I sitt betänkande skriver 1965 års abortutredning att kvinnan kan välja att underkasta sig abortoperation hellre än att ta ansvaret att föda. Vilken attityd vill de ge uttryck för med sitt ordval? Står valet mellan att välja eller välja bort ansvar? Det är en återkommande retorik i abortdebatten. Företrädarna från Umeå lasarett använder den när de diskuterar abortmotiv och kvinnor som väljer att föda barn i relation till de som då ”väljer” aborten av socio-ekonomiska skäl. Det är de små, till synes obetydliga orden som ändå är så väsentliga. Minns från
inledningskapitlet hur läkarförbundet i sitt remissvar tyckte att det skulle formuleras att den abortsökande kvinnan vill slippa föda barn eller livsdugligt foster. När de sedan redogör för sitt ställningstagande i Läkartidningen anses det vara en extrem uppfattning att ge kvinnan obegränsad bestämmanderätt över sin fortplantningsprocess. I läsningen framstår ordvalen som väl avvägda. De har betydelse. De initierar tillskrivande och de bidrar till att befästa synsätt. I språket skönjs maktstrukturerna. Här reproduceras de normativa föreställningarna
85
om kvinnans reproduktiva ansvar och skyldighet. När doktor Berggren framhåller
steriliseringsingreppets fördelaktiga effekter, är det med fokus på kvinnan som föremål för operationen. Förebyggandet av ofrivilliga graviditeter är det bästa alternativet till abort men eftersom preventivmedlen påverkar kvinnans kropp är sterilisering ett bra alternativ (en utvecklad steriliseringspraktik får också positiva konsekvenser ur ett samhällsekonomiskt perspektiv), även om det innebär att kvinnan då måste ta ställning till om hon vill ha möjlighet att kunna bli gravid i framtiden. Här använder sig Berggren av ett uttryckssätt till synes tidlöst i den sexualpolitiska diskursen: kvinnan eller modern som ”utsläpad”. För de utsläpade är en bibehållen reproduktiv förmåga inget alternativ, tycker han. Kollegan Lindelius anser att abortlagens svaghetsindikation i första hand bör tillämpas på de utsläpade mödrarna. Även med bra sociala förutsättningar kan en ”fysiskt eller psykiskt svagt utrustad kvinna” utveckla ett sådant svaghetstillstånd redan efter en eller ett par graviditeter.
Det dessa herrar ägnar sig åt är det som Lena Lennerhed kallar patologisering av kvinnan. En kategorisering som tycks prägla debatten alla tio år. Abort legitimeras genom framställningen av den gravida, abortsökande kvinnan som svag och blottlagd. Men frågan är om det är tillskrivningar förbehållna de redan havande. Läkartidningens redaktion skriver att man för att kunna förebygga oönskade graviditeter, måste nå fram till de ”osäkra,
vankelmodiga och blyga” som till skillnad från de vana, uthålliga och företagsamma, ”skräms av den ovänliga tonen i receptionen eller fruktar läkarens negativa attityd”. Kartläggningen och framställningen av den abortsökande kvinnan är påfallande emotionellt betingad i bemärkelsen att det uppenbarligen inte finns någon skillnad mellan person och situation i fråga om utsatthet. Redaktionens retorik förefaller slående lik justitieminister Åkermans motiv för en mindre restriktiv förbudslagstiftning femtio år tidigare. Myndigheternas strävan mot att tillmötesgå kvinnan i den besvärliga situation som den reproduktiva förpliktelsen ändå måste innebära, förutsätter att man närmar sig henne i termer av utsatthet och blottläggande.
Motiven ska underbyggas av framställningen av den svaga och sårbara kvinnan.
Utsattheten legitimerar förmyndarskap och förmyndarskap berättigar misstro. 1900-talets reproduktiva kontroll har till stor del motiverats av föreställningen om kvinnan som oförmögen att resonera, rationalisera och behärska sig i en graviditetssituation. Kvinnans förväntade rådvillhet har motiverat läkarens överinseende. I abortdebatten för sjuttiotalet framstår det dock som att motiven är andra. Det råder nämligen en viss inkonsekvens kring huruvida läkarens ord kan representera en objektiv sanning i fråga om kvinnans abortmotiv. Enligt Lindelius kan kvinnan själv vara helt omedveten om motiven bakom sin abortönskan.
86
Detta berättigar klinisk observation så att man kan undvika aborter där alternativ finns. Följden av en ökad bestämmanderätt för kvinnan blir att läkarens inflytande minskar. Den osäkerhet han känner inför sin nya roll legitimerar fortsatt kontroll. Det intressanta är att osäkerheten inte medges som tillhörande läkaren; istället är det i framställningen av den abortsökande kvinnan den införlivas. Läkaren kan omöjligt veta hur hon känner så allt han ger uttryck för är hypoteser grundlagda i de egna föreställningarna. Enligt Hans Pauser ger
abortpraktiken inte stöd åt ”omedvetet ambivalenta hjälpsökande kvinnor med övergående ’fysiologisk’ depression”. Lagen bör fortsätta utgöras av restriktioner eftersom kvinnorna inte är medvetna om sina emotionella tillstånd i den utsatta situationen. Gynekolog Dandenell skriver att kvinnan i de flesta fall vet bättre än andra huruvida abort är den bästa utvägen. Detta är dock inte en insikt grundlagd i tilliten till kvinnans omdömesförmåga, utan något som klart visats av hans kollega professor Forssman i en genomförd studie. I sina resonemang verkar läkaren behöva framställa abortfrågans premisser som vore de bortom hans verkan. I hans tankevärld föranleds inte det liberala abortförfarandet av en tillit till kvinnans förmåga att själv bedöma sin situation. Det är istället en konsekvens av samhällsutvecklingen och läkaren är till synes offer för sitt eget anseende som samhällsanalytiker. Han förstår att utvecklingen är ofrånkomlig och uttrycker således en acceptans på det sätt som tillkommer honom. Auktoriteten legitimeras genom att han uttrycker en misstro gentemot den
abortsökande kvinnan. Hon har det reproduktiva ansvaret. Ansvar är skyldigheter är potentiell skuld. Med utgångspunkt i detta synsätt kan hon i egenskap av sin reproduktiva roll bli
föremål för en spekulativ retorik som bidrar till att befästa konstruktionen av henne som villrådig men framför allt ansvarslös i sitt sexuella ansvar. Det enda läkaren tycker sig kunna göra är att ge uttryck för sina farhågor.
För det är trots allt kvinnan som, enligt läkarna Carlsson och Norberg, slarvar med de preventiva åtgärderna, och det är hon som tillsammans med en stor grupp andra kvinnor, är i
stort behov av preventivrådgivning, tycker doktor von Friesen. På Umeå lasarett menar man
att anledningen till det ökade antalet aborter är att kvinnorna upplever att preventivmedlen ger biverkningar. Detta ska avhjälpas genom att öka motivationen. Motsvarande det som
psykiatern Jacobsson och gynekologen von Schoultz kallar ”preventivpropaganda”. Enligt dem har aborten blivit ett verktyg i en radikal kamp för kvinnans frihet och oberoende. ”Det mångtusenåriga slaveriet under livmodern skall brytas genom preventivmedel och fria aborter”. Deras skildring av en samtid anförs i en närmast högtravande terminologi med ”abortexplosionen” och ”sex i alla dess former”. De betraktar den liberala abortpraktiken som
87
ett led i en sexuell frigörelse, som i sin tur är ett led i kvinnans frigörelse. Här blir det
kvinnliga könet nära förbundet med sexualiteten på ett sätt som i en historisk kontext präglas av en påtaglig kontinuitet. På samma sätt som trettiotalets kvinna var moderskap,
reproduktion och sexualitet i Maija Runcis studie, är det uppenbart att sexualiteten som sådan i den här kontexten primärt är kopplad till könet kvinna och att frigörelsen då blir kvinnans. Frigörelse, ja. En av studierna från Umeå frågar sig om den förvånande stora grupp högfertila kvinnor mellan tjugo och trettio som återfinns i deras material är del av ett uppror mot den traditionella kvinnorollen: ”Är det kvinnor som egentligen inte vill ha barn men som av konvention känner sig tvungna att föda och låter sig bli gravida för att då reagera med en bestämd abortönskan?” Det förefaller onekligen en smula ofattbart att kvinnor skulle låta sig bli gravida bara för att kunna göra abort i protest mot normativa strukturer. Men visst är det intressant att notera att det ändå ger skäl till spekulationer. Och att det finns en kontinuitet i debattmönstret där kvinnan blir föremål för en diskussion utan att egentligen vara i fokus. Oavsett om det handlar om att hon är reglerad av restriktioner, eller representativ för en sexuell frigörelse, utgör kvinnan i resonemangen subjekt för antaganden och indicier.