Till den etiska debatten mellan doktor Biörck och läkarförbundets ordförande Sture Järnmark ansluter sig hösten 1969 underläkare Borgedahl.183 Han skriver att den för gynekologen mest relevanta paragrafen är den om hur läkaren skall besinna den där plikten att värna livet ”alltifrån dess tillkomst i moderlivet”; en regel som han menar slogs fast av Hippokrates.184
179 Läkartidningen, nr 16, 1969, s. 1614
180 Sjutton medgav abort. Fyra avslogs av såväl psykiater som gynekolog och kurator. Sju ärenden föranledde
delade meningar men där hade psykiatern i fem av dem inte funnit skäl för abort. Samtliga ärenden tillstyrktes sedan av socialstyrelsen; elva på grund av svaghet och sjutton på indicier om förutsedd svaghet. De fyra fall som fick avslag av alla tre instanser i den initiala bedömningen medgavs i slutändan av socialstyrelsen på indikation av förutsedd svaghet. (Läkartidningen, nr 16, 1969, s. 1614)
181 Läkartidningen, nr 16, 1969, s. 1615 182 Läkartidningen, nr 16, 1969, s. 1615
183 Borgedahl är vid artikelns publicering underläkare vid Södersjukhusets kvinnoklinik i Stockholm.
184 Se Lisa Öberg, Varför svär inte svenska läkare ed?, Läkartidningen, nr 37, 2001; hon skriver att Hippokrates
ed härstammar från en läkarskola som fanns på den grekiska ön Kos under 300-talet f. kr. Men det är osäkert om det finns något samband mellan den hippokratiska eden och de läkareder som infördes i europeiska länder under medeltiden. Den formen av formellt edssvärande avskaffades i Sverige 1887. (Se tidigare stycke om läkareder) Det i den hippokratiska eden som Borgedahl åsyftar är möjligen: ”Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.” (www.sls.se/etik/etiska-koder/den-hippokratiska-eden/) (2016-02-08)
57
Det har under flera år förts en livlig diskussion om var gränsen för människolivets
upphörande ska sättas, skriver Borgedahl, men ingen som behandlar gränsen för livets början. Han frågar sig om det beror på att det uppfattats som självklart att ”det mänskliga livet börjar i och med fostrets utveckling i livmodern.”185 Detta synsätt har varit allmänt vedertaget i den
civiliserade världen sedan kulturens början. Undantag gjordes endast om en fortsatt graviditet innebar en uppenbar risk för kvinnans liv. ”Man vägde då liv mot liv, och kvinnans liv – kanske en mor med flera minderåriga barn – ansågs väga mer än fostrets.”186
Syftet med en liberalare abortlag 1938 var att minska de kriminella aborternas antal. Målsättningen med denna lag var att kvinnorna istället för att direkt söka abort skulle vända sig till en läkare eller kurator vid en abortbyrå för att diskutera sina problem. Utformningen skulle ha en förebyggande och rådgivande karaktär och abort skulle endast tillgripas som en nödfallsåtgärd.
Ordalydelsen i lagtexten var emellertid så utformad att någon skarp gräns för vad som kunde anses vara abortindikation ej kunde uppdragas; begreppen sjukdom, svaghet, förutsedd svaghet visade sig ha en oförutsedd styrka – om man önskade få fram skäl till legal abort.187
Enligt Borgedahl orsakade läkares alltmer liberala inställning och subjektiva bedömningar i abortärendena, en ”kraftig stegring” av de legala aborterna under slutet av fyrtiotalet till toppnivån sextusen aborter 1951. I synnerhet gynekologerna oroades av denna utveckling. Att den sedermera avtog var sannolikt följden av en restriktivare hållning hos läkarna. Vid den här tiden började p-pillret spridas från USA och vidare över världen. P-pillret skulle med hundra procents visshet förhindra en graviditet: ”kvinnorna kan själva bestämma om de önskar bli gravida eller ej”, skriver Borgedahl. Gynekologerna, ”vilkas stora flertal funnit aborterande motbjudande”, hoppades att detta piller skulle innebära slutet på
abortproblematiken. Men trots pillret har de legala aborternas antal 1968 nått ”rekordsiffran” tolvtusen och en utredning har tillsatts för att se över möjligheterna till ytterligare
liberalisering av abortlagen. Borgedahl frågar sig hur det har kunnat bli så här. Enligt hans mening har legal abort blivit ett slagord i den politiska debatten, ”tacksamt anammat av våra massmedier, där argumentet varit kvinnans rätt att själv bestämma om hon vill ha sitt barn eller inte.” Begreppen sjukdom, svaghet och förutsedd svaghet har omvärderats av
185 Läkartidningen, nr 38, 1969, Legala aborter och läkaretik, s. 3794 186 Läkartidningen, nr 38, 1969, s. 3794
58
socialstyrelsen. Trots att lagen i teorin är oförändrad tillstyrks nu praktiskt taget alla abortansökningar.188
Så återkommer han till läkarens Codex ethicus och revideringen av den tredje paragrafen. Borgedahl motsätter sig att den bättre överensstämmer med den internationella
motsvarigheten; ”att ’human life’ även innefattar det mänskliga fostret torde knappast vara något tvivel om.” menar han. Argumentet att ändringen genomförts ”för deras skull som uppfattar varje provocerad abort som ett brott mot plikten att skydda och bevara
människoliv”, förutsätter att fostret inte omfattas av begreppet mänskligt liv. Detta står enligt Borgedahl i konflikt till läkarreglernas ingress där man av läkaren ”kräver viljan att följa de etiska krav som läkarna sedan årtusenden erkänt normgivande.”189 Han frågar sig om Sverige
verkligen ska ställa sig utanför gemenskapen av kulturnationer genom avsaknaden av en medicinskt-etisk grundsats. Han är också övertygad om att denna vaga formulering kommer ha föga inverkan på de läkare som i sin gärning önskar följa dessa etiska krav. Om inte det foster som aborteras legalt är att betrakta som ett människoliv var går då gränsen?. Är det vid födseln, eller är det ”kvinnans önskan om fortsatt graviditet som avgör om fostret skall skyddas eller bevaras som ett människoliv?”190
Hittills har inte operatören ålagts med någon skyldighet att utföra en abort så ”om en gynekolog ställes inför en abortsökande, där han ej finner tillräckliga indikationer eller där han av etiska skäl ej anser sig kunna utföra ingreppet, har han enligt medicinalstyrelsens (socialstyrelsens) uttalande (1957) full rätt att vägra utföra operationen.”191 Under senare år
har dock en förskjutning skett i fråga om socialstyrelsens förhållningssätt i abortärendena. Beslutet att abort får utföras har fått den vedertagna uppfattningen av kvinnan och andra inblandade i ärendet, att abort skall utföras. Detta kan försätta gynekologen i en svår konfliktsituation, menar Borgedahl. Hans rätt till saklig bedömning och beslutsfattande har fråntagits honom och hans roll reducerats till operatör av ingreppet. Vissa gynekologer anser en sådan utveckling vara fullt acceptabel då de slipper engagera sig i tidskrävande
utredningar. Men det finns de som uppfattar detta som kränkande, anser debattören. Det är därför inte förvånande att läkare som utbildats till att hjälpa kvinnorna att bevara sina foster, reagerar mot att ”avliva foster” bara några centimeter kortare än de som hålls vid liv med alla
188 Läkartidningen, nr 38, 1969, s. 3794-3795 189 Läkartidningen, nr 38, 1969, s. 3795 190 Läkartidningen, nr 38, 1969, s. 3795 191 Läkartidningen, nr 38, 1969, s. 3795
59
sjukvårdens resurser. Enligt Borgedahl har det i denna fortskridande utveckling varit
förvånansvärt tyst från gynekologerna. ”Att det är ett politiskt brännbart ämne får icke hindra oss att stå fast vid de etiska normer som varit vägledande för läkare sedan årtusenden.”
Avsteg från dessa principer kan bli ödesdigert, det visades klart vid rättegången i Nürnberg efter andra världskriget. De läkare som följde sitt lands lagar men bröt mot de internationella reglerna om respekt för människoliv fick med livet plikta för detta handlande. Riskerar de läkare som i Sverige utför legala aborter på icke medicinska indikationer att bli ställda till ansvar för detta inför internationell eller framtida svensk domstol?192