I detta kapitel undersöker jag hur den verksamhetsintegrerade ansatsen förhåller sig till olika former av aktionsforskning samt hur ansatsen förhåller sig till hermeneutiken. Jag inleder med att beskriva hur aktionsforskningen utvecklats samt hur man kan se på dess olika spår.
Från aktionsforskning till deltagarorienterad forskning
Kurt Lewin betraktas som aktionsforskningens pionjär och har påverkat såväl metoder som
fokuserade forskningsområden. Under 40-talet genomförde han sociala studier bland utsatta grupper i 40-talets USA. Med syftet att hjälpa praktiker försökte han utveckla ett sätt att forska som skulle präglas av närhet istället för distans. Med värderingar som: att verka för ett bättre samhälle, bättre
arbetsliv möter vi en motbild till ”forskning som värderingsfri”. Han myntade uttrycket ”inget är så
praktiskt som en god teori” för att markera forskningens möjlighet att spela en aktiv roll i det praktiska livet. Idén är att kunskapsutveckling och social förändring hör ihop. De som berörs av förändringen bör involveras i forskningsprocessen redan från början. Forskaren/forskarna sitter inne med kunskaper (eller har möjlighet att skaffa sig sådan) som bör användas för att uppnå social förändring/förbättring.
Lewin menade att forskaren kan (eller bör) ta på sig uppdrag inom: rådgivning angående olika handlingsalternativ, utvärdering, försöksledning med praktiker samt självständigt utföra forskning med långsiktiga perspektiv. Lewin för in modeller för hur samverkan mellan praktiker och forskare bör organiseras. Dessa modeller utgör tidiga varianter av dagens rika flora av aktionscirklar och aktionsspiraler. Att Lewins modell för aktionsforskning har kritiserats utifrån mer traditionell forskning är kanske självklart, bland annat på grund av närhetsprincipen. Hur ska forskare kunna förhålla sig objektiv? Ansatsen har emellertid också kritiserats av de som delar Lewins
grundvärdering om att forskningen bör ta på sig uppgiften att verka för en bättre värld. Kritiken går ut på att Lewins modell, sina goda intentioner till trots, leder till ett övergrepp på praktiken.
Forskaren har problemformuleringsföreträde gent emot praktikern (angående val av problemställning) och har dessutom ett företräde framför praktikern att tolka och förstå
förändringsprocessen. Problemet fördjupas av att forskaren har en direkt inverkan på praktikernas agerande. Ansatsen öppnar för en forskning där praktikerna kan känna sig exploaterade genom att de är både kontrollerade och beforskade. Se t.ex. Westlander (1999), Starrin och Forsberg (1997) för kortfattade och översiktliga redogörelser kring aktionsforskning.
Deltagarbaserad forskning (på engelska: Participatory Action Research) tar sin avstamp i den sneda
maktbalansen mellan forskare och praktiker i den ursprungliga aktionsforskningen. Lösningen blir att involvera praktikerna som jämlikar i kunskapsprocessen. Modellen föreskriver att: alla ska
forska. Man kan se detta som en demokratisering av forskningsprocessen. Graden av deltagande
och villkoren för deltagande i forskningsprocessen bestämmer vilken form av deltagarbaserad forskning som är fallet. Starrin menar med hänvisning till Brown och Tandon att aktionsforskning och deltagarbaserad forskning är att betrakta som skilda fält, därför att aktionsforskning är
systeminriktad (företaget, organisationen etc.) medan den deltagarbaserade forskningen är klientinriktad. I det senare fallet belönas klientgruppen före systemet. Enligt mitt perspektiv är förskjutningen från aktionsforskning till deltagarbaserad forskning mer att betrakta som en
Den nyttoorienterade, pragmatiska, grenen är den gren som står närmast Lewins ursprungliga modell. William Foote Whyte, en förgrundsgestalt inom inriktningen, står som redaktör för boken
Participatory action research (Whyte red., 1991). Boken ses allmänt som en programförklaring av
ansatsen. Enligt Whyte bör den deltagarbaserade forskningen ses som en alternativ metod för organisationer att lösa problem i verksamheten. Enligt expertmodellen, som annars är vanligt förekommande när man vill lösa komplicerade problem i en organisation, anlitas så kallade erfarna forskare som problemlösare. Problemet med expertmodellen är att framgången i organisationella förändringar inte enbart är beroende av vilka beslut som fattas. Den är också beroende av vilken social process som utvecklas, vilka lärprocesser som utvecklas osv. Whyte betonar vikten av att forskarens facilitatorroll i processen. Som facilitator bör forskare agera för att skapa jämlika villkor som får de inblandade aktörerna att känna sig delaktiga. Aktörerna har en viktig funktion i att kontrollera och tolka fakta, samt att värdera de olika handlingsalternativen. När jag läser mellan raderna så framträder bilden av forskaren som en slags processoperatör. Kunskapen vilar främst hos aktörerna. Genom att skapa gynnsamma villkor för processen skapas god kunskap som sedan av forskaren kan tappas upp, buteljeras och levereras till omvärlden. Som mottagare står både forskare och praktiker.
Den ideologiska och politiskt orienterade grenen bygger främst på erfarenheter från olika utvecklingsprojekt i tredjevärlden. Inom denna gren är en central tanke att medvetandegöra människor om deras egen situation, vilka krafter som verkar kring den för att underlätta en emancipering. Här är inflytandet tydligt från Freire (1973/1975) och Orlando Fals-Borda och Rahman (1991). Se Starrin och Forsberg (1997) för en översikt.
Inom den feministiska grenen som är på stark frammarsch accentueras idén att forskaren bör utveckla metoder som stödjer kunskapsutvecklingen bland de människor som berörs av
forskningen. Alla berörda bör bjudas in som medspelare i forskningen. Man vänder sig mot den traditionella forskningens subjekt (forskaren)– objekts (den beforskade) – relation. Även den som studeras bör betraktas som ett subjekt. Man tar fasta på moderns förhållande till barnet, där barnet varken ses objekt eller något som tillhör det egna subjektet. Istället har vi att göra med en subjekt - till – subjekt - relation Att separera forskare och beforskade leder enligt förespråkarna inte till valid kunskap. Den feministiska gerenen handlar dock inte bara om att involvera beforskade i
forskningsprocessen utan också om att forskare från olika traditioner byter perspektiv med varandra, att man som forskare bör våga lämna de hierarkiska strukturer som styr den etablerade forskningen. Se Starrin och Forsberg (1997) för en översikt eller Maguire, Patricia (1987/2000) för en fördjupning.
Starrin och Forsberg menar att det inte finns någon absolut modell för deltagarbaserad forskning men anger sex grundläggande principer man tycks vara eniga om inom fältet:
”
1. Det är viktigt att forskning bedrivs på ett sådant sätt att vanliga människor kan deltaga i hela forskningsprocessen från formulerandet av frågeställningar till analys och diskussion om hur resultaten kan användas.
2. Målsättningen med forskningen bör vara att den för med sig direkta och positiva effekter för de organisationer, grupper och individer som på ett eller annat sätt involveras.
3. Kunskap är något som fördjupas och berikas samt görs mer socialt när det skapas kollektivt – tillsammans med människor i grupp.
4. Deltagarbaserad forskning använder sig inte av nya metoder utan endast av ny strategi. Den kan använda sig av såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. 5. Det finns stora likheter mellan forskning och folkbildning. De är ofta aspekter av
Vidare menar S & F att det idealt inte existerar murar mellan forskare och andra deltagare. Forskare och praktiker möts i dialog och gemensam handling vilket berikar förståelsen om det som
undersöks. Graden av deltagande kan allmänt sett variera från att informera deltagarna om vilken kunskap som producerats till att uppmuntra deltagarna att genomföra hela forskningsprocessen. Vissa hävdar att det endast är det senare som kan räknas som deltagarbaserad forskning. I det fallet är forskaren bara en av de övriga deltagarna. Starrin och Forsberg summerar den deltagarbaserade ansatsen med följande ord:
”Deltagarbaserad forskning kan medverka till en kunskapsprocess i vilken forskare och övriga deltagare möts i en ständigt pågående dialog. När så sker skapas, enligt vår mening, goda förutsättningar för en ökad autenticitet som gör att mer relevanta frågor kan ställas, rimligare fokuseringar göras och mer realistiska och acceptabla
interventionsstrategier kan utvecklas.” (s. 49)
Fokusering av framtidsmål istället för problem.
Babüroglu och Ravn (1992) gör en ansats att skapa en logik kring vilken typ av kunskap som aktionsforskning respektive traditionell forskning inom socialvetenskap och organisationsvetenskap bör producera. De menar att aktionsforskarna på området vanligtvis fokuserar på aktuella problem som ofta upplevs som akuta i en verksamhet. När de väl identifierat ett problem analyserar de orsakssambanden bakom. Därefter koncentreras ansträngningarna till att anpassa systemet
(verksamhetens organisation, rutiner osv.) så att problemen inte uppträder. Detta förfaringssätt leder till kortsiktiga lösningar, anpassade till givna omständigheter. Hur bör man då göra istället?
Babüroglu och Ravn menar att man bör ta den önskade framtida situationen som utgångspunkt istället för att utgå från dagens problemen. När man väl insett att problemen inte kan lösas separat från varandra (alla måste dela denna uppfattning) bör man fundera på att återskapa systemet på ett holistiskt sätt så att problemen troligen inte uppträder. Här följer en fas där de som arbetar i organisationen preciserar önskvärda betingelser i systemet. B & R kallar denna fas för idealized
design (jag översätter till ”idealiserad design”). Från vaga idéer arbetar man efterhand mot en allt
högre grad av precisering gällande mål och medel för förändringen. En förutsättning för att lyckas med projektet är att man lyckas i fasen normative planning (jag översätter till ”normnativ
planering”). Fasen syftar till att uppnå consensus kring valda framtidsvillkor. Den önskade framtiden utgör en så kallad future theory (jag översätter till ”framtidsteori”). De definierar
framtidsteori på följande sätt:
“A futures theory provides explanation, not by describing a supposedly given and objective present state of the world, but by identifying desirable futures and the means for their realizations. It explains not what things there are in the world and how they are related, but what things there ought to be and how they may be brought about.” (s. 27)
Inblandade i projektet har ett gemensamt ansvar för hur projektet lyckas. Forskaren medverkar i alla faser och har ett speciellt ansvar för att dokumentera processen. Data hämtas ur
implementeringsarbetet. Därur har forskaren möjlighet att extrahera en bild av handlingsmönster samt hur dessa påverkar utfallet. Det är dock de som är berörda av förändringen som bör göra utvärderingen. Forskarna förklarar det genom ett epistemologiskt och ontologiskt resonemang där de ansluter sig till en socialkonstruktivistisk ståndpunkt. De resonerar så här: verkligheten
utvärderingen. Generalisering uppnås genom att forskaren försöker implementera resultaten i andra liknande organisationer.
Aktionsforskning och rigorösitet
Donald A Schöns (1983/2000, 1987) böcker The reflective practitioner respektive Educating the
reflective practitioner har haft och har fortfarande ett stort inflytande på förståelse av relationen
mellan handling och reflektion. Det märks tydligt i citeringsstatistiken. Förhållandet tycks gälla generellt för forskning om handling och reflektion men speciellt för aktionsforskning. Schön inleder första kapitlet i Educating the reflective practitioner med följande ord:
“In varied topography of professional practice, there is a high, hard ground overlooking a swamp. On the high ground, manageable problems lend themselves to solution
through the application of research-based theory and technique. In the swampy lowland, messy, confusing problems defy technical solutions. The irony of this situation is that the problems of the high ground tend to be relatively unimportant to individuals or society at large, however great their technical interest may be, while in the swamp lie the problems of greatest human concern. The practitioner must chose. Shall he remain on the high ground where he can solve relatively unimportant problems according to prevailing standards of rigor, or shall he descend to the swamp of important problems and nonrigorous inquiry?” (Schön, 1987, s.3)
Eftersom böckerna om den reflekterande praktikern ofta kom att tolkas i sammanhang av aktionsforskning, så uppfattades det som att Schön öppnade aktionsforskningen för icke-rigorös forskning. Det finns idag en utbredd uppfattning bland olika aktionsforskare att ”dålig” forskning månglats ut under rubriken aktionsforskning då den inte svarat upp mot kvalitetskriterierna för annan forskning. Det stämmer nog att det förhåller sig så. Det finns därför en motreaktion inom aktionsforskningen där man vill visa att den är lika rigorös som annan forskning. Som jag ser det har detta lett till en olycklig låsning vid perspektiv som ligger positivismen nära. Teorier ska testas som hypoteser med hjälp av väldefinierade aktionscirklar, som inte får rubbas förrän man gått ett helt varv. Ändrar man på förutsättningarna medan hypotesen testas spolieras möjligheterna till en ”objektiv bedömning”. Exempel på detta synsätt finner vi t.ex. hos Kemmis och Mc Taggart (1998) som tillhandahåller aktionsforskningen med raffinerade organisatoriska modeller som bör följas till punkt och pricka.
Eftersom den ursprungliga idén från min sida var att utveckla drivhusen som del av ett
aktionsforskningsprojekt så är det rimligt att pröva logiken i ovanstående tänkande. Antag därför att detta projekt följde en positivistisk logik20. En rationell målsättning med forskningsprojektet skulle då vara att göra en utvärdering av hur väl den implementerade modellen motsvarar uppställda förväntningar. Det skulle då också vara rationellt att försöka ge ett mått på hur ”bra”
drivhusmodellen är i förhållande till andra modeller (för organisering av utbildning, forskning och samverkan). Utifrån detta perspektiv kunde drivhusmodellen betraktas som falsifierbar hypotes. Med grund i hypotesen kunde sedan relevanta testimplikationer utvecklas (Hempel,1969). Hypotesen skulle vara att GLC-modellen i operationaliserad och utvecklad form leder till ett förbättra utförandet av universitets tre uppgifter. Vid implementering och drift inträffar ett antal ”critical incidents” (ungefär kritiska problem som uppstår i verksamheten). Hur väl vi löser dessa problem är avgörande för det praktiska utfallet av implementeringen, vilket ger en återverkan på modellen. Vi behöver alltså inte på syntetisk väg utveckla testimplikationer. Genom att explicitgöra ”critical incidents”21 och (i dialog) utveckla kompletterande handlingsplaner som omsätts i
praktiken samt utvärderas, har vi en kontinuerlig behandling av relevanta testimplikationer.
20 Denna utredning kan kanske kännas obsolet för vissa läsare. Jag vill dock påminna om att denna uppsats läggs fram
inom ett tekniskt ämne, där en positivistisk ansats i många sammanhang är relevant.
Hypotesen är dock inte stabil. Det sker ständigt en utveckling av ad.hoc.-hypoteser 22som smälter in i GLC och förändrar dess innehåll. När Hempel (1969) diskuterar testimplikation sker det utifrån ett synsätt nära positivismen. Forskningens objekt befinner sig utanför forskaren själv och
forskningsförsöken är möjligt att helt kontrollera. När Hempel resonerar kring testimplikation tar han det klassiska exemplet kring den läkare (Semmelweise) som på 1800-talet försöker lösa problemen kring det relativt sett höga antalet insjuknande i ”barnsängsfeber” vid sjukhuset där han arbetar. Problemet att mödrarna dör i barnsäng säger honom inget om vad som bör mätas. Det gör endast de testimplikationer som följer av de hypoteser som Semmelweise uppställer. En av
hypoteserna är att prästen som ständigt tillkallas för att ge sista smörjelsen åt de döende genom sin uppenbarelse, likt en olyckskorp, skrämmer upp de nyblivna och utmattade mödrarna så att de insjuknar och slutligen dör. Hypotesen är alltså att prästen och de upprepade dödsfallen bildat en ond cirkel. För att testa hypotesen bör prästens rutiner förändras. Relevant datainsamling följer sedan av den nya situation som uppstår. Semmelweise genomförde tester som i nutida sammanhang skulle anses oetiska, trots att uppsåtet var gott i sig. Det skulle vara omöjligt att anta liknande förfaringssätt kring implementeringen av GLC. Det skulle dessutom vara omöjligt att variera en variabel i taget osv. Utveckling av Arena itf och drivhus inkluderar för tillfället kanske ca 150 personer på ett relativt nära sätt. Utvecklingsarbetet sker som en del av vardagen för flera av dessa personer. Det skulle upplevas konstlat att låta arbetet styras av ständiga hypotesprövningar.
Dessutom skulle det krävas att jag skulle förhålla mig helt objektiv till den modell som jag själv har en stor del i.
Jag väljer att inte ställa frågan huruvida drivhusmodellen i implementerad form leder till ett
förbättrat lärande, förbättrad kunskapsproduktion osv. Tidigare forskning om pedagogiska modeller visar att den typen av utvärderande frågor är ytterst svåra att besvara, även för forskare som har ”distans” till fenomenet. Ett exempel på det är Rahimis avhandling Problem-based and
conventional medical education from a student perspective (1995) som innehåller en jämförande
studie mellan en läkarutbildning enligt PBL-variant (i Linköping) och en mer traditionell variant (i Göteborg). Det visade sig svårt att sätta fingret på vilka olika sorts kunskap respektive utbildning resulterade i.23 Alltså går det inte att utifrån studien sluta sig till vilken av de två utbildningarna som
är den mer lämpliga. Den erfarenheten har jag tagit med mig in i denna studie. Jag har dock för avsikt att beskriva det förändrade lärandet. Det följer som en konsekvens av att modellen måste korrespondera mot praxis. Men jag har inte för avsikt att utvärdera den i egentlig mening. Före jag tillbakavisade den utvärderande inriktningen gnagde det hela tiden i bakhuvudet att: ”ingen vill döda sin egen baby”, samt att de teorier som jag utvecklar i anslutning till modellen är
självbekräftande. Med det senare menar jag att det är klart att om jag frågar arenans koordinatorer eller drivhusansvariga om deras syn på t.ex. lärande så är det troligt att de svarar med mina ord, eftersom jag ofta talat om lärande utifrån modellens terminologi. Detta kan därför inte tas som ett bekräftande av teorierna i sig. Av framförda skäl tillbakavisar jag en positivistisk ansats.
I den verksamhet vi har integrerat detta forskningsprojekt (om drivhusmodellen) vill man inte låta verksamheten styras av på förhand fastslagna scheman. När vi diskuterat frågan har flera personer sett det som ett hinder, som skulle hämma kreativiteten. Utveckling av arena och drivhus är dessutom en så komplex verksamhet att vi skulle behöva en hel administration för att hantera alla organisatoriska scheman. När man kommer på en förbättring vill man implementera den så snart
aktionscirklarna. När de används tvingar man på praktiken ett visst arbetssätt som i värsta fall medför att det man vill studera upphör att existera. Jag anser att forskningen bör anpassa sig till verksamhetens förutsättningar. Det finns alltid sätt att explicitgöra kunskap. Det är bara lite olika svårt. Att forskningens faser inte blir lika rigorösa innebär inte att man ska undvika att studera fenomenet i fråga. En anekdot som brukar refereras i detta sammanhang lyder på ett ungefär: En
kvinna tappar sina nycklar på vägen hem från krogen en mörk augustikväll. Väl hemkommen inser hon vad som hänt, och börjar gå tillbaka i riktning mot krogen. Hon stannar upp vid första
gatlyktan, faller på knä och letar metodiskt över hela den ljusbelysta ytan. Agerar kvinnan på ett
rationellt sätt? Kanske hade kvinnan kunnat bryta en lövruska från någon buske, och släpat den efter sig i hopp om att nycklarna kanske skulle träffas av grenen, och bringas i rörelse mot marken för att då avge ett identifierbart ljud. Denna metod bör betraktas som mindre rigorös, ändå bedömer jag att den har större möjlighet till framgång än kvinnas metod. I första fallet skulle kvinnan emellertid i efterhand tämligen exakt kunna uttala sig om var hon letat. I det andra fallet skulle den sökande inte kunnat svara på var exakt denne hade letat, inte heller var den eventuellt upphittade nyckel legat. Analogin med forskares ”kloka” val av valforskningsområden som är tydligt avgränsade är kanske uppenbar. Ändå är det så vi oftast agerar inom forskningen. Om man vill beakta helheten måste man kanske släppa en smula på rigorösiteten.
Hur förhåller sig den verksamhetsintegrerade ansatsen till aktionsforskning?
Inledningsvis ville jag att projektet skulle bedrivas i deltagarbaserad form. Jag hade många idéer om att forskning och kunskapsbildning skulle ske på jämlika villkor. Det har jag fortfarande men min slutsats är inte att alla aktörer som har med en forskningsprocess behöver forska, och forska på samma villkor. Jag utgår inte längre från att alla människor är lika, har samma behov och måste agera på samma sätt för att forskningsprojektet ska vara rättvist. Nu är min utgångspunkt att vi alla deltar med det vi kan. De flesta gör olika saker, ibland gör vi gemensamma saker för att vi vill vinna en gemensam erfarenhet, eller för att idégenereringen förbättras. Situation och verksamhetens behov bestämmer vad jag gör likväl som vad andra gör. Jag kallar detta för att vara engagerad i en
tvärfunktionell kunskapsbildning. Med tvärfunktionellt, istället för tvärvetenskapligt, menar jag att
personer från olika områden bidrar till kunskapsutvecklingen utan att nödvändigtvis agera utifrån ett