För flera av de läkare som initialt engagerar sig i den etiska debatten i Läkartidningen, innebär de förestående förändringarna i samhället en potentiell hotbild mot tidigare
fundamentala självklarheter. Att söka rucka på dessa självklarheter blir att utmana allt det som läkaren genom sin position gjorts till språkrör för. Kunskapen i kombination med de praktiska erfarenheterna legitimerar läkarens analytiska roll. Hans vilja att verka i samhället, hans önskan att vara dess medborgare till gagn ger honom fullmakt att agera utifrån dessa
premisser. Läkaren representerar förnuftet, obestridligheten i de normativa föreställningarna; grundbultarna i upprätthållandet av de strukturer som värnar även ojämlika relationer. För samhällets väl och den medicinska vetenskapens fortskridande. ”I en konflikt mellan sitt samvete och denna världens lagar och förordningar måste läkaren ha rätt att följa sitt
samvete”, skriver professor Biörck.193 En uppfattning som delas av underläkare Larsson som
anser det vara föga tilltalande att läkaren skulle ge vika för den allmänna opinionens
192 Läkartidningen, nr 38, 1969, s. 3796
193 Som ordförande i medicinska föreningen vid Karolinska institutet under slutet av trettiotalet var Gunnar
Biörck ihärdig i sitt motstånd till att judiska läkare i Tyskland skulle få komma till Sverige. I boken Vårt folk och
vår framtid från 1940 skrev han att skeendena i Europa var något som vuxit fram ur ”vissa folks förnedring och
längtan efter upprättelse.” Han betraktade Nazitysklands dominans som den nya ordningen Europa hade att förhålla sig till och manade till värn om det svenska folket så länge som ”svenskt blod flyter i svenska ådror och svenskt språk talas med svensk tunga.” (Ulf Högberg, Vita rockar och bruna skjortor – Nazimedicin och läkare
60
majoritetskrav i fall där avgörande sakkunskap kan åberopas. Beprövad vetenskap och erfarenhet. Bemyndigade genom sin yrkesroll betraktar de sig som autonoma från samhällets normer; från sin position högt ovan det världsliga kan de förebåda det laglösa samhällets antågande. Det är ett samhälle där abortpraktiken, det vill säga respekten för kvinnans önskan, är synonym med en ”hänsynslös förfoganderätt över människoliv”. Man betraktar tidens utveckling som kall och rå; den bryter av mot förhärskande föreställningar och kräver av läkaren att han håller fast vid de värden som format honom. Bortom dessa värden finns de
andra. Om man legaliserar abort enbart på grund av att kvinnan upplever sitt foster som
”besvärligt”, finns uppenbarligen inget som förhindrar systematiska massmord på gamla och sjuka – förutom läkarens kurage och respekt för livet. (Fri abort, koncentrationsläger och dödsstraff, befarar Richter.) Läkaren är förståndet i en värld till synes bortom sans.
Låt oss så stanna upp en stund och syna hans roll i denna omstörtande samhällsutveckling. En konsekvens av kvinnans ökade bestämmanderätt är att läkaren alltmer befrias från väsentliga delar av sitt ansvar i en process som i teorin är såväl svårbedömd som
tidskrävande. Men trots reduktionen och den förenklade proceduren förebådas en aldrig tidigare upplevd utsatthet i professionen. Ska läkaren operera under tvång? Kommer han i framtiden ställas till svars för sina aktioner? Så subversiva upplever en del läkare de
annalkande förändringarna. Läkaren framställer sig som sinnebilden av en form av moral och förnuft som endast upprätthålls genom hans auktoritet och inflytande. Det är en auktoritet som krävt decennier av progression. Sedan sekelskiftet har han tagit det på sitt ansvar att diskutera samhällsrelaterade spörsmål som väckt oro inför framtiden. Sanktionerad av staten har han agerat efter de premisser han betraktat som legitima för nationens väl. Det som nu sker är en degradering av den medicinska auktoriteten men också ett hot mot läkarens självbild, rollen som ledstjärna mot det samhälle han tänker sig att alla vill ha. Brytningen i denna kollektiva strävan är bortom läkarens kontroll och därmed en ”skrämmande utveckling”. I denna står läkaren till synes handfallen. Han påtalar vad lagen säger och sedan vad som sker i praktiken som för att synliggöra de brutala kontrasterna under vilka läkaren agerar passiv betraktare. Myndigheterna har kommit att agera autonomt från de medicinska företrädarnas
bedömningar. Beprövad vetenskap och praktisk erfarenhet, läkaryrkets bärande fundament, har tvingats underordna sig ett förfarande baserat på en allmän opinions ytliga betraktelsesätt. Det är en utveckling bortom läkarens kontroll. Och med tanke på det självpåtagna ansvar han har över samhället, en han inte odelat kan ställa sig bakom.
61
Vetenskapen och erfarenheterna är stöttepelarna i den medicinska praktiken. I dessa epitet ingår etiken. Den är höljet som placeras över praktiken som ett filter, en konkretisering av samvetet. Den är ”vägledande för det medicinska handlandet”. Det flertusenåriga arvet, således det naturliga förhållningssättet. Etiken är de enda referensramar läkaren har att vända sig till i scenarion där den medicinska praktikens vedertagna fundament utmanas. När
vetenskapen blir för mekanisk och erfarenheterna brister, återstår endast etiken. Men sådana premisser kan ge upphov till konflikter. Abort har aldrig inneburit en konflikt eftersom den aldrig behövt göra det. 1938 års abortlag präglades av restriktioner, den förutsatte kontroll och överinseende.194 Hänsyn togs vid fara för kvinnans liv, således existerade inga grunder för en konflikt. En sådan uppstår först när kvinnans intresse sätts i första rummet; den blir då olöslig eftersom liv plötsligt ställs mot liv. Här blir livet ett biologiskt imperativ. Förnuftet
konstrueras. Med utgångspunkt i den medicinska vetenskapens etiska grundvalar om livets
okränkbarhet, formas konfliktförhållandet som legitimerar en restriktiv hållning med utgångspunkt i föreställningen om förnuftet. Läkaren betraktar det som sin plikt att
upprätthålla en ordning för vad som är naturligt och normalt, skriver bland andra Ann-Sofi Bakshi och Eva Palmblad. Således talar han om å ena sidan livets okränkbarhet och å andra sidan abort som ett övergrepp på en ”biologisk självklarhet”. Det är ett effektivt sätt att upprätthålla en maktrelation; naturaliseringen av hegemonins samverkande faktorer i diskursen. I denna formas och reproduceras de ideologiska preferenserna genom att framställas som sunt förnuft – det naturliga. Utvecklingen där kvinnans intresse är i fokus innebär en olöslig konflikt eftersom den är en brytning med det naturliga. Här föreligger dessutom en kollision. Kvinnans ökade bestämmanderätt är en utmaning av vedertagna föreställningar om könens roller; fördelningen ifrågasätts, framställs som skev. Fundamenten viker sig. Ett abortförfarande där ansvarsprivilegiet tillskrivs kvinnan innebär att hennes naturliga och tidigare obestridda roll i den reproduktiva processen slutar vara självklar och istället blir ett aktivt val. Det biologiska imperativet som underbyggt det naturliga
förhållningssättet, förnuftskonstruktionen, urholkas i sin legitimitet.
Det är intressant att de fundament på vilka läkaren baserar sin begreppsvärld ändå behöver vara omförhandlingsbara. Den etiska hållning på vilken läkargärningen har
formulerat hela sin mening, såg förvisso annorlunda ut under första halvan av 1900-talet när
194 Borgedahl framhåller i sitt inlägg läkarens restriktiva hållning som orsaken till nedgången i antalet aborter
under slutet av femtiotalet och början av sextiotalet. Intressant i relation till gynekologen, psykiatern och kuratorn som i kapitlet ”1950-: Restriktion och inkonsekvens” hävdade att det var kvinnan själv som ”visat vägen till större restriktivitet”.
62
tusentals kvinnor utsattes för aborterande och steriliserande ingrepp förankrat i läkares godtyckliga motiv. Då kom livets okränkbarhet att bedömas utifrån socio-ekonomiska premisser och arvshygieniska underlag; livet omfattande inte ”ofödda” som befarades bli genetiskt ”undermåliga”. Då argumenterades social problematik med utgångspunkt i vad man kunde betrakta som ändamålsenligt. Då kom det naturliga förhållningssättets definition ur en föreställning om läkaren som ett socialt verktyg i befrämjandet av det friska, förebyggande av det avvikande, men också upprätthållande av kollektiv moral och sedlighet. Om vi då ställer detta mot sextiotalets etiska argumentation skönjs en viss kontinuitet i inkonsekvensen. Både Biörck och Borgedahl framhåller att de har svårt att se hur någon läkare ska rätta sig efter de etiska reglerna efter att de reviderats av hänsyn till kollegor och samhällets utveckling. Principen att i sitt kall ha ett kollektivt etiskt regelverk att förhålla sig till är inte mer stadfäst än att det kan bortses ifrån om den enskilde läkaren tycker att den utgör en motsättning till de personliga värderingarna. De sedan årtusenden normgivande etiska kraven ska i denna
tankevärld uppenbarligen agera autonomt till omvärldens progression och bör enbart hänvisas till om de ger stöd för en hållning som är samstämmig med dessa herrars.