Det var det andra världskriget och motsättningarna mellan öst och väst som banade väg för den stora utbredningen av områdesstudier som ett akade-miskt ämne. Det kalla kriget medförde att man snabbt ställdes inför behovet att mobilisera forskning och utbildning med avseende på Sovjetunionen och Östeuropa. Under de två första decennierna efter kriget ställdes stora resur-ser till universitetens förfogande i framförallt Västeuropa och i USA. Den
CLAES LEVINSSON
54
generösa anslagstilldelningen hade att göra med att regeringar och statliga myndigheter i väst var övertygade om att samhällsvetenskapen satt inne med nyckeln till att förstå den mystiska världen bakom järnridån. Vid universite-ten inrättades särskilda lärostolsprofessurer och utbildningar i regionalkurser som hade målsättningen att genom studier av språk, litteratur, kultur, socio-logi, politik och ekonomi ge en så allsidig bild som möjligt av förhållandena i öst. Vid sidan av samhällsvetenskapen blev därför också humaniora en för-utsättning för analysen och förståelsen av det sovjetiska politiska livet och en viktig ingrediens i formeringen av områdesstudier och forskningscentra vid universiteten.
Genom att man uppfattade forskningen om Sovjetunionen och Östeuropa som ett nationellt intresse och expertis som en oumbärlig del i det kalla kriget framkallade detta också spänningar inom universiteten och bland forskare som värnade akademisk frihet. Tillsammans med pionjärerna i studiet av Sov-jetunionen, Philip E. Mosely och Geroid T. Robinson, lyckades en senare gene-ration forskare som bland andra Adam Ulam, Alexander Dallin, Hélène Car-rère d’Encausse, Joseph Berliner, Leopold Haimson, Marc Raeff, Marshall D. Shulman, Marshall I. Goldman, Martin Malia, Merle Fainsod, Robert Daniels, Richard Pipes och Vera Dunham (bara för att nämna några få) att upprätthålla en bestämd akademisk självständighet och etablera områdesstudier som ett separat och distinkt ämne vid universiteten.
Den starkaste expansionen av områdesstudier skedde i USA där flera cent-ra inrättades för forskning kring Sovjetunionen och Östeuropa, vacent-rav de kan-ske mest framträdande vid Columbia och Harvard. I Västeuropa kan-skedde en likande utveckling, särskilt i Storbritannien och Västtyskland där man etable-rade stora och för öststatsforskningen viktiga centra i Glasgow, Birmingham, Köln och München. En grov uppskattning som gjordes i slutet på 1970-talet räknade cirka 70 forskningscentra av den här typen bara i Västtyskland och uppemot 200 i USA. Då räknades emellertid inte bara centra vid universite-ten in utan också mer fristående forskningsinstitutioner och andra till stauniversite-ten knutna forskningsinrättningar.
Som en konsekvens av östblockets starka maktställning i det internationel-la systemet var forskningen under 1950-talet i hög grad inriktad på det totali-tära systemet och den politiska maktens repressions- och kontrollfunktioner. I den forskningstradition som utvecklades under den här tiden, till vilken de flesta forskare i väst anslöt sig, betonades det kommunistiska systemets särart och ojämförbarhet men också den politiska och ekonomiska likrikt-ningen över hela östblocket. Den politiska och ideologiska överbyggnaden i form av marxism-leninismen, planekonomiska styrsystem, företagens redo-visning, strafflagstiftning och lokalförvaltningens kompetens var i stort sett överensstämmande i samtliga länder i den sovjetiska intressesfären. Det var också en forskning som i hög grad hade politiska och moraliska övertoner och var i en del fall en utveckling av de teorier som utvecklats om totalitarismen i Nazityskland.
RYSSLANDSSTUDIER I UPPSALA
Även om samhällssystemet i Sovjetunionen och dess satellitstater var tota-litärt så kom den politiska och ekonomiska utvecklingen att gradvis bli allt-mer differentierad och med allt större sprickor i fasaden. Analytiskt var det inte möjligt att se på området som ett monolitiskt block utan snarare, trots samma samhällssystem, fanns det variationer mellan staterna. Det gjorde jäm-förelser möjliga och en del av forskningen kom att inriktas på att över tid följa politiska, sociala och ekonomiska förändringsprocesser och göra kvalificerade studier av både det som skedde i det offentliga livet och det som försiggick under den officiella ytan. Vad dock all forskning hade gemensamt var bristen på pålitlig information och de metodologiska problem detta gav upphov till. Det gällde framförallt de informationsbarriärer som försvårade insamlingen och bedömningen av primärmaterial. Forskaren var tvungen att förutsätta att allt som skrevs i Sovjetunionen och i Östeuropa var föremål för censur och politisk styrning från partiapparaten. Vanliga human- och samhällsvetenskap-liga metoder var tvungna att kompletteras med andra sorters uppsättningar av verktyg. I det källkritiska arbetet hade forskaren att ta särskilda hänsyn till ideologiska grundvalar och de olika politiska omständigheter som materialet hade tillkommit under och sedan korrekt tolka innehållet med avseende på vilka intentioner och strävanden som egentligen låg till grund för de ofta, i reell mening, informationsfattiga texterna. Kvantitativa data var särskilt pro-blematiska att analysera där nästan alla basdata var mycket bristfälliga, eller otillgängliga, och forskaren var tvungen att utgå från att nästan allt som publi-cerades var felaktigt, grovt underskattat eller kraftigt överdrivet.
CLAES LEVINSSON
56
Den metod som kanske närmast förknippas med den här typen av ”avkod-ning” av publicerat material och tekniker för att analysera samhällsutveck-lingen i det gåtfulla Sovjet var det som kom att kallas för kremlologi. Alltså den metod som tolkade offentliga händelser och ritualer i ljuset av en ständigt pågående kamp om makten i politbyrån, det vill säga i Kreml. Premisserna för denna metod var slutenheten och hemlighetsmakeriet i det politiska systemet och att forskaren var hänvisad till det censurerade offentliga materialet och till massmedia. Ord och bild var tvungna att tolkas utifrån vad som publicerades samt varför och hur det presenterades. Eventuella avvikelser från vardagliga och tidigare kända förhållanden kunde tolkas som dolda meddelanden och ge information om läget inom politbyrån och därmed till bedömningar om vil-ken politik som Kreml kunde tänkas föra. Metoden är i dag förlöjligad och var även kritiserad under det kalla kriget, särskilt från de kommunistiska kretsar som förnekade sovjetstatens totalitära välde och att det överhuvudtaget exis-terade en maktkamp inom partiet och politbyrån. Men även om kremlologin tillhörde en högst specialiserad form av metod för att analysera det politiska systemet i Sovjetunionen och Östeuropa, så ger den ändå en god illustration av de svårigheter och utmaningar som gängse samhällsvetenskaplig forskning hade att hantera i en tid då det politiska systemets logik var ogenomträngligt och verkligheten ofta fick analyseras i ett flyktigt gränsland mellan fakta och propaganda.