Att vara prefekt är att vara chef och ansvarig för en disciplin. Ordet syftar både på en vetenskapsgren och en sfär som omfattas av uppfostran, handled-ning och disciplinerande maktutövhandled-ning (som kommer från ”discipulus” – ”lär-junge”, ”elev”). Disciplinen är just ett exempel på en mer djupgående struktur som vi kan ta fäste på för att söka förstå prefektskapet. Genom att följa sär-skilda strukturer får vi grund för handlande. Samtidigt framstår det också hur motsägelsefullt och paradoxalt organiserandet är. Det är något en prefekt måste
förhålla sig till.
Hur går till exempel tjänstetillsättningarna till? Vid institutionen utlystes 2013 en tjänst som ämnesprofessor inom ämnet medie- och kommunikations-vetenskap. Av nio sökande befanns endast en vara så nära mitten av ämnet att behörighet uppstod. Det är just ett uttryck för disciplineringens möjligheter, men också för dess begränsningar. Vi söker en person som med lätthet ska kunna röra sig mellan våra ämnen för att korsbefrukta dem. Det är också ett skäl till att Institutionen för informatik och media bildades: att gå över grän-serna. Samtidigt strider det mot disciplinen.
Vi sökte en person som har erfarenhet av samverkan, som förstår den kul-tur och den omgivning som hen är satt att arbeta inom, som är redo att ta eget ansvar för att utveckla institutionen på samma gång som personen ifråga är hemmastadd i olika världar.3 Det bör därtill vara en person som bejakar konkurrensen inom akademin och som samtidigt är medveten om vikten av samarbeten. Problemet är knappast att flertalet inom akademin ser att dessa egenskaper är väl så viktiga för att till exempel inneha en ämnesprofessors-stol, utan det tycks bottna i en överdriven tro på att kunskap och kompetens går att värdera i antalet citeringar och artiklar inom ett smalt område. Inom ämnet informationssystem är till exempel begreppet ”basket of eight” ett ved-ertaget begrepp som en markering att det är just åtta tidskrifter som man bör publicera sig i för att komma vidare inom ämnet och göra karriär. Att begränsa sig och tillhöra en disciplin och producera mängder av vetenskapliga alster inom en vetenskapsgren med relativt markerade gränser synes vara så centralt och framträdande att andra viktiga kompetenser för akademin kom-mer i skymundan.
Ansökningsförfarandet sker därtill inom en struktur med väl förankrade regler om det öppna antagningsförfarandet. Jag tycker själv det är en sympa-tisk tanke att alla ska ges lika chans och att processen är transparent. Proble-met är att om vi går ut och söker en doktorand inom till exempel ämnet sys-temvetenskap får vi flera hundra, ja kanske tusentalet ansökningar från hela världen. Denna moderna tanke faller under sin egen tyngd i en värld där de
3 Att vara docent eller professor är också att vara entreprenör. Att behöva tala om för en
PREFEKTENS BILDNINGSRESA
traditionella ämnesdisciplinerna tjänat ut sin roll och globaliseringens vindar har nått stormstyrka. Det är inom denna disciplinvärld som prefekten arbetar.
Att valla katter
Jag tycker om katter. I den stund jag skriver dessa rader har jag just fått mota bort vår sibiriska katt från att ockupera tangentbordet. Han går ofta sin egen väg. Vilka personliga egenskaper kännetecknar de personer som verkar inom en disciplin och som prefekten är chef för?
Om jag tillåter mig att nämna några framträdande egenskaper så skulle det bli dessa: ett stort mått av fruktbart egensinne parat med energi och akade-misk otålighet samt starka men ibland sköra prestationsförsvar. Som akademi-ker ska vi vara självständiga och kreativa samtidigt som vi måste anpassa oss till olika regler och tekniker som ryms inom disciplinen.
En sådan central praktik är det sätt på vilket vi som akademiker bygger våra curricula vitae. Meritförteckningen förkroppsligar tanken om den fullän-dade akademikern som verkar inom en disciplin, men betyder så mycket mer. Cv:n som praktik och diskursiva formationer utgör själva grunden för att mäta och utvärdera.4 Ett cv är det sätt på vilket vi delar upp världen – gör skillnad – såsom genom ett semiotiskt system.5 Det är alltså genom att dela världen som vi kan dela den med andra.6 Genom att kunskap varudeklareras på ett visst sätt objektifieras den samtidigt. Det är som om kunskap går att lagra i olika containers som sedan låter sig forslas runt inom den akademiska världen. Ett cv har också en tonvikt på de individuella resultat man uppnått och ger därmed skenet av att forskning primärt är resultat av en individuell insats eller ansträngning, i stället för av fruktbara samarbeten.
Denna utveckling lever givetvis också i symbios med den förändring som universiteten genomlidit under senare år. Utvärderings- och uppföljnings-system utgör ett betydande inslag vid organiserandet av verksamheten och avrapporteringskraven tar en stor del av arbetstiden för alla – inte minst för personer i ledande ställning. Vi skulle kunna uttrycka det som att den diskur-siva formation som uppbär vars och ens curriculum vitae har sin kusin i alla de formulär och mätverktyg som på central nivå skapas och skickas ut till
prefek-4 Diskursiva formationer, som till exempel antalet publiceringar i ett curriculum vitae, är
dock inte själva innehållet i vad till exempel en forskare säger eller vill uttrycka, utan kan betraktas som ett sorts system som gör det möjligt för dem att säga något överhuvudtaget. Se vidare till exempel Saussures distinktion mellan ”parole” och ”langue”.
5 Det är också vad jag inbegriper i formuleringen ovan om att vad jag ” … hade att förlita mig
på var att uppbära förmågan att handla och göra skillnad (dela upp världen) utifrån de olika möjligheter och omständigheter som arbetet som prefekt innebär utifrån både egen praktisk och teoretisk kunskap”. För en generell diskussion kring organisatorisk kunskap se till exempel Tsoukas och Vladimirou 2001.
6 Jag vill minnas att jag hörde denna träffsäkra formulering första gången av professor emeritus
MATS EDENIUS
142
terna för vidare handläggning.7 Kontroll, mätning och uppföljning lever därtill i symbios med ett imperativt ledarskap samtidigt som vi på institutionsnivå har att upprätthålla ett kollegialt ledarskap som ska främja kreativitet och innovationer. Det går inte ihop, men måste hanteras.
Kanske kan vi betrakta den nutida akademin som en modern form av tay-lorism. Frederick Winslow Taylor är kanske mest känd för att ha betraktat arbetsorganisationen såsom en maskin där saker skulle mätas och optimeras, vilande på tankegods om massproduktion och kostnadskontroll. Taylor såg dock även vikten av den självdisciplinering som bör komma till stånd för att nå en “optimum adaption to the machine”, det vill säga inte bara att kug-garna i det maskineri det här är fråga om skall haka i varandra utan också att kugghjulen skall röra på sig (organisering bör komma till stånd utifrån denna maskinmetafor) och det med minsta möjliga arbetsinsats (Donzelot 1988).8 Se till exempel på den nutida akademikerns växelbruk för att kunna skörda yt-terligare citeringar med mera. Det gäller att få ut så många alster som möjligt om en idé eller ett teoretiskt ramverk. Det är ett fullständigt förståeligt och
7 Vi kan betrakta denna struktur som ett schema som är generaliserbart och applicerbart i
olika sammanhang (jämför till exempel Giddens 1981).
8 Jag påstår givetvis inte att akademiker därmed är arbetsskygga – inget kan vara mer fel.
Däremot gör disciplinen något med vårt sätt att arbeta och förhålla oss till vår kunskapspro-duktion.
Sammanträde vid Institutionen för informatik och media. Kollegerna på Campus Gotland deltar genom videolänk.
PREFEKTENS BILDNINGSRESA
rationellt resultat av den struktur vi arbetar inom. Denna praktik är därtill förstärkt av ny teknik som gör till exempel räknandet av citeringar möjligt. Om det är rätt väg att gå för att föra vetenskapen framåt är en diskussion jag inte ger mig in i.9 Däremot ser jag faran i att ett sådant förfarande går ut över perspektivrikedom och de udda ansatserna. Kanske ligger den stora risken i att vi inom disciplinen utför en kunskapsproduktion (manifesterad i cv:n) som är alltmer frikopplad från människorna som verkar inom densamma? Det är lustigt eftersom det är människorna som anses stå för kunskapsproduktionen. Därtill är det prefekten som har yttersta ansvaret för att ”produktion” bedrivs.
Disciplineringen är som vi såg också sprungen ur ordet handledning. Det ligger därför nära till hands att kort också nämna doktoranderna. Forskarut-bildningen är viktig vid en institution. Doktorander är underbara av många skäl. Jag själv upplever ofta doktoranderna som något av prefektens narrar. De kan mer oförblommerat påpeka saker som går snett eller föreslå förbättringar. De utgör därmed en stor tillgång i prefektskapet.