Det är inte bara den samhällsvetenskapliga fakulteten som jubilerar 2014. Eko-nomikum, tidigare Humanistiskt-samhällsvetenskapligt centrum, HSC, har detta år funnits i fyra årtionden. Det är förvisso inte 40 år sedan studenter och personal flyttade in i byggnaden men det är tiden som förflutit sedan det första spadtaget togs till byggandet av huset som skulle komma att bli ett nav i fakultetens verksamhet.
Före byggandet
Samhällsvetenskapliga fakulteten är en relativt sett ung fakultet med en blandning av gamla och nya ämnen och när fakulteten bildades 1964 var insti-tutionerna helt separerade från varandra och belägna på olika platser i Uppsa-la. Det var med andra ord en splittrad fakultet med liten eller ingen samverkan alls mellan institutionerna.
Situationen synliggörs kanske bäst genom en tillbakablick på lokalsitua-tionen under 1960-talet. Ekonomisk-historiska institulokalsitua-tionen var belägen på S:t Olofsgatan, bland annat i det så kallade Skandalhuset. Den företagsekono-miska institutionen befann sig först på Övre Slottsgatan men flyttade senare till Vaksala torg. Kulturgeografiska institutionen var belägen på Norbyvägen vid det som nu är Evolutionsbiologiskt Centrum, EBC. Nationalekonomiska institutionen hade lokaler på Trädgårdsgatan i kvarteret Munken. Pedagogiska institutionen var splittrad på flera olika adresser i staden. Den psykologiska institutionen befann sig vid fakultetens födelse på S:t Larsgatan vid ena hörnet av Universitetsparken, men flyttade senare till Svartbäcksgatan 10. Den socio-logiska institutionen huserade på Villavägen och Drottninggatan men flyttade senare över hela institutionen till Drottninggatan nära Stora torget. Statistiska institutionen hade sin verksamhet på Sturegatan och den statsvetenskapliga institutionen var i huvudsak belägen i och kring Skytteanum.
Den lokalmässiga splittringen underlättade med andra ord inte något sam-arbete över institutionsgränserna. Lokalsituationen lämnade dessutom mycket
Författaren vill tacka Lotta Selander, Håkan Drufva, Peter Götlind, Åsa Henningsson, Einar Lauritzen, Lars Engwall, Helena Edström, Ewa Hjertsén, Ingemund Hägg och Max Marcus för deras bidrag till denna text.
MARKUS HED
158
övrigt att önska. Institutionerna satt trångt och var tvingade att hyra in sig i olika temporära lokaler i staden.
”Jag minns institutionernas lokaler som väldigt slitna och att det rådde en stor brist på undervisningslokaler. Det fanns också, åtminstone från lednings-håll, en idé om att uppnå synergieffekter genom att sammanföra flera institu-tioner till ett och samma område liknande det vid Engelska parken”, berättar Einar Lauritzen, som var den som kom att utses till universitetets samord-nare för byggnationen av Humanistiskt-samhällsvetenskapligt centrum, HSC. Han beskriver tiden i mitten på 1960-talet som en ”systeminfarkt”. Student-tillströmningen var enorm och universitetet hade inga som helst lokaler för denna expansion. ”Den bästa antagningsbegränsningen var syret i lokalerna”, säger Einar Lauritzen.
Expansionen innebar också lärarbrist. För att råda bot på detta ansåg man att studenter med tre betyg i sitt ämne, vilket motsvarar 90 högskolepoäng i dag, kompetenta att undervisa. Det var alltså inte tal om att någon fors-karutbildning var nödvändig för undervisande lärare. Trängseln tog sig ibland extrema uttryck. Lars Engwall, då vikarierande docent vid den företagseko-nomiska institutionen, berättar att man bedrev undervisning i skyltfönstret i Möbelkompaniet Ahl & Walldéns (senare Vålamagasinet) gamla fastighet. På grund av slitna lokaler och en växande verksamhet så togs flera filialer i bruk, bland annat på Klostergatan i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fastighet.
Det var brister som dessa som fick idén om ett gemensamt hus för sam-hällsvetenskap att börja gro. Universiteten hade då betydligt mindre egen rå-dighet över sitt byggande och det var Ecklesiastikdepartementet (nuvarande Utbildningsdepartementet) som tillsatte en programkommitté 1962, det vill säga redan innan fakultetens bildande, för att utreda möjligheterna att bygga ett nytt hus. Det skulle dock dröja till 1973 innan Byggnadsstyrelsen fick i uppdrag av Kungl. Maj:t att påbörja arbetet enligt redovisat förslag. Planer fanns på att förlägga byggnaden till kvarteret Blåsenhus men efter att kom-munen, med hänvisning till trafikplaneringen, avvisat placeringen bestämdes att byggnaden skulle byggas på Luthagsgärdet i kvarteret Observatoriet (Bygg-nadsstyrelsen u.å.).
Att universitetet inte kunde bestämma över sina byggplaner på egen hand återspeglades också av det faktum att institutionerna bara fick flytta sådan personal som var förtecknad i statsliggaren som ”ordinarie anställd”. Det var alltså inte universitetet som informerade om hur många lärartjänster som fanns utan detta var helt fastställt på regeringsnivå. Det var också dessa uppgifter som låg till grund för Byggnadsstyrelsens planering av huset, vilket förstås fick stor påverkan på institutionerna. Flera institutioner skulle även fortsättningsvis riskera att vara splittrade eftersom den ”ordinarie” personalen skulle få flytta till det nya huset medan ”övrig personal”, med annan finansie-ring, inte skulle få göra detta. Generellt tycks flyttplanerna dock inte ha vållat så stor oro bland personalen. Ingemund Hägg som då var universitetslektor vid företagsekonomiska institutionen minns flytten som ganska odramatisk.
EKONOMIKUM 40 ÅR
”Det var blandade reaktioner, men inga större betänkligheter eftersom man såg fördelarna med att flytta från trånga lokaler på Vaksalagatan till HSC”, säger Ingemund Hägg.
Enligt Einar Lauritzen gnälldes det en del över minskade kontorslokaler som det gärna blir när man flyttar från byggnader avsedda för bostäder till statligt planerad lokalyta, men det var aldrig någon ”vi flytt int-attityd”.
Från nybygge till baracklösningar
För 40 år sedan, närmare bestämt den 21 februari 1974, kunde det första spad-taget tas i jorden på Luthagsgärdet. Byggnaden bestod av två kroppar, en låg-huskropp med hörsalarna och själva institutionsbyggnaden som bestod av tre kotor. I bottenplanet av institutionsbyggnaden förlades bland annat bibliotek och salar för studenterna, men bottenplanet skulle i händelse av krig också kunna användas som skyddsrum. Huset, som ritades av Peter Celsing, bestod av 25 500 kvadratmeter med 3 200 studieplatser varav cirka 2 800 platser var avsedda för studenterna. Peter Celsing avled innan huset stod färdigt och Ger-hard Byman slutförde uppdraget (Byggnadsstyrelsen u.å.).
Bygget färdigställdes på två år och 1976 var det dags för följande ämnen att helt eller delvis flytta in: ekonomisk historia, företagsekonomi, handelsrätt,
Det första spadtaget. Från vänster: Byggnadsdirektör Sven Geller-stedt, chef för Kungliga byggnadsstyrelsens Uppsalaregion, chefs-arkitekt Gerhard Byman (som övertog arbetet efter chefs-arkitekt Peter Celsing) och dåvarande rector magnificus Torgny Segerstedt.
MARKUS HED
160
nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap. Utöver dessa flyttade också ett antal språkvetenskapliga och historisk-filosofiska institutioner in i huset och eftersom huset skulle komma att inrymma både humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen valdes namnet Humanistiskt-samhällsveten-skapligt centrum.
Einar Lauritzen hade vid denna tidpunkt utsetts till samordnare för bygg-nationen vilket innebar att han var länken mellan de inflyttande institutio-nerna, centralförvaltningen och externa intressenter. Han minns att en avgö-rande anledning till att inte alla samhällsvetenskapliga institutioner flyttade in i HSC delvis var att man hade skurit av en kota av huset, det vill säga man hade beslutat sig för att inte bygga ytterligare en huskropp mot Luthagsespla-naden. Kotans borttagande var mer ett resultat av ekonomiska överväganden i Finansdepartementet än eventuellt tryck från allmänheten eller myndigheter, som skulle ha ansett att huset blev för stort.
Urvalsprincipen för vilka samhällsvetenskapliga institutioner som skulle flytta till HSC är inte helt klar. Kulturgeografiska institutionen var ju nära sammanlänkad med den naturgeografiska institutionen och detta kan ha bi-dragit till att man var kvar på Norbyvägen. Pedagogiska institutionen kan möj-ligtvis ha fått stå åt sidan när man insåg att alla samhällsvetenskapliga institu-tioner inte kunde flytta och Psykologiska institutionen och Institutionen för tillämpad psykologi hade precis flyttat in i kvarteret Munken. Einar Lauritzen minns att byggandet av en fjärde kota, och därmed en möjlighet att införliva samtliga samhällsvetenskapliga institutioner under samma tak, kom att vara en levande fråga även under den senare delen 1970-talet.
Med tanke på den kraftiga expansionen av studenter ansågs det att mycket av byggandet skulle företas utifrån studenternas perspektiv och önskemål. Till skillnad från exempelvis Frescati i Stockholm planerades den nya HSC-byggnaden för att härbärgera studenter i hela huset och för att studenter och anställda skulle blandas. En bärande tanke var att undervisningslokaler skulle finnas i anslutning till institutionerna. Ingemund Hägg minns lättnaden när man nu slapp nöja sig med tillfälliga lösningar i staden, som man tidigare hade fått göra, bland annat på Suttungs gränd och i KFUM-huset. Betoningen på studentperspektiv skulle dock vålla en del huvudbry hos vissa, enligt Einar Lauritzen, i synnerhet hos Byggnadsstyrelsen som hade för vana att göra sina besiktningar av byggnaden på fredagseftermiddagarna då det knappt fanns några studenter i lokalerna. Nytt för de inflyttande institutionerna var också att de fick ett gemensamt bibliotek. Lauritzen minns att placeringen på bot-tenplanet vållande en del diskussioner eftersom böckerna inte längre fanns gripbara i anslutning till tjänsterummen på samma sätt som tidigare. Eftersom tjänsterummen också var mindre än vad många var vana vid före flytten så fanns det ju heller inte plats för böcker på tjänsterummen.
Den som hyste någon förhoppning om ett begynnande eller utökat sam-arbete mellan institutionerna i samband med att man nu befann sig i samma hus blev besviken. Lars Engwall kan inte minnas att samarbetet över
insti-EKONOMIKUM 40 ÅR
tutionsgränserna ökade. För den företagsekonomiska institutionen, som i sig var av betydande storlek, medförde flytten dock den stora fördelen av ökat samarbete mellan institutionens olika ämnesinriktningar. Ingemund Hägg har samma minnesbild. ”Man var fortfarande ’sin egen’ men samarbetet inom den företags eko nomiska institutionen blev bättre eftersom institutionen var sam-lad på ett bättre sätt än innan flytten”.
Även Einar Lauritzen minns att de intima miljöer man inom institutio-nerna före tidigare flytt fortsatte att just vara intima miljöer. Samtidigt bestod vissa av de externa miljöerna. Den företagsekonomiska institutionen hade fortfarande kvar en forskargrupp på Klostergatan och dessutom hade baracker börjat uppföras.
”Det hade blivit för trångt helt enkelt, det fanns baracker i Observatorie-parken som användes och det hade återigen blivit en splittring inom institu-tionen. Något expansionsutrymme var det inte tal om”, berättar Ingemund Hägg, som konstaterar att man i efterhand kanske borde ha övervägt att bygga den extra kotan: ”Besparingen var kanske inte så klok om man hade sett det hela på längre sikt. Dessutom så ser fasaden mot Luthagsesplanaden inte rik-tigt bra ut nu när inte den extra kotan blev av”.
Bengt Brundin, tidigare intendent vid HSC, ger en annan syn på den tänkta extra kotan i Upsala Nya Tidning den 16 januari 1987:
Det var i stället tur att man inte byggde en fjärde huskropp. Då hade ännu fler institutioner flyttats hit och problemen hade varit ännu större i dag. […] Den stora missen var att man fyllde hela huset med institu-tioner. I stället borde man ha placerat in en del tidsbegränsade forsk-ningsprojekt eller annan verksamhet som lätt kunnat flyttas ut när och om institutionerna behövde mer plats. Då hade man inte låst fast sig (Winge 1987).
Brundin menade också att det var olyckligt att vissa institutioner var så passiva inför byggandet. I och med att de inte engagerade sig från början så upptäcktes bristerna först i efterhand. Det slutade med att vissa institutioner hade gott om plats medan andra var väldigt trångbodda. De som hade gott om plats ville gärna behålla sina ytor för eventuell framtida expansion. Värst tycks läget ha varit för de företagsekonomiska och nationalekonomiska institutionerna, som hade mycket undervisning och därmed många lärare. Studenternas änd-rade vanor från att ha studerat hemma till att bli ”kontorsstudenter” med fler grupparbeten i undervisningen gjorde att trycket var hårt på studieplatserna. Dyra läromedel medförde dessutom att studenterna lånade eller sambrukade böckerna, vilket gjorde att de ytterligare knöts till universitetets lokaler. Man var till slut tvungen att införa tidkort i biblioteket. Det var sålunda ingen håll-bar situation och något behövde göras.
MARKUS HED
162