Deltagare i På glid-projektet startar företag

I LTUs personaltidning uppmärksammades På-glid projektet för sin realisering av ett integrerat

kunskapsbyggande, som alltså hör till visionen med Det skapande universitetet.19 Innan jag kommenterar projektet vill jag återerinra om att jag i bilaga 10, kapitel ”Expansivt lärande”, redan gjort en tolkning av Påglid-projektets lärprocesser. Där framhöll jag att deltagarna har varit med om ett lärande som ligger nära det Engeström kallar expansivt lärande och det som Ellström kallar för utvecklingsinriktat lärande.

Dialogform för utvecklingsinriktat lärande

Nåväl, under februari månad hade jag besökt drivhuset och deltagit aktivt i diskussioner. Den öppna dialogen hade gjort ett starkt in tryck på mig. I drivhuset diskuterade vi bland annat vilken

forskningsansats som skulle kunna användas i projektet. De tekniska handledarna föreslog att de studenterna med forskarroll skulle läsa in sig på den forskning som var gjord på området, för att sedan kanske upprepa vissa försök. Mycket av det som gjorts tycktes vara ”gammalt”. Med nya mätmetoder skulle man kanske komma fram till nya resultat. En av studenterna i forskarroll ställde sig tämligen avvisande till förslaget. Han ville hellre se vad som gjorts för att sedan göra helt nya experiment. Handledarna förklarade att så går det sällan till inom forskning. Forskaren är hänvisad till att göra om experiment. Upptäckter av olika slag handlar ofta om att se något nytt i resultaten. Dessutom är det inte säkert att tidigare resultat stämmer. Frågan diskuterades fram och tillbaka ett tag. Lite oväntat trädde handledaren från IES (Institutionen för ekonomi och samhällsvetenskap) in med en ny vinkling på frågan. Han menade på att eftersom skidslipning (studenterna hade valt att avgränsa sig till det) tillämpas praktiskt på hantverkarbasis så borde det kunna gå att vinna kunskap den vägen. Den här kommentaren tycktes vara oväntad bland såväl studenterna som de tekniska drivhushandledarna. Till saken hör att handledaren från IES som visserligen tillhör filosofisk fakultet och doktorerat där har en bakgrund som civilingenjör. Hans synpunkt togs också på allvar. Vi diskuterade länge hur man skulle kunna intervjua eller på annat sätt för att komma åt skidslipares kunskap. Den kunskap vi plötsligt intresserade oss för var den som Göranzon/Johannesen skulle

beteckna som färdighet, förtrogenhet och omdöme. Skidsliparna kunde kanske hjälpa projektet in på rätt spår. Kanske kunde skidsliparna också delta aktivt i experimenten.

Modell 2-dialog

Den dialog som förekommer här präglas av det som Argyris skulle beteckna som Modell 2- dialog. Den är öppen och demokratisk. Alla åsikter har dock inte lika värde, men inte för att de kommer från fel källa utan därför att de tillför olika mycket som perspektiv på det diskuterade fenomenet (eller den diskuterade situationen). Bidraget som handledaren från IES kommer med är oväntat men välkommet. Studentens åsikt om att bara vilja göra nya experiment konfronteras med bättre

infallsvinklar. Man gör så av omtanke om studenten. Därför har inte alla åsikter lika värde. När studenterna däremot för in idén om att påbörja ett rekryteringsarbete för att höja kompetensen i gruppen är förslaget oväntat men välkommet.

Drivhusprojekt med koppling till eget företagande

Om vi betraktar utfallet av hela Påglid-projektet så var det tydligt att studenterna genom lärprocessen överskred ramarna för projektet, omformulerade dem till något hanterbart för dem själva. Det intressanta är att flera av projektets deltagare formulerat ett eget drivhusprojekt med inriktning mot eget företagande som drivhuset Prototyp just nu handleder. För vidga förklaringen av tillkomsten av detta projekt backar jag lite i tiden. Under den drivhusförberedande 10p-kursen som läses på hösten i årskurs ett hade samma studenter via uppmuntran från kursen deltagit i

Teknikbrostiftelsens inkubatorverksamhet. Detta ledde till utvecklingen av en affärsplan för en golfrelaterad produkt. Produkten bedömdes av flera parter som att den skulle kunna fungera på marknaden. Studenterna lyckades utverka medel för sin försörjning så att de kunde arbeta vidare med produkten under sommaren. Förutsättningen var att de bildade ett företag. Studenterna startade därför ett handelsbolag och förfogar nu över ett visst kapital för att realisera sin vision.

Behovet av en modell för kommersialisering

Drivhusen syftar till att utveckla nya företag. Därför utgör studenternas projekt ett från vår sida (arenan och drivhusen) ett uppmärksammat pilotfall. Jag stötte som sagt på patrull när jag förslog att de alla studenter som togs in i projektet skulle bli lika delägare av resultat och verksamhet. Det upplevdes inte rättvist. Jag kontaktade universitetsjuristen och dennes medarbetare för ett möte. De satt just med frågan. Fast på en annan nivå. LTU behöver en modell för att arbeta med

kommersialisering av forskningsresultat. Denna fråga anknöt till det. När väl mötet kom tillstånd var arenaledningen och Siriuslaboratoriet representerat. Någon modell kunde vi inte utverka då. Vi förstod att vi måste leta upp och aktualisera problemen före en praktisk modell kan tas fram. Det finns en rad frågor att lösa: Hur ska vi göra med sekretess? Vad hindrar att någon av de som inte är idéägare efter avslutad kurs använder idén på egen hand? En annan fråga gällde följande: Antag att LTU tycker att en idé är mycket bra och vill satsa egna medel för idéns förverkligande, hur kan satsade medel betalas tillbaka så att LTU kan satsa medel i nya projekt.

I USA äger inte forskarna sina resultat. Om inga andra avtal är gjorda så det universiteten som äger idéerna. Där är det också närmare mellan forskningsresultat och kommersialisering. Genom

lärarundantaget är det forskaren som äger resultatet i Sverige. Den forskare i Sverige som tror sig ha ett värdefullt resultat står inför en valsituation. Antingen säljer hon idén och fortsätter att vara forskare. Eller så slutar hon som forskare och blir entreprenör, vilket kan vara tråkigt både för både akademi och henne själv. Det innebär i vart fall ett visst resursslöseri eftersom samhället investerat betydande medel i hennes utbildning till forskare. Om hon väljer att sälja resultaten är det vanligt att

(andra är också välkomna) ska göra sina examensarbeten i drivhusen. Dessutom är ett antal doktorander knutna till drivhusen. Som jag bedömer det är knäckfrågan i ett långsiktigt perspektiv hur modellen för kommersialisering ser ut. I mitt önsketänkande går universitetet via sitt

holdingbolag in och stöttar projekt som man tror på. Kravet från universitetets sida ska inte vara direkta pengar. Det bör handla om delägarskap. På det sättet knyts starka band mellan universitetet och regionen som i förlängningen bör resultera i ett näringsliv med en stor andel

kunskapsproducerande företag, där akademin deltar aktivt i kunskapsproduktionen.

Kommersialiseringsmodell för drivhusprojekt

Tillbaka till studenternas eget projekt: Arenaledningen, drivhusansvarig och studenter (idéägarna) hade ett gemensamt möte i augusti 2003. Följande är fallet: Studenterna har på egen hand rekryterat andra studenter till projektet. Drivhushandledarna har accepterat att handleda projektprocess och rollutövning. Drivhuset kommer inte att satsa egna medel i framställning av prototyp, speciella labbkostnader m.m., på ett sätt som avviker från gängse projekt. I de fall extrakostnader utöver det som kan täckas av studentpeng får studenternas eget bolag träda in med medel. Vid redovisning av projektets konceptuella fas ska man i projektplanen ha tagit fram en modell för sekretess och äganderätt av idé, som följande parter ska godkänna: medstudenterna, arenaledningen för itf, drivhusansvariga samt universitetsjuristen. Detta utgör kontrollstationen innan projektet löper vidare i nästkommande faser. En av arenakoordinatorerna har, tillsammans med mig, i uppdrag att följa detta som ett pilotfall. Kanske kan projektet generera en generell modell som kan användas i fler projekt.

Avhandlade problemområden

1. Dialogform för utvecklingsinriktat lärande 2. Modell 2-dialog

3. Drivhusprojekt och eget företagande

4. Kommersialiseringsmodell för drivhusprojekt

Tillämpning av tolkningscirkeln: Punkt 1 och 2 är väl dokumenterade i verksamhetsrelaterad teori

och är utvecklade i den preskriptiva modellen. Överföring bör göras till formell och informell modell samt verksamhet praxis. Punkt 3 och 4 saknar behandling i verksamhetsrelaterad teori. Till viss del finns preskriptiv modell och verksamhet/praxis. Informell modell uppvisar stor divergens. Formell modell är under utveckling.

5.1.10 Workshop 7: Utveckling av tidslinje för drivhusprojekt