Effekter av en byråkratisk och rationell struktur

Framväxten av en statligt och kommunalt organiserad barnomsorg har skapat en omfattande administrativ apparat som ska balansera olika intressen och avståndet mellan makthavarna och de som arbetar i verk- samheten är för det mesta stort (Persson, 1991). Kraven på effektivitet och kostnadsbesparande åtgärder blir ofta primära. Rationalitet och byråkratisering för med sig att en handling inte längre ses som ett me- del för något annat än sig själv. Byråkratiseringen innebär att objekten för verksamheten avhumaniseras och framställs i rent tekniska ordalag, befriade från moraliska värderingar (Zygmunt Bauman, 1989).

Byråkratin är programmerad att leta efter den optimala lösning- en. Den är programmerad att mäta detta optimum i sådana termer som inte skiljer mellan mänskliga och icke-mänskliga objekt. Det som betyder något är att de bearbetas på ett effektivt och kost- nadsbesparande sätt (a.a, s. 146).

I tider av omfattande besparingar och rationaliseringar riskerar männi- skorna inom en organisation som barnomsorgen att endast bli objekt. Det administrativa systemets synsätt skiljer sig markant från det peda- gogiska. De båda systemen talar dels olika språk och dels från olika utgångspunkter. En organisation som är hierarkiskt uppbyggd leder till ett bristande intresse från administrationens sida att ta tillvara den kun- skap som förskolepersonal besitter. Det kan uttryckas så att det existe- rar en form av envägskommunikation där det tekniska och administra- tiva synsättet har ett kunskaps- och beslutsföreträde. Det finns dessut- om ett problemformuleringsföreträde, eftersom de problem som formu- leras i det pedagogiska systemet inte förs vidare för att diskuteras i det administrativa systemet (Persson, 1991).

Medan företrädarna för det tekniskt/administrativa synsättet har ett språk som kan verka objektivt, har det pedagogiska systemets företrä- dare ett mera känslomässigt och subjektivt språk. Detta beror delvis på att dessa två system företräder olika intressen; politikernas och barnens. Eftersom problemen företrädesvis formuleras i det administrativa sy- stemet, är lösningarna man söker först och främst politiska. När kraven på att verksamheten ska effektiviseras ökar resulterar detta i en obalans

mellan systemen, och pedagogerna ses ofta som bakåtsträvare när de försvarar den verksamhet som finns.

Låt mig klargöra: de båda synsätten är lika legitima. De speglar förskolans olika funktioner och visar att det svenska samhället har olika ofta motstridiga, intressen i förskolans kvantitet och kvalitet. Men, om vi ska ha en barnomsorg som sätter barnens intressen främst, måste det pedagogiska systemet kunna formu- lera problemen (a.a., s. 150).

Det är problematiskt att den offentliga sektorn effektiviseras enligt samma principer som näringslivet, eftersom det finns uppenbara skill- nader i villkor. De obestämbara mål som styr verksamheten och svårig- heterna med att bedöma och utvärdera en offentlig verksamhet som barnomsorgen gör att den inte kan värderas efter samma kriterier som den kommersiella varuproducerande sektorn.

Som nämndes har kraven på effektivitet fört med sig strukturella för- ändringar i organisationen som i sin tur medfört att tillfällena till peda- gogiska och reflekterande samtal minskar (Skolverket, 2004). Hargrea- ves (1998) kritiserar dessa tendenser i sin diskussion kring begreppen professionalisering och intensifiering. Intensifieringen innebär förutom begränsningen av kunskapsutveckling och kommunikationstillfällen att det inte finns tid för pauser under arbetsdagen, kronisk överbelastning, sänkt kvalitet och ett överdrivet beroende av extern expertis. Denna intensifiering har fört med sig ett söndervittrande av läraryrket och verksamheten. Enligt Hargreaves är talet om professionalisering endast ”... ett retoriskt knep ... – en strategi att få lärarna att acceptera sin egen utsugning, medan de låter sig utnyttjas till att arbeta allt hårdare” (a.a., s. 131).

Institutioner som förskolan kan beskrivas som en social interaktions- sektor och med begreppet abstrakt socialitet menas att det inom dessa områden inte finns någon målinriktad verksamhet, ingen produktion och inga problemlösningar; de förmedlar endast relationer. Arbetet med barn ger inga konkreta resultat och kraven att engagera sig känslomäs- sigt och samtidigt distansera sig och vara professionell innebär en kon- flikt i sig. Konsekvensen av denna konflikt kan förutom skuldkänslor resultera i osäkerhet. Detta kombinerat med strukturella begränsningar kan i sin tur leda till uppgivenhet och brist på arbetsglädje och i värsta fall utbrändhet (Johan Asplund, 1992).

En annan effekt av ett rationellt synsätt är tendensen att utveckla om- sorgsrationalitet. Davies (1996) tar upp begreppet för att diskutera de nödvändiga villkoren för en kvalitativ omsorg inom förskoleverksam- heten. Hennes studie visar hur förskolepersonal utgår från ett omsorgs- rationellt tänkande. Det komplexa sammanhangets betydelse betonas och omsorgsrationalitet förklaras så här:

Denna inriktning på ”andra” innebär att sätta omsorgsmottaga- ren intressen främst, visa förståelse och inlevelse, visa flexibili- tet, kärlek, tillgivenhet och respekt för den andres integritet, bry sig om, göra den andres liv kvalitativt bättre etc. Vid till- lämpningen av omsorgsrationalitet är det inte i första hand uni- versella principer och regler som styr omsorgen. Snarare hand- lar omsorgsgivaren utifrån specifika sammanhang som bildas av detta spatio-temperala här och nu och utifrån sin specifika kunskap som grundas på erfarenhet och praxis. Möjlighet ges att tillfredsställa omsorgsmottagarens särskilda behov. Behov är vanligen oförutsägbara och i omsorgsrelationen krävs ofta kontinuitet och en tidsform som inte främst bestäms av kvanti- tativa och abstrakta begreppsmått (a.a., s. 34).

Även Lidholt (1999) tar upp begreppet omsorgsrationalitet när hon stu- derar hur förskolepersonal handskas med effekter av besparingar och andra förändringar i förskolan. Anpassning, flykt eller kamp är exempel på de strategier personalen använder sig av. Överlag ser barnskötare och förskollärare konsekvenserna av besparingarna som ett pedagogiskt dilemma, och de ger uttryck för ett starkt behov av planeringstid och gemensamma samtal om barnen, verksamheten och den egna yrkesrol- len. Det är anpassningsstrategierna som dominerar, men när personalen någon gång protesterar mot nedskärningarna uppfattar de det som att deras protester endast tolkas som gnäll och att deras argument noncha- leras. De upplever att de inte blir tagna på allvar när de ställer krav och visar sitt intresse av att göra ett bra jobb och att det dessutom finns en bristande respekt och tilltro till deras yrkeskår.

Det är trots allt få som lämnar yrket och detta kan bero på att persona- len drivs av och utvecklar olika rationaliteter. Dessa rationaliteter om- fattas av begrepp som omsorg, ansvar och helhet. En anpassningsstra- tegi är att sänka sin pedagogiska ambitionsnivå. För att få arbetsro an- passar de sig och hittar nya strategier så att deras arbete blir menings- fullt.

Omsorgen om små barn och ansvarskänslan gentemot tredje part, dvs barnen och i viss mån föräldrarna, gör att de anpassar och anpassar sig till bristningsgränsen. Denna anpassning beror emellertid förmodligen även på konjunkturerna på arbetsmark- naden och osäkra anställningsförhållanden (a.a., s. 125).

Ytterligare en effekt av en byråkratisk och rationell struktur är stress. I likhet med Asplund, Lidholt och Hargreaves tar Gotvassli (2002) upp hur minskad personaltäthet, större barngrupper, alltfler arbetsuppgifter, ökade krav och ökat ansvar leder till stress och i vissa fall utbrändhet. Förutom tidspress, avbrott i arbetet och stor arbetsmängd nämner Got- vassli även andra orsaker till stress och risker för utbrändhet; anspänt samarbete med uppdragsgivaren (framförallt i kommunala förskolor) och upplevelsen av att arbetsgivare och det omgivande samhället ned- värderar förskolans verksamhet och personal.