2. Bilder av Gotlands mellanneolitikum
3.1 Gotland – nu och då
Det finns många särpräglade drag som tillsammans har format det gotländska rummet. Medan vissa av
dem har stått emot tidens tand, har andra föränd- rats eller helt omformats över tid. Vad är det då som skiljer dagens Gotland från stenålderns och hur för- ändrades det gotländska rummet under stenålderns lopp?
Kustlinjen – skiftande och föränderlig
En faktor som medfört att dagens Gotland skiljer sig från stenålderns, och som också lett till att ön under skilda perioder såg olika ut, är kustlinjen (fig. 3.1). Två faktorer har påverkat kustlinjen, dels den isostatiska höjningen av jordskorpan, dels eustatiska förändringar av havsytan. Förhållandet dessa två faktorer emellan har resulterat i vad som kallas för strandförskjutning. Den isostatiska landhöjningen varierar från norr till söder och beror på den tryck- lättnad som uppstod när inlandsisen smälte. Den var som störst medan och direkt efter att isen smälte och har sedan avtagit med tiden. Isobaser är linjer utmed vilka den isostatiska höjningen sedan isav- smältningen varit lika. De eustatiska variationerna i havsnivån är relaterade till det vatten som är bundet i inlandsisar och glaciärer, och beror på förändringar i det globala klimatet och på variationer i gravita- tionen (Risberg m.fl. 2006). Havsytehöjningar bru- kar definieras som transgressioner, medan perioder med havsytesänkningar/enbart landhöjning definie- ras som regressionsfaser. I spåren av transgressions- och regressionsfaserna har transgressionslager och strandvallar avsatts.
Tillsammans har de eustatiska och isostatiska förändringarna påverkat Östersjön på så vis att den ibland varit länkad till världshavet och ibland inte, varpå perioder med sötvatten respektive salt-/brack- vatten avlöst varandra. De äldsta kända spåren efter människor på Gotland är från tiden ca 7400 f.Kr. (Lindqvist & Possnert 1999). I relation till det kan nämnas att Östersjön fram till ca 7850 f.Kr. var en insjö med sötvatten, den s.k. Ancylussjön. Därefter övergick Ancylussjön i det salta/bräckta Litorinaha- vet. Under en övergångsfas, fram till ca 6550 f.Kr. var havet endast svagt bräckt. Detta, det tidiga Lito- rinahavet, har i sin slutfas också kommit att benäm- nas för Mastogloiahavet (Yu 2003:3f). Litorinahavet blev sedan med tiden allt saltare, för att under mel- lanneolitikum nå sin allra högsta salthalt (Lindqvist & Possnert 1997, 1999).
Under stenåldern påverkades alltså kustlinjen dels av landhöjningen, dels av Litorinahavets trans-
Figur 3..1. Karta som visar Ancylussjöns och Litorinahavets maximala utbredning på Gotland, upprättad av H. Munthe 1925. Den ljusblå nyansen visar hur ön såg ut när Ancylussjön stod som allra högst, medan den mellanblå nyansen visar den högsta nivån som Litorina- havet nådde upp till. Även fasta fornlämningar från stenåldern och lösfynd av limhamnsyxor har markerats ut. Ur Munthe m.fl. 1925, tavl. 6. © Sveriges geologiska undersökning.
gressions- och regressionsfaser. Dessa faktorer med- förde tillsammans att gränserna för det gotländska rummet var i ett tillstånd av konstant förändring. Transgressionerna förde också med sig material upp på land, vilket lämnade avtryck genom mer eller mindre beständiga och markanta transgressionsla- ger och strandvallar. Den mellanneolitiska havsni- vån låg ca tio meter högre än dagens.
Landhöjningen uppskattas under stenåldern ha varit ca 20 cm per 100 år, men troligen var den i början direkt efter isens avsmältning något större (Österholm 1989:8). Viktigt för Gotlands del, som är ett så pass långsträckt landskap, är att landhöj- ningen varit kraftigare i norr än i söder. De strand- vallar som utbildats runt hela ön, varav de största är Ancylusvallen och Litorinavallen, tydliggör detta. Ancylusvallen återfinns på en nivå av ca 45 m.ö.h.
längst i norr, 38 m.ö.h. kring Visby och ca 19 m.ö.h. längst i söder. Litorinavallen kom i sin tur att ut- bildas ca 27,5 m.ö.h. längst i norr, ca 24 m.ö.h. i nivå med Visby och knappt 14 m.ö.h. längst i sö- der (Nihlén 1927:15f) (fig. 3.1 och 3.2). Av relatio- nen dem emellan framgår också att Litorinavallen nått upp till en nivå av ca 61 % av Ancylusvallen i norr, men till drygt 70 % av Ancylusvallen i söder. Landhöjningen i norr har med andra ord dämpat transgressionens påverkan mer än i söder. Skillna- den i landhöjning har också inverkat på läget för öns, direkt vid kusten belägna, mellanneolitiska platser. Vid nordligt belägna lokaler som Rangvide och Hau ska havet ha stått som lägst ca 13 m.ö.h. vid tiden då de användes (Schierbeck 2000; Pet- tersson 2003), medan en sydligt belägen lokal som Gumbalde i sin helhet ligger strax under 10 m.ö.h. (Lithberg 1914:65; Nihlén 1927:69, 100; Österholm 1989:149).
Inger Österholm var den som senast diskuterade hur Litorinahavets fluktuationer påverkade ön och hon utgick från kvartärgeologiska resultat erhållna av Björn Berglund på 1970-talet och Urve Mil- ler på 1980-talet. Dessa resultat relaterades till vid arkeologiska undersökningar påträffade transgres- sionsskikt, vilka enligt Österholm styrkte den bild kvartärgeologin presenterat (Österholm 1989:8ff). Hon menade utifrån detta att flera transgressioner inträffat under mesolitikum, vilka ska ha följts av en under tidigneolitikum lång regressionsfas som bröts först i övergången till mellanneolitikum då uppre- pande havsytehöjningar skedde. Till följd av detta tolkades högre belägna platser, inom vilka trans- gressionsskikt i flera fall hittats, som mesolitiska. Nivåer mellan dessa lokaler och de mellanneolitiska beskrevs som de där de tidigneolitiska kustlokalerna borde ha varit belägna om kustzonen hade nyttjats under perioden. Att de i hög grad saknades på dessa nivåer låg till grund för Österholms idé om en näst- intill helt övergiven kustzon under tidigneolitikum. Lägre belägna lokaler, där det också i vissa fall hit- tats transgressionslager, tolkades i sin tur som mel- lanneolitiska (Österholm 1989; jfr kap. 2).
Några av Österholms egna dateringar, och även ett par äldre dateringar, av material från både la- ger och anläggningar vilka framkommit under transgressionsgrus, motsade emellertid den bild hon målade upp. Redan när Fridtorp undersöktes på 1970-talet kom ett oväntat resultat att erhållas. Under de gropkeramiska lagren på platsen, efter att ett metertjockt transgressionslager avlägsnats inom
Figur 3..2. Isobaser för Litorinahavet, där nivåerna från 14-28 m.ö.h. markerats. Ur Österholm 1989:9, efter H. Munthe 1910.
en mindre yta, framkom underliggande fyndförande lager och anläggningar (fig. 3.3); en situation som jämfördes med de på 1800-talet påträffade kraftigt överlagrade lämningarna i Visby (Englund 1979:27). Kol från två härdar tillhörande den överlagrade kon- texten kom att 14C-dateras till tidigneolitikum, till 3750+/-100 f.Kr. respektive 3720+/-100 f.Kr. (Eng- lund 1979:28). Kunskapen fanns alltså redan på 1970-talet att öns tidigneolitiska kustlokaler kun- de ligga på samma platser som de gropkeramiska, men gömda under transgressionslager. Stig Eng- lund påpekade t.ex. att tidigneolitiska lager mycket väl skulle kunna föreligga i liknande lägen i vikar längre norrut, som i Lickershamn och Ire (Englund 1979:30).
Detta var ett faktum som dessutom några av Österholms egna dateringar kunde bekräfta. Hon lät termoluminiscensdatera keramik från två grop- keramiska, av transgressionsskikt påverkade, platser: Ajvide och Gumbalde. Medan de flesta av skärvorna precis som väntat daterades till mellanneolitikum, föll några av dateringarna i tidigneolitikum. I Ajvide rör det sig om dateringar till 3970+/-300 f.Kr. och 3580+/-300 f.Kr. och i Gumbalde till 3820+/-300 f.Kr. Intressant är också att Österholm beskrivit den äldsta keramiken på båda dessa platser som trattbä- garliknande med trattformiga halsar och med dekor av gropar och tvärsnodd (Österholm 1989:97, 123, 149).
Dessa dateringar kom emellertid inte att påverka Österholms skildring av strandförskjutningen. Hon
nämnde det undre lagret i Fridtorp, som hade fram- kommit ca 18 m.ö.h., och invände inte emot att det var tidigneolitiskt även om det inte inkludera- des i hennes arkeologiska tolkning (jfr Österholm 1989:176). Hon höll för troligt att lämningarna hade överlagrats av den transgression som ska ha inletts i början av mellanneolitikum och som Berglund be- nämnde som den tidigt sub-boreala. Det lägre lig- gande, kring 15 m.ö.h. hittade, undre lagret i Visby tolkades däremot som naturligt bildat (Österholm 1989:11). Därtill framhöll hon, trots dateringarna till äldre tidigneolitikum, att den äldsta keramiken i både Ajvide och Gumbalde var en övergångsform mellan trattbägarkeramik och gropkeramik från ti- digt mellanneolitikum. Denna keramik hade också hittats på ännu lägre nivåer över havet, dels kring 12 m.ö.h., dels strax under 10 m.ö.h. Transgres- sionslagren på dessa platser tolkades som en följd av att lokalerna hade överlagrats av den transgression Berglund kallade den mellan-sub-boreala och som ska ha inletts i sent mellanneolitikum (Österholm 1989:10ff).
Noteras bör dock att det i Fridtorp är tidigneoli- tiskt material som genom det tjocka transgressions- lagret skiljts från mellanneolitiska lämningar, med- an det på en plats som Ajvide finns ett urskiljbart transgressionslager som separerar material tillhö- rande äldre mellanneolitikum från lämningar härrö- rande från yngre mellanneolitikum (t.ex. Österholm 1989; Olson 2008). Det verkar därför betydligt mer troligt att det är den transgression som Österholm menade hade berört Fridtorp, d.v.s. den tidigt sub- boreala, som i själva verket orsakat det av henne urskilda transgressionslagret i Ajvide. Denna trans- gression ska nämligen ha nått sitt maximum just kring övergången mellan MN A och MN B. Den transgression Österholm själv associerade Ajvides lager med, d.v.s. den mellan-sub-boreala, nådde dä- remot sitt maximum först under senneolitikum och kan alltså omöjligen ha separerat MN A-material från MN B-material när den nådde sin högsta nivå. Detta medför i sin tur att överlagringen av Fridtorp bör avspegla en äldre, av Österholm och Berglund ej identifierad, händelse.
Intressant är dessutom att det under 2000-talets utgrävningar i Ajvide, i vissa schakt, kunde iakttas inte bara ett utan två transgressionsskikt. Förutom det övre tydliga transgressionslager som kunnat föl- jas inom en stor del av lokalen var det alltså möjligt att i vissa fall urskilja också ett undre transgressions- lager. Under detta skikt uppmärksammades dess-
Figur 3..3.. Starkt schematisk skiss genom Fridtorp i Västerhejde sn. Skissen visar förekomsten av två lager på platsen: ett övre och omrört mellanneolitiskt lager samt ett av grus överlagrat, tunt och betydligt djupare beläget tidigneolitiskt lager. Ur Englund 1979:3.0.
utom ett fyndförande, om än fyndfattigt, sandlager (Norderäng 2007a:7). Detta klargör att lämningarna på platsen har påverkats av två transgressioner, vil- ket återigen aktualiserar Österholms tidigneolitiska termoluminiscensdateringar. Dessa dateringar, be- skrivningen av platsens äldsta keramik och de två transgressionslagren talar sammantaget för att det föreligger en tidigneolitisk fas, jämförbar med den i Fridtorp, också i Ajvide samt sannolikt även i både Gumbalde och Visby.
På 1990-talet kom den bild Österholm målat upp av strandförskjutningen att få sig ännu en törn. Christian Lindqvist och Göran Possnert lät vid denna tid utföra ett stort antal 14C-datering- ar på material från stenålderslokaler runt om på Gotland. Det dessa dateringar visade var att flera av de platser vilka Österholm tolkat som i huvud- sak mesolitiska i själva verket var främst tidigneo- litiska. Det var i och med detta som bilden växte fram att det på ön under tidigneolitikum funnits både platser med keramik och tamdjursben och platser där dessa material saknades (Lindqvist & Possnert 1997; jfr kap. 2).
Någon diskussion om strandförskjutningen kom däremot inte att initieras. Till de platser som date- rades hörde dock dels lokaler med transgressions- skikt, dels en lokal med iakttagna stormstrandlinjer. Den sistnämnda lokalen var yxplatsen Jakobs som motsvarar de högre ytorna vid Ajvide, belägna på en nivå av 15 m.ö.h. och högre. De stormstrandlin- jer som upprepade gånger överlagrat och skurit in i lagren i de lägst liggande delarna av platsen me- nade Österholm hade inträffat i ett tidigt skede ef- ter litorinamaximum p.g.a. höjden över havet, vilket hon lyfte fram som argument för att lagren otve- tydigt var mesolitiska (Österholm 1989:93, fig 42) (fig. 3.4). Den 14C-analys av ett sälben (-18,8 ‰ i δ13C) från lagret som nu utfördes gav dock en ti- digneolitisk datering till 3827+/-88 f.Kr. (5020+/-
60 BP) (Lindqvist & Possnert 1997:36; Norderäng 2010:6).
I Stora Domerarve där ett transgressionsskikt delvis separerar två fyndförande lager klargjorde Lindqvists och Possnerts dateringar att det inte bara är det övre lagret med keramik, vilket av Österholm tolkades som lämningar efter en från kusten indra- get belägen trattbägarboplats, som är tidigneolitiskt. Detta gäller även det undre lagret vilket Österholm tolkade som spår efter en mesolitisk kustboplats och där keramik inte hittades vid undersökningarna, men däremot enstaka tamdjursben vid sidan av stora mängder ben av bl.a. säl, fisk och tumlare (3900- 3700 f.Kr.) (Lindqvist & Possnert 1997:35) (fig. 3.4). En liknande bild framträdde även inom en annan av Österholm utpekad trattbägarboplats, nämligen Mafrids (Österholm 1989:176). Härifrån erhölls da- teringar både till äldre tidigneolitikum och till äldre mellanneolitikum, vilket tolkades som ett tecken på att det möjligen kan existera två tidsmässigt åtskilda lager på platsen (Lindqvist & Possnert 1997:46). Den- na iakttagelse får stöd av rapporterna från de under- sökningar som gjorts. Vid en besiktning ska ben av säl ha hittats i ett svagt mörkt lager på 1,25 m djup, beläget under ett en meter tjockt lager orört, skik- tat grus (Arwidsson 1951). Senare togs några provru- tor upp på krönet och direkt under torven framkom enligt beskrivningen gropkeramik, slagen flinta och djurben från bl.a. säl, nötkreatur och får (Lundberg 1951). Den mellanneolitiska dateringen, utförd på ben av nötkreatur, kan därför knytas till det övre lag- ret medan den tidigneolitiska dateringen utförd på sälben mycket väl kan vara relaterad till det undre lagret. Detta gör dock inte att Österholms tolkning av det övre lagret som en trattbägarlokal behöver vara fel. Som jämförelse kan nämnas att dateringar av bl.a. härdar till både sent tidigneolitikum och tidigt mel- lanneolitikum (ca 3600-3000 f.Kr.) erhållits från det övre lagret i Stora Domerarve (Österholm 1989:126ff;
Figur 3..4. Till vänster: Jakobs i Eksta sn. Profilritning som visar hur Litorinahavets stormstrandlinjer upprepade gånger överlagrat platsens lägsta delar. Ur Österholm 1989:94. Till höger: Stora Domerarve i Hablingbo sn. Utsnitt ur profilritning som upprättats mot norr genom om- råde D och A. Ritningen visar att två fyndförande lager finns på platsen, vilka skiljs åt av ett skikt med transgressionsgrus. Medan det undre lagret daterats till TN I, har dateringar till både TN II och MN A erhållits från det övre lagret. Ur Österholm 1989:13.1.
Lindqvist & Possnert 1997:35, 45). Däremot under- stryker även detta att Österholms skildring av strand- förskjutningsförloppet inte stämmer.
Den sammantagna bild som Englunds och Öst- erholms samt Lindqvist och Possnerts dateringar ger, visar att det inte bara är mesolitiska och mel- lanneolitiska lämningar som överlagrats i samband med transgressioner, utan också tidigneolitiska. De visar även att de tidigneolitiska platser som över- lagrats inte alls bara har legat i vad som kan definie-
ras som det rumsliga glappet mellan mesolitiska och mellanneolitiska platser, utan att de istället fram- för allt återfinns antingen på nivåer högre upp eller längre ner där de rumsligt sammanfaller med såväl mesolitiska som mellanneolitiska lokaler.
Det är emellertid inte bara nya 14C-analyser som har tillkommit sedan Österholm slutförde sitt av- handlingsarbete, utan det har även publicerats nya kvartärgeologiska resultat. 2003 gavs en doktorsav- handling i kvartärgeologi ut, ”The Littorina trans- gression in southeastern Sweden and its relation to mid-Holocene climate variability” av Shi-Yong Yu. I avhandlingen presenterades resultaten efter att la- gerföljder från fyra kustnära bassänger i Blekinge, belägna inom samma isobas, provtagits och analy- serats med metoder som transektborrningar, mine- ralmagnetisk analys, pollen- och dinoflagellatanalys, diatoméanalys och makrofossilanalys. Syftet var att i detalj studera havsyteförändringarna under lito- rinaskedet. Därefter fastställdes kronologin genom ett stort antal 14C-dateringar, vilket i kombination med ett större jämförelsematerial resulterade i en delvis ny bild. Yu lyckades belägga och datera fem olika transgressioner under litorinastadiet i sydöstra Östersjöområdet (fig. 3.5). Han ansåg att dessa fem transgressioner troligtvis var synkrona i södra Öster- sjön, men att de p.g.a. den högre landhöjningen inte går att identifiera norr om Mellansverige.
Med Yus resultat får en hel del av de gotländska iakttagelserna gällande transgressionsskikt och da-
teringar sina förklaringar. Den första litorinatrans- gressionen beskrevs av Yu som modest och daterades till ca 6650-6450 f.Kr. (Yu 2003). Inga spår efter denna transgression är kända i det arkeologiska ma- terialet på ön. Var strandnivån gick är därför svårt att säkert fastställa. Däremot kan nämnas att även ganska lågt liggande yngre lokaler har påträffats vi- landes direkt på ancylusgrus, som t.ex. Svalings där det fyndförande lagret framkom på en nivå av ca 17 m.ö.h., vilket i detta område motsvarar ca 83 % av litorinamaximum (Nihlén 1927:19ff). Därefter följ- de en regressionsfas, vilken beskrivits som en kortare fas karaktäriserad av ett starkt utflöde av havsvatten (Yu 2003:14).
Den andra litorinatransgressionen inleddes enligt Yu omkring 6150 f.Kr. och den kom att pågå fram till ca 5650 f.Kr. (Yu 2003:14f). Transgressionen be- skrevs av Yu som kraftig och kom att medföra en havsytehöjning på ca 8 m under loppet av omkring 500 år (Yu 2003:16). Även om detta dämpades av den pågående landhöjningen, som bör ha omfattat kring en meter under loppet av 500 år, bör trans- gressionen kraftigt ha omformat landskapet. Lito- rinahavet skulle i och med denna transgression nå sin allra högsta nivå och i samband med det lämna ännu ett avtryck i det gotländska landskapet i form av Litorinavallen (Yu 2003:4). Till platser som nu överlagrades och från vilka 14C-dateringar erhållits hör Gisslause (ca 6550-6100 f.Kr.), Strå (ca 6200- 5950 f.Kr.) och Svalings (ca 5850-5700 f.Kr.). Som jämförelse kan nämnas att en 14C-datering till ca 5250-5050 f.Kr. erhållits från en lokal, Norrbys, som delvis är belägen direkt på Litorinavallen (Lindqvist & Possnert 1997:39).
Därefter ska enligt Yu en drygt tusen år lång regressionsfas ha tagit vid. Denna slutsats skil- jer sig markant från Berglunds, men den stämmer väl överens med det arkeologiska materialet. Öns yxplatser är nämligen lokaler som återfinns på en mängd olika nivåer, ända från Litorinavallen och ner till nivåer för de mellanneolitiska platserna (t.ex. Nihlén 1927:53ff). Från en av de lägst belägna av dessa, Gannor, har yxor och yxfragment hittats i och kring ett grustag beläget kring 10 m.ö.h. I grusta- gets skärningar har tre kulturpåverkade horisonter urskilts. Från den understa horisonten, belägen ca 40 cm under markytan, har 14C-analyser utförda på kol resulterat i dateringar till ca 5000-4800 f.Kr. (6030+/-105 BP, 5915+/-145 BP) (Österholm 1989:148; Hägerman 1991). Att strandlinjen befann sig så lågt redan vid denna tid kan bidra till för-
L1 8600-8400 cal BP 6650-6450 f.Kr.
L2 8100-7600 cal BP 6150-5650 f.Kr.
L3 6400-5600 cal BP 4450-3650 f.Kr.
L4 5300-4700 cal BP 3350-2750 f.Kr.
L5 4500-4100 cal BP 2550-2150 f.Kr.
Figur 3..5. Litorinahavets fem transgressioner och deras tidsställning, så som det fastställts av Yu (2003.:16).
ståelse för de dateringar till äldre tidigneolitikum som erhållits på en motsvarande nivå över havet från närliggande Gumbalde. Sammantaget visar dessa resultat att strandlinjen försköts till betydligt lägre nivåer än vad som tidigare antagits under den långa regressionsfas som följde på den andra litorinatrans- gressionen.
Den tredje litorinatransgressionen inleddes en- ligt Yu ca 4450 f.Kr. och den ska ha pågått till ca 3650 f.Kr., d.v.s. fram till skiftet mellan TN I och TN II. I och med denna slutsats får också de över- lagrade äldre tidigneolitiska kontexterna sin förkla- ring. Det rör sig med andra ord om överlagringarna i t.ex. Ajvide, Fridtorp, Mafrids och Stora Domerarve. Möjligen är också stormstrandlinjerna i Jakobs spår från den tid då denna den tredje transgressionen stod som högst. Att det bara är dateringar till TN I som erhållits från dessa överlagrade kontexter stämmer också helt med Yus bild. I Stora Domerarve är detta särskilt tydligt i och med att dateringar till TN I erhållits från kontexter under transgressionslagret, medan dateringar till TN II erhållits från kontex- ter ovanför. Även yxplatsen Nasume är intressant att nämna där två transgressionshorisonter urskilts och där kol från lagret under den understa horisonten daterats till ca 4100 f.Kr. (5310+/-350 BP), medan kol från en härd under den översta horisonten date- rats till ca 3640 f.Kr. (4905+/-345 BP). Sannolikt är således den understa horisonten ett spår efter den tredje litorinatransgressionen (fig. 3.6).
De lågt liggande lagren från äldsta tidigneoli- tikum avsattes alltså under en pågående transgres- sion som snart skulle komma att överlagra dem. Att även denna transgression sedan kom att omforma det gotländska rummet ordentligt märks genom
de höga nivåer transgressionslagret nådde upp till på platser som t.ex. Fridtorp och Stora Domerarve. Som en grov uppskattning för att illustrera förlop- pet kan nämnas att lokaler från sent mesolitikum och äldsta neolitikum återfunnits på nivåer så lågt som motsvarande ca 65 % av litorinamaximum, medan de högst belägna och överlagrade lokalerna