I sin bok Det mellanmänskliga försöker Martin Buber (1990/1954) belysa skillna den mellan två väsensskilda områden i människors liv. Det första området omfat tar kollektiva element, i form av gemensamma erfarenheter och reaktioner som delas av medlemmar i en grupp. Det andra området behandlar personliga element som består av upprättandet av en personlig relation mellan den ene och den andre i gruppen.
Buber menar att det första förhållningssättet utgår ifrån att människan upplever sig "buren av kollektiviteten som befriar henne från ensamheten, världsfräm lingsskapet och hjälplösheten". Detta kollektiva kan uppfattas stämma väl överens med det som ovan betecknas som T/E och det kollektiva systemet. Det andra för farandet innebär att man möter någon som han eller hon är. Detta förutsätter att
var och en av de båda blir medveten om den andre och därför förhåller sig så till honom att han icke behandlar honom som ett objekt, utan som partner i ett livsskeende (op.cit.:26f).
Detta skiljer sig, enligt min mening, från Lysgaard's (1985/1961) teori. Lysgaard menar att det mänskliga kan uppfattas enbart beröra den enskilda individens medicinska eller psykologiska behov. Det blir därför svårt att med hjälp av Lysgaard's teori koppla det mänskliga till det genuint och subjektivt mellan- mänskliga.
En sociologisk angelägenhet är att Buber (1990/1954) uppfattar det existerar en dubbeltydighet i begreppet "relation". Det mellanmänskliga är något som uteslut ande sker mellan människor och ett villkor är båda parternas delaktighet. Denna, det mellanmänskligas sfar, "bestäms av sakförhållandet att man står inför var andra, och det tar sig uttryck på mångfaldiga sätt i detta som vi kallar '"det dialo giska'" (op.cit.:29). Buber uppfattar det felaktigt "att vilja förstå de mellan mänskliga fenomenen såsom psykiska" (op.cit.:29f). Det verkligt betydelsefulla är det som "i deras levande samspel /.../blir verklighet 'mellan' dem" (op.cit.:30). Den fullständiga relationen karaktäriseras med andra ord av att det för det första förekommer en personlig relation, med personliga element som sina grundstenar.
Och att detta samspel, för det andra, resulterar i kvardröjande sinnesuppfattningar, vilket jag skulle vilja beteckna som kognitiva element (jämför med Asplund, 1987, och det han betecknar "social responsivitet)".
Buber (1990/1954) ger uttryck för det olyckliga i "att var och en bara har med sig själv och sina egna angelägenheter att skaffa" (op.cit.:46). Han menar att den sanna friheten ligger i "Jag-Du-relationens outtömliga rikedom" (op.cit.:46f). Den främsta förutsättningen för ett "äkta samtal" är
/.../att var och en inför sin samtalspartner verkligen menar just denna andra människa. Jag upplever att hon till sin existens är en annan; att hon på just detta, för henne unika och särpräglade sätt är till sitt väsen annorlunda än jag. Jag accepterar den människa jag står inför, så att mina ord kan riktas med största allvar till henne, just till den hon är (op.cit.:47f).
Därför är det, enligt Buber centralt att bli medveten om den andra människan. Medvetenhet om en annan människa innebär att "förnimma den dynamiska mitt punkt som sätter sin prägel på hennes yttranden, handlingar och förhållningssätt" (op.cit.:50). Det handlar med andra ord om att vara omedelbart närvarande, ge akt på det unika hos den andra och att därmed '"uppfatta motpartens personliga när varo'" (op.cit.). Men så här går det många gånger inte till då människor inter- agerar.
Buber menar att det "finns två fundamentalt olika sätt att inverka på människor, på deras tankesätt, deras sinnelag och livsgestaltning" (op.cit.:59). Dessa sätt be traktar han som grundhållningar människor emellan. Vidare så menar han att man måste skilja på det "som utspelar sig rent faktiskt mellan människor" (op.cit.:66) och sådant som handlar om sinnesförfattningar. Det är de mellanmänskliga sak förhållandena som Buber fokuserar på.
Den ena grundhållningen handlar om att den ene vill
påtvinga den andre sin egen åsikt och attityd, och det på sådant sätt att den påverkade inbillar sig att det är hans insikt som uppväckts genom detta inflytande (op.cit.:55).
Den andra grundhållningen går ut på den enes önskan att "hos den andre igen känna och stödja, såsom något det redan finns anlag till, vad han inom sig själv lärt känna som sant och riktigt" (op.cit. :60). Buber menar att det som är sant och riktigt också måste finnas i den andres mikrokosmos och följaktligen vara något "som lever som en möjlighet bland möjligheter" (op.cit.:60). Denna hållning innebär att det hos den andre enbart behöver
väckas ett gensvar - och det väsentligen icke genom inlärning, utan genom möte, genom existentiell kommunikation mellan det som är och det som är på väg att bli (op.cit. :60).
Den första grundhållningen tillämpas, enligt Buber, i sin mest extrema form i pro pagandan, och den andra finns i pedagogiken.
Buber menar att Propagandisten skiljer sig från det parti (den part) han arbetar för (i föreliggande kapitel; T/E, det kollektiva eller det mänskliga systemet). Pro pagandisten har inget intresse av den människa han eller hon vänder sig till. "Eventuella individuella egenskaper tillmäter han vikt, endast i den mån han be höver lära känna och utnyttja dem för att vinna den andre" (op.cit.:61). För partiet (systemet) spelar däremot personliga olikheter en viss betydelse,
eftersom varje medlem efter sin egenart kan användas till någon speciell funktion. Det personliga beaktas sålunda visserligen endast med avseende på användbarheten, men med den reservationen erkänns det alltid i praktiken (op.cit.:61).
Allmänt sett är däremot det individuella mest till besvär för Propagandisten. I sin mest extrema form handlar det om att avpersonifiera andra.
Propagandan kompletterar och ersätter tvångsåtgärder alltefter behov och möjlighet - men till sist är den ändå aldrig någonting annat än ett sublimerat, nästan omärkligt tvång. Den sätter själarna under ett förtryck som är så raffinerat att det samtidigt möj liggör illusionen av självbestämmande. Detta politiska medel når sin fulländning i det effektiva upphävandet av det mellanmänskliga (op.cit.:62).
Pedagogen å andra sidan "lever i en värld av individer, av vilka en grupp allt emellanåt är anförtrodd hans beskydd" (op.cit.). Pedagogen är observant på det unika i varje existerande person. Varje individ uppfattas "som bärare av ett spe ciellt uppdrag i tillvaron, fullföljbart genom just den människan, och endast genom henne" (op.cit.:63). Pedagogen
tror att hos varje människa det rätta finns anlagt på ett unikt och egenartat personligt sätt. Inget annat 'sätt' får därför påtvingas denna människa (op.cit.:64).
Däremot kan pedagogens sätt "hjälpa det rätta framträda unikt personligt hos just denna person" (op.cit.:64).
Pedagogen tror på den ursprungskraft i tillvaron som fördelar sig över alla människoväsen och i vart och ett av dem växer och utbildas till egenartad gestalt. Han litar på att detta växande endast behöver hjälp av ett personligt möte då och då, en hjälp som bland andra just han är kallad att ge (op.cit. :65).
Den föregående teoretiska presentationen från Lysgaard och Buber gör det möjligt att med utgångspunkt i det mänskliga perspektivet uppmärksamma individen som avskild person, medlem i någon referensgrupp eller som part i en mellanmänsklig relation.