Lysgaard (1985/1961) menar att det mänskliga systemets rötter finns i samhället eller i kulturen. Detta till skillnad från T/E och kollektivsystemet som enbart har sin giltighet inom företaget. I det mänskliga system som Lysgaard funnit stöd för, står individernas enskilda intressen i centrum. Dessa intressen är varken organise rade eller kollektiva.
Värdesystemet utgörs av
önskvärdheten att individen kan utveckla sina «egentliga» intressen, sina «fulla» och «djupaste» möjligheter och att dessa intressen och möjligheter kommer till uttryck i gällande människosyn och mer speciellt i medicinsk och psykologisk uppfattning om vad som är mänskligt sunt (op.cit.:76).
Av citatet framgår att Lysgaard betonar individen och dennes personliga intressen.
Rollsystemet kan å den ena sidan uppfattas bygga på "det beteende, de hand
lingar och inställningar som väntas av en själv och andra, om man ska bidra till uppnåendet av de mänskliga värdena" (op.cit.:76). Men å den andra sidan kan man, enligt Lysgaard, även åtminstone teoretiskt betrakta rollsystemet som en "social enhet" (op.cit.:120).
Lysgaard väljer dock att begränsa det mänskliga systemet till att enbart uppfatta det som ett värdesystem, det vill säga en individuell angelägenhet. Hans argument bygger på att det mänskliga systemet inte kan uppfattas vara underordnat arbets organisationen och den kontroll och den makt som där utövas, på motsvarande sätt som för T/E och kollektivsystemet. Detta förutsätter, enligt min mening, att man åtminstone underförstått inte tar hänsyn till att det mänskliga systemet inom T/E skulle kunna vara underordnat och präglat av den kontroll och den makt som ut övas i ett omgivande differentierat samhälle respektive en kultur.
Då det mänskliga systemet, enligt Lysgaard, grundläggs i individens intresse föreligger det följaktligen inte någon funktionell eller normativ förpliktelse gentemot någon social enhet, på motsvarande sätt som för T/E och kollektiv systemet.
De systemburna formerna för anslutning till det mänskliga systemet är inte sär skilt framträdande i L ysgaard's version. I fråga om självförverkligande uppfattar jag Lysgaard som att han menar att de mänskliga möjligheterna är obegränsade, medan man personligen kan vara begränsad. Möjligheten till utveckling utgör i sig själv en belöning. Däremot menar Lysgaard att man näppeligen kan bli bestraffad inom det mänskliga systemet. Man kan inte bli utesluten eller utfrusen från det samma.
Det mänskliga systemet skiljer sig därför från de övriga systemen. Det blir till exempel svårt att tänka i termer av att det skulle kunna vara omättligt, ensidigt eller obevekligt; för detta krävs en överordnad social organisering. Lysgaard menar till exempel att det inte är möjligt att planera och organisera industriföretag så att det tar fullkomlig hänsyn till innebörden av det mänskliga systemet, däremot "sätter det gränser för hur fritt man kan behandla de anställda som redskap i det tekniska/ekonomiska systemets tjänst" (op.cit.:77). Något som framför allt visar sig i relationen mellan arbetare och arbetsledning.
Det finns skäl att stanna upp och diskutera innebörden av Lysgaard's version av det mänskliga systemet. Jag tänker i första hand på innebörden av dess rollsystem. Lysgaard själv föredrar att betrakta det mänskliga systemet som enbart ett värdesystem på grund av att han endast finner det teoretiskt angeläget att betrakta det i betydelsen av en social enhet, eller referensgrupp som jag fortsättningsvis föredrar att beteckna den. Personligen tror jag att ett sådant förbiseende kan dölja angelägna organisatoriska problem. Jag tänker då främst på sådana aspekter som tjänar till att skilja ut olika referensgrupper från varandra. Man kan tolka Lindgrens (1985) synpunkter på Lysgaard som att hon betraktar kvinnor som en urskild grupp. I föreliggande avhandling är det frågan om olika medborgar- gruppers ställning inom företaget och arbetarkollektivet.
Det är inte så att Lysgaard (1985/1961) utesluter förekomsten av en åtskillnad mellan olika referensgrupper (se även Lindgren, 1985). Han menar att det dels finns de människor som omfattas av privilegiet att vara beskyddade mot eventu ella övergrepp från T/E. Sedan 1970-talet finns ett sådant skydd formaliserat på den svenska arbetsmarknaden, i de så kallade arbetsmarknadslagarna. Dels menar Lysgaard att det finns de referensgrupper som står utanför ett sådant privilegium. De exempel han tar är "färgade, medlemmar av pariakaster och underklasser, främlingar, förbrytare och andra fångar, sjuka, gamla, barn och kvinnor" (op.cit.:78). Men detta stämmer inte helt riktigt med hur det ser ut idag. Numera finns det lagar som ska tillvarata såväl kvinnors som färgades intressen. Jag tänker då på Jämställdhetslagen och Lag mot etnisk diskriminering.
Tillkomsten av dessa lagar kan uppfattas som ett uppenbart bevis för behovet av att reglera ofördelaktiga differentieringar mellan skilda referensgrupper i samhäl let. Det innebär att Lysgaard's mänskliga system skulle tjäna på att utvidgas, för att passa in på 1990-talets samhälle och arbetsmarknad. Det mänskliga systemet bör därmed bestå av hänsyn till både enskilda individers och specifika gruppers intresse. Men frågan är om man inte också bör tillföra en mellanteoretisk nivå, som tar hänsyn till det konkreta sociala utbytet människor emellan.
I inledningskapitlet presenteras den sociala interaktionen och de fyra bestånds delar som är aktuella i föreliggande avhandling. Interaktionen sägs där utgöras av rolltagande, symboler, ömsesidighet och etikettering. Kvaliteten hos dessa delar
antas ligga till grund för vilken typ av social interaktion som kommer till stånd. Så här långt skulle det kunna medföra att interagerande parter uppfattar varandra som enskilda individer eller medlemmar i specifika referensgrupper. Det som saknas är en kontrast till vad som skulle kunna uppfattas som mellanmänsklighet, det vill säga någonting man i normativ mening skulle kunna beteckna som ett äkta sam spel mellan människor.