Svenskan på Åland

Även om den aktuella studien inte innehåller frågor om attityder till specifikt åländska språkliga särdrag kontra fastlandsfinlandssvenska eller rikssvenska drag är det sannolikt att åländska språkdrag spelar en roll för hur ålänningarna uppfattar sitt språk och olika varieteter av svenska.

Svenskan på Åland brukar traditionellt klassificeras som tillhörande det östsvenska dialektområdet, dvs. till samma kategori som de finlandssvenska och estlandssvenska varieteterna (Wessén, 1970: 44-48). Denna klassificering har dock ifrågasatts av olika forskare som i varierande grad pekar på likheter med varieteter i Sverige, framför allt de uppländska och sörmländska målen och som bakomlig- gande faktorer till detta vidare på de genom tiderna täta kontakterna västerut. En del ser snarare på ”åländskan” som en egen variant. Det är också belagt att varieteterna i den öståländska skärgården, t.ex. på Brändö, vad gäller en del karakteristika, lutar åt det östsvenska hållet medan varieteterna i Mariehamn och på Eckerö lutar åt det Sverigesvenska eller rikssvenska7 _hållet.

Det att varieteter av svenska på åländsk grund klassificeras som ”östsvenska” ses bl.a. 1920 av Solstrand (1988: 67-72) som tveksamt också om inget klart ställningstagande görs. I en nutida kommentar pekar Solstrand-Pipping (1988) på att artikeln så att sägahade en ”politisk beställning” 1920 då ålänningarna kämpade för en återförening med Sverige (se avsnitt 2.1). Ahlbäck (1971) pekar å ena sidan på sambandet med de uppländska och sörmländska dialekterna men också på ett samband med nordliga och östliga dialekter (av svenska) i Finland.

Lönn & Wallin (1988) har studerat 136 åländska skolelevers språkbruk med hjälp av 21 fonetisk-fonologiska eller prosodiska drag. Skoleleverna är bosatta i olika delar av landskapet. Förekomsten av dragen noteras för varje informant så att de klassificeras som läsuttal eller representerande fyra olika kategorier: en normal- svensk gemensamt för rikssvenska och finlandssvenska varieteter, en specifikt finlandssvensk, en specifikt åländsk respektive en specifikt rikssvensk. Om läsuttalen och de normalsvenska dragen räknas bort har de karakteristiskt rikssvenska dragen något högre förekomst än de specifikt finlandssvenska, eller specifikt åländska tillsammans. Lönns & Wallins (1988: 120-123) slutsats är att en rikssvensk skulle uppfatta likheter och skillnader i ett åländskt språkbruk, vilket också en finlandssvensk skulle göra. Författarna talar vidare om tendensen att i ett

7 _{Rikssvenska är den gängse finlandssvenska termen för alla svenska varieteter som har sin bas i}

det nutida Sverige. Det utmärker alltså inte nödvändigtvis en standardvarietet eller regional varietet av riksspråket, utan kan också vara dialektalt.

slutet örike utveckla en egen norm. Det visar sig att de regionala variationerna på Åland är påfallande små bland skolungdomen.

Det vore intressant att studera i hur hög grad finlandssvenskar respektive rikssvenskar är kapabla att placera en åländsk språkvarietet just på Åland och finare regionala variationer i denna förmåga. En rimlig hypotes är att detta är lättare för finlandssvenskar, som trots allt sannolikt känner till Åland och det åländska språkbruket bättre. Möjligen skulle dock inte talare av åländsk svenska särskilt ofta av rikssvenskar antas vara andraspråkstalare med ett finskt moders- mål, något som däremot ofta händer talare av (standard) finlandssvenska (se bl.a. Bijvoet, 1998: 62-64).

Svenskan är ett pluricentriskt språk, dvs. ett språk med mer än ett centrum, vart och ett av dem representerande en separat nationell varietet av svenska med åtminstone vissa kodifierade olikheter i normerna (Kloss, 1978: 66-67). Svenskan i Finland skiljer sig framför allt på en fonetiskt-fonologisk nivå samt prosodisk dito från svenskan som den talas i Sverige (Reuter, 1977: 20). Det finlandssvenska respektive det rikssvenska standardspråket skiljer sig däremot inte åt vad gäller den skriftliga normen, utan anses representera samma språk.

Att notera är att synsättet på huruvida den egna språkvarieteten av finska respektive svenska är ett skilt språk eller en pluricentrisk) varietet av ett standard- språk i det land där språket är majoritetsspråk skiljer sig för de språkliga grupper i Sverige respektive Finland som i och med kriget 1808-1809 kom att finnas på andra sidan av den nya statsgränsen (Sverige-Ryssland/Finland) i förhållande till den stora majoriteten av samma språks talare. Svenskan i Finland karakteriseras som svenska av de flesta finlandssvenskar medan talare av meänkieli i Tornedalen i Sverige nu fått sin språkliga varietet bekräftad som ett eget språk i och med den nya minoritetspolitiken i Sverige.

Det har emellanåt förekommit polemiska inlägg i den finlandssvenska debatten där en och annan har velat se finlandssvenskan som ett eget språk, men överlag accepteras de finlandssvenska språkvårdarnas strävanden att inte fjärma den finlandssvenska skriftspråksnormen från den svenska, möjligen annat än i fall där det är fråga om företeelser som inte existerar i Sverige. Det är frågan om svenskan i Finland snarare än finlandssvenska. Om man studerar rent språkliga kriterier som brukar användas för att avgränsa huruvida varieteter längs ett språkligt kontinuum skall klassificeras som skilda språk eller varieteter av samma språk (Hyltenstam, 1997: 368) kunde enligt de flesta kriterier svenskan i Finland klassificeras som ett eget språk lika väl som meänkieli. En del av kriterierna talar åtminstone utan närmare specificering för att man kunde betrakta finlandssvenskan som ett eget språk snarare än meänkieli som ett sådant. Attityden till den egna varieteten skiljer dock sannolikt idag talare av meänkieli från talare av svenskan i Finland/finlandssvenska. Om den finlandssvenska talgemenskapen under något skede under de närmare 200 år som förflutit från Finlands separation från Sverige valt att i stället befrämja en kodifiering av de skillnader som funnits gentemot svenskan i Sverige skulle språket förmodligen helt naturligt ses som ett eget språk.

Det är i grunden svenskans domänhistoria i Finland sedan separationen 1809 som gör att en sådan separat väg inte utstakats för språkvarieteten. Svenskan i Finland, inklusive Åland, har haft tillgång till samtliga funktionsdomäner, inklusive administration och skolning under hela den närmare 200 år långa tiden. Finskan i Finland saknade i stället tillgång till vissa av dessa domäner när separa- tionen skedde. Detta var något man för finskans del successivt erövrade från andra hälften av 1800-talet i Finland. Meänkieli har inte förrän alldeles i våra dagar haft tillgång till en del av dessa domäner i Sverige.

När det gäller skillnader av fonetisk-fonologisk och prosodisk natur mellan svenskans varieteter i Sverige respektive Finland har Åland i själva verket funnit sig nära båda de tongivande centra, åtminstone till en början. Ett talat riksspråk anses ha uppkommit ungefär först fr.o.m. Vasatiden. Innan dess var också det språk personer inom de högre stånden talade lokalt präglat. Det talade högre riksspråket, ”högsvenskan” hade tagit drag från riksskriftspråket, som anses ha tillkommit genom bibelöversättningarna 1526 (Nya Testamentet) och 1541 (hela bibeln) (Ahlbäck, 1971: 18-19).

Ett separat talat finlandssvenskt riksspråk började uppstå redan under det gemensamma rikets tid, på 1700-talet i Åbo. Åbo hade ju blivit universitetsstad redan 1640, som det tredje i riket efter Uppsala (1477) och Dorpat/Tartu (1632), då det gamla Åbo akademi8 grundades. På den här tiden då vatten var lättare att färdas över än land anses trakterna kring Åbo ha varit en synnerligen central del av riket fram till separationen. Utöver det svenska skriftspråket och talade högspråket var det de åboländska svenska folkmålen och det uppsvenska talspråket som var komponenter i det här riksspråket. I och med att Helsingfors 1812 blev huvudstad för det autonoma storfurstendömet Finland upptogs också så småningom drag från mellannyländska dialekter i det finlandssvenska talade standardspråket. Man anser dock att detta i allt väsentligt redan utbildats under Åbotiden på 1700-talet (Saari, 1997: 28; Ahlbäck, 1971: 18-30). Åland befann sig alltså vattenvägen mitt emellan Stockholm och Åbo och administrerades från det senare.