I betraktelsen av den värdekonservativa retoriken framstår det som tydligt att tyngdpunkten läggs på vad man uppfattar som etiskt försvarbart i kontexten. Det är en enkel förutsättning för en argumentation att framhålla livets okränkbara värde som en bärande devis för den egna
66
praktiken. Att legitimera sin ståndpunkt utifrån vad man anser är de etiska fundament genom vilka man försvarar sina aktioner. Men om vi då granskar de skenbart mer liberala
debattörernas anföranden, skönjs andra framställningar av den abortsökande kvinnan. I sin argumentation för en liberalare abort placerar docent Engström kvinnan i en position där den abortsökande förutsätts behöva hjälpas ur sin desperation. Att söka sig till den illegala aborten är en panikreaktion, skriver han. Det förefaller som om en mindre restriktiv abortlag
rättfärdigas genom föreställningen om kvinnan som sårbar och utsatt. Det finns som sagt en påtaglig historisk kontinuitet i denna uppfattning. Om den abortsökande kvinnan som svag och i behov av skydd. Framställningen av kvinnan som nästan infantilt oförstående till seriositeten bakom sitt handlande, motiverade en lindring av förbudslagstiftningen under 1920-talet. Således legitimerade myndigheterna det förmyndarskap som kom att prägla den sexualpolitiska hållningen fram till slutet av sextiotalet.
Utifrån denna framställning är det svårt att föreställa sig att det var unga kvinnor som företog den svåra och ensamma resan över Östersjön för att underkasta sig ett osäkert ingrepp av en främmande man i ett lysrörsblinkande rum. Är det som Gunnel Karlsson skriver att synen på den abortsökande kvinnan förändrades med dessa skeenden? Nu var de
handlingskraftiga. De avgjorde sina egna öden. En brytning mot tidigare vedertagna uppfattningar. Det är en bild som förvisso skaver med den som vissa av läkarna vill göra gällande. I sin recension av Lennart Nilssons bilderbok menar Engström att kvinnan kan uppleva bilderna som skrämmande eftersom hon inte uppfattar sitt barn som på bilderna. Likt sina kollegor förmedlar hans retorik en universell sanning. Han låter sakkunskap och
beprövad erfarenhet svara för att han vet vad han talar om när han framställer sin syn på den kvinnliga naturen. Det är en natur präglad av okunskap om man får tro doktor Ingelman- Sundberg som framhåller vikten av att presentera den rättskapabla kvinnan med objektiv upplysning. Annars blir det kanske som doktor Simon befarar, att den kvinna som hör att hennes foster enbart är en cellklump likställer detta med andra partiklar i sin kropp. Det är återigen en del av den dolda hegemonins välde; att närmast osynliggöra subjektet i syfte att framhäva den egna auktoriteten. Genom sin auktoritet äger läkaren den exklusiva kunskap som krävs för att kunna skilja klumpar från foster och i förlängningen liv från liv. Hans kunskap förutsätter att kvinnan reduceras till okunskap och rädsla.
Läkaren innehar vetandet som krävs för att göra de svåra bedömningarna. Det är en auktoritet som legitimerar överinseende i den reproduktiva kvinnans situation. Det innebär att även argumentationen som ger kvinnan ökad bestämmanderätt över sin reproduktion, måste
67
underbyggas av en nästan urskuldande ansats som för att understryka att läkaren överlämnar ansvaret högst motvilligt. Enligt Blomquist är det bärande argumentet för en liberalisering av abortlagen samhällets ökade respekt för rätten att välja. Detta innefattar även rätten att ”välja fel”, fortsätter han. Vad han anser vara fel val framgår inte. Vidare vill han framhålla att ett övertygande argument mot en liberalare abort är ”den förutsedda svaghetens oförutsedda styrka” som vittnar om kvinnans häpnadsväckande anpassningsförmåga i en
graviditetssituation. Här reducerar han kvinnan till att utgöra ett reproduktivt emballage vars bestämmanderätt uppenbarligen rent logiskt skulle kunna underordnas en hävdad förmåga att anpassa sig. En intressant aspekt av detta är att den, i relation till Blomquist,
värdekonservativa underläkaren Borgedahl använder samma retoriska strategi några år senare när han kritiserar 1938 års abortlag för att vara alltför svävande i sjukdomsdefinitionerna. Han skriver då att ”förutsedd svaghet visade sig ha en oförutsedd styrka – om man önskade få fram skäl till legal abort.” Det han vill få sagt är att lagstiftningen redan där och då, men i
synnerhet med den socialmedicinska indikationen 1946, uppenbarligen gav upphov till kryphål för abortsökande kvinnor. Deras respektive framställningar innehar en fascinerande språklig samstämmighet som trots sina olika kontexter ger en antydan om en hegemonisk strukturs representation i två ideologiska motpoler. Betraktelsen av utvecklingen som att kvinnan påvisar en förvånande stor förmåga till anpassning, förutsätter en grundsyn som tvingas till omförhandling. I kontexten förefaller dock Blomquists retorik i all sin skenbart upplysande prakt utgöra ett tydligare exempel på nämnda struktur. Likt så många av sina kollegor verkar han anse att den mest effektiva argumentationsstrategin är att placera kvinnan i en ”naturligt” underordnad position. Är det inte betraktelsen av kvinnan som en avigsida i en skenbar konflikt där liv ställs mot liv i en falsk dikotomi, är det den till synes nödvändiga framställningen av henne som subjektet i en överordnad maktrelation där hänsynen till hennes förväntade svaghet utgör grund för bedömningen att hon nog ändå bör tillerkännas viss bestämmanderätt.