Samlarintresset började redan i tidig ålder för Sahlin. Han var också kon sekvent i sitt samlande, inte minst genom att intressera sig för så- dant som andra ratade, exempelvis lacksigill och brevkort med tryckta frimär ken. Denna grundlighet låg till grund för hans femtioåriga och
närmast unika samlarverksamhet.6 Sahlin ansåg att det var viktigt att
skaffa sig en hobby som gjorde att vilostunderna blev sysselsättning
Porträtt av en femtioårig Carl Sahlin i oktober 1915. Fotograf: Okänd, Tekniska museet.
Fotografier från området kring Laxå – med beska kommentarer från Sahlin själv: ”Vill man skörda måste man så. Första frukten af denna hufvudlöst tilläm- pade sats var detta sågverk som aldrig förändrat sig. Beslutet om denna anlägg- ning var den verkliga orsaken till Carl Sahlins utträde ur Laxå Bruks aktiebolags styrelse”. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F1-231).
och avledning, men hans samlarhobby var svår att särskilja från hans andra arbeten.
Sahlins stora intresse blev alltså att samla in den svenska bergshante- ringens historia. Carl Sahlins samling kan ses som grunden för utforsk- andet av den svenska järnhanteringens uppkomst. Han befattade sig
med gruvor och järnets betydelse i ett historiskt perspektiv.7 Sahlin
intresserade sig också för personhistoria och kulturhistoria vilket finns insprängt i hans samling här och var. Även naturvetenskapen engage- rade honom, främst specialområdet bergszoologi, som handlar om djur i gruvor – allt från fladdermöss, myggor, råttor, rävar, snokar till ned- fallna kor. I uppsatsen ”Berggrodor” djupdyker Sahlin i exempel på
förekomst av svenska och utländska ”berggrodor.”8.
På Tekniska museet har den Sahlinska samlingen ingen motsvarighet
vad gäller omfattning och art.9 Sahlins egna anteckningar och kommen-
tarer över de insamlade handlingarna är därtill en intressant metahisto- ria över själva insamlandet. Materialet i hans samling är i huvudsak ordnat topografiskt eller ämnesordnat. 1936 skrev han en pro memoria för provinsmuseernas arbete inom bergshanteringens dokumentation. Ovan, längst till vänster: Lånerevers i
Mälarprovinsernas Hypoteksförening, underskriven av Victor Cassel och hans maka Augusta Cassel år 1863. Handling- en kommer från Laxåverken, som Sahlin själv länge var disponent över. Det var enorm bredd i det material som Sahlin samlade in från de olika platser som han besökte. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F1-340-1). Ovan, i mitten och till höger: Carl Sahlin intresserade sig för näst intill allt som hade någon form av anknytning till Sveriges gruvor och bruk – även om anknytningen ibland var minimal. Tid- ningsurklippen handlar om Irene Cassel (med fästman) och en Peter Kassel som ska ha utvandrat till Amerika under 1800- talets mitt. Båda urklippen får anses ha ganska perifer koppling till Laxåverken. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F1-231 & CS-F1-225).
”Karta utvisande de tre platser som voro ifrågasatta som fabriksplats för Örebro Pappersbruk” – med Sahlins tillägg: ”det blev förlagt vid Skebäck.” Eftersom även Laxåverken låg i Örebro län var frågan om exakt var Örebro Pappersbruk skulle anläggas av intresse för Sahlin. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F1-228). Det så kallade bruksschemat var resultatet av hans 50-åriga samlande
och omfattar alla de ämnen som finns med i den Sahlinska samlingen.10
När Sahlin var ute på insamlingsresor kom han ofta hem med arkiv- handlingar från olika bruksarkiv och privatpersoner. Det är oklart exakt hur han kom över dem. Dessa inlemmades därefter i hans samling. Med andra ord omfördelade han bruksarkiv och skapade nya brukssamlingar. Ur ett arkivarieperspektiv är ett sådant utbrytande från den ursprung- liga arkivproveniensen problematiskt. Här öppnar dock digitalisering av material från olika bruksarkiv (som förvarar brukshistoria) en möj- lighet att skapa en ny proveniens för att hålla samman brukshistorien.
I sin samling beskriver Sahlin ingående den svenska brukskulturen. Han hyllar förflutna tiders arbete i teknikens tjänst och själva arbetets historia. Sahlins egen favorit vad gällde att skildra brukssmedens tunga arbete var läkaren och poeten E.O. Rydbäck som i dikten ”Plåcke Gods” från 1792 diktade:
Cyklopen, svart och varm, sitt järn på städet vänder, Till dess det i en stång sin rätta skepnad får. I svärtan på hans hud gör svetten ljusa ränder. På träskor mellan eld han blott i skjortan går, och den är full av sot och svartgrå som en jord. Ett förskinn är hans dräkt, som på hans sköte hänger. Med styva nävars kraft han styr de heta tänger, och fast här mycket görs, så talas intet ord.11
Sahlins bergshistoriska samling är naturligtvis analog, men samtidigt påminner den om en databas. Sahlin förde in uppgifter om handlingarna och ”taggade” sitt material på olika sätt för att hjälpa framtida forskare. Sahlin själv kan med andra ord liknas vid en mänsklig dataprocessor som förmådde knyta samman information från alla olika håll.
I en artikel i Daedalus från 1974 beskriver teknikhistorikern och (den senare) museidirektören på Tekniska museet, Inga-Britta Sandqvist, Sahlins bergs historiska samling: ”Vid forskningar och studier av den tryckta litteraturen i offentliga och privata arkiv antecknade Sahlin på olika blad allt av intresse i berörda sammanhang och delade efter ett väl genomtänkt system upp dessa excerpter med hänsyn till att samlingarna skulle kunna användas för forskning.” Enligt Sandqvist samlade Sahlin under sina många resor till bruk och bruksplatser ett rikt upptecknings- material om äldre tillverkningsmetoder. Men han talade även med
arbetare om arbetsförhållanden, ”sägner, seder och bruk, vilket också delades upp efter ett bestämt system”, enligt Sandqvist. Med andra ord var Sahlin intresserad av personliga historier från arbetare, verkmästare och ingenjörer, ett slags fältetnografiskt arbete där Sahlin insåg att alla detaljer i bergshanteringens historia inte fanns nedtecknade i diver- se dokument utan snarare i minnet hos dem som arbetat på bruken. Sandqvist menar just att dessa ”anteckningar och kommentarer av samlarens egen hand om iakttagelser gjorda under den långa tid han
verkade i bergshanteringens tjänst förhöjer samlingens värde.”12 Tor-
sten Althin, Tekniska museets första direktör – som var god vän med Sahlin – beskri ver hans samling i snarlika ordalag i en minnesartikel från 1943:
För mången som hört honom eller läst hans skrifter blev kanske ibland intrycket det, att han i för hög grad intresserade sig för kuriositeter. Men för honom var detta icke av anekdotiskt intresse, utan snarare för att vinna belysning åt de väsentligheter, som alltid ligga bakom det obetyd- liga och kuriösa. Överallt i hans skrifter från småuppsatser till digra arkivhandlingar möter hans karakteristiska, försynta och lugna sätt att ta på problemen, hans klara blick och hans [med] Linnés besläktade upptäckargeni, som icke likgiltigt gick förbi det till synes enkla, utan
”Teknikhistoriens etnologer” på jakt efter brukshistoria att dokumentera. På besök vid Boxholms Bruk 1932 syns (från vän- ster): Carl Sahlin, disponent Elis Wetter- gren, ingenjör Erik Dahberg och spik- verkmästare Rupert Isaksson. Fotograf: Torsten Althin, Tekniska museet.
hade den utmärkta gåvan att kunna draga slutsatser och ge förklaringar, som ofta hade en överraskande räckvidd.13
Om Sahlin i Althins språkdräkt framställs som en något säregen figur, kan han också betraktas som en tidstypisk exponent för en vida spridd samlar- kultur åren efter 1900. Mediehistorikern Markus Krajewski har exempel- vis i boken World Projects: Global Information before World War I beskrivit ett antal storslagna projekt runt förra sekelskiftet som syftade till att skapa ordning och struktur i världen. Sahlins samlande skulle exempelvis kunna jämföras med tysken Franz Maria Feldhaus som ägnade hela sitt liv åt att
försöka samla in världens teknikhistoria.14 I Sverige fanns därtill grevinnan
Wilhelmina von Hallwyl (1844–1930). Även om hon inte specifikt ägna de sig åt teknikhistoria, var hon var en hängiven samlare vars katalog idag innehåller 22 000 inventarieposter. Grevinnan sparade på det mesta, från konst till vardagsföremål. Hon dokumenterade även själva verksam heten i sitt hus, Hallwylska palatset på Hamngatan i Stockholm. 1920 skrev makarna von Hallwyl ett gåvobrev att deras hem med inventarier skulle
tillfalla svenska staten och bli ett museum (vilket senare blev fallet).15
Både grevinnan von Hallwyl och tysken Feldhaus är exempel på sam- ma samlarnit och samlariver som kännetecknade Carl Salin, och det är mot bakgrund av sådana tidstypiska idéer och föreställningar som vi idag bör förstå hans samlande. Han levde under en brytningstid då in- dustrialiseringen av Sverige fick fäste, en tid då en gammal brukskultur i många fall gick i graven, vilket Sahlin frenetiskt sökte att dokumente- ra. Han tog bland annat initiativ till att industrihistoriskt värdefulla och intressanta platser besöktes av Föreningen Tekniska museets vänner, och vid sådana besök dokumenterades ofta industrihistorien genom att en minnesplakett sattes upp. Bland de platser som besöktes kan nämnas
Hävla bruk i Östergötland och Österbybruks vallonsmedja.16