Stundtals förefaller det som att den manlige läkarens relation till den reproduktivt ålagda kvinnan utgörs av en avgrund av ignorans. I diskussionerna om adoption som ett alternativ till abort, skriver företrädarna från Umeå lasarett (som i ärlighetens namn inte enbart består av manliga läkare) att även om adoption framstår som ett rationellt alternativ verkar den strida mot kvinnans känsla för vad som är rätt och riktigt. De sätter här fingret på en brännande punkt i betraktelsen av kvinnan som ett eko av sin egen biologiska essens. Personligen kommer jag aldrig kunna vittna om vad det faktiskt innebär att vara gravid under nio
månaders tid, men det kan inte heller läkarna Jacobsson och von Schoultz. Ändå tycker de att kvinnans önskan att få göra abort på ett tidigt stadium framför att bära barnet, föda det och sedan ge bort det till ”en familj som kanske intet högre önskar än att få ta hand om ett barn” är
mycket irrationell. Enligt dem är det rimligt att tänka sig att moderskänslorna ändras i takt
med att samhällets ändrade attityd lindrar skuld- och ångerkänslor. Deras försök att
rationalisera och reducera en för dem emotionellt främmande företeelse, framstår som sällsynt ignorant. Som jag ser det kan de olika emotionella stadierna betraktas som två sidor av en begreppsvärld där kvinnans reproduktiva skyldighet blir en skuld och den hävdade frigörelse en liberalare abortpraktik innebär, kan utgöra en lika stor skuld. Eller som Elisabet Sjövall uttrycker det: ”Mångtusenåriga skuld- och syndkänslor inför sexualliv och aborter utplånas inte över en dag genom riksdagsbeslut.”
Trots allt handlar det om att kvinnans reproduktiva ansvar under hela 1900-talet medfört en strukturell underordning som gett upphov till skuld. Behandlingen av de i samhällets
(läkarens) ögon sedeslösa och ur moraliskt hänseende avvikande kvinnorna motiverades av en skuld underbyggd av det biologiska åliggandets privilegium, moderskapet, kvinnorollen, familjekärnans värn. När barn tvångsomhändertogs var det för att modern missbrukat detta privilegium, med andra ord inte infriat de normativa förväntningarna. Femtiotusen
steriliserade kvinnor under fyrtio år är resultatet av ett mönster som förutsatt reproduktiv och sexuell kontroll till gagn för vad den hegemoniska strukturens styrelseskick betraktat som samhällets värden. Kontroll fordrar skuld. De som agerar i kontrast till vad den formella makten anser acceptabelt, ska känna att det de gör är fel. Det är ”fel val”. Ett beslut som undergräver alla de grundläggande värden som är livets okränkbarhet. En sexualpolitik som tar hänsyn till kvinnans rätt att själv bestämma över sitt öde, är inte progressiv och självklar i
90
väldets världsbild. Den är en kränkning av samhällets fundament. Kvinnan ska bära på en reproduktiv skyldighet och hon ska skuldbeläggas om hon motsätter sig den.
Det är intressant att notera att denna retorik förefaller vara den vedertagna fram till början av sjuttiotalet när debatten domineras av manliga läkare. Skiftningen mot ett mer konstruktivt resonemang sker till synes först med de två tongivande kvinnliga läkarnas intåg. Varken Karin Edström eller Elisabet Sjövall diskuterar abortfrågan utifrån den
samhällsomstörtande attityd som många av deras kollegor tydligen anser vara självskriven. En liberalare abortpraktik innebär inte per automatik att livets okränkbara värde inskränks. Inte heller innebär kvinnans frigörelse en ohämmad sexuell praktik. De betonar det preventiva arbetets betydelse för att minska antalet aborter, men de gör det med utgångspunkt i kvinnans intresse. Edström talar om paret, patienten, läkaren och samhället som vore reproduktionen ett gemensamt ansvar. Medan Sjövall förvisso talar om preventivmedlet som ett
”kvinnoproblem”, men i kontexten att samhället har ett ansvar att ge stöd i kvinnans intresse, inte i samhällets eller mannens. Måhända är skiftningen i debatten en konsekvens av
samhällsutvecklingen. Givetvis sker något under de tio åren från det att Richter och Biörck kommer med sina polemiska anföranden. Varje år ökar antalet aborter. Det innebär inte bara att fler ansöker om abort och får dessa verkställda, utan också att allt fler läkare trots
lagstiftningen, accepterar de faktiska premisserna. Med detta förändras debatten i
Läkartidningen och det blir synbarligen inte lika relevant att framhålla polemikerna när såväl
förbund som opinion ansluter sig till majoriteten i frågan. Om vi så bortser från de som betraktar sin läkarroll som autonom från världens progression, ett kall grundlagt i principer som var normgivande för tusen år sedan, kanske vi i maj 1974 faktiskt kan betrakta läkarkåren som företrädesvis representativa för ett samhälle och dess medborgare.
1965-1974: Patienten
Många är de debattörer som framhåller aborten som en fråga om grundläggande etiska värderingar, om synen på människan, vilket samhälle man anser sig vilja företräda. Om vi betraktar debatten med utgångspunkt i den forskning som rör 1900-talets vetenskapliga hegemoni, kan vi skönja ett repetitivt mönster som utvecklas till en vedertagen uppfattning. I diskursanalysen åskådliggörs de outtalade föreställningarna, de latenta men självklara
strukturerna. Genom att studera språkets användande i relation till kontexten får vi ta del av en lika tankeväckande som destruktiv kontinuitet i abortdiskursen. Det börjar som så mycket annat i den här studien, med Umeå lasarett som i sin statistiska redogörelse hösten 1968
91
exklusivt diskuterar den abortsökande ”kvinnan”. Det är kvinnan som ställs inför den ovälkomna graviditetens pressade situation och det är kvinnans eventuella psykiska komplikationer som ska bedömas i abortärendena. Malmö allmänna sjukhus är mer
inkonsekventa i sin framställning. Där är det patienter som ansökt om abort men kvinnor som försummat att infinna sig på den erbjudna preventivrådgivningen. När allmänna
barnbördshuset i Stockholm 1970 redogör för klinikens verkställda aborter talar de
uteslutande om patienten i ett inlägg som primärt har karaktären av kliniskt medicin-tekniskt. Medan det kanske går att se hur den etiska argumentationen blir mer affektiv om det är ”kvinnan” som framhålls i enskilda individers debatt, kan man fråga sig varför sjukhusens representanter inte anser det nödvändigt att upprätthålla en mer formell retorik i vad som främst är kliniska redogörelser. När blev egentligen en patient något annat än en patient? Vilken betydelse har framställningen av den vårdsökande patienten som den abortsökande kvinnan? Det må vara en god avsikt att tala om den abortsökande kvinnan istället för den vårdsökande patienten; att det handlar om att försöka avdramatisera ett scenario, skapa sympati för att legitimera ett skeende. Men i Umeå talar man om kvinnan både i den vårdrelaterade miljön, där hon tekniskt sett innehar rollen av en patient, och i en mer övergripande samhällelig kontext i syfte att diskutera varför abortpraktiken liberaliserats. I vilket annat preoperativt förfarande skulle patienten ”personifieras” efter medicinskt tillstånd och framför allt kön? (Den njurtransplantationssökande mannen?)
Vad gör detta med debatten? Genom att personifieras ”identifieras” kvinnan. Hon tillskrivs attityder, föreställningar, betraktelser och analyser förankrade i den samhällsbild där de kontextualiseras. Det blir svårt att inte uppfatta reproduktion och abort som frågor som enbart rör kvinnor om inte ens den medicinska professionens företrädare kan diskutera de kliniskt medicinska aspekterna av problematiken utifrån subjektet patienten. Då går subjektet från att vara en patient i ett medicinskt tillstånd i behov av ett medicinskt ingrepp, till att bli en abortsökande kvinna blottlagd i sin person, i sitt kön; injicerad med alla de värdeladdade attribut som tillskrivs en kvinna i en abortsituation. Kanske säger förmyndarskapet och därmed den medicinska bedömningen att hon är undergiven, skör och depressiv. Men som representativ för emancipationen av ett kön i ett samhälle som tvingat henne till reproduktiv underkastelse är hon sexualiserad, objektifierad, befruktad, promiskuös, ansvarslös,
skuldbelagd. Och betraktandet av patienten utifrån dessa epitet legitimerar uppenbarligen en viss retorik som tillsammans med synen på abortfrågan som en fråga om grundläggande mänskliga värderingar, underbygger konstruktionen av den abortsökande kvinnan.
92