Språkliga attitydstudier i Finland

Det finns en del studier av språkliga attityder bland finlandssvenskar där även ålänningar inkluderats. Främst handlar det om en större studie utförd av Åbo akademi i Åbo i början av 1990-talet och upprepade undersökningar utförda av Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, IFS, vid Åbo akademi, situerat i Vasa, i samarbete med Svenska kulturfonden i Finland, de s.k. Barometrarna. Dessa är årligen återkommande opinionsbarometrar sedan 2002 om aktuella samhälleliga frågeställningar. De innehåller ofta frågor om språkval, språkkunska- per och språkvanor respektive om samhörighet och identitet (Herberts, 2008: 14).

Vid Barometerstudierna genomförda av Institutet för finlandssvensk samhälls- forskning vid Åbo akademi vårarna 2002 (benämnd Barometern 01) och hösten 2005 (benämnd Barometern 05) efterfrågade man bl.a. i vilken utsträckning respondenterna kände samhörighet med olika regioner, enheter respektive svensk- och finskspråkiga på olika orter. Resultaten har delgivits mig av Kjell Herberts i form av korstabuleringar mellan dessa variabler och de olika regionernas svar så att Åland separerats från de övriga regionerna (Barometern 01 och Barometern 05).

Barometern 01 sändes till ett urval av 1 500 finländare med svenska som modersmål,20 i åldrarna 15-80. Svarsprocenten var 61 % och Barometern 05 till ett urval av 2000 finländare med svenska som modersmål. Svarsprocenten var 56 %. Den regionala representativiteten har i allmänhet varit god vid Barometerstudierna och ungefär motsvarat de svenskspråkiga finländarnas fördelning över regionerna. Vid Barometern 01 var svarsprocenten på Åland identisk med genomsnittet. Vid Barometern 05 svarade 52 % på Åland, dvs. fyra procentenheter färre än genom- snittet. De yngsta åldersgrupperna har i allmänhet haft något sämre svarsprocent än de äldre. Svarsprocenten vid samtliga hittills utförda sju studier har varit 56 % i medeltal, men i åldersgrupperna 18-30 endast 46 % och i åldersgruppen 31-40 har den varit 52 % (Herberts, 2008: 166-170).

Svaren finns sammanfattade i Tabell 1 där nettoattityden uträknats. Summan av andelen svar i procent av de två svarskategorier som anger en svag samhörighets- känsla, ”Ganska liten utsträckning” respektive ”Mycket liten utsträckning” har subtraherats från summan av andelen svar i procent som anger en stark samhörig- hetskänsla, ”Mycket stor utsträckning” respektive ”ganska stor utsträckning”. Svarskategorin ”Svårt att säga” har lämnats obeaktad. Ett positivt tal anger alltså att de som känner en stark samhörighet är fler än de som känner en svag samhö- righet och vice versa. Man bör alltså observera att ett negativt värde inte innebär en negativ attityd, utan att de som känner liten samhörighet är fler än de som känner hög samhörighet med regionen eller gruppen. Inget svarsalternativ fanns för att ange att man inte kände någon som helst samhörighet.

Samhörighetsfrågorna avsåg sju geografiska eller politiska regioner, nämligen Svenskfinland, Åland, Finland, Sverige, Norden, EU och Europa samt sju olika grupper av människor, nämligen svenskspråkiga på bostadsorten (anges som svbost), svenskspråkiga på andra orter21 _{(svanort), finskspråkiga på bostadsorten} (fibost), finskspråkiga på andra orter (fiannort), rikssvenskar (rikssv), nordbor (norbor) och européer (européer).

20 _{I finländsk befolkningsstatistik ingår modersmål, som angetts av den enskilda eller dennas}

målsman/målsmän för minderåriga.

21 _{Vissa kategorier kan sägas möjliggöra olika tolkningar men det är att anta att de flesta uppfattar}

kategorierna förkortade som svanort och fiannort som täckande enbart orter i Finland. Förmodli- gen uppfattar de flesta kategorin rikssvensk som personer boende i Sverige (och inte rikssvenskar utanför Sverige) men det kan dock anses något oklart om t.ex. inflyttade personer boende i Sverige medräknas i kategorin av respondenterna.

Tabell 1. Sammanfattning av Barometer 01 och Barometer 05 svar om samhörighetskänslor. Nettoattityder i procentenheter. B 01 Åland N = 69-78 B 05 Åland N = 90-97 B 01 Övr. Svenskfinland N = 940-998 B 05 Övr. Svenskfinland N = 940-998 Svenskfinland 36,9 54,8 82,2 85,8 Åland 97,4 96,9 -19,6 2,5 Finland 22,5 47,3 87,4 87,3 Sverige 41,6 48,5 13,2 23,9 Norden 39,2 45,1 31,4 51,4 EU -12,8 -22,2 -22,9 -15,0 Europa -12,6 -14,5 -16,2 -3,2 Svbost 92,2 95,9 83,5 75,1 Svanort 72,4 86,3 54,4 60,7 Fibost -36,0 -31,5 13,8 18,5 Fiannort -53,6 -54,4 -32,5 -27,8 Rikssv 32,9 41,1 -14,1 -7,9

Norbor 31,5 saknas 0,7 saknas

Européer +-0,0 -10,8 -33,8 -24,5

Det finns vissa skillnader mellan de båda mätningarna men i fråga om de huvudsakliga trenderna är tendensen likartad.

För de åländska respondenternas del har Åland en samhörighetskänsla som inte går att mäta med någon annan geografisk region. Nettoskillnaden mellan starka och svaga samhörighetskänslor är runt 96 %-enheter och de som känner sådan samhörighet i mycket stor utsträckning är 86 % i Barometern 01 och 93 % i Barometern 05. Endast en (Barometern 01) respektive två (Barometern 05) respondenter har i mätningarna angett någon av kategorierna med samhörighet i svag utsträckning.

I mätningen 2005 kommer Svenskfinland klart på andra plats (netto 55 % för en starkare samhörighet) för ålänningarnas del medan Finland, Sverige och Norden uppmäter en snarlik styrka av samhörighetskänslor (netto mellan 45 och 49 % starka framom svaga) och så att sägagemensamt placerar sig på tredje plats. Samhörighetskänslorna gentemot EU och Europa är klart lägst och de svaga samhörighetskänslorna dominerar.

I mätningen 2001 har samhörighetskänslorna för Svenskfinland, Sverige och Norden rätt lika styrka (med starka nettoattityder på mellan 37 och 42 %). Finland uppmäter en svagare sådan men de starkare samhörighetskänslorna överväger ändå med 23 procentenheter. Också i denna tidigare mätning är samhörigheten med EU och Europa överväldigande svag.

Samhörighetskänslorna gentemot både Svenskfinland och Finland är alltså svagare i Barometern 01 än i Barometern 05, vilket kan sägas gå emot den allmänna uppfattningen att Åland på senare tid skulle ha fjärmat sig från Finland och Svenskfinland allt mer.

För finlandssvenskarnas del på fastlandet utgår Finland och Svenskfinland med en delad förstaplats i fråga om samhörighetskänslor gentemot geografiska enheter.

Nettoattityderna är starka och ligger mellan 82 och 87 % för båda dessa geogra- fiska enheter i vardera mätningen. Därifrån är klivet ner till Norden, till följande enhet med starka samhörighetskänslor, dvs. med positiva nettoattityder, rätt långt. Nordens nettoattityd är 31 % i Barometern 01 och 51 % i Barometern 05. Sedan följer Sverige med 13 % i Barometern 01 och 24 % i Barometerna 05. I den tidigare mätningen överväger de svaga samhörighetskänslorna gentemot Åland så att nettoattityden är –20 % medan de starka har aningen överhand över de svaga i den senare (nettoattityden = 3%).

I fråga om samhörighetskänslorna gentemot grupper av människor och främst språkgrupper framträder dock delvis en annan bild som hos ålänningarna utmärker sig i markant höga samhörighetskänslor även gentemot svenskspråkiga på annan ort i Finland, dvs. finlandssvenskar i gemen. De starka samhörighetskänslorna med svenskspråkiga på den egna bostadsorten ligger bara något över de starka samhörighetskänslorna för svenskspråkiga på andra orter i Finland. Starka samhö- righetskänslor överväger gentemot svenskspråkiga på annan ort med 72 %-enheter i mätningen 2001 och 86 %-enheter 2005. Även gentemot rikssvenskar är samhö- righetskänslorna företrädesvis starka men övervikten för de starka är i fråga om samhörighetskänslan gentemot rikssvenskarna 33 %-enheter i den tidigare mätningen och 41 %-enheter i den senare dvs. inte alls lika starka som gentemot finlandssvenskar.

Möjligen kan svaren tolkas så att ålänningarna känner stark samhörighet med finlandssvenskar, men inte med Svenskfinland som enhet. En orsak kan vara att i synnerhet de södra delarna av Svenskfinland förfinskats i snabb takt genom en stor inflyttning av finskspråkiga och många delar av Svenskfinland därmed helt eller nästan helt på några decennier förlorat sin prägel av svenskbygd. Detta intryck stärks av att ålänningarnas samhörighetskänslor både gentemot finskspråkiga på den egna bostadsorten och på andra orter är företrädesvis svaga. Svaga samhörig- hetskänslor överväger med 36 respektive 32 %-enheter i de olika mätningarna gentemot finskspråkiga på den egna bosättningsorten och med runt 54 %-enheter i vardera mätningen i fråga om finskspråkiga på annan ort.

Ålänningarna rangordnar med andra ord de fem angivna grupperna med svenskt eller finskt modersmål på följande sätt från de starkaste samhörighetskänslorna till de svagaste: svenskspråkiga på bostadsorten, svenskspråkiga på annan ort, rikssvenskar, finskspråkiga på bostadsorten och finskspråkiga på annan ort. För finlandssvenskarna på fastlandets del är rangordningen snarlik, men de finsksprå- kiga på bostadsorten byter plats med rikssvenskarna så att man känner en klart starkare samhörighet med finskspråkiga på bostadsorten än med rikssvenskar. Även för finlandssvenskarna på fastlandet gäller dock att man av dessa fem språkgrupper känner den minsta samhörigheten med finskspråkiga som bor på annan ort.

Medan ålänningarna i fråga om samhörighetskänslor alltid väljer språk framom andra faktorer såsom land och geografisk närhet så väljer de i andra hand inom språket Finland framom Sverige och inom länderna geografisk närhet före

avstånd. Finlandssvenskarna på fastlandet väljer i första hand det egna språket inom det egna landet och inom detta geografisk närhet framom avstånd. I andra hand väljs dock geografisk närhet inom det egna landet före språk. Det egna språket i annat land väljs dock framom finska på ett större avstånd inom det egna landet.

McRae visar dock i sin studie från 1999 över Finland som ett tvåspråkigt land att finnar, dvs. finskspråkiga finländare, snarare beter sig som ålänningarna och väljer språk framom sina landsmän. Det innebär att samhörighetskänslan mellan svensk- och finskspråkiga i Finland inte är reciprok. Respondenterna i undersök- ningen (med ett urval på närmare 5000 finskspråkiga och drygt 2000 finlands- svenskar) ombads ranka 13 namngivna grupper på en samhörighets- eller sympati- skala från 0-10. Medan finlandssvenskar rankade finskspråkiga på en delad tredje plats med samer och före t.ex. rikssvenskar på sjätte plats, rankar finnar finlands- svenskarna först på tionde plats och långt efter grupper med språk besläktade med finskan, också avlägset besläktade sådana. Sålunda återfinns samerna på andra plats, esterna på fjärde, finskspråkiga i Sverige på femte plats och ungrarna på sjätte plats bland finnarna. Finlandssvenskarna passeras också av engelskspråkiga, franskspråkiga och japaner. För finlandssvenskarnas del passerar enbart norrmän finnarna. Norrmän placerar sig också remarkabelt högt bland finnarna, nämligen på tredje plats, enbart passerade av den egna gruppen, finnarna, och samerna. Också finlandssvenskarna rankar dock sin egen grupp högst. Bilden av den ojämna samhörigheten förstärks ytterligare av att även finnar i det tvåspråkiga södra Finland rankar finlandssvenskarna lika lågt som finnar från det helfinska inlandet gör. Enbart i Österbotten rankar finnar finlandssvenskarna något fördelaktigare (McRae, 1999: 155-158).

Barometrarna har även bett respondenterna uppskatta sina egna kunskaper i finska på en skala från ”fullständigt”, ”nästan fullständigt”, ”tillfredställande”, ”nöjaktigt”, ”dåligt” till ”inte alls”. Herberts (2008b: 19-22) jämför detta med situationen 1950 då folkräkningen bad invånarna uppskatta om de hade behjälpliga kunskaper i finska och anser detta motsvara minst nöjaktiga i Barometerfrågeställ- ningen. Kunskaperna i finska så mätta har från 1950 till våra dagar ökat från 46 % bland de svenskspråkiga till 82 %. Herberts attribuerar detta till två förklaringar, dels till utbildningsstrukturen och dels till den förändrade språkstrukturen där arbetsmarknaden idag kräver individuell tvåspråkighet. Han påpekar också att olika studier kunnat påvisa att självskattade kunskaper i språk har en stark korre- lation med objektiva språktest (Herberts, 2008b: 19).

Det förefaller dock rimligt att också allmänt beakta finskans allt starkare status och svenskans sjunkande dito som en förklaring. Finlandssvenskarnas etnoling- vistiska vitalitet22 _{(EV) har sjunkit speciellt i fråga om demografiska aspekter} sedan 1950 då finlandssvenskarna utgjorde närmare 9 % av befolkningen, dvs. var elfte finländare till under 5,5 % år 2005 (Finnäs, 2007:7) dvs. enbart var artonde

finländare är idag finlandssvensk. Allardt (1981: 142) framhåller att ”kunskapen i det andra inhemska språket i en språkgrupp minskar alltså då språkgruppens andel av totalbefolkningen ökar” och förklarar detta med nyttoaspekter. En mindre språkgrupp behöver kunskaper i det andra språket för att reda sig i samhället. Allardt redovisar i en tabell att redan 1950 var tvåspråkigheten i befolkningen föga jämlikt fördelad. Medan 7,7 % av finnarna klassade sina kunskaper i svenska som behjälpliga klassade 45,8 % av finlandssvenskarna sina kunskaper i finska i den kategorin (Allardt, 1981: 146). Av landskapen ingående i Svenskfinland, där finlandssvenskar bor, är Åland det landskap där kunskaperna i svenska är mest utbredda bland de finskspråkiga 1950. Här utgjorde de svenskspråkiga ca 96 % av befolkningen 1950. Bland de svenskspråkiga var det i Nylands län som tvåsprå- kigheten var mest utbredd 1950, där 61 % av de svenskspråkiga var tvåspråkiga. I alla landskap är tvåspråkigheten mer utbredd i städer än på landsbygden och Allardt framhåller också att tvåspråkigheten i Finland i synnerhet till en början vara ett urbant fenomen, eftersom det historiskt sett fanns en tydlig geografisk språkgräns mellan finsk- och svenskspråkiga områden (Allardt, 1981: 141-144). Tandefelt bedömer att finlandssvenskarna lokalt behöver vara över två tredjedelar för att tvåspråkigheten lokalt skall vara lika utbredd hos finsk- och svenskspråkiga (Tandefelt, 2001: 23-28 ). McRae (1999: 100-101) påpekar att Åland utgör ett omvänt fall där tvåspråkighet är utbredd bland finskspråkiga 1950 men föga förekommande hos svenskspråkiga. Över tre fjärdedelar av de finskspråkiga på Åland bedöms som tvåspråkiga år 1950 men enbart var tionde svenskspråkig.

Medan över hälften av finlandssvenskarna 1950 levde i kommuner där gruppen utgjorde mer än två tredjedelar av befolkningen lokalt gjorde enbart ca 36 % av finlandssvenskarna det 2005 (Finnäs, 2007: 10).

Tvåspråkigheten definierad som ovan (behjälpliga kunskaper 1950, nöjaktiga i Barometrarna) var år 1950 ett fenomen som framförallt utmärkte finlandssvens- karna i Åbo (84 %) och Helsingfors (83 %) (Herberts, 2008b: 20). Det kan tilläggas att Helsingfors år 1950 ännu hade 19 % finlandssvenskar mot 6 % 2005 (Finnäs, 2007: 40). I övriga regioner var det enbart i Nyland (exklusive Helsingfors) som mer än var tredje finlandssvensk kunde definieras som tvåsprå- kig (43 %), medan fenomenet i Åboland (minus Åbo) utmärkte 28 % av finlands- svenskarna, i Österbotten 23 % och 10 % på Åland (Herberts, 2008b: 20).

Idag har tvåspråkigheten även i det enligt självstyrelselagen enspråkigt svenska Åland stigit till 41 % bland de svenskspråkiga där. Värdena för Helsingfors och Åbo närmar sig 100 % idag. För Nyland (exklusive Helsingfors) är den uppe i 90 % av finlandssvenskarna, för Åboland (exklusive Åbo) i 85 % och även för Österbotten ligger den vid nästan två tredjedelar av finlandssvenskarna, 64 % (Herberts, 2008b: 20). Ledamoten Barbro Sundback refererar i Ålands lagtings språkpolitiska debatt våren 2008 till siffror från Barometersstudierna som visar att t.o.m. 33 % av de infödda ålänningarna kan definieras som tvåspråkiga medan den ligger på 68 % hos inflyttade ålänningar (Ålands lagting, 2008, Protokoll gällande Spörsmål 1 2007-2008).

Statistikcentralen i Finland redovisade självskattade kunskaper i främmande språk i början av juni 2008 i samband med en vuxenutbildningsstudie utförd 2006. 5000 personer ingick i urvalet och hade intervjuats vid hembesök. De självskattade språkkunskaperna i ”främmande språk” dvs. språk som inte var informantens modersmål kunde skattas på en fyrdelad skala:

• Förstår enbart några ord och fraser (kan språket enbart litet)

• Förstår och kan använda de vanligaste vardagliga fraserna. Använder språket i kända och enkla situationer (basnivåanvändare)

• Förstår det väsentliga i tydligt språk och kan producera enkel text. Kan skildra sina erfarenheter och händelser (självständig språkanvändare) • Förstår krävande text och använder språket flytande. Behärskar språket

nästan fullständigt (skicklig språkanvändare)23

82 % angav sig kunna engelska på någon nivå och 65 % svenska. I siffrorna för engelskans del ingår alltså såväl personer med finskt och svenskt modersmål medan finlandssvenskarna inte ingår i siffran för svenska. Kvinnor uppgav sig vara bättre på främmande språk än män och yngre i allmänhet bättre än äldre personer. Ca 54 % angav sig vara åtminstone basnivåanvändare i svenska och ca 27 % uppnådde åtminstone nivån ”självständig språkanvändare”. I engelska angav 74 % sig vara åtminstone basnivåanvändare och ca 55 % åtminstone självständiga språkanvändare.

Utan tillgång till de svenskspråkigas skattning av sina finskakunskaper är det svårt att veta vilkendera nivån som skall anses motsvara ”nöjaktiga kunskaper” i Barometerstudien (Statistikcentralens hemsida http://tilastokeskus.fi/til/aku den 5 juni 2008).

Ett större projekt benämnt ”Finlandssvenska kulturindikatorer” under ledning av professor Krister Ståhlberg vid Åbo akademi studerade under början av 1990- talet finlandssvensk kultur och identitet. Syftet var bl.a. att utröna kulturkonsum- tion och hur den skiljer sig mellan olika regioner och bland mera enspråkiga respektive tvåspråkiga finlandssvenskar. Syftet var också att utreda i vilken grad finlandssvenskarna identifierar sig som sådana och hur de såg på finlandssvensk- heten. Undersökningen genomfördes med hjälp av en enkätundersökning som i början av 1992 sändes per post till ett statistiskt urval av 3000 finländare i åldrarna 16-75 år som i folkräkningen angett att de hade svenska som modersmål. Sammanlagt 2003 ifyllda enkäter inkom, dvs. svarsprocenten var 67.

Enkäten innehöll frågor om respondenternas bakgrund, om språktillhörigheten (svenska, finska, tvåspråkig, annat språk) hos såväl respondenterna som deras familjemedlemmar och föräldrar, om självskattning av respondenternas språkkun- skaper, om deras språkbruk i olika sammanhang, om mediebruk, kulturkonsum- tion, egen föreningsaktivitet. Frågeformuläret innehöll även frågor om svararnas

23 _{Skribentens översättning från finska. Nivåernas benämningar på finska var: osaa vain vähän}

samhörighetskänslor med olika geografiska enheter (Svenskfinland, Finland, Sverige, Norden, Europa) och olika språk(del)grupper (svenskspråkiga på boningsorten, svenskspråkiga på andra orter, finskspråkiga på boningsorten, finsk- språkiga på andra orter, rikssvenskar), om hur finlandssvenska svarare upplever olika regioner i Svenskfinland vara och om hur finlandssvenska svarare kände sig i olika sammanhang (i familjen, bland släktingar, bland vänner, på arbetet, på fritiden, utomlands). Respondenterna ombads också placera in finlandssvenskar och finskspråkiga på semantiska differentialskalor24 _{gällande 18 egenskaper som} täckte huruvida dessa grupper upplevdes t.ex. som samarbetsvilliga, bildade, vänliga, vidsynta/toleranta, stolta, priviligierade, öppna, envisa, självsäkra (eller deras motsatser) m.m. Slutligen skulle svararna ta ställning till i hur hög grad de omfattade 17 påståenden om olika språkliga fenomen såsom ”Finlandssvenskarna bör aktivt kräva service på sitt modersmål”, ”Att gifta sig över språkgränsen skapar nog bara problem”, ”Det är nog bäst för barn om de får växa upp i en möjligast enspråkig miljö” och ”Ålänningar är också finlandssvenskar” (Airo, 1994a).

Ålänningar besvarade enkäten i ungefär lika hög grad som finlandssvenskar allmänt, dvs. finländare med svenska som modersmål. Svarsprocenten var 67 generellt och 62 bland ålänningarna. 135 ålänningar av 218 som mottagit den besvarade enkäten. Den regionala representativiteten var dock ganska god. Medan ålänningarna utgjorde 8 % av alla finländare med svenska som modersmål 1992 så utgjorde de 7 % av dem som besvarat enkäten. Den regionala representativiteten var god också generellt, dock så att Vasa län var aningen överrepresenterat bland svararna. Dessa utgjorde 36 % av svararna men 34 % av finlandssvenskarna vid denna tid. Också i fråga om kön och socioekonomisk ställning var representativi- teten god. Ålderssegmentet från 61 till 64 år besvarade enkäten bäst, till 74%, och 31-41-åringarna sämst, till 63 %, vilket kan jämföras med 67 % av alla (Airo, 1994a: 6-11).

Undersökningens resultat har bl.a. redovisats i en volym redigerad av Ståhlberg (1995a), och i skilda rapporter av Airo (1994b) med fokus på det regionala kultur- beteendet, i Sundback (1994a) med fokus på TV-tittandet samt i Sundback (1994b) med fokus på religionen som etnisk faktor bland finlandssvenskarna. I Sundback (1999) ges också vissa redovisningar över de åländska respondenterna i projektets material. Denna artikel refererades kort i föregående avsnitt.

Sandberg (1995) beskriver språkbeteende, språkmiljö och identitet. Individens språkbeteende klassas som svenskt om de i åtminstone två av de tre situationerna ’hem’, ’arbete’ respektive ’vänner’ angett sig använda enbart eller mest svenska, annars som finskt. Språkmiljön klassas som svensk om de svenskspråkiga på svararens ort 1992 utgjorde över 45 % av befolkningen, och annars som finsk. Genom att kombinera språkbeteende och språkmiljö fås fyra grupper av finlands- svenskar som i viss mån skiljer sig åt i sin identitetsuppfattning. Av dem som

24 _{Bijvoet (2007: 126) definierar semantiska differentialskalor som ”bipolära graderade skalor}

besvarat frågorna om samhörighet utgör respondenter med svenskt språkbeteende enligt ovan nästan tre av fyra, 74 %, varav de i svensk språkmiljö utgör 48%- enheter och de i finsk språkmiljö 28 %-enheter. Bara knappt 5 % av de runt 1800 respondenter som besvarat identitetsfrågorna uppvisar ett finskt språkbeteende i en svensk miljö, medan gruppen med finskt språkbeteende i en finsk miljö utgör ca 21 %.

De respondenter som har ett svenskt språkbeteende och bor i en svensk språk- miljö uppvisar i genomsnitt samma rangordning av sina samhörighetskänslor gentemot svenska och finska språkgrupper som ålänningar i Barometerstudierna gör (se avsnittet ovan). Från den högsta till lägsta samhörighetskänslan (mätt som ett medeltal) är grupperna: svenskspråkiga på boningsorten, svenskspråkiga på andra orter, rikssvenskar, finskspråkiga på boningsorten och finskspråkiga på andra orter, dvs. språk går framom land och geografisk närhet med den andra språkgruppen. Gruppen som har ett svenskt språkbeteende men bor i en finsk miljö uppvisar däremot i genomsnitt samma rangordning av samhörigheten med