Djur

Genom hela mesolitikum verkar tingen ha varit laddade föremål med inneboende krafter och både deras typ och deras skick var avgörande för hur de betraktades, hanterades och deponerades. Frågan är om liknande föreställningar också kan ha haft inver- kan på hur djurben hanterandes och deponerandes? Vilket förhållande hade öborna till djuren under mesolitikums lopp?

Pionjär- och etableringsfasen

– från 7400 till 5650 f.Kr.

Det äldsta animalosteologiska materialet på Got- land är förhållandevis enhetligt. Sälen, framför allt gråsäl men också vikaresäl, verkar ha varit det vikti-

gaste jaktbytet att döma av att ben av säl dominerar på alla platser från perioden. Detta ska förmodligen förstås i relation till att det sannolikt inte fanns någ- ra landlevande däggdjur alls på ön då människorna först anlände (Ahlgren 2011:39). Intressant nog före- kommer ändå ben av hare redan i de allra äldsta lag- ren i Stora Förvar, där de daterats till perioden 7200- 6500 f.Kr. (Lindqvist & Possnert 1997:40). Harben har därutöver identifierats också i Visborgs Kungs- ladugård samt i Gisslause (Lindqvist & Possnert 1997; Ahlgren 2011). Troligen är det människorna själva som förde över och därmed etablerade haren på ön (Ahlgren 2011), något som alltså bör ha skett redan i ett mycket tidigt skede. Till detta kommer mindre mängder fågel- och fiskben, även om mäng- den fiskben är märkbart fåtalig. Störst antal finns i Stora Förvar där de till stor del utgörs av lax och en del fisk finns i Gisslause i form av sarv, gädda och mört. I Visborgs Kungsladugård har några brända ben av gädda hittats och i Strå ska några fiskkotor ha framkommit vid 1939 års undersökning, medan fisk saknas helt i materialet från Svalings (Nihlén 1927:21, 58; Munthe & Hansson 1930:270; Stenber- ger 1936a, 1939a; Seving 1986:28f; Knape & Erics- son 1988; Lindqvist & Possnert 1997). Då samtliga lokaler med större mängder djurben är lokaler be- lägna i kustzonen, skulle jag vilja se detta som ett belägg för att öborna kan ha utnyttjat skilda natur- zoner på olika sätt. Troligen var fisket mer betydel- sefullt än vad materialet ger intryck av. Likaså kan jakten på hare också ha varit vanligare. Skillnaden kan handla om att säljakten utfördes med utgångs- punkt från lokalerna utmed kusten, medan fisket och den terrestra jakten i högre grad kan ha skett med inlandslokaler som utgångspunkt.

Att det är på lokalerna vid kusten som rituali- serade handlingar verkar ha varit vanligast före- kommande skulle kunna ses som ett belägg för att det var de kontexter där säljakten bedrevs, och där sälar hanterades och deponerades, som var de mest laddade och betydelsebärande. Men vilken relation hade människorna till själva djuren? Jakten och den efterföljande hanteringen av de döda sälarna kan ha varit viktiga aktiviteter, förbundna med olika regler och föreställningar, och öborna verkar ha haft stor respekt för djuren i sig. Hur människorna på ett mer personligt plan relaterade till djuren ger däremot det kända källmaterialet ingen ingång till förståelse för. I de tre kända gravarna saknas tandpärlor och djurben helt, och inte ens föremål tillverkade av ben från lokalt förekommande djur har påträffats (Ar-

widsson 1949, 1979). Detta skulle kunna innebära att öborna inte hade en närmare personlig relation till djuren, men det skulle också kunna vara en käll- kritisk fråga. I mesolitiska gravar i Tågerup har t.ex. stora antal både tandpärlor och djurben framkom- mit, men där hittades också tandpärlor i de fyndfö- rande lagren (Karsten & Knarrström 1999), vilket även det är sällsynt på Gotland. Trots att en hel del djurtänder har noterats bl.a. i materialen från Vis- borgs Kungsladugård och från Strå, är det mycket få genomborrade tänder eller tänder med fästeskåror som påträffats (Nihlén 1927:58; Stenberger 1936a; Schnittger & Rydh 1940:53). Det verkar således som att öborna inte identifierade sig med djuren på ett mer personligt plan, utan att förhållandet till djuren handlade om något mer övergripande. En inblick i förhållningssättet till djuren, och då framför allt till sälarna, är möjlig om hanterandet och deponerandet av ben inom de fyndförande lagren studeras.

Det verkar ha funnits särskilda regler och före- ställningar kring hur sälarna skulle hanteras. De fö- rekommer t.ex. inte inne i husen förutom i egenskap av skinn eller mat. I Rosarve hittades endast sälfa- langer inne i huset (Manneke & Wennersten 1999). I Sudergårds I framkom, förutom ett fåtal ben i en av härdarna, sälbenen utanför husen. Intressant är att det också talades om ett sälskelett (Hammar

1979). Det sälskelett som påträffats utanför huset ger ett intryck av ett mer avsiktligt hanterande och deponerande. Det verkar som det funnits en vilja att hålla samman sälarna även efter döden och efter det att människorna hade tagit tillvara på de delar de ville ha. I Stora Förvar märks detta än mer, genom att samtliga ben från sälarnas kroppar påträffats och endast falanger är underrepresenterade i förhållande till övriga kroppsdelar (fig. 4.11). Detta torde bero på att de troligtvis följde med skinnen (Knape & Er- icsson 1988). Även antalet sälar i grottan är anmärk- ningsvärt, något som verkligen understryker att denna plats inte bara var till för en grupp människor, utan sannolikt för många, kanske för alla de som under den tidigaste fasen vistades på Gotland. Detta visar också hur viktig sälen, framför allt gråsälen, var för de dåtida öbornas överlevnad. Nästintill alla sälben i parcell F13-11, ben som i dessa skikt var i total dominans, har bestämts till gråsäl (Knape & Ericson 1988). Skillnaden mot de mer utspridda och flertaliga platser som övertog grottans funktion med tiden är påtaglig. Lindqvist och Possnert uppskat- tar att möjligen kring tusen sälar deponerats i Stora Förvars mesolitiska lager. Bara från parcell G har närmare 16 000 fragment identifierats. Dessa kan jämföras med de 825 sälben som identifierats i Strå och de nästan 2 500 sälben som registrerats bland materialet från Visborgs Kungsladugård (Lindqvist & Possnert 1997:39).

De rikliga mängderna sälben i Stora Förvar i kombination med att samtliga ben från sälarna finns representerade, om än med ett underskott av falang- er, fick Knape och Ericsson (1988) att dra slutsatsen att öborna efter att skinnen tagits tillvara dumpade hela sälkroppar som avfall i grottan. Att människor- na skulle ha lämnat så pass stora mängder kött att förruttna i en miljö där större landdjur helt saknades känns tveksamt, om det nu inte var så att sälar de- ponerades eller offrades i samband med ritualiserade handlingar. Men varför skulle de i så fall först ha tagit tillvara på skinnen. Kanske finns det en annan möjlig förklaring. Kanske var det snarare så att det, efter att sälarna tagits tillvara så långt möjligt vad gäller mat, skinn, tran och övriga materialiteter, var viktigt att samla ihop sälarnas samtliga kvarvarande ben för att deponera dem i grottan. Jag har tidigare argumenterat för att hanterandet och deponerandet av material i grottan koncentrerades kring den cen- tralt belägna av sten konstruerade härden i grottan och att denna härd kan ha begripliggjorts som en öppning till andra världar. Varför sälarna deponera-

Figur 4.11. Diagram upprättat av Knape och Ericson över sälbenens fördelning på olika kroppsdelar i parcell F13.-11 i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, Eksta sn. Mc och Mt i diagrammet repre- senterar mellanhands- och mellanfotsben, vilket är de enda typerna av ben som är klart underrepresenterade. Detta har föreslagits bero på att hand- och fotben i hög grad lämnats kvar i skinnen. Detta behöver dock inte innebära att sälkroppar deponerats hela och endast skinnen tagits tillvara, så som Knape och Ericsson menade. Snarare kan benen ha varit viktiga och betydelsebärande material som, efter att djuren tagits tillvara i den grad man önskade, sam- lades ihop och deponerades i grottan. Detta kan vara en handling som syftade till att upprätthålla harmoni och säkerställa sälarnas fortsatta existens. Tabell hämtad från Knape & Ericson 1988:3.3..

des i grottan kan därför ha haft med härdens funk- tion som port mellan olika världar att göra. Kanske handlade det om att lämna tillbaka sälarna genom att under rituella former och särskilda föreskrifter deponera så många av deras ben som möjligt, först i grottan och senare på de efterföljande lokalerna med härdliknande anläggningar på det gotländska fastlandet eller utanför husen. Genom att på detta sätt samla ihop sälarnas ben och deponera dem kan djurens återfödelse ha möjliggjorts och därmed kan öborna ha ansett att de också säkrade sälarnas åter- växt.

Den deponeringspraktik som karaktäriserade hanterandet av sälarna under tidigt mesolitikum på Gotland kan jämföras med hur det bland det nordamerikanska Squamishfolket var viktigt att vid ätandet av fisk inte förstöra ett enda ben och att inte heller kasta bort ett enda av dem. Istället skulle alla ben omsorgsfullt samlas ihop för att sedan åter deponeras i vattnet. Detta gjordes utifrån föreställ- ningen att benen i vattnet förvandlades till levande fiskar, vilket möjliggjorde att de sedan kunde fångas igen. Det handlade således om en praktik för att sä- kerställa tillgången på en föda som var viktig för de- ras försörjning (T. Carlsson 2007:195f och där anförd litteratur). Ett annat jämförbart exempel är samer- nas björngravar. Vid begravningarna var det viktigt att lägga tillbaka björnens ben i graven enligt ett specifikt mönster. Benen arrangerades utifrån skal- len som behövde vara intakt, medan övriga ben för- utom skulderbladen märgspaltades. Björnen hade en speciell status inom samernas föreställnings- värld och betraktades som ett heligt djur (Jennbert 2011:111f).

För att återgå till Gotland styrdes troligen män- niskorna på ön under pionjär- och etableringsfasen av idén att det var viktigt att hantera och depone- ra sälarna på rätt sätt för att på så vis upprätthålla världsordningen och både sälars och människors fortsatta existens. Sälar och människor kan mycket väl ha betraktats som besläktade med varandra, och kanske hade det varit sälarnas väg människorna följ- de då de för första gången tog sig ut till ön.

Identitetsfasen – från 5650 till 4400 f.Kr.

Med den andra litorinatransgressionen ökade salt- halten betydligt i Litorinahavet (Yu 2003:15), vilket bör ha påverkat djurlivet i havet även om dåvarande Östersjön inte skulle nå sin högsta salthalt förrän

under mellanneolitikum. Sannolikt kom detta att påverka gråsälarna och deras beteende. Gråsälspo- pulationen i området, och även vikaresälen, hade nämligen, i och med att Yodiahavet övergick i An- cylussjön, kommit att anpassa sig till en sötvattens- miljö (Storå 2001:2); en miljö som nu alltmer för- ändrades. Om och i så fall hur gråsälarnas beteende förändrades är svårt att säga, men det verkar hur som helst som att öbornas syn på sälen i och med den andra litorinatransgressionen förändrades mar- kant. I och med transgressionen försvinner nämli- gen sälarna nästan helt ur det gotländska materialet (se t.ex. Lindqvist & Possnert 1997). Detta talar för ett samband. Det osteologiskt analyserade materia- let från sent mesolitikum på Gotland är emellertid dessvärre mycket begränsat, åtminstone fram till ca 4400 f.Kr. Ett litet analyserat benmaterial från Norrbys indikerar emellertid att gråsälen fortsatte att vara det viktigaste bytesdjuret. Intressant är också att ett nytt djur dyker upp i materialen just vid denna tid, nämligen rödräven. Återigen verkar människorna således ha valt att förbättra situatio- nen på ön på egen hand genom att föra över och etablera ett vilt djur. Den hittills äldsta dateringen av ett rävben härrör från Visborgs Kungsladugård och faller i tiden ca 5500 f.Kr. Därutöver har ett rävben från yxplatsen Norrbys daterats till ca 5000 f.Kr. och ett rävben från Stora Förvar har daterats till ca 4000 f.Kr. (Lindqvist & Possnert 1997:43). Möjligen fick dock införandet av räven inte fullt ut den effekt som de hoppats på. Den harpopulation som etablerats skulle nämligen med tiden bli utro- tad, något som införandet av räven kan ha bidragit till (Ahlgren 2011). Utanför Gotland har det också kunnat konstateras att fiskets betydelse förmodligen ökade under senmesolitikum jämfört med tidigare (T. Carlsson 2007:211 och där anförd litteratur). Att det finns ett så litet animalosteologiskt ma- terial från perioden 5650-4400 f.Kr. och samtidigt många kända lokaler, anser jag emellertid är viktigt i sig. När det har grävts på yxplatser har djurbens- material påträffats, men med undantag av Norrbys har de daterats till slutskedet av mesolitikum alter- nativt till tidigneolitikum (Lindqvist & Possnert 1997). Höjden över havet och yxornas typer indike- rar att platserna vid denna tidpunkt varit i bruk un- der århundraden. Deponerandet av djurben verkar således inte ha haft någon framträdande betydelse på yxplatserna vid denna tid. Jag skulle vilja tolka detta som ett uttryck för att sälens och djurens roll i samhället kraftigt förändrades och då framför allt

synen på hur benen skulle hanteras och deponeras. Om nu sälbeståndet kraftigt minskade och om sä- larnas beteende i någon mån också förändrades, och de kanske inte dök upp där och då de tidigare alltid hade gjort, trots att människorna hanterade sälarnas ben på ett korrekt sätt i enlighet med de föreställ- ningar de hade, skulle detta ha kunnat resultera i ett ifrågasättande av den rådande föreställningsvärlden. Samtidigt kan det också ha varit människornas sätt att leva som hade förändrats, varmed de inte längre upplevde sig som besläktade med sälarna på samma sätt. Verkligheten hade förändrats och från att män- niskorna tidigare hade stått inför ett överdåd av sä- lar kom de från det att havet började dra sig tillbaka efter den andra litorinatransgressionen istället att stå inför ett överflöd av bergart. Bergarten verkar sam- tidigt ha övertagit den centrala roll i människornas liv, som sälen tidigare hade haft. Om det tidigare hade varit viktigt att hantera och deponera sälens ben på ett riktigt sätt, blev det istället viktigt att hantera och deponera bergarten på ett korrekt sätt i enlighet med dåtida regler och föreställningar. Att sälarna som varit så centrala i människornas livs- och föreställningsvärld minskade i betydelse, ser jag också som en del av förklaringen till att pionjär- och etableringsfasen övergick i en identitetsfas. Öborna gick från att associera sig med ett över stora avstånd rörligt djur, till att knyta an till ett stationärt och lokalt material.

Samspelet mellan människor, djur och andra världar, så som det tidigare upprätthållits, skapats och återskapats, fungerade inte längre. Istället sök- tes andra vägar att begripliggöra världen på. Fokus kom att flyttas från djuren till vatten, till havet och till det av havet efterlämnade stenmaterialet. Olika hantverkstraditioner utkristalliserade sig och yx- platser av olika dignitet, knutna till olika grupper av människor, växte fram. Om livet under pionjär- och etableringsfasen i mångt och mycket hade kret- sat kring relationen mellan människa och djur, kom livet under identitetsfasen att i mångt och mycket kretsa kring relationen människor emellan. Männi- skorna verkar ha börjat identifiera sig på ett helt nytt sätt med den ö de levde på.

En ny, identitetsskapande, process tog sin början och viktiga delar av denna kan ha varit idéer om olika gruppers ursprung och deras rötter inom ön. Det som sker efter 4400 f.Kr. är nämligen att flera av pionjär- och etableringsfasens platser på nytt togs i bruk. Detta innebär i sin tur att dessa äldre plat- ser, även om de inte längre användes, ändå bör ha

förblivit ihågkomna på ett eller annat sätt. Kanske var det så att äldre platser besöktes, men att män- niskorna såg dem som tillhöriga en i någon mån an- nan dimension. En möjlighet är också att de förblev ihågkomna genom att ha integrerats i olika grup- pers berättelser om sitt ursprung (jfr K. Knutsson 2005). Kanske var kunskap om det förflutna en viktig del i att lära sig vem man var och var man hörde hemma. Till kunskapen om ens ursprung hörde troligtvis även berättelser om sälen. Även om djuren och hanterandet av deras ben inte hade nå- gon framträdande betydelse under denna period var troligtvis svunna tiders platser, och berättelser om en tid då sälen fanns i överflöd och då människor och sälar levde i symbios med varandra, en viktig del i identiteten för de människor som då levde på ön. Det är i alla fall så jag är benägen att förklara de förändringar som sedan skedde under mesolitikums allra sista århundraden.

Med det förflutna in i framtiden

– från 4400 till 3.900 f.Kr.

Med början kring 4400 f.Kr., strax efter att den tred- je litorinatransgressionen hade inletts (Yu 2003), går det återigen att urskilja förändringar på ön. Djurben i större mängd dyker åter upp i ett flertal kontexter och i materialet återfinns en förekomst av helt nya djur- arter. En lokal population av grönlandssälar verkar nu ha etablerat sig i Litorinahavet, vilket sannolikt hör ihop med ett större inflöde av saltvatten som en följd av den tredje litorinatransgressionen. Lindqvist och Possnert har framhållit att grönlandssälen som art verkar ha varit mer beroende av fullt marina för- hållanden i jämförelse med de i både Ancylussjön och det tidiga Litorinahavet förekommande arterna gråsäl och vikare (Lindqvist & Possnert 1997:42). Att dessa fullt marina förhållanden började infinna sig först i mesolitikums slutskede talar inte bara grönlandssä- lens uppträdande för, utan också det faktum att det för första gången förekommer stora mängder torsk och sill i de arkeologiska materialen från just denna tid. Vid δ13_{C-analyser av material från slutet av meso-} litikum, i jämförelse med analyser från tidigare delar av mesolitikum på ön, har det dessutom kunnat kon- stateras att halterna i både människo- och djurben, bl.a. i sälarna själva, blivit bra mycket mer marina (Lindqvist & Possnert 1997, 1999).

religger alltså en helt ny typ av marin fauna med en dominans av grönlandssäl och med stora mängder torsk och sill. I sent mesolitiska lager från Nasu- me har dessutom, förutom grönlandssäl och torsk, även många ben av tumlare påträffats. Fiskbenen är betydligt talrikare i kustnära kontexter från denna tidsperiod än de någonsin varit tidigare. Detta indi- kerar att det förhållande öborna hade till fisket och det sätt de utövade fisket på, torde ha förändrats på så vis att fiske nu bedrevs vid kusten på ett helt an- nat sätt än tidigare (se t.ex. Lindqvist & Possnert 1997:35, 47). Hur ska då denna förändring begrip- liggöras? Var det endast en ekonomisk anpassning till en ny fauna som inte hade så stor betydelse i öv- rigt? En aspekt talar starkt emot detta. Denna eko- nomiska förändring skedde nämligen samtidigt som en annan markant förändring inträffade. Som jag redan berört var det vid just denna tid som öborna återigen började ta äldre platser i bruk. Detta indi- kerar att den förändring som det osteologiska mate- rialet visar på bara var en del av de förändringar som vid denna tid skedde i människornas liv.

Förändringens vindar blåste alltså över ön under de sista århundradena av mesolitikum. Det fanns i och för sig en stark kontinuitet i det fortsatta bru- kandet av yxplatserna, men nu uppträdde också ett återaktiverande av äldre platser. Grottan Stora För- var togs i bruk igen, men också från lokaler som Rosarve och Mölner har sena mesolitiska dateringar erhållits. De förändringar som skedde hade således två huvudsakliga uttryck, dels ett återanvändande av äldre platser från öns pionjär- och etableringsfas, dels en delvis förändrad ekonomi. Den förändrade faunan verkar således ha fått djupgående effekter för öborna.

Återaktiverandet av tidigare mytomspunna och regionalt förankrade ursprungsplatser kan ha med- fört en för de lokala grupperna ännu fastare förank- ring i landskapet. I återanknytandet och i den större variationen i djurbensmaterialet, ser jag därför fröet både till en starkare gruppidentitet och till ett större intresse för djur. Skulle detta sakta komma att ändra människornas fokus igen, från bergarten till sälen? Pionjär- och etableringsfasen samt perioden från ca 4400-3900 f.Kr. tycks ha en gemensam nämna- re, nämligen sälen. För att förstå detta tänker jag mig att uppdykandet av grönlandssälen bör sättas i samband med att svunna tiders platser, och berät- telser om ett överflöd av sälar, kan ha varit viktiga