3.4.1 Transport och behandling av farligt avfall
Den kommunala avfallshanteringen kan delas upp i två undergrupper transport och behandling. När det gäller transport av farligt avfall från hushåll sköts det i allmänhet av kommunala bolag, som antingen har övertagit det kommunala ansvaret genom ett konsortialavtal eller som inom ramen för lagen om offentlig upphandling har kontrakte- rats, och/eller privata entreprenörer som har upphandlats i konkurrens. Vanligt förekom- mande är att kommunerna styr avfallet till kommunala behandlingsanläggningar genom tecknandet av konsortialavtal.
49
I de kommuner där monopolet för farligt avfall utnyttjas får endast en av kommunen anlitad transportör eller behandlingsanläggning hantera avfallet.35 Det krävs dessutom ett transportavtal med kommunen, enligt de regler kommunen beslutat om. Detta innebär att kommunen får ensamrätt till avfallet. Kommunen får i särskilda fall meddela dispens inom de områden där de har utökat sitt monopol.36
I Göteborgs kommun måste alla entreprenörer som transporterar farligt avfall vara auktoriserade. Denna auktorisation utfärdas av Kretsloppskontoret. Auktorisationen handlar om ren formalia från Kretsloppskontorets sida, men upplevs som ett irriterande moment hos de privata entreprenörerna. Ingen annan kommun eller renhållningsverk utför egna auktorisationer. Normalfallet är att den tillståndsgivning som utförs av Länsstyrelsen anses vara tillräcklig, vilket innebär att om ett företag uppfyller de krav som gäller i ett län då anses man per automatik vara kvalificerad att transportera farligt avfall.
En del kommunala avfallsbolag tillåter att avfallsinnehavaren själv får välja transport och behandlare från en lista av kommunens godkända utförare, dock tillkommer ett administrativt pålägg för transportören som skall betalas.
År 2000 utnyttjade 41 kommuner ett utökat ansvar för behandling, dvs. återvinning och bortskaffande, av farligt avfall.37 Upphandlingar av behandlingsledet är inte lika vanligt förekommande som för insamlingen i de kommuner som väljer att utnyttja ett utökat ansvar för farligt avfall. Avfallet förbehandlas och behandlas i viss mån i egna anläggningar. I de fall då avfallet inte kan omhändertas i egen regi transporteras avfallet till behandlingsanläggningar inom och utanför Sveriges gränser. Kommunernas motiv för ett bibehållande av möjligheten för att ta ett utökat ansvar för farligt avfall har varit vikten av god kontroll över flödena för att kommunerna skall kunna bedriva en effektiv avfallsplanering och tillsynsverksamhet.38 Om möjligheten till utökat ansvar för farligt avfall tas bort då önskar kommunerna inte att bibehålla något planeringsansvar för farligt avfall.39
Nedan följer ett exempel som belyser hur en kommun med ensamrätt agerar på mark- naden.
Sysav exemplet
Vad gäller farligt avfall hävdar Sysav att de är med och verkar på marknaden som vilken entreprenör som helst. Av den anledningen välkomnar Sysav en kommande avmonopolisering av kommunens ensamrätt till farligt avfall, så länge ett kontrollsystem finns tillgängligt.40
Sysav har en stark ställning i regionen när det gäller omhändertagandet av farligt avfall då bolaget för närvarande har cirka 90 % av marknaden. Bolaget har etablerade
35 15 kap 21 § Miljöbalken 36 15 § Avfallsförordningen 37 RVF (2001), s. 7 38 Naturvårdsverket (1996), Rapport 4601, s. 105 39
Intervjuer med Svenska Kommunförbundet och RVF. 40
50
mottagningsanläggningar, tillstånd och kapacitet, vilket skapar en stark ställning på marknaden. Den statiska marknaden medför att det inte är så lätt för nya aktörer att komma in på marknaden, då etableringshindren i form av t ex omfattande investeringar är betydande. Genom avtal med MERAB (Mellan Skånes Renhållningsbolag), har Sysav även ansvar för motsvarande uppgifter i Mellanskåne (Eslöv, Höör och Hörby).
Vid en eventuell framtida avmonopolisering av farligt avfall så anser Sysav att det är viktigt att de kommunala bolagen tillåts konkurrera på marknaden då de skulle bidra med viktig kompetens, samt bidra till en ökad konkurrens. Om så inte blir fallet då är risken, enligt bolaget, överhängande att en framtida marknad för omhändertagande av farligt avfall kommer att domineras av ett fåtal aktörer (se avsnitt 2.3). Dock, som kommer att diskuteras i kapitel 5, så är viss behandlingsverksamhet att betrakta som allmännyttig, vilket skapar utrymme för kommunal verksamhet.
3.4.2 Mellanlagring av farligt avfall
En stor del av det insamlade farliga avfallet transporteras till förbehandlingsanläggningar och mellanlager innan det förs vidare till återvinning och slutligt bortskaffande.
Förbehandling och mellanlagring bedöms totalt omsätta ca 200-300 MSEK.41 Förutom de problem som kan bli följden av kommunernas transportmonopol, så upplever företag även problem rörande mellanlagring. ABB har en mindre men frekvent konsumtion av lysrör och köldmedium. Företaget menar att kommunernas olika
regeltolkningar vad gäller mellanlagring skapar problem för organisationen och ökade kostnader. Företag och deras branschorganisationer har framfört krav på att det skapas ett homogent regelsystem som gäller för hela landet rörande tillfällig mellanlagring av mindre mängder farligt avfall. Nedan följder exempel på hur kommuner ute i landet tolkar gällande regler för mellanlagring.42
Varbergs och Sundsvalls kommun anser inte att det är mellanlagring när ett avfallsfö- retag tar med farligt avfall från kund som uppkommer i dennes verksamhet. Följaktligen behöver företagen inte heller anmäla ansvarig myndighet i respektive kommunen. Katrineholms, Linköpings, Göteborgs och Hallsbergs kommun har en annan tolkning. Dessa kommuner klassificerar samma förfarande som mellanlagring och kräver allt ifrån anmälan till miljörapportering. Risk för böter tillkommer dessutom i Linköping och Göteborgs kommun.43
RVF menar att den bakomliggande orsaken till tillsyns- och tillståndsmyndigheters osäkerhet om begreppets innebörd är avsaknaden av vägledning från Naturvårdsverket.44
41
Uppgift från RVF. 42
Information erhållen från Svenskt Näringsliv. 43
ibid.
44Den tidigare Handboken om farligt avfall (2001:5) var baserad på förordningen om farligt avfall och hade ett avsnitt om mellanlagring. När förordningen om farligt avfall och renhållningsförordningen ersattes med avfallsförordningen 1 jan 2002 togs kravet prövning av verksamheter för behandling och mellanlagring av farligt avfall bort i den förordningen. Denna förprövningsskyldighet finns nu bara i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Tidigare hade det alltså funnits krav på prövning enligt två förordningar. Den nu reviderade Handboken om farligt avfall (2003:8) har gjorts med stöd av avfallsförord- ningen, som nu alltså inte innehåller någonting om behandling eller mellanlagring av farligt avfall.
51
Kommunernas har därmed tvingats ta egna beslut om begreppets innebörd för att
säkerställa en likställd praxis och myndighetsutövning i kommuner och län. En anledning till att begreppet mellanlagring tolkas olika i olika län är att kommunerna ser olika på när och var avfall anses ha uppkommit. Beroende på detta problem kan det vara oklart om avfallet lagras tillfälligt (utan krav på tillstånd eller anmälan) eller om det mellanlagras.