Studier med jämförbart material
4.3 Språkliga attitydstudier i Sverige
Här redovisas endast kort tre studier över språkliga attityder i Sverige. En är speciellt fokuserad på sverigefinnar medan de två andra snarare riktat sig till majoritetsbefolkningen eller alla i Sverigeboende.
Pia Nygårds redovisar en studie om språkattityder i Sverige, publicerad som en bilaga till ett betänkande av kommittén för svenska språket från 2002. Det är fråga om 12 frågor ställda till ett statistiskt urval av 1000 personer genom telefoninter- vjuer genomförda av Svenska Gallupinstitutet. Dessutom djupintervjuades tio personer. Drygt hälften av respondenterna är negativa till att ha fler skolor i Sverige där undervisningen genomförs på engelska. Speciellt positiva är de yngsta under 30 år. De intervjuade är mer positivt inställda till att bevara de fem minori- tetsspråken (vilka namngavs) i Sverige än invandrarspråken i Sverige. Två tredje- delar instämmer helt med bevarandet av minoritetsspråken medan ca en tredjedel gör detsamma i fråga om invandrarspråken. Gällande svenska språket instämmer 89 % i att ”Svenska språket är mycket viktigt för Sverige, eftersom det är en del av landets identitet” och ytterligare 7 % instämmer delvis. Till ett påstående om att det vore bäst för Sverige om alla hade svenska som modersmål är 56 % negativa (40 % tar helt avstånd) medan 38 % instämmer antingen helt (25 %) eller delvis (13 %) (Nygård, 2002: 9-21).
Maria Wingstedts doktorsavhandling från 1998 handlar om språkideologier i Sverige. Den tar sin utgångspunkt i två kontroversiella språkfrågor som debatterats åren före avhandlingens utkommande men också efter det, nämligen frågan om krav på kunskaper i svenska för förvärvande av svenskt medborgarskap och modersmålsundervisningen i skolorna, då ännu kallat hemspråksundervisning. Den ger också en bakgrund ifråga om den bedrivna undervisningspolitiken gentemot samer och tornedalingar (Wingstedt, 1998: 1-4). Den empiriska studien baserar sig på en 12-sidig enkät som utsändes per post till ett slumpmässigt urval av 800 personer. Den slutliga svarsfrekvensen blev 41 %. Enkäten handlar om attityder till såväl intern som extern variation, dvs. variation inom svenskan av olika slag såsom ungdomsspråk, svordomar, språklig korrekthet m.m. och attityder
till minoritetsspråk. Hypotesen är att det existerar olika språkideologiska profiler inom befolkningen. I den ena av de två ändorna finns ’monolingvisterna’ som är speciellt inställda på ett språk och negativa till allt som innebär variation av olika slag. I den andra finns ’pluralisterna’ som är liberala till variation av olika slag och till förekomsten av olika språk. Där emellan kan finnas människor som t.ex. är positiva till extern variation men väldigt konservativa i fråga om variation inom svenskan (Wingstedt, 1998: 159-176).
Wingstedt kan ändå inte finna de profiler hon hypotiserat om och föreslår olika skäl till detta. Människor har också ofta paradoxala åsikter i fråga om allmänna språkliga frågor respektive ifråga om specifika språk. Medan 67 % instämmer helt eller delvis i det allmänna påståendet att det bästa för ett land är att ha enbart ett officiellt språk instämmer ändå 44 % helt eller delvis med påståendet att engelska borde vara Sveriges andra officiella språk. Däremot har bara 5 % denna åsikt i fråga om finska som Sveriges andra officiella språk medan 78 % är av helt annan åsikt. 71 % instämmer helt eller delvis med att det är bra att invandrarna bevarar sitt språk och lär sina barn dessa, medan 69 % samtidigt helt eller delvis instäm- mer med att invandrarföräldrar bör tala så mycket svenska som möjligt med sina barn. 91 % anser samtidigt att det är bättre att kunna tala två språk än att tala ett (Wingstedt, 1998: 267-280).
Andersson (2002a, 2002b) redogör för en studie som Delegationen för finsk- språkigt arbete inom Svenska kyrkan tagit initiativ till bland sverigefinländare och deras barn inom och vars resultat redovisas i tidskriften Mitt i församlingen 2002:7. Utöver religiöst präglade frågeställningar söker man också svar på frågan om sverigefinländarnas kulturella förhållningssätt. Sammanlagt 1020 personer ingick i ett urval som fick en postenkät. Urvalet bestod av personer mellan 15 och 85 år och som antingen var födda i Finland eller födda i Sverige av minst en Finlandsfödd förälder. Urvalet stratifierades så att en större andel med två Finlandsfödda föräldrar ingick eftersom man sökte påvisbara skillnader mellan dessa samt de med en Finlandsfödd förälder och själva i Finland födda. I urvalet ingick däremot också finlandssvenskarna i Sverige och deras barn, vilka är kraftigt överrepresenterade i Sverige i förhållande till andelen i Finland. 547 personer eller 54 % besvarade enkäten (Andersson, 2002a: 10-14).
En faktoranalys som utfördes på sju påståenden om respondenternas förhåll- ninsgssätt till Sverige respektive Finland och deras kulturer27 utkristalliserade två faktorer som handlar om närhet till det svenska respektive finska. Varje individ tilldelades sedan faktorpoäng för båda faktorerna och kunde således placeras in i ett fyrfält. Personer med stark relation till det finska men svag sådan till det svenska kallas isolerade. Personer med starka relationer till båda kulturerna kallas integrerade. Personer med starka relationer till det svenska men svaga till det
27 ”Det är viktigt för mig att vara en del av det svenska samhället”, Jag drömmer ofta om att flytta
till Finland”, ”Det händer att jag vill dölja min finska bakgrund”, ”Jag känner mig hemma i Sverige”, ”Jag kan inte tänka mig att flytta till Finland”, ”Att leva inom två kulturer berikar mig” och ”Jag är stolt över min finska bakgrund”.
finska kallas assimilerade. Slutligen kallas personer med svaga relationer till både det svenska och det finska för alienerade (Andersson, 2002b: 21-25). Skillnaderna mellan könen är statistiskt säkerställda i dessa förhållningssätt: mer än dubbelt så stor andel män som kvinnor är alienerade (33% mot 16 %) och männen är samtidigt i mindre grad än kvinnorna integrerade (21 % mot 31 %) eller assimile- rade (20 % av männen mot 29 % av kvinnorna). Totalt sett fördelar sig respon- denterna nästan jämnt mellan grupperna, dock så att de integrerade är något fler än en fjärdedel (27%) och de alienerade något färre än en fjärdedel. Av de tre grupper som jämförs, dvs. personer födda i Finland, personer födda i Sverige med två Finlandsfödda föräldrar respektive personer födda i Sverige med en Finlandsfödd förälder är den mest assimilerade gruppen inte oväntat den som är född i Sverige med en Finlandsfödd förälder. 41 % av dessa beter sig assimilativt. Å andra sidan är denna grupp också mest alienerad, dvs. uppvisar ett avståndstagande till båda kulturerna. 29 % i gruppen är alienerade. Den mest integrerade gruppen av dessa tre är de Finlandsfödda där 30 % anses integrerade. Å andra sidan är denna grupp även den som är mest isolerad. 33 % kan genom sina svar klassas som isolerade (Andersson, 2002b: 25-28).
Respondenterna ombads också skatta sina finska och svenska språkfärdigheter. Sammanlagt ansåg sig 51 % uttrycka sig bra på finska och 23 % dåligt, medan 27 % inte alls ansåg sig kunna uttrycka sig på finska. I gruppen född i Sverige med en Finlandsfödd förälder tillhörde nästan två tredjedelar eller 64 % den sistnämnda gruppen och bara 12 % ansåg sig uttrycka sig bra på finska. Bland personerna födda i Sverige med två Finlandsfödda föräldrar ansåg sig däremot 49 % kunna uttrycka sig bra på finska och ytterligare 28 % dåligt, men bara 24 % inte alls på språket. Av de Finlandsfödda ansåg sig 73 % kunna uttrycka sig väl på finska och bara 8 % inte alls. Förmodligen är det här främst fråga om finlandssvenskar (som var ca 20 % av de Finlandsfödda) som flyttat från väldigt svenskspråkiga områden i Finland.
Av dem som var födda i Sverige ansåg sig nästan alla kunna uttrycka sig mycket väl på svenska medan motsvarande gällde 73 % av de Finlandsfödda. 21 % av dessa ansåg sig uttrycka sig ganska väl på svenska och 6 % dåligt.