Med start från mitten av 1990-talet började Daedalus med ett tydligt tema som genomsyrade i princip alla artiklar i årsboken. Den första årgången med ett sådant tema var ”Filmen 100 år” i årsboken från 1996. Här fokuserades på filmens historia, och vad film har betytt för teknik- utvecklingen i samhället. Året efter (1997) var temat ”Svenskt järn under 2500 år. Från gruvpigor och smeddrängar till operatörer”. Under åren följde därefter teman som ”Teknik för kommunikation” (2006), ”Ösjöfors handpappersbruk” (2014) och ”Att se världen. Svensk foto- grafi under 175 år” (2017). Anledningen till att årsböckerna fick olika tematiska inriktningar kan delvis ha varit kommersiell; det var enklare att sälja en bok med ett uttalat tema. Framsidorna av Daedalus gjordes också under den här perioden mer bildrika och färggranna.
Daedalus var redan från början både omskriven och omtyckt. I Dagens Nyheter återfinns en notis – eller en längre artikel – om nästintill varje ny utgåva av Daedalus från 1932 och ett par decennier framåt. Första gången som årsboken omnämns i DN var i april 1932. Innehållet ansågs vara både lärt och lättillgängligt och boken rekommenderades till alla
med ett industri- och teknikhistoriskt intresse.32 Vidare kan nämnas
ytterligare en mycket positivt hållen artikel i DN om hur årsboken Daedalus knöt samman teknik och kultur på ett relevant sätt. Recensen- ten var mycket imponerad över det ”fängslande ämnesvalet, den rappa gedigenheten och det journalistiska handlaget”. Generellt framhålls att Daeadlus inte enbart var av intresse för de teknikintresserade, utan även för de som var kulturhistoriskt intresserade i allmänhet. Det verkar med andra ord som om Althin lyckats med sin föresats att få både Tekniska
museet och årsboken att ge teknik och industri en kulturell status.33
Ett exempel på detta breda genomslag är hur årsboken omtalades för första gången i Svenska Dagbladet våren 1938. Till sommaren skulle SvD arrangera en tävling där deltagare fick skicka in fotografier på broar runt om i Sverige. Första-, andra- och tredjepristagarna utlovades ett antal
årgångar av Daedalus. Ett år senare skrev SvD återigen om Daedalus; det framgick då att 30 000 exemplar i och med den tionde upplagan hade publicerats och spridits i landet. Skaran av museets intressenter ökade
ständigt.34 Framgångar gjordes inom verksamheten och besökssiffrorna
var på uppåt gående. I och med att försäljningen av årsboken tycks ha varit relativt omfattande, kunde museet nå ut till en större publik och på så sätt öka intresset och därmed antalet besökare.
En annan aspekt av Daedalus som ofta kom att uppmärksammas var årsbokens modernistiska utseende och design. I Sydsvenska Dagbladet 1955 skrev exempelvis Sten Kalling att i samband med starten av utgiv- ningen av Daedalus, så reagerade många på hur boken var utformad. Den första utgåvan väckte opposition på grund av sitt för tiden ovanliga typografiska utseende. Ansvarig för designen var Anders Billow. Hans ”djärva uppslag”, som Kalling beskrev det, var före sin tid – men kom senare att bli mycket uppskattat. Redaktionskommittén för årsboken ansåg inte att där fanns någon anledning att förändra utformningen på
text och bild.35 Ett annat exempel där årsbokens utformning omnämn-
des återfinns i tidskriften Järnhandlaren från 1931: ”Det intressanta och läsvärda lilla arbetets typografiska utstyrsel gör firman Nordisk Roto- gravyr all heder och skall för kommande tiders läsare ge ett representa- tivt uttryck för vad svensk tryckeriteknik av idag förmått åstadkom-
ma.”36 Här kopplades med andra ord design till teknik och industri, och
sammanfattningsvis tycks det som om utseende, grafisk form och typ- snitt i Daedalus ansågs både nydanande – i vissa fall provocerande – men överlag var mycket uppskattat av många. Kan hända var det just det enkla och för sin tid moderna typsnittet som stack i ögonen på somliga. Men för ett tekniskt museum var det också helt rätt att ligga i framkant.
År 1955 hade Tekniska museets verksamhet pågått i 30 år. Torsten Althin berättade då för skribenten Sten Kalling på Sydsvenska Dagbladet, att allt började med ett tomt skrivbord och några tusen kronor på ban- ken. Verksamheten i Stockholm hade vid den här tiden utvecklats till Sveriges tekniska centralmuseum. Att förmedla kunskap om teknik- och industrihistoria utgjorde en utmaning till en början eftersom industrier och museer då inte gått hand i hand. Många var också till en början tveksamma om det var värt att lägga ned tid och möda på att samla in ett tekniskt material för att bilda ett museum. ”Hur långt skall man våga räkna industrin in i kulturhistorien”, frågade sig Kalling i sin artikel.
På 1950-talet blev det alltmer uppenbart att Tekniska museet och årsboken Daedalus framstod som en viktig kunskapskälla kring teknik, och som inspiratör för teknikutbildning. Efter att ha besökt Tekniska museet var det många unga (män) på 1950-talet som ville utbilda sig till ingenjörer, eller något snarlikt inom andra tekniska yrken. Denna form av pedagogisk inspiration har fortsatt att vara viktig för museet. Den nuvarande verksamhetsidén handlar till exempel om att med lekfullhet och vetenskapligt djup stimulera intresset för tekniken i samhället.
Från och med 1960-talet tycks dock årsboken inte längre vara lika omskriven i dagstidningarna som tidigare. Det som dyker upp är främst
korta notiser om utgivningen.38 Vad detta beror kan bara spekuleras i.
Det skulle kunna ha ett samband med Torsten Althins pensionsavgång 1963. Han var mycket engagerad i det museum och den årsbok han
Framsidan till Daedalus 1965 förestäl - lande en ”Voiturette” tillverkad 1898 av Dansk Automobilfabrik. Detta var den första utgåvan med ett fotografi på framsidan.
skapat. Med stor sannolikhet var det Althin som kontaktade pressen när en ny upplaga hade utkommit. Efter hans pensionering försvann kon- takterna, eller så var det inte längre lika prioriterat.
Året efter Althins pensionering var ett jubileumsår för Tekniska museet – 1964 fyllde museet 40 år. Det blev emellertid ett mycket tur- bulent år i museets historia. Ekonomiska bekymmer hotade, rentav nedläggning av verksamheten, för ännu hade inte museet något statligt stöd. Genom vädjan till näringslivet lyckades museet få bidrag för att rädda verksamheten. År 1965 beslutades att Tekniska museet skulle få både statligt och kommunalt stöd. Året därpå, 1966, öppnade en utställ- ning som tematiserade föregående årsbok – ”Daedalus 1965”. Det var första gången som Daedalus hade blivit föremål för en utställning, och i Dagens Nyheter i maj 1966 annonserades om vernissage för utställningen. I efterhand framstår det som intressant att museet valde att lyfta fram årsboken på detta sätt. Även om årsböckerna vände sig till en bredare publik, var texter och artiklar i Daedalus inte alltid skrivna för allmän- heten. Att göra om en årsbok till en utställning kan därför inte ha varit helt enkelt. Men kanske var det trots allt möjligt att göra utställningen ”Daedalus 1965”, mitt i all pågående turbulens. Betraktar vi bilder från denna utställning visar de en tydlig koppling till årsboken med ett rela- tivt enkelt upplägg av texter och föremål.