Åland som språksamhälle
2.5 Den språkliga vitboken och den språkpolitiska debatten
På Åland pågår ofta debatter om svenskans ställning och behovet av finska både inom den offentliga sektorn och näringslivet. Det är dels fråga om ärenden som initierats inom Ålands lagting eller regering, men dels t.ex. om debatt i de
åländska tidningarna. Här redovisas närmast den offentliga debatten och de offentliga initiativen och några tidningsröster från Finlands fastland.
Efter ett s.k. spörsmål i Ålands lagting våren 2002 beslöt detta ”att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen att landskapsstyrelsen i samråd med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd utarbetar en vitbok om språkpolitik”.
Ett uppdrag att skriva en sådan vitbok gavs till Gunilla Sanders som överläm- nade denna till Landskapsstyrelsen hösten 2003. Uppdraget var tredelat. Den första var att kartlägga svenska språkets ställning inom landskapets egna myndig- heter och inrättningar, både problem och fungerande kontakter med myndigheter på fastlandet i Finland. I andra hand skulle statliga myndigheter på Åland och den kyrkliga sfären utredas för att få en bild av utvecklingen inom dessa. I tredje hand skulle en bild av samhället Åland i övrigt ges, främst näringslivet.
Utredningen påpekar att man egentligen inte borde ställa frågan om huruvida tjänstemän på landskapsstyrelsen kan finska eller inte, eftersom ämbetsspråket är svenska också i relation till riket, dvs. myndigheter i Finland. Det är bara några få tjänster som har kunskaper i finska som ett kompetenskrav vid Landskapsstyrel- sen, Ålands landskapsregerings allmänna förvaltning idag. Det visade sig dock att nästan alla tjänstemän ansåg sig behöva kunna finska eftersom det annars var svårt att kommunicera muntligt med ministerier i Helsingfors, att kunna ta del av många handlingar och delta i arbetsgrupper m.m. Vidare påpekades det att inte alla forskningsrapporter och allt beredningsmaterial översätts och att om så sker, så är det med försening.
Inom näringslivet var behovet av kunskaper i finska omfattande. Det gällde företag med marknad på fastlandet, servicenäringar och också åländska företags kontakter med myndigheter i Finland (Sanders, 2003: 3-4).
Hösten 2004 tillsatte landskapsregeringen en kommitté för att skriva ett språk- politiskt program för Åland på basen av vitboken och den diskussion som fördes med anledningen av den. Denna överlämnade sitt betänkande i april 2006 och föreslog då fyra huvudsakliga åtgärder. Man skulle tillsätta en språknämnd, följa den språkpolitiska utvecklingen i landskapet genom utredningar, öka samarbetet med finlandssvenska organisationer på fastlandet och utöka informationen om detta samt främja kontakterna med Sverige inom vissa områden speciellt, handel, vård, utbildning och kultur (se Ålands landskapsregering, Meddelande 3, 2006- 2007: 1-3; Ålands landskapsregering, Bilaga till M3, 2006-2007).
Helsingin Sanomat rapporterar den 16 april 2007 om programmet och diskus- sionen i lagting och media. Artikeln poängterar speciellt att det i inledningen till programmet poängteras att ”språkpolitikens största och viktigaste utmaning är att avlägsna de orsaker som lett till ett ökat behov av finska på Åland”10 och vidare att det på samma ställe anges ”att man bör kunna bo och arbeta på Åland utan att kunna finska”. Det rapporteras också att det bärande temat i programmet är att bevara svenskan som det enda samhällsbärande språket på Åland. HS rapporterar
även att 80 % av näringslivets kontakter är riktade mot det fasta Finland. Man påpekade även att den dåvarande kulturministern, socialdemokraten Camilla Gunell och liberalernas ordförande Viveka Eriksson (som blev Lantråd, dvs. regeringschef på Åland efter valet 2007) båda uttryckt sina reservationer mot programmets enligt deras åsikt negativa attityd till finskan. Den föredragande kulturministern ansåg alltså själv (enligt rapporteringen) att programmet snarare borde ha gått ut på att stärka svenskan (Helsingin Sanomat, 16/4-08).
Försiktig kritik mot åländska linjedragningar framkommer också i den största svenskspråkiga tidningens i Finland, Hufvudstadsbladets, ledare den 21 oktober 2007 inför lagtingsvalet på Åland. Under rubriken ”Åland kunde gärna stärka sina band också österut” föreslår man dels en förstärkning av särskilt ungdomens band i riktning mot Finland istället för i riktning mot Sverige, eftersom allt fler åländska ungdomar studerar vidare i Sverige. Man tar också upp det faktum att inflyttning från Finland upplevs som ett hot på Åland och påpekar att det är just ungdomens allt starkare inriktning på Sverige i fråga om val av studieort som skapar problemen eftersom få flyttar tillbaka därifrån, möjligen beroende på att man på Åland trots allt behöver finska i arbetslivet. Hbl anser att Åland kunde uppmuntra till kunskaper i andra språk också utan att det hotar landskapets enspråkiga karaktär. Här torde det vara finskan som avses. Vidare förespråkar Hbl också hemspråksundervisning11 i finska och andra språk samt påpekar att såväl social- demokraterna som liberalerna på Åland gör detsamma (Hufvudstadsbladet, 21/10- 07).
I mars 2007 ställde åtta lagtingsledamöter representerande Ålands framtid,12 Obunden samling13 och Frisinnad samverkan14 följande spörsmål till Ålands landskapsregering:
Vilka åtgärder avser landskapsregeringen vidta för att åtgärda de strukturella fel i det åländska samhället som orsakar det oproportionella behovet av kunskaper i finska inom företag, organisationer och offentlig förvaltning i landskapet? (Ålands lagting, Spörsmål nr 1, 2007-2008)
Spörsmålet ställdes mot bakgrund av en då nyligen publicerad rapport från ÅSUB, Ålands statistik- och utredningsbyrå, som redovisade det finska språkets ställning i arbetslivet på Åland (ÅSUB 2008:1). Rapporten visar i korthet att behovet av kunskaper i finska i arbetslivet på Åland är omfattande liksom behovet
11 I Finland reserveras i allmänhet termen modersmål och modersmålsundervisning för skolornas
undervisningsspråk, dvs. svenska i åländska skolor och finlandssvenska skolor på fastlandet. I många finlandssvenska skolor, i synnerhet i södra Finland går det ändå att läsa även ”mofi” modersmålsfinska, dvs. få undervisning i finska på avancerad nivå, såsom för modersmålet, även i finska. Undervisning i andra eventuella modersmål för eleverna benämns ”hemspråksundervis- ning”.
12 Anders Eriksson och Harry Jansson.
13 Spörsmålets första undertecknare Danne Sundman och vidare Fredrik Karlström, Gun-Mari
Lindholm samt Mika Nordberg.
av kunskaper i finska. Inom näringslivet anses finska ofta ha ett större meritvärde än engelska. Behovet av kunskaper i finska anses både inom näringslivet, den offentliga sektorn och även inom föreningslivet ofta vara ”institutionellt drivna”, dvs. beroende av tillhörighet till Finland som stat. Detta anses bero på att det finns en begränsad självstyrelse inom det ekonomiskt-juridiska området. Man påpekar att behovet av kunskaper i finska lett till en omfattande rekrytering av arbetskraft från det fasta Finland, eftersom personer med utbildning i Sverige eller annanstans (än i Finland) oftast saknar bl.a. kunskaper i finska. Rapporten konkluderar med att säga att det finns en ”strukturell motsättning” mellan å ena sidan de svaga kunskaper i finska som det åländska ”civilsamhällets” svenska karaktär innebär, och å andra sidan arbetslivets orientering mot Finland – med tillhörande behov av kunskaper i finska (ÅSUB 2008: 9-12).
Landskapsregeringens svar och debatten i lagtinget visar de partimässiga skilje- linjer som finns i frågan. De tre partigrupper15 som undertecknat spörsmålet, med 9 av 30 lagtingsledamöter, representerar de klart mest finskfientliga i lagtinget, medan de övriga partierna är mer hovsamma i denna fråga.
Undertecknarna framför oftast utökad självstyrelse och ett utökat samarbete med Sverige som en lösning för att minska behovet av finska. Landskapsreger- ingen, representerande de två största partigrupperna i lagtinget, Liberalerna med 10 ledamöter och Centern med 8, pekar i sitt svar i grunden på de åtgärder som Meddelande 3 2006-2007 (från Landskapregeringen till Lagtinget) avsåg att man skulle genomföra.
Centern antar ändå ett mellanläge där en lagtingsledamot (Gun Carlson) i debatten stödjer spörsmålets linje ovan och också menar att det inte går att förändra, dvs. motverka finskans fortsatta utbredning i Finland. Hon framhåller engelskans frammarsch som världsspråk som lösningen och anser att det är en generationsfråga. Även en socialdemokratisk16 ledamot, Gösta Winé, ser detta som lösningen.
Onekligen visar dessa två ledamöters inlägg att det viktigaste kanske inte för en del är om kontakterna med fastlandet kan skötas på svenska, utan att det viktiga för dessa är att de inte sköts på finska.
Åke Mattsson från Liberalerna pekar i stället på fördelen av att kunna språk allmänt och även finska för att kunna ”plocka russinen ur kakan”, dvs. kunna utnyttja Ålands geografiska läge och sälja till både Finland och Sverige. Hans lösning är att barnen på Åland lär sig litet mer finska. Folke Sjölund, även han från Liberalerna, anser i stället att spörsmålsställarna felaktigt försöker inbilla ålänningar att ett självständigt Åland skulle kunna klara sig helt utan finska.
15 En ledamot från Frisinnad samverkan påpekar i början av debatten att han inte undertecknat
spörsmålet eftersom han anser att landskapsregeringen bör ges rimlig tid att genomföra de åtgärder som finns i Landskapsregeringens Meddelande 3 2006-2007 till lagtinget.
Barbro Sundback från Socialdemokraterna ställer i debatten frågan om inte de unga har ett ansvar själva, dvs. att de själva får se till att meritera sig för olika tjänster, något som regeringschefen, dvs. Lantrådet Viveka Eriksson sekonderar.
Debatten handlar också om huruvida det skall anses vara ett problem att finländare från fastlandet, oftast finlandssvenskar, flyttar in för att fylla behovet av kunskaper i finska.
I slutändan antecknas ändå landskapregeringens svar ”till kännedom” med klar majoritet (Ålands lagting, 2008, Protokoll gällande Spörsmål 1 2007-2008).