stor mo- nografi, nämligen ”Das grabfeld von Västerbjers auf Gotland” av Mårten Stenberger, Elias Dahr och Henrik Munthe (Stenberger m.fl. 1943). I den sam- manställdes resultaten från de undersökningar som utförts i Västerbjers åren 1932 till 1939 under led- ning av Erik Floderus, Erik Bellander respektive Mårten Stenberger (Stenberger m.fl. 1943:22ff). Ut- grävningarna i Västerbjers verkar ha väckt Stenber- gers intresse för Gotlands mellanneolitikum. Han skrev om öns stenålder i ”Boken om Gotland” från 1945 och han kom bl.a. att ge Västerbjers stort ut- rymme i sitt syntetiserande verk ”Det forntida Sve- rige” från 1964.

begravts inom en samtidigt utnyttjad boplats (Sten- berger m.fl. 1943:29ff; Stenberger 1964:99). Stjernas boplatsgrav levde alltså vidare. Han skrev att: ”Man levde utan rädsla eller skräck tillsammans med de döda.” och påpekade att några gravar tycktes ha lagts under golvet till hyddor (Stenberger 1964:99). Avseende gravgodset framhölls att de döda dessut- om verkade ha behövt samma ting, som de behövt i livet (Stenberger 1964:99f). Den gropkeramiska kulturen (boplatskulturen hade nu döpts om efter att gropkeramiska platser hittats i sydvästra Skandi- navien) skildrades som en kustkultur med sin grund i fiske och säljakt. De gropkeramiska platserna, vilka Stenberger benämnde som kustboplatser, beskrevs som små, varaktigt bebodda stenåldersbyar. Att det inte fanns några liknande platser i inlandet lyftes fram som ett argument för att säsongsförflyttningar aldrig hade skett (Stenberger 1962:47, 1964:94f, 1971:63).

Stenberger menade dessutom att den gropkera- miska kulturens människor karaktäriserades av stor rörlighet, att de var goda sjöfarare och skickliga han- delsmän. Att flinthandeln i västra Östersjöområdet till stor del kan ha legat i deras händer lyftes fram som sannolikt (Stenberger 1962:47, 1964:95f). För Gotlands del framhöll han att öborna hade haft liv- lig kontakt med stridsyxekulturens herdar och att de hade haft merkantil och kulturell kontakt med södra Östersjökusten (Stenberger 1964:100, 1971:65). Den gropkeramiska kulturens människor ska också över- lag ha haft kontakter med norra Skandinavien (Sten- berger 1962:49). Precis som Rydh tillskrev han dessa kontakter större inverkan på öbornas tillvaro än vad Nihlén gjort. Öborna ska enligt Stenberger ha haft en stor anpassningsförmåga och de ska beredvilligt ha tagit till sig och införlivat främmande kulturfor- mer och element i sin egen kultur. Till skillnad från Nihlén såg han t.ex. inte bara upptagandet av åker- bruk, utan också tamdjurshållningen, som en följd av påverkan utifrån (Stenberger 1962:47, 1964:96, 106). Samtidigt underströk han att fastän den grop- keramiska kulturens människor med tiden lärde sig lite boskapsskötsel och åkerbruk, blev de aldrig några riktiga bönder (Stenberger 1964:95). De hade, trots sin receptiva natur, i stort varit konsekventa i sin livsföring och då framför allt i sitt beroende av säljakten (Stenberger 1962:47).

Stenberger delade således i stort det synsätt som Nihlén och/eller Stjerna tidigare målat upp av livet på ön. I fråga om den gropkeramiska kulturens ur- sprung skulle han emellertid komma att framföra en

helt annan åsikt. I ”Det forntida Sverige” framhöll han att den gropkeramiska kulturen motsvarade ett eget folk som uppträdde lika plötsligt som de för- svann (Stenberger 1964:94, 106ff). Han menade att de troligen invandrade från östliga områden bort- om Östersjön för att med tiden gå under (Stenber- ger 1962:48, 1964:106ff). Idén om en kontinuerlig boplatskultur på Gotland ända in mot stenålderns slut, som det vid denna tid hade funnits en kon- sensus kring i flera decennier, kom alltså att ifråga- sättas. Stenbergers åsikt ska säkerligen härledas till att det efter att Mölner i Väte sn upptäcktes 1962 blev allmänt accepterat att trattbägarkulturen nått ön. Trots att fynd av trattbägarkeramik tidigare hit- tats i Stora Förvar och i Ardags (Nihlén 1927:58ff; Schnittger & Rydh 1940; foton och fältanteckningar av Greta Arwidsson i ATA), kom Mölner att skild- ras som Gotlands första kända trattbägarboplats. Agneta Althin menade att keramiken i Mölner vi- sade på så direkta kontakter med Sydskandinavien att ”man kanske måste tala om en invandring från detta område”. Dessutom framhölls att liknande fynd också hittats i närliggande Gräne samt i Gröt- lingbo sn (Althin 1967; jfr Stenberger 1964:66, 71f). Därtill kom, för första gången sedan Lithbergs da- gar, depåfynd relaterade till trattbägarkulturen att uppmärksammas. Stenberger lyfte nämligen fram öns depåer av tunnackiga flintyxor. Dessutom skrev han om våtmarksfynden av keramik i Martebo myr. De hade tidigare, av bl.a. Nihlén, definierats som boplatskeramik, men Stenberger lyfte nu fram kär- len som rituellt deponerade trattbägare (Stenberger 1964:71f).

Efter ett halvt sekel fick alltså Lithberg medhåll gällande uppfattningen om att trattbägarkulturen hade etablerats på Gotland. Detta skulle dock inte leda till att hans bild av öns stenålder fördes fram på nytt. Istället hölls det fast vid att trattbägarkultu- ren och den gropkeramiska kulturen representerade olika folk. Stenberger menade i linje med detta att ättlingar både till den tidigneolitiska bondekultu- ren och till den mesolitiska kulturen kunde ha levt kvar i Gotlands inland samtidigt som gropkerami- kerna levde vid kusten (Stenberger 1964:102). Intressant är att Stenberger inte bara hade en av- vikande syn på gropkeramikernas ursprung, utan att han också kom att föra fram något annorlunda åsikter bl.a. om deras egenskaper. Värt att nämna är också att han menade att bosättningen på de gropkeramiska platserna varit kortvarig (Stenberger 1964:102) och att han i likhet med Lithberg ansåg

att begravningarna hade skett med påtaglig omsorg om de döda (Stenberger 1964:99). Det som dock är allra mest utmärkande är att han betonade gropke- ramikernas effektivitet och expansionskraft samt att han skildrade dem som överlägsna. Spånpilspetsen, liksom pilspetsar av skiffer och ben, lyfte han fram som bevis för gropkeramikernas överlägsenhet gen- temot bönderna (trattbägarkulturen) (Stenberger 1964:106). Dessutom lyfte han fram Gotlands få båtyxor, liksom avsaknaden av stridsyxekeramik, som ett belägg för att gropkeramikerna inte tillät främmande bosättningar på ön (Stenberger 1971:65). I slutändan ville han dock inte helt avfärda möj- ligheten att det trots allt kunde ha varit just konflik- ter och sammanstötningar med stridsyxekulturen som var orsaken till den gropkeramiska kulturens försvinnande. Som alternativ framhöll han att strids- yxekulturens människor kunde ha gjort sig till her- refolk över de andra stenåldersgrupperna, om det nu inte var så att de olika stenåldersfolken till sist smäl- te samman (Stenberger 1964:106, 120, 1971:65). Att det var den kulturdualistiska syn som Sten- berger presenterat som därefter levde vidare märks genom att en dylik tolkning framfördes så sent som 1981. Då föreslogs att jägare och samlare kunde ha levt kvar vid kusten under tidigneolitikum, medan en mer agrar trattbägarkultur existerade i Gotlands inland (Nylén m.fl. 1981).

Gunborg O. Janzon och Gotlands

mellanneolitiska gravar

Nästa stora bidrag till bilden av Gotlands mellan- neolitikum kom med Gunborg O. Janzons doktors- avhandling ”Gotlands mellanneolitiska gravar” som publicerades 1974. Dessförinnan hade Mats P. Mal- mer behandlat, med stridsyxekulturen associerat, material på ön i sin doktorsavhandling ”Jungneoli- tische Studien” från 1962; ett arbete som kom att påverka Janzon. Framför allt verkar det dock ha varit Malmers argumentation för objektivitet och exakta definitioner (Malmer 1963; jfr Olsen 2003:73f), som satte spår i Janzons arbete. Malmer var också en av hennes två handledare. Janzon valde att samarbeta med flera osteologer: Nils-Gustaf Gejvall (1974), Torstein Sjøvold (1974) och Jan Ekman (1974). Hon lät utföra 14_{C-analyser och var noga med definitio-} ner av såväl ting som gravar. Den noggrannhet som karaktäriserade Janzons metod kom i sin tur att

leda henne fram till intressanta iakttagelser. Hennes källkritiska inställning gjorde dock att hon bara in- kluderade det, enligt henne, bäst bevarade och bäst dokumenterade materialet. Längre bort från idén om skelettstympning har nog forskningen aldrig va- rit (Janzon 1974:14, 250-354; jfr Andersson 2004). Det Janzon kom fram till var att det verkade ha funnits regler för var föremål skulle placeras i grav- arna, i de fall då placeringen inte styrdes av gravens tekniska konstruktion (Janzon 1974:55, 112ff). Hon menade dessutom att det fanns vissa lokalbundna tendenser avseende både förekomsten av föremål och var i gravarna gravgodset placerades. Att vissa fö- remål lagts ner i mansgravar på ett gravfält och i kvinnogravar på ett annat kunde t.ex. påvisas (Jan- zon 1974:51ff, 63; jfr Andersson 1997, 2002; Wallin 2010a). Denna bild av lokala skillnader kom även de osteologiska analyserna att följa upp. Jan Ekman kom t.ex. utifrån djurbensmaterialet att dra slutsat- sen att: ”Ingen boplats är egentligen den andra lik.” (Ekman 1974:213).

Janzon framhöll alltså att begravningarna inte bara karaktäriserades av omsorg, utan hon var den första som förde fram teorin att gravskicket styrdes av särskilda, ofta lokalbundna, regler. Intressant i re- lation till detta är också att hon inte jämförde grav- skicket med äldre tiders gravar, utan med gravar från andra områden, bl.a. från kontinenten (Janzon 1974:97f, 111). Janzon var dessutom den första att utmana idén om boplatsgraven och värt att nämna är att hon också beskrev gravarna som markgra- var (Janzon 1974:11). Denna slutsats verkar hon ha byggt på en vidareutveckling av Nihléns idéer. Pre- cis som Nihlén lyfte hon fram gravarnas nära sam- band med härdar. Därtill följde hon upp hans idé om djurben i gravarna som spår efter gravmåltider. Hon framhöll att djurben borde tillmätas samma betydelse som föremål och skelettmaterial (Janzon 1974:45). Till detta resonemang ville hon också