Skolan som språksamhälle på Åland

Enligt självstyrelselagen är undervisningsspråket på Åland svenska. Det gäller speciellt undervisning som får stöd av samhället. Det finns dock enligt lagen en möjlighet för Ålands lagting att besluta att också tillåta undervisning på andra språk. Inställningen gentemot engelskan som undervisningsspråk har i viss mån blivit mer positiv och bl.a. Ålands Lyceum har erbjudit en del kurser på engelska liksom Åland högskola. Undantag har alltså beviljats för engelska, medan enskilda föräldrars begäran om undervisning i finska som hemspråk i grunden resulterat i avslag (se nedan).

8 _{Detta flyttades år 1827 till Helsingfors och blev det kejserliga Alexandersuniversitetet och efter}

Finlands självständighet Helsingfors universitet. Det nya Åbo akademi är grundat 1921 och har inte annat än vissa byggnader gemensamt med den gamla akademien.

Det förefaller dock vara fallet att svenskan står starkare som undervisningsspråk gentemot engelskan på Åland än både i Sverige och i Finland. Både i Sverige och i Finland är en markant ökning av undervisningen på engelska ett faktum. I Finland antogs en lag 1991 (L 476/1983, 261/1991; L 477/1983, 262/1991) som gör undervisning på främmande språk möjlig i grundskolorna och gymnasierna. Enligt Saari (1997b: 4-5) fanns sådan undervisning på alla stadier 1997, men framför allt på högstadiet och i gymnasierna i ungefär 1/5 eller 1/6 av skolorna, men planer finns på ett utökat utbud. I Sverige har den s.k. Sprint-undervisningen, språk- och innehållsintegrerad inlärning eller undervisning, dvs. undervisning på främmande språk ökat kraftigt. Oftast är det fråga om engelska. Enligt Falk (2001: 18) gällde detta nästan en fjärdedel av alla gymnasier i Sverige och 4 % av grundskolorna.

Vad gäller språk som läses i skolorna på Åland är finskan sedan den nu gällande läroplanen för grundskolan 1996 trädde i kraft (Landskapet Ålands läroplan för grundskolan) ett valbart språk, medan engelskan är obligatorisk för alla grundskolelever. I praktiken läste dock ca 90 % av alla elever i högstadiet finska även åren efter reformen, och 80 % av samtliga respondenter i enkätmateri- alet hade gjort det under alla de tre högstadieåren.

Den 18 oktober 2002 överlämnades en medborgaradress till Ålands landskaps- styrelse och kommunförbund där undertecknarna önskar sig ”frivillig hemspråks- undervisning”9 i daghem och grundskolor. Hemspråksadressen är det tydligaste enskilda språkliga initiativet till förmån för andra språk än svenska på Åland under överblickbar tid (Medborgaradress till Ålands landskapsstyrelse 2002 om hemspråksundervisning).

Adressen undertecknades av 67 föräldrar till 112 två- eller flerspråkiga barn. I över 100 fall (eller 91 %) var det fråga om finska. Adressen överlämnades tillsammans med ett pressmeddelande undertecknat av de två initiativtagarna, Jouko Kinnunen och Sirpa Eriksson.

I pressmeddelandet hänvisar undertecknarna till en början till FNs konvention om barnets rättigheter, som Ålands lagting antagit 1991. Undertecknarna anser att det åländska förfarandet att inte alla åländska barn har ”möjlighet att få ändamåls- enlig undervisning i sitt andra modersmål än svenska” strider mot konventionens artiklar 2, 29 och 30, där 2 är en allmän artikel, 29 handlar om barnets utbildning och artikel 30 om rättigheter hos barn som tillhör minoritets- eller ursprungsgrup- per. Undertecknarna av pressmeddelandet hänvisar också till att en förbättring av kunskaperna i andra språk än svenska hos två- och flerspråkiga barn gör det lättare för föräldrar med andra språk än svenska som modersmål att stödja sitt barns skolgång. För det tredje framför undertecknarna som sin åsikt att intresset för

9 _{Adressen har följande lydelse:}

TILL ÅLANDS LANDSKAPSSTYRELSE OCH DE ÅLÄNDSKA KOMMUNERNA. Vi, föräldrar till barn med flera hemspråk, önskar att det offentliga Åland känner sitt ansvar och hjälper oss i vårt dagliga arbete med att uppfostra språkkunniga ålänningar. Rent konkret önskar vi att daghemmen och grundskolorna på Åland organiserar frivillig hemspråksundervisning som en del av deras verksamhet.

Åland som ett internationellt föredöme skulle öka om man kan ”ordna skäliga språkliga förhållanden för sina egna, lokala minoriteter”.

Pressmeddelandet hänvisar även till statistiska uppgifter, ur vilka det bl.a. framgår att åtminstone 13 % av alla åländska barn bor i familjer där åtminstone den ena föräldern har ett annat modersmål än svenska. Förslagsställarna påpekar dock att det är omöjligt att veta i hur hög grad dessa andra språk talas i hemmen och att Landskapsstyrelsen borde kartlägga det reella behovet först.

Undertecknarna av pressmeddelandet påpekar också att ett viktigt skäl för att ordna hemspråksundervisning vore att ge barnen undervisning på rätt nivå, och påpekar vidare att det är oändamålsenligt att placera elever med fungerande kunskaper i språket i fråga i grupper för nybörjare. Här förefaller det vara främst finska man tänker på. Till sist hänvisar man till landshövdingen, Peter Lindbäck, som framfört att man bör kunna se nyanserat på det finska språket, så att man dels betraktar det som ett redskap och dels som ett hot. Förslagsställarna placerar själva sitt initiativ i redskapskategorin.

Ålands landskapsstyrelse svarade på medborgaradressen först den 11 april 2003 i form av en s.k. enskild föredragning där Landskapstyrelseledamot Gun Carlson, som ansvarade för utbildnings- och kulturavdelningen var beslutande (Ålands landskapsstyrelse, Utbildnings- och kulturavdelningen, Skolbyrån, U30, Protokoll 11.4.2003).

Svaret avvisar möjligheten till nya lösningar för att ge två-eller flerspråkiga elever stöd i andra modersmål än svenska mera systematiskt. Först påpekas hur lagarna för det fasta Finland och Åland skiljer sig åt vad gäller undervisningsspråk så att svenska är det ”huvudsakliga undervisningsspråket” i samtliga grundskolor på Åland. Man hänvisar dock till att det ur Ålands läroplan för grundskolan framgår att ”skolan medvetet måste sträva till att varje elev når en optimal personlig utveckling och att eleverna upplever att deras kunskaper och färdigheter växer”. Man hänvisar vidare till en annan passus i läroplanen där det framgår att elever som på naturlig väg förvärvat finska skall få lära sig både ”att läsa finsk litteratur, att skriva utgående från det språk de talar, att fördjupa och nyansera sitt ordförråd på olika ämnesområden och att skilja slang och dialekt från normal finska i tal och skrift” inom ramen för den vanliga undervisningen i finska i skolorna. Tillfällig stödundervisning i skolspråket svenska kan dock ges samt också om möjligt tillfällig stödundervisning i modersmålet för inflyttade elever. Svaret bollar frågan vidare till kommunerna och skoldistrikten, som i enlighet med nämnda läroplan i sin skolnämnd respektive förbundsstyrelse skolvis bör fastställa en arbets- plan.