Områdesstudier är inte en vetenskaplig disciplin med en egen sorts metod och teori. Allt sedan områdesstudier etablerades som ett akademiskt ämne har det utmärkts av att det är flera vetenskapsområden i ett. Det innebär att forskarmiljöerna arbetar med flera metoder och teorier från humaniora och samhällsvetenskap som kombineras med, eller mot, varandra och som i bästa fall resulterar i en syntes av slutsatser och resultat som gör att analysen kan tränga djupare ned i empirin. Men från att ha varit ett ämne som nästan enbart har samlat forskare med högt specialiserade kompetenser i språk och realiakunskaper har områdesstudier om Ryssland och Östeuropa genomgått en förändring. Genom Sovjetunionens upplösning och de kommunistiska samhällssystemens kollaps blev tillgången på material rikare på ett sätt som tidigare var otänkbar. Med den nya öppenheten blev det möjligt att forska i arkiv, att göra intervjuer, att använda offentlig statistik, att inleda jämbördiga
RYSSLANDSSTUDIER I UPPSALA
forskarsamarbeten och att följa samhällsutvecklingen genom en mångfald av öppna källor och kanaler för informationsspridning. Det är ingen överdrift att påstå att med den stora samhällsomvandlingen som sker i slutet av 1980- och början av 1990-talet förvandlas Ryssland och det postsovjetiska området till ett verkligt samhällsvetenskapligt laboratorium. Det har gett forskningen unika möjligheter att pröva nya hypoteser och ställa tidigare forskning inför nya prövningar. Det har också fört med sig att många fler slags forskare har sökt sig till områdesstudier och att komplexiteten i analysen har ökat.
Även om området har förändrats kan forskningen fortfarande karaktärise-ras som flera vetenskapsområden i ett. Traditionellt sett har områdesstudier beskrivits som ett tvärvetenskapligt ämne men genom de stora samhällsför-ändringarna i slutet av 1980- och början av 1990-talet har också en förskjutning skett i riktning mot mångvetenskaplig forskning. Skillnaden mellan mång- och tvärvetenskap är principiellt viktig och skapar olika betingelser för forskning-en. Med mångvetenskap avses den typen av forskningssamarbeten som sker mellan olika kunskapsområden runt ett gemensamt problemområde, men som förutsätter att respektive forskare inte lämnar sitt eget ämnesområde. Med tvärvetenskap menas vanligtvis en miljö där forskarna rör sig i gränsom-rådena mellan olika discipliner och gemensamt skapar ett nytt ämnesområde. Ambitionen med tvärvetenskapen är då att integrera olika discipliner till en enda och i förlängningen skapa en ny sorts disciplin – här får man dock skilja mellan en institutionaliserad tvärvetenskaplig forskningsmiljö och de olika samarbeten som sker från tid till annan mellan forskare över disciplingränser (jämför Högskoleverket 2007). I den mångvetenskapliga forskningsmiljön är det snarast det omvända förhållandet. Här syftar områdesstudierna inte till att skapa en ny sorts disciplinär särart utan snarare till att komplettera forskning-en med expertis från andra ämnforskning-en, vilket i sin tur snarast stärker forskarforskning-ens ämnestillhörighet. Det är genom problemorienterat kritiskt tänkande i en daglig samverkan med forskare från andra discipliner som en större förståelse och en djupare och mer mångfacetterad analys nås. Något förenklat kan man hävda att där tvärvetenskapen syftar till att skapa bredd, är mångvetenskapen inriktad på att skapa höjd i forskningen.
Mång- och tvärvetenskap har ofta framhållits som något önskvärt och en föredömlig form för forskningssamarbeten. Detta har dock visat sig vara svå-rare att genomföra i praktiken och många projekt har stupat på svårigheten att överbrygga klyftorna mellan olika ämnen. Det har också från vissa håll hävdats att områdesstudier är en av orsakerna till vetenskapens fragmentisering och att det är ett hot mot en mer distinkt metodologiskt orienterad samhällsveten-skaplig forskning. Det är en i grunden felaktig kritik och en oriktig förståelse av samhällsvetenskaplig forskning, och bara det faktum att samhällsvetenska-pen redan är uppdelad i ekonomi, statsvetenskap, sociologi, statistik etcetera riskerar ju i sig att skapa en sorts fragmentisering. Vad samhällsvetenskaplig forskning behöver är fler forskare som kan överbrygga klyftor mellan ämnen och öppna upp snäva perspektiv och trånga infallsvinklar (Tarschys 1984).
CLAES LEVINSSON
64
Internationellt har områdesstudier haft svårt att anpassa sig till en ny verk-lighet efter Sovjetunionens upplösning. Många har försökt att upprätthålla sin speciella identitet av ett unikt ämne vid sidan av ämnesdisciplinerna. I dessa fall har man tenderat att fortsätta att betrakta området som något sui generis och har haft ett begränsat intresse av att koppla samman sin komptetens med annan vetenskaplig ämnesutveckling. Det har resulterat i kraftigt minskade medelstilldelningar och i en del fall nedläggningar. Där områdesstudier har överlevt som ett självständigt ämne har stora förändringar skett av organisa-tion och forskning i riktning mot mångvetenskapliga forskningsenheter som står i samklang med den vetenskapliga utvecklingen och med övriga ämnes-institutioner vid sina respektive universitet. På det viset har områdesstudier överlevt och resulterat i livaktiga och livskraftiga verksamheter. Under de se-naste decennierna har också nya sorters centra vuxit fram som till sin upp-byggnad liknar etablerade centra för områdesstudier, men då med forskning om den Europeiska unionen. Genom den här utvecklingen har områdesstu-dier också fått en ny plats och roll att spela vid universiteten och ämnet har vitaliserats. Också vid Uppsala universitet har områdesstudier förändrats och moderniserats.
Vid Centrum för Rysslandsstudier bedrivs mångvetenskapliga områdesstu-dier utifrån premissen att det tillför de övriga ämnesdisciplinerna vid sam-hällsvetenskapliga fakulteten viktig kunskap och nya perspektiv. Genom att med skilda teoretiska och metodologiska utgångspunkter studera områdes-specifika sociala, politiska, ekonomiska, kulturella, religiösa förhållanden i Ryssland och det postsovjetiska området utvecklas en specifik sorts kunskap och resultat som tillför vetenskapen viktiga byggstenar och viktiga bidrag till att utveckla ämnesdisciplinära teorier och metoder. I dag då den vetenskapliga utvecklingen i vissa fall går mot en allt högre grad av specialisering och med ett allt större fokus på kvantitativ metod och analys ägnade åt metadiskussio-ner, är utgångspunkten för områdesstudier en helt annan. Det är en problem-driven och verklighetsnära forskning som är fast förankrad i teori och metod och med en given utgångspunkt i reella problem och intellektuellt förankrade frågeställningar (se Shapiro 2005).
Rysslandsstudier har varit ett etablerat ämne vid samhällsvetenskapliga fa-kulteten i över fyrtio år. Under den här tiden har ämnet genomgått omvälvan-de förändringar och stora organisatoriska förvandlingar. I dag är forskningen om Ryssland och det postsovjetiska området emellertid mer vital än någon-sin och Centrum för Rysslandsstudier kommer även i framtiden att spela en viktig roll för gränsöverskridande forskning både inom fakulteten och över vetenskapsområdet.
RYSSLANDSSTUDIER I UPPSALA
Referenser
Högskoleverket 2007, Rapport 2007: 34 R. ”Att utvärdera tvärvetenskap – reflektioner utifrån Högskoleverkets utvärderingar 2001–2005”.
Leijonborg, Lars 2008, ”Satsning på kunskap om Ryssland”. Svenska Dagbladet, 18 oktober 2008.
Prop. 2008/09:50. Ett lyft för forskning och innovation. Stockholm: Utbildnings-departementet.
Shapiro, Ian 2005, The Flight from Reality in the Human Sciences. Princeton, NJ: Princeton University Press.
Tarschys, Daniel 1984, ”Områdesstudier”, i Claes Arvidsson (red.)