inom Samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Uppsala universitet måndagen den 31 maj 1965
Karl-Gustaf Hildebrand
[---]Fakulteten är universitetets yngsta, men bakom dess nio professurer ligger en rad olika skeenden i de svenska universitetsreformernas historia. Den ”orato-riske och politiske profession” som nu innehas av professorn i statskunskap blev donerad av Johan Skytte 1622, två år innan konungen skänkte de gusta-vianska arvegodsen. Fakultetens professur i nationalekonomi – i och för sig inrättad 1947, med arv från juridiska fakultetens sjuttio år äldre professors-ämbete i nationalekonomi (eller, som det småningom hette, med) finansrätt – har i sista hand sina rötter i ekonomiprofessuren 1740, den som enligt han-dels- och manufakturdeputationens betänkande 1738 skulle göra den svenska ungdomen till ”närande i stället för tärande ledamöter av republiquen”. När universitetsväsendet fick ökad bredd i början av 1900-talet tillkom den ännu existerande statistikprofessuren (beslut av 1909 års riksdag) och dessutom två sedermera delade professurer, den i geografi (tillkommen som e. o. Professur 1901) och den i pedagogik (riksdagsbeslut 1907). Uppdelningen skedde i sam-band med 1947 års universitetsreform; därvid fick den dåvarande humanis-tiska sektionen en professur i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi, en i pedagogik och pedagogisk psykologi, samt en i ämnet psykologi. De stora förändringarna 1947 medförde också en professur i ett expansivt nytt ämne, sociologi. Samtidigt beslöts en preceptur i ekonomisk historia, omvand-lad till professur 1959. Redan föregående år, 1958, hade ett nytt reformstadium gjort sig gällande med inrättandet av professur i ett vid handelshögskolorna högt utvecklat men för universitetet nytt ämne, företagsekonomi.
Av de här berörda reformerna har inte så få, var och en på sin tid, väckt oro eller betecknats som mindre påkallade. Uppsala har också ibland, som det anstår det äldsta universitetet i Sverige, varit tidigt ute. Fem av de nio profes-sorsämbetena har – även om man inte för fakultetens del inräknar ekonomi-professuren 1740 – vid sitt instiftande varit de första och enda i landet. Det följande återger i något förkortat skick den text som ingick i inbjudningsskriften vid Sam-hällsvetenskapliga fakultetens första doktorspromotion vid Uppsala universitet, författad av fakultetens förste dekanus Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005), professor i ekonomisk histo-ria (Uppsala universitet, Inbjudningar till promotionsfesten i Uppsala 1965. Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter rörande Uppsala universitet B. Inbjudningar 15. Uppsala, 1965, 36–40).
KARL-GUSTAF HILDEBRAND
176
Tanken att sammanföra de samhällsvetenskapliga ämnena till en gemen-sam fakultet har ett dubbelt ursprung. Den är ett led i den allmänna delnings-process som följer av växande specialisering och nya samarbetsformer vid uni-versiteten; den hänger också ihop med anspråken på en samhällsvetenskaplig yrkesutbildning av särskild typ. I det sistnämnda avseendet går förhistorien långt tillbaka.
Universitetets naturliga roll som utbildningsanstalt för blivande präster och ämbetsmän blev i ganska krass form understruken av 1745 års uppfost-ringskommission; i dess betänkande framhölls insatserna inom forskning och allmänt bildande verksamhet som ”nyttiga sidoavsikter” vid sidan av univer-sitetets egentliga ändamål. Med denna utgångspunkt tänkte man sig bland annat en ny fakultetsindelning; rättsvetenskap, ekonomi och historia skulle tillsammans bilda en civil fakultet. Konsistoriets svar från 1751 har i senare tid uppmärksammats, därför att det tidigt och kraftfullt framhäver sambandet mellan forskning och utbildning. Det är intressant också ur den längre ”sam-hällsvetenskapliga” universitetsutbildningens synpunkt: konsistoriet fram - håller nämligen att det fria näringslivet kan dra nytta av universiteten. Hit-tills har man, heter det, hyst den gamla föreställningen att en köpman inte skulle behöva några insikter, utöver förmågan att bruka ”sin vikt och aln”. Till följd härav hade en äldre tids köpmän varit föga studerade, ”varmedelst deras tänke-förmögenhet merendels blivit rå och inskränkt”. Ett kommersiellt uppsving i merkantilismens anda ställde nya krav, och detta borde universi-tetsplaneringen taga hänsyn till.
Också ett annat av konsistoriets ställningstaganden från denna tid kan här nämnas. Med anledning av 1750 års kungliga brev om universitetsexamen för dem som skulle tjänstgöra inom ”regeringens civila grenar” fastställde konsis-toriet samma år sex olika kombinationer av ämnen och lärare, allt efter de skilda förvaltningsgrenarnas egenart och behov. Programmet var kanske väl ambitiöst; det tycks inte ha spelat stor roll för det som så småningom blev den svenska kansliexamens historia. Men om man sammanställer uppfostrings-kommissionens betänkande, konsistoriets kritik av detta och 1750 års tanke på en differentierad utbildning av ämbetsmän får man en överraskande fyllig bild av problem som till stor del alltjämt är och alltid kommer att förbli aktuella.
I ett kommittébetänkande från 1910 finner man den reflexionen att nya ansatser på det här berörda området knappast var att förvänta under den eko-nomiska liberalismens 1800-tal. ”För en tid, som såg statens förnämsta skyl-dighet på en mängd områden helt enkelt i att avhålla sig från ingripande, låg tydligen den rent juridiska utbildningen av ämbetsmännen mycket nära till hands.” Kommitténs uppgift var att utreda frågan om en statsvetenskaplig exa-men; dess tre ledamöter var Hjalmar Hammarskjöld, Simon Johannes Boëthius och Eli F. Heckscher. De gav i sitt betänkande en ganska märklig bild av de allmänna samhällsförändringar och den nya samhällspolitik som ännu en gång hade förändrat kraven på ämbetsmännen. De offentliga instanserna var på väg att få långt större ansvar än förut. Man pekade på förebud och ansatser under
INBJUDNING TILL FILOSOFIE DOKTORSPROMOTIONEN...
1800-talet: fyrtiotalets beslut om obligatorisk folkundervisning, tillkomsten av statsjärnvägar och telegraf från femtiotalet, på åttiotalet protektionismens genombrott och ”förarbetena till det socialpolitiska lagstiftningsarbete, som ännu blott delvis slutförts”. Den fortsatta expansionen hade blivit allt snab-bare, det fanns inte längre så många näringar eller samhällsintressen, ”där icke statens verksamhet till uppmuntran, tillbakaträngande eller reglering redan har inträtt eller i varje fall är ifrågasatt”. Kommittén pekade på jordbruks-, skogs-, och norrlandspolitiken, statens förhållande till malmfälten, yrkesinspektion, arbetsavtalslagstiftning och arbetarförsäkring, ”regleringen av förmögenhets-fördelningen genom de nya skattelagarna och skattelagförslagen” och mycket annat. På flera av de uppräknade punkterna kan förskjutningarna, om man mäter med vår tids mått, te sig rätt obetydliga, men just därför är samman-fattningen desto mera tänkvärd. Man hade passerat en vattendelare, det som redan kommit i gång skulle tilltaga i styrka och betydelse. Det var samhällets egen förändring som kom att ge ökad vikt åt det samhällsvetenskapliga studiet.
De kommitterade har – liksom Uppsalakonsistoriet 1751 men naturligtvis med långt större bredd – talat också om uppgifter utanför ämbetsmannakar-riären. De har framhävt den starkt växande kommunalförvaltningens behov. Med en synpunkt som ännu var tänkbar på den gamla första kammarens tid har de erinrat om det fåtal som hade ekonomisk möjlighet att ”inrätta sig på olönat, allmänt medborgerligt arbete”. Desto mera modernt var inskärpandet av hur man redan länge behövt ”en lämplig studiebana för blivande tidnings-män”. Med oförliknelig skarpsynthet utlade man den allt större roll som måste komma att tillfalla näringslivets korporationer. Slutligen menade man att inte minst en rad fackutbildningsanstalter skulle behöva lärare särskilt i national-ekonomi.
Det skapades ingen ny examen på grundval av kommitténs förslag. Vid re-missbehandlingen i Uppsala kom ett skarpt avstyrkande från juridiska fakul-teten, som fann examens juridiska del alltför bristfällig. I filosofiska fakulteten utarbetade man – icke utan kontakt med juristerna – ett typiskt kompromiss-förslag: det gick egentligen ut på en något avkortad förening av kansliexamen och fil. Kand. men ledde inte till något resultat. Tvekan inför kommittéför-slaget hade naturligtvis också andra skäl än juridikfrågan: hela sammanhanget var nytt och svårbemästrat, förslaget – som erbjöd flera olika alternativ – har väl också tett sig en smula svårt att få grepp om. Samtidigt hade man emel-lertid också på utbildningsprogrammens område passerat en vattendelare. Vissa sedermera självklara punkter i debatten hade blivit fastslagna. Dit hör att statskunskap och nationalekonomi fick en bestående nyckelställning som obligatoriska ämnen; för nationalekonomiens del var detta någonting nytt och märkvärdigt. Märkligt var också att statistiken sköts i förgrunden – det skulle finnas en särskild statistisk examenstyp och statistik skulle ingå också i en annan av typerna, den nationalekonomiska. Tanken att statistik på det sättet skulle ha en plats i en ordinär ämbetsmannautbildning möttes i flera fall av stor oförståelse.
KARL-GUSTAF HILDEBRAND
178
Kommittén hade för övrigt vägande ting att säga om sambandet mellan samhällsvetenskaplig forskning och samhällsvetenskaplig utbildning. Någon ny fakultet avsåg man inte, men en sådan blev nämnd i polemiskt sammanhang. Kommittén hade förordat en särskild examenskommission för statsvetenskap-lig examen, eftersom denna skulle beröra två fakulteter. Professorn i statsrätt C. A. Reuterskiöld fann detta förgripligt: ”Den föreslagna examenskommissio-nen är i verkligheten en ny fakultet och måste av mig därför avstyrkas.”
Här ska inte göras något försök att följa frågan om samhällsvetenskaplig ex-amen på dess väg över beslutet 1935 och de följande reformerna eller reform-förslagen. Den historiska bakgrunden åskådliggör på sitt sätt frågans självklara nödvändighet; på den slutliga lösningen arbetar man ju, trots alla framsteg och insatser, alltjämt. De utgångspunkter i samhällets egen struktur som förelåg 1910 är nu långt mera markerade, och det medför naturligtvis skärpta krav i fråga om både kvantitet, differentiering och allmän kvalitet. Annars behöver det inte sägas att samhällsvetenskaplig utbildning alltjämt till en mycket vä-sentlig del har andra former än den samhällsvetenskapliga examens. För att nämna ett exempel är ju de samhällsvetenskapliga ämnena långt viktigare för lärarutbildningen eller i planerna på dess reformering än de tidigare varit.
Den här antydda praktiska utbildningslinjen motsvaras av en annan: jämsi-des med samhällets förändringar har själva den samhällsvetenskapliga forsk-ningen växt, fördjupats och grenat ut sig i nya ämnesområden. Samtidigt har moderna krav på undervisning och institutionsorganisation gjort det nödvän-digt med till ämnesomslutningen mindre fakultets- eller sektionsenheter. Den gamla filosofiska fakultetens uppdelning 1956 och den samhällsvetenskapliga fakultetens utbrytning ur historisk-filosofiska sektionen 1964 hade tänkvärda förebud just på forskarutbildningens och forskningens område. Med 1947 års reform fick man licentiand- och doktorandstipendier med en viss andel av den humanistiska sektionen stipendier förbehållna åt samhällsvetenskapliga ämnen. Samtidigt började forskningsrådsinstitutionen taga gestalt, med ett särskilt samhällsvetenskapligt forskningsråd.
Till sist finns det också en helt annan synpunkt som gör det värdefullt med de skenbart trängre fakultetsgränserna. Från 1964 har inte bara professorerna utan alla ordinarie lärare plats i fakulteterna. Detta betyder ett utomordent-ligt värdefullt tillskott av insikt och arbetskapacitet. Men med det tillskottet kunde en förut stor fakultet bli alltför stor för den ingående sakdiskussionen och det effektiva kamratliga samarbete som saken kräver. Nu kan reformen bli vad den avsåg att vara.
Med sitt mångskiftande men ändå på flera sätt enhetliga arbetsprogram står den nya fakulteten bara vid början av sina försök att nå mera aktivt sam-arbete mellan ämnena och komma fram till gemensamma insatser. Strävan härtill behöver inte innebära avsöndring från andra, snarare en hjälp också till vidare gemenskap.
Förteckningar
Dekan
Karl-Gustaf Hildebrand 1964–1968 Carl Arvid Hessler 1968–1971 Gunnar Arpi 1971–1983 Erik Wallin 1983–1991 Leif Lewin 1991–1999 Outi Lundén 1999–2002 Jan Södersten 2002–2005 Berit Hagekull 2005–2008 Anders Malmberg 2008–2011 Shirin Ahlbäck Öberg (t.f.) 2012 Lars Magnusson 2012–
Prodekan
Sune Carlson 1964–1968 Wilhelm Sjöstrand 1968–1969 Gunnar Arpi 1970–1971 Ragnar Bentzel 1971–1977 Nils Elvander 1977–1982 Erik Wallin 1982–1983 Ragnhild Lundström 1983–1987 Bo Gustafsson 1987–1990 Outi Lundén 1990–1999 Jan Södersten 1999–2002 Berit Hagekull 2002–2005 Anders Malmberg 2005–2008 Elisabet Näsman 2008–2011 Shirin Ahlbäck Öberg 2011–Utbildningsledare
Egon Hemlin 1969–1971 Stig G. Nordström 1969–1993 Jörgen Ullenhag 1971–1979
Sonja Calais van Stokkom (t.f.) 1973 Hans Modig 1975 (t.f.), 1977–1978 (t.f.), 1979–1993 Leif Uppsäll 1980 (t.f.), 1983 (t.f.) Ewa Hjertsén 2003– Peter Liljenstolpe 2005–2008 Thomas Ekstrand 2008–2012 Mattias Bolkéus Blom 2012– Hélène Hermansson 2014–