Som den amerikanska teknik- och vetenskapshistorikern Thomas Misa konstaterade 1988 är de flesta tekniker stumma, de berättar inte sin egen historia. Det är människor som har ordet när historier om appara-
ter och tekniska system förmedlas.4 Hur berättelserna konstrueras har
stor betydelse för de roller som olika tekniker får spela i historiska processer. Är det teknikerna i sig som ska få huvudrollen, eller är det uppfinnare och ingenjörer? Vilka roller ska teknikens användare spela? Är det kanske snarare ekonomiska system, politiska beslut och sociala strukturer som ska inta scenen? Teknikhistoria kan skrivas på många olika sätt och valet av huvudrollsinnehavare har stor betydelse för den syn på historien, tekniken och människorna som historieskrivningen förmedlar.
Studier av akademiska framställningar på det teknikhistoriska fältet har visat att ett antal grundberättelser återkommer i många av texterna. Misa själv urskiljer två huvudtyper: å ena sidan makrohistoriska skild- ringar där tekniken (inte alltid specificerat vad som avses) är den kraft som driver samhällsprocesser och historisk förändring, å andra sidan mikrohistoriska studier av hur enskilda tekniker och system formas i samspelet mellan människor och institutioner, deras idéer och under-
liggande strukturer.5
Misas indelning tangerar den kategorisering i internalistiska och externalistiska perspektiv som den amerikanska teknikhistorikern John Staudenmaier frilagt i sin analys av historiebeättandet i tidskriften Tech- nology and Culture. En internalistisk historieskrivning berättar om tek- niken i sig och hur den har uppfunnits och lanserats av vetenskapsmän, ingenjörer och entreprenörer. Formen är ofta framgångssagan, om tekniken som gjort succé. Externalistiska framställningar lägger större vikt vid historiska kontexter, hur olika tekniker formats av ekonomiska, politiska och sociala aktörer och strukturer. Enligt detta perspektiv är det inte tekniken som påverkar samhället, utan samhället som påverkar
tekniken.6
Den brittiske historikern David Edgerton har gjort en något annor- lunda läsning av historiografiska mönster och påpekat att de flesta fors- kare – externalister såväl som internalister – haft en tendens att studera historiska brytpunkter, när gamla tekniker en gång var nya. Även om ambitionen inte är att berätta framgångssagor är det ändå vad många
teknikhistoriker i praktiken gör – redan genom valet av studieobjekt. Misslyckade försök och innovationer som aldrig slog igenom har histo- riskt varit mycket vanligare än de som faktiskt vinnit framgång. Ändå
är det få som uppmärksammat historiens förlorare.7 Det är skapelse-
berättelserna som dominerar historieskrivningen, baserat på ett snävt urval av framgångsrika tekniker. Också studier av teknikanvändning avgränsas som regel till perioder då teknikerna ännu var nya. Vad som saknas är undersökningar av tekniker som passerat det stadium då de var nyheter – det är nästan alltid sådana tekniker som dominerat, i var-
dag såväl som industri.8 I sina egna studier av 1900-talets teknikhistoria
uppmärksammar Edgerton slitstarka och allestädes närvarande tekniker som många andra har hoppat över: hästen som transportmedel under
andra världskriget, korrugerad plåt som byggmaterial.9 Han har över-
tygande visat att teknikhistorien präglas av tröghet och att undersök- ningar av kontinuitet kan vara minst lika spännande och upplysande som historiska brytpunkter.
Nya perspektiv som ändå tagit mer plats över tid syns i studier som framhäver genusdimensioner och som uppmärksammar teknikhistorien bortanför västvärlden. Så länge teknik var synonymt med moderna upp- finningar inom ramen för västerländska industrisamhällen var det oftast vita män som fick huvudrollen i berättelserna – vanligtvis utan att detta faktum blev föremål för analys. Under senare decennier har det blivit vanligare att kvinnor och icke-västerlänningar synliggörs i historieskriv- ningen, liksom att männen analyseras som just män. Det kan fortfarande vara framgångsrika tekniker som står i centrum, men tolkningen och
rollfördelningen kan skilja sig från traditionella berättelser.10
De historiografiska översikterna är själva något begränsade i sina ut- blickar: mestadels är det den anglosaxiska forskningen som behandlas. I Sverige har Lars O. Olsson studerat tendenser i de 14 första årgångarna av tidskriften Polhem, startad 1983 som komplement till Daedalus. Han konstaterar, med hänvisning till Staudenmaiers kategorier, att interna- listiska perspektiv genomsyrade en tredjedel av artiklarna under tid- skriftens första decennium, att endast en handfull texter uppvisade exter- nalistiska drag, och att 40 procent presenterade kontextuella analyser, där teknikerna i sig såväl som externa faktorer behandlades. Under 1990-talet ökade andelen i den senare gruppen än mer.
I sin undersökning av Polhem gjorde Olsson också kvalitativa bedöm- ningar av artiklarnas ämnesspridning och tematiker. Till återkommande
ämnen hörde bergshantering, järn och metaller, elkraft och energitek- nik, transporter och verkstadsteknik. Vanliga perspektiv som anlades var militärens betydelse för teknikutvecklingen, tekniköverföring och -spridning, ingenjörer (exempelvis med fokus på professionalisering), samt förhållandet mellan vetenskap och teknik. De teman som bara förekom på marginalen inkluderade teknikanvändning och konsum- tionsfrågor, teknikhistoriska ”förlorare” och företag i kris, kvinnor och miljö. De svenska texterna hade alltså ungefär samma rollfördelning som av tradition dominerat i de anglosaxiska länderna: teknikhistoria
handlade i första hand om män som utvecklat framgångsrika tekniker.11
Daedalus har aldrig varit någon renodlat vetenskaplig årsbok. Akade- miska skribenter har medverkat i nära nog alla årgångar, men de har delat utrymmet med museiintendenter, privata entusiaster, militärer, journalister, ingenjörer och företagare. De forskare som medverkat har inte bara varit historiker, bland skribenterna återfinns exempelvis etno- loger, samhällsvetare, naturvetare och forskare från tekniska ämnen. Den tilltänkta publiken har också varit varierad, innehållet har riktat sig till en bred allmänhet. Även det institutionella sammanhanget har satt sin prägel på texterna – många av dem utgår från aktuella utställning ar och objekt i museets samlingar. Detta innebär att berättelserna inte nödvän- digtvis följer trenderna inom den akademiska historieskrivningen.
Med tanke på den breda publik man vänt sig till kan Daedalus antas uppvisa genredrag som utmärker populärhistoriska och populärveten- skapliga texter. Populärvetenskapen har haft en del gemensamt med delar av den akademiska teknikhistorien, men ofta varit ännu mer linjär och framstegstroende i berättandet. ”Populärvetenskapliga tidskrifter bygger vanligen på utvecklingsoptimistiska idéer – det är genrens kärna”,
sammanfattar Karl Grandin.12 Internalismen är ofta given, betoningen
på (gårdagens och framtidens) nyheter likaså. I Teknik för Alla – grundad av Tekniska museets chef Torsten Althin 1940 – hette det år 1949 att tidskriften skulle behandla ”de tekniska framstegen och landvinningar- na skildrade så att alla har möjlighet förstå dem utan att saklighet och
vederhäftighet eftersätts.”13 Populärhistoria kan även ha vissa likheter
med den så kallade storytelling som företag ägnar sig åt när de berättar sin historia. Berättelserna handlar inte sällan om uppfinnare och entre- prenörer och de skapelseprocesser och genidrag som gjort olika produk- ter framgångsrika. Två exempel: hur Apple tog form i Steve Jobs garage, eller hur Åke Nordin lade grunden för Fjällräven när han designade sin
första ryggsäcksram redan som 14-åring. Sådana historier laddar pro- dukterna med mening, skänker legitimitet åt företaget och skapar sam-
hörighet bland anställda.14
Daedalus var ingen kommersiell publikation, även om den innehöll en hel del reklam under de första decennierna. Men som Jenny Attemark- Gillgren visar i sitt kapitel i den här boken var ambitionen med både museum och årsbok att de skulle göra det industrihistoriska kulturarvet lättillgängligt för alla. I den första årsbokens inledning hette det att texterna skulle inspirera genom ett ”framhållande av de märkliga in- satser vårt lands många stormän på de tekniska och industriella arbets-
områdena åstadkommit eller nu frambringa”.15 Enligt utgivarna själva
skulle det alltså handla om män och deras många stordåd. På samma sätt som storytelling idag skulle årsbokstexterna ge industrin och de tekniska yrkena historisk legitimitet.