1966 års mest omfångsrika debattinlägg signeras Jan Larsson, underläkare på kvinnokliniken vid Växjö lasarett, som utifrån personliga erfarenheter vågar påstå att införandet av
medborgerlig rätt till fri tidigabort snart bara är en tidsfråga. Vilket gör frågan kring gynekologens roll som ”massabortör” högst relevant. Larsson förutspår olustiga
framtidsutsikter för gynekologerna.143 Beträffande behandlingen av ”hjälpsökande och på olika sätt nödställda gravida kvinnor” har abortprovokationen hittills haft karaktären av en i huvudsak medicinsk indikationsbedömning.144 Det faktum att det genom medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd även funnits en ”rådgivande medicinsk instans”, har gjort att abortingreppet fått en särställning i relation till andra operativa behandlingsmetoder. Alla de svåra ställningstaganden som tillkommer abortfrågan har ansetts kräva ett sådant organs handläggning och rekommendation. Och även om de ”i en s k abortutredning engagerade läkarnas” bedömningar tillmätts betydelse har denna nämnds utslag i vissa unika fall rentav haft en tillstyrkande verkan på ett ärende.145 Larsson tror inte att den kraftiga ökningen av
139 Läkartidningen, nr 22, 1966, s. 2110 140 Läkartidningen, nr 22, 1966, s. 2110 141Läkartidningen, nr 22, 1966, s. 2111 142 Läkartidningen, nr 22, 1966, s. 2111
143Läkartidningen, nr 29, 1966, Apologi för gynekologens rätt att vägra abort, s. 2764-2765 144 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2764-2765
49
aborter är följden av en radikal omsvängning i gynekologernas inställning till ”den legala abortprovokationens problematik”. Snarare har det mediala intresset kring ”Nestiusaffären”146
och den uppmärksamhet de legala abortmöjligheterna fått i tidningar och teve, haft en katalyserande verkan.
Trots de abortsökande kvinnornas allt vanligare presentationer av åtminstone för en gynekolog tvivelaktiga abortansökningsmotiv har de procentuella tillstyrkandena från medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd ökat. Mot bakgrunden av de kontroverser av olika slag, som en abortvägran på det lokala planet numera i allmänhet ger upphov till i fall, där medicinalstyrelsens tillstyrkande föreligger, torde väl förfarandet i övervägande antalet sådana fall bli att ingreppet utföres.147
Abortlagens juridiska innebörd bör således kanske betraktas som ett undantag från
brottsbalken, ”ett slags privilegium för läkaren att i vissa givna nödsituationer få sätta sig över vad som där i tillämpliga delar stadgas om fosterfördrivning och dess straffrättsliga
följder.”148 Larsson antar att gynekologen i egenskap av abortoperatör fortfarande är formellt
oförhindrad att avgöra huruvida ingreppet bör och ska utföras på hans klinik ”i enlighet med vad han anser vara medicinskt motiverat och moraliskt försvarligt.”149 Men i ljuset av den
senaste utvecklingen nödgas han ändå framhålla vissa farhågor för en förestående förändring av vad han anser vara ett självklart förhållande. De sedan länge fastställda indikationerna, de ”konventionella medicinska ställningstagandena”, har nämligen fått ge vika för endast den ”att kvinna inte vill föda sitt barn… enbart en kvinnas ovilja att fullfölja en iråkad graviditet är att uppfatta som en sjukdom, vilken kan vara skäl nog för ett abortingrepp.” skriver han.150 Genom studierna av den socialpsykiatriska nämndens tillstyrkanden där indikationen
”förutsedd svaghet” tillämpas frekvent, tycker sig Larsson kunna utläsa att denna uppfattning nu delas av många. En uppfattning som inte är helt oproblematisk för operatören.
En så revolutionerande omprövning av hittills förhärskande föreställningar om begreppet sjukdom, som det här synes mig vara fråga om, måste nämligen, då det gäller legala havandeskapsavbrytanden, ovillkorligen komma i konflikt med den etiska princip, som hittills varit vägledande för allt vårt medicinska handlande, nämligen den om respekten för människolivet i alla dess livsyttringar. De flesta av oss torde väl ännu så länge endast acceptera förhandenvaron av mycket tungt vägande skäl för att tillåta oss ett våldförande av denna princip.151
146 Lars Nestius var den länk som förenade abortsökande svenska kvinnor med läkare i Polen. 147 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2764-2765
148 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2764-2765 149 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2764-2765 150 Läkartidningen, nr 29, 1966, s 2765-2766 151 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2765-2766
50
Larsson har svårt att se frånvaron av fysiskt, andligt och socialt välbefinnande som tillräckliga skäl för en abortprovokation. Det enda undantaget skulle kanske kunna vara en sådan grad av sjukdom hos modern att ”man ställs inför valet att vinna ett eller förlora två människoliv.”152
Han menar att den nuvarande tämligen liberala abortlagen tagit avstånd från det principiellt riktiga och eftersträvansvärda etiska imperativet ”att skydda och bevara människolivet alltifrån dess tillkomst i moderlivet.”
Trots abortliberalernas kategoriska och ihärdiga hävdande av att vi nu är färdiga för att överge denna såsom förlegad ansedda princip, har ännu så länge intet hållbart argument presenterats, som kan pretendera på att berättiga införandet av en generell värdegradering av människoliv i någon medicinsk verksamhetsgren,
abortverksamheten ej undantagen.153
Den nuvarande praktiken i kombination med en grupp ”dominerande opinionsbildares krav” har dock menat att urholka denna princip. Larsson hänvisar så till kollegan Blomqvist som i sin bok tagit ställning för att fostret ska tillerkännas rättsskydd först efter den tolfte
graviditetsveckan då ingen torde betrakta det befruktade ägget som en individ. Ett påstående som saknar generell giltighet, menar Larsson. Däremot är det odiskutabelt att detta ägg utgör embryot till en individ med unik genotyp ”och att det redan som sådant uppleves som något högst värdefullt av de allra flesta kvinnor.”
Att människolivet under detta stadium av sin existens är värt mindre respekt enbart på grund av en del kvinnors oförmåga att acceptera sin situation är mot bakgrunden av abortfrågans hela problematik svårt att inse.154
Kvinnans upplevelser av sitt foster berättigar inte abortprovokation och utgör, enligt Larsson, inte ett övertygande argument mot den ”religiöst konfessionslösa men kristen
moraluppfattning närstående, normativa etik” om att skydda och bevara människolivet alltifrån dess tillkomst i moderlivet.155 Kollegan Blomquist har vidare anfört att en läkare ska ha friheten att följa sitt samvete så länge han inte inkräktar på andras fri- och rättigheter; underförstått den hävdade medborgerliga rättigheten till abort.
I den heliga frihetens namn skall enligt Blomquist den abortsökande kvinnan även få ta de eventuella negativa konsekvenser som ett av henne önskat abortingrepp kan tänkas medföra för hennes del. Friheten att ta konsekvenserna av en oöverlagd sexualförbindelse är det emellertid en helt annan sak med.156
152 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2765-2766 153 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2765-2766 154 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2765-2766 155 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2765-2766 156 Läkartidningen, nr 29, 1966, s. 2768
51
Larsson undrar vidare vilken grad av frihet rätten till fri abort kommer ge kvinnan om läkaren inte ska berövas den fullt rimliga rätten till fortsatt medicinsk bedömning ”i en
abortprovokation”, som han innehar i alla andra operativa ingrepp. Så länge inte läkaren åläggs med tjänsteplikt kan inte abortprovokationen få karaktären av en rättighet för
allmänhetens del, menar han. Att läkaren skulle ge vika för ens ett majoritetskrav inom den allmänna opinionen, ”i abortfrågan eller någon annan medicinsk verksamhet, där de kan åberopa avgörande sakkunskap”, anser han vara föga tilltalande.
De allra flesta legala aborter verkställs nu på ”mer eller mindre renodlat psykiatrisk indikation”, fastslår Larsson. Något han anser vara högst märkligt då många sakkunniga författare dokumenterat det ”tvivelaktiga värdet i en legal abort som psykiatrisk
behandlingsform.”157 Således torde ett stort antal aborter genomföras på psykiatriska
”skenindikationer”. Han tycker att de inom psykiaterkåren som propagerar för en ”ytterligare liberalisering” av aborterna, borde ta del av gynekologispecialiteten.
Jag föreställer mig nämligen att konfrontationen med abortprovokationens ofta påträngande osmaklighet skulle kunna bryta alltför enkelspåriga associationer till abort, så snart minsta störningar i en gravid kvinnas psykosociala situation inställer sig och driver henne att i desperation söka hjälp i form av en kanske oöverlagd abortframställning.158
Det vore lärorikt för dem som tvivlar på den fysiologiska depressionen att möta gravida kvinnor som inte har några som helst abortönskemål. Kanske skulle dessa möten kunna leda till en insikt om ”i vilken hög grad abortprovokationen innebär ett våldförande av en så att säga biologisk självklarhet”.159