Vilka som styr, eller önskar styra, över innehållet i konstmuseers verksamheter har varit föremål för omfattande debatter. Dessa debatter har, som i fallet med New York Collection, bland annat handlat om vilka aktörer som ska ha möjlighet att avgöra vilken typ av konst som ska visas på museerna. Det har även förts debatter om huruvida sittande politiker ska ha rätt att lägga sig i konstmuseernas verk- samheter.366 Sedan 1980-talet har företagens ökade inflytande över konstmuseerna
dessutom gett upphov till intensiva debatter, både i Sverige och internationellt. Att privata aktörer ger ekonomiskt stöd till konstmuseer är inget nytt, men det var först under 1900-talets sista decennier som aktörer från näringslivet började sponsra deras verksamheter. Därmed introducerades en ny finansieringsform som innebar att konstmuseerna ingick i affärsmässiga samarbeten med företag. Utmärkande för dessa samarbeten var att de sponsrade konstmuseerna var tvungna att kompensera företagen för deras ekonomiska bidrag. Genom att ingå i sponsorsamarbeten gick konstmuseerna således med på att nyttja sina verksamheter för att gynna sponsorerna i fråga. Introduktionen av kultursponsring gav därför upphov till en rad värdeladdade frågor, inte minst vad gällde konstmuseernas självbestämmande och trovärdighet.
I den svenska offentliga debatten har kultursponsringens förmodade effekter på de statligt finansierade museiverksamheterna lyfts upp till diskussion vid flera
366 Se till exempel debatten om New York Collection som fördes i bland annat Dagens Nyheter
våren och sommaren 1972, samt den så kallade museidebatten som fördes i bland annat Svenska
tillfällen.367 I dessa polariserade debatter har det dels framhållits att kultur-
sponsring gör det möjligt för de statliga kulturinstitutionerna att utveckla sina verksamheter på ett produktivt sätt, dels hävdats att det finns en risk att de resurssvaga kulturinstitutionerna förlorar kontrollen över sina verksamheter och anpassar dem efter sponsorernas önskemål. I en debattartikel publicerad i Dagens
Nyheter den 1 november 1983 påstod till exempel museimannen Bo Lagercrantz
att sponsorsamarbeten gjorde det möjligt för de svenska kulturinstitutionerna att sprida kvalitativ kultur till stora delar av den svenska befolkningen.368 I kontrast
till detta hävdade konstkritikern Ingela Lind att näringslivet främst gav stöd åt slätstrukna kulturevenemang som inte väckte anstöt. Kombinerat med ett lågt statligt stöd hotade sponsringen därför mer experimentella och kontroversiella kulturyttringar, menade Lind.369 Liknande ståndpunkter går att utläsa i en debatt
som fördes i Expressen sommaren 1998.370
I det här kapitlet kommer jag att studera ett av de sponsorsamarbeten som har väckt störst uppmärksamhet i svensk dagspress: nämligen elektronikföretaget Sonys sponsring av Moderna museet 2001. I enlighet med avhandlingens syfte kommer jag att analysera de museiideal som samproducerades i debattörernas texter. Särskild vikt kommer att läggas vid de museiideal som berör kultursponsringens förmodade konsekvenser och de statliga konstmuseernas uppdrag och skyldig- heter. Jag kommer även att argumentera för att reaktionerna på sponsorsamarbetet
367 För exempel på en sådan debatt se Barbro Hedvall, ”Nu målar fan fan på väggen igen”,
Dagens Nyheter, 1983-09-21; Bertil Jansson, ”Aningslöst att tro på Volvo”, Dagens Nyheter,
1983-11-16; Sven Nilsson, ”Stödet måste kunna få komma från flera håll”, Dagens Nyheter, 1983-11-24; Krister Brood, ”Vi ska tacka våra sponsorer!”, Dagens Nyheter, 1983-11-29; Ingela Lind, ”Konstmuseer i USA (3). Sponsring ryggraden”, Dagens Nyheter, 1983-11-30; Bo Lagercrantz, ”Smutskasta inte sponsorerna!”, Dagens Nyheter, 1983-12-15.
368 Bo Lagercrantz, ”Låt företagen dra av när de sponsrar kulturen”, Dagens Nyheter, 1983-11-
01.
369 Ingela Lind, ”Farlig kultur utan stöd”, Dagens Nyheter, 1983-05-05. 370 Se exempelvis Peter O. Nilsson, ”Djävulens affärer? Peter Nilsson granskar
kultursponsringens enda – och stora – problem”, Expressen, 1998-06-08; Per Andersson, ”Några ord om våra sponsorer: En bransch som färgar av sig en målande beskrivning av kultursponsringens ljusblå framtidsutsikter”, Expressen, 1998-06-11; Dan Jönsson, ”Köp dig ett museum: Hur makten över kulturen förskjuts från det offentliga till det privata”, Expressen, 1998-06-12. Se även rapporteringen om läkemedelskoncernen Procordias sponsring av Kungliga Operan i Svenska Dagbladet sommaren 1989.
baserades på, samt förstärkte, den uppdelning som ofta har gjorts mellan konst och kommers.
En anledning till sponsorsamarbetet mellan Moderna museet och Sony väckte så stor uppmärksamhet var att museet hade upplåtit sina lokaler till produktplacering. Under en helg i januari 2001 tilläts Sony exponera sin logotyp, presentera sitt nya högtalarsystem samt dela ut sitt musikpris inne i Moderna museets utställnings- lokaler. Företaget ställde även upp en tillfällig informationsdisk i museets entréhall och demonstrerade sin robothund Aibo för intresserade museibesökare. Under helgen anordnades dessutom ett antal aktiviteter på Moderna museet, såsom guidade visningar på temat konst och musik. Som kompensation betalade Sony 300 000 kronor plus moms till Moderna museet – en summa som enligt avtal användes för att bekosta inträdet för samtliga som besökte museet under den aktuella helgen.371
Sponsorsamarbetet med Sony var endast ett i raden av de många sponsor- samarbeten som Moderna museet hade ingått i.372 Redan 1983 hade Fotografiska
museet, som vid tidpunkten var en fristående avdelning inom Moderna museet, anordnat en utställning med den franske fotografen Henri Cartier-Bresson som sponsrades av det amerikanska kreditkortsföretaget American Express.373 Vid
tidpunkten var kultursponsring fortfarande ett nytt fenomen bland svenska kulturinstitutioner. I sammanhanget var Moderna museet alltså mycket tidigt ute
371 MMA, MA, F2d:7, ”Samarbetsavtal mellan Sandberg Event Synergi KB (SES) och Moderna
Museet”; Martin Gustavsson, ”Pengar, politik och publik: Moderna Museet och staten”, Anna Tellgren (red.), Historieboken. Om Moderna Museet 1958–2008 (Stockholm: Moderna Museet, 2008), s. 45.
372 Moderna museet har även ingått i företagssamarbeten som inte omfattar sponsring. Bland
annat har museet tecknat så kallade barteravtal, vilket innebär att museet har bytt varor och tjänster med företag utan att pengar har blandats in. I början av 1990-talet gavs till exempel
Dagens Nyheter tillåtelse att arrangera egna personalkvällar på Moderna museet. I utbyte fick
museet kostnadsfritt sätta in annonser av ett värde av 2,4 miljoner kronor i tidningen. MMA, MA, F2i: 2, ”Samarbetsavtal”, 1993-02-10. För information om barteravtal se Jonas Eriksson (red.), Guidebok för museer och näringsliv i samverkan (Visby: Riksutställningar, 2017), s. 17.
373 Fotografiska museet inrättades som en avdelning inom Moderna museet 1971. År 1998, i
samband med omorganiseringen och inflyttningen i den nya museibyggnaden, avvecklades Fotografiska museet och dess fotografisamling blev en integrerad del av Moderna museets samlingar. Anna Tellgren, ”Fotografi och konst: Om Moderna Museets samling av fotografi ur ett institutionshistoriskt perspektiv”, Anna Tellgren (red.), Historieboken. Om Moderna Museet
med att inleda sponsorsamarbeten med storföretag.374 Moderna museets sponsor-
samarbete med American Express omfattade inte enbart utställningen med Cartier- Bresson. Kreditkortsföretaget sponsrade även en utställning med konstnären Willem de Kooning som visades på museet hösten 1983 samt de välbesökta utställningarna med Henri Matisse (1984–1985) och Pablo Picasso (1988– 1989).375 Efter dessa blockbuster-succéer fortsatte Moderna museet att ta emot
sponsring av storföretag, däribland Scandinavian Airlines (SAS), Pharmacia Upjohn, Warner Music och Ikea.376
Inget av dessa sponsorsamarbeten väckte emellertid lika starka reaktioner som Sonys sponsring av Moderna museet. Det berodde på att sponsorsamarbetet med Sony skilde sig från museets tidigare sponsorsamarbeten i ett avgörande avseende. När ett företag valde att sponsra Moderna museet var det brukligt att museet kompenserade företaget genom att exponera dess logotyp i diverse trycksaker, till exempel i utställningskataloger, på utställningsaffischer eller i utställningsfoldrar. De företag som regelbundet sponsrade Moderna museet kunde även få sitt namn och sin logotyp exponerat på ett plakat i museets entré. Att en sponsor gavs tillstånd att marknadsföra sina produkter inne i museets utställningssalar hade emellertid inte inträffat innan samarbetet med Sony.377
Enligt flera framträdande aktörer i svenskt kulturliv hade Moderna museets ledning – som vid den här tidpunkten bestod av museichefen David Elliott och myndighetschefen Anna-Greta Leijon – gått över gränsen när den gav Sony
374 Martin Gustavsson, ”Privata intressen i staten. Om förhållandet mellan inköpta och donerade
verk i Moderna Museets samling 1958–2009”, Martin Gustavsson, Mikael Börjesson & Marta Edling, Konstens omvända ekonomi: Tillgångar inom utbildningar och fält 1938–2008 (Göteborg: Daidalos, 2012), s. 199.
375 Karl-Ola Nilsson, ”Kulturlivet om näringsstöd: Många åsikter men få erfarenheter”,
Kulturpolitisk debatt 10. Näringslivet och kulturen (Stockholm: Kulturrådet, 1983), s. 30f. Se
även respektive försättsblad i Nina Öhman (red.), Henri Matisse: Moderna Museet, Stockholm,
3.11 1984–6.1 1985, utst. kat. (Stockholm: Moderna Museet, 1984) och Lars Nittve (red.), Pablo Picasso: Moderna Museet, Stockholm, 15/10 1988–8/1 1989, utst. kat. (Stockholm:
Moderna Museet, 1988).
376 MMA, MA, F2i: 2, ”Sponsorer 1998”; MMA, MA, F2i: 2, ”Sponsorer 1999”; MMA, MA,
F1a:237, ”Samarbetsavtal mellan Moderna Museet och IKEA”; Se även ”Utopi och verklighet”, Moderna Museet, www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/utopi-och-verklighet/ (hämtad 2018-09-27).
tillstånd att produktplacera sitt högtalarsystem inne i museet. Samma dag som det så kallade Sony-evenemanget gick av stapeln rapporterade Dagens Nyheter att finansmannen Robert Weil tillsammans med konstnärerna Marie-Louise Ekman och Dan Wolgers hade valt att lämna Moderna museets styrelse. Enligt tidningen hade Weil lämnat styrelsen i protest mot Moderna museets samröre med näringslivet. Ekman och Wolgers hade istället avsagt sig sina styrelseuppdrag eftersom de ansåg att deras konstnärliga kompetenser inte hade tagits till vara av Moderna museet eftersom styrelsen endast hade diskuterat museets ansträngda ekonomi. Särskilt kritisk var Wolgers, som enligt Dagens Nyheter, menade att det var lika meningslöst för en konstnär att sitta i styrelsen för Moderna museet som det var för en vegan att sitta i styrelsen för ett slakteri.378 I artikeln i Dagens
Nyheter förmedlades således en bild av att styrelsens fokus på ekonomiska frågor
hade inneburit att den hade gjort avkall på museiverksamhetens konstnärliga kvalitet.
Att Ekman, Wolgers och Weil valde att lämna sina styrelseuppdrag var en stor prestigeförlust för Moderna museet. Både Ekman och Wolgers hade framträdande positioner i svenskt konstliv och att de hävdade att museiledningen inte hade tillvaratagit deras konstnärliga kompetenser var i sammanhanget en allvarlig förebråelse. Att Weil, som var en representant för näringslivet och som över lag hade en positiv inställning till kultursponsring, så kraftigt tog avstånd från Moderna museets samarbete med Sony inskärpte vidare att museiledningen hade agerat mycket omdömeslöst när den släppte in företaget i museets lokaler.379
378 Thord Eriksson, ”Tre avhopp från Moderna”, Dagens Nyheter, 2001-01-20. För mer
information om varför Robert Weil valda att lämna Moderna museets styrelse se Rebecka Tarschys, ”Magnat med kulturintresse. Robert Weil tar plats i styrelsen för Framtidens kultur”,
Dagens Nyheter, 1994-12-21; Ingela Lind, ”Epokskifte: Finansmannen som kultursponsor.
Robert Weil vill påverka vid sidan av de offentliga institutionerna”, Dagens Nyheter, 1997-01- 22; Rebecka Tarschys, ”DN gratulerar: Besatt av konstnärlig utveckling”, Dagens Nyheter, 1998-11-21.
379 Se Weils uttalanden i Jesper Huor, ”’Företagen ska betala av sin moraliska skuld’”, Dagens
Nyheter, 2001-01-23 och Mårten Arndtzén, ”En frihamn för medborgarna: Mecenaten Robert