Kunskapens makt och ond tro

Vilken makt har förskolepersonal att påverka och förändra verksamhe- tens innehåll och struktur? Hur förhåller de sig inbördes till olika domi- nerande diskurser inom förskolan och i samhället? Att bryta vanor och mönster är problematiskt. Den doxans paradox som Bourdieu (1999) talar om visar sig i att förskolepersonal i hög grad anpassat sig till de omfattande besparingar som förskolverksamheten utsatts för under de senaste decennierna (Lidholt, 1999). De reproducerar också till stor del de föreställningar och maktstrukturer som finns inom förskolan och mellan förskolan och skolan och samhället (Dahlberg & Lenz Taguchi, 1998, Enö, 1999).

All mänsklig aktivitet som äger rum vid upprepade tillfällen blir till en vana, vilket i förlängningen leder till att den institutionaliseras (Peter Berger & Thomas Luckmann, 1987). Kännetecknande för institutiona- liserade handlingar är att de är gemensamma för medlemmarna i en social grupp. Dessa institutioner kommer så småningom att uppfattas som om de har en yttre existens, så kallade sociala fakta. Vi absorberar och inkorporerar samhället och den sociala världen när vi socialiseras. Samhället är därför inte bara något yttre, utan också en del av vårt in- nersta.

Samhället kontrollerar inte bara våra rörelser utan skapar vår identitet, vårt tänkande och våra känslor. Samhällets strukturer blir vår egen medvetenhets strukturer. Samhället slutar inte vid vår hud. Samhället tränger in i oss lika väl som det omsluter oss. Vårt samhällsslaveri är inte så mycket upprättat med hjälp av erövring som med hjälp av samförstånd. Ibland krossas vi faktiskt till underkastelse. Men oftast snärjs vi av vår egen so- ciala natur. Vår fångenskaps murar fanns innan vi uppträdde på scenen, men de byggs ständigt om av oss själva. Vi luras in i fångenskapen med vår egen samverkan (Berger, 1990, s. 111).

Citatet ovan visar på den paradox som kännetecknar relationen mellan individen och samhället; vi definieras av samhället samtidigt som sam- hället definieras av oss. Dessa båda perspektiv är inte motsägande, utan de kompletterar varandra, det handlar om olika sidor av samhället. Samhället bestämmer vem vi är, men människornas egna meningsfulla handlingar bidrar till att rekonstruera samhället. Människan är i denna mening fri och Sartres begrepp ond tro (1983) innebär en föreställning

om att någonting är nödvändigt fast det i själva verket inte är det. Den onda tron innebär snarare en flykt från friheten och anpassning till kon- ventionen som om den vore nödvändig. I enlighet med detta kan sam- hället ses som en enorm apparat av ond tro som förser individen med möjligheten att dölja sin frihet och motivera sina handlingar med att de inte har något val.

Jag menar att det finns en problematik i diskussionen om ond tro. I vårt samhälle förekommer en illusion om de fria valen; att människor oberoende av var i samhällets hierarkier de befinner sig, har makt att påverka. Det kan te sig cyniskt att hävda att alla människor har friheten och möjligheten att förändra sin position. Simone de Beauvoir (Moi, 1996) visade på begränsningarna i den existentiella friheten och Sartre blev så småningom medveten om frihetens komplexitet och hur sam- hällets maktstrukturer inverkar på människors inre och därmed deras potential till handling.

Foucault (1974, 1980, 1994) fokuserar maktrelationer mellan männi- skor som befinner sig i samma hierarkiska position. Det moderna sam- hället beskrivs som ett disciplinärt samhälle, där makt utövas genom ständig övervakning av individerna. Makten är en strategi som genom- syrar hela samhället på olika sätt och på olika nivåer. Kunskapens för- hållande till makt är ett centralt tema. Framförallt hur kunskapen kan producera nya tekniker som kan användas av olika institutioner för att utöva makt över människor. Diskurser har tydliga ideologiska funktio- ner eftersom de kan sägas utgöra de sätt på vilka kunskap organiseras för att tjäna olika typer av maktrelationer. Dessa diskurser som bär på föreställningar och idéer har en tendens att dominera ett visst område under en viss tidsepok, så kallade diskursiva regimer (eller domineran- de diskurser). Samtidigt vänder Foucault sig mot ideologins betydelse och maktförhållanden relaterade till staten eller ekonomin. Makt och kunskap ses som nära förenade i de diskursiva praktikerna och maktbe- grepp relateras framför allt till det samhälleliga vardagsplanet. Makt är inte en institution eller en struktur, den är inte heller en förmåga som vissa individer är utrustade med, därför ska undersökningar inte inriktas på makthavarnas motiv utan på praktiker och effekter på de underkuva- des nivå. Maktrelationer är aldrig enkla projektioner av klass eller poli- tiska relationer, utan varje nätverk av relationer har sitt eget mönster och är relativt självständigt. Relationer inom olika institutioner (till exempel förskolan) möjliggör statens existens och funktion, men de är

inte projektioner av statens makt. Makten existerar endast i relationer och när den uttrycks i handling:

Man måste kort sagt inse att denna makt är något man utövar snarare än besitter, att den inte är ett av den härskande klassens erövrat eller bevarat ”privilegium”, utan den samfällda verkan av dess strategiska positioner – en verkan som kommer till sy- nes i de underlydandes ställning och som denna ibland bidrar till att förlänga. Å andra sidan tillämpas inte denna makt utan vidare, som ett tvång eller förbud, gentemot dem ”som inte har den”. Den omger dem, den sprids genom dem, den stöder sig på dem, liksom de själva i sin kamp mot makten i sin tur tar spjärn mot de grepp den har om dem (Foucault, 1974, s. 36).

Makt och kunskapsrelationer är inte statiska, de skiftar beroende på tid, kontext och typ av kunskap. Foucault visar på så sätt hur komplexa och instabila strategier, diskurser och praktiker är. Hans största intresse är först och främst att visa hur makt används människor emellan, men också hur människor utnyttjar makten över sig själv. Samhället är ska- pat av människan och hålls upp genom makt och kunskap, på så sätt menar han att makten är decentraliserad; den finns hos alla mer eller mindre.

Det finns begränsningar i mikroperspektivet eftersom sådana perspek-

tiv som ekonomiska förhållanden och relationerna mellan klass och kön tenderar att försvinna. Den pessimistiska syn och den brist på normativ ståndpunkt som präglar Foucaults analyser riskerar att allt handlande misstänkliggörs och att de blir apolitiska i den meningen att de till ex- empel motverkar riktningar som feministisk epistemologi och metodo- logi. Kopplingen till Nietzsche och hans betoning av den borgerliga subjektiviteten utgör ett grundläggande perspektiv, och hans tvetydig- het och kritik av allt medför bland annat att det subtila symboliska våld som samhällets olika fält genomsyras av, underskattas. Hans teorier innebär på många sätt en paradox; samtidigt som han förespråkar indi- viduell autonomi visar han på att det är just sådana ideal som är en del av problemen i samhället (Nancy Hartsock, 1990, Bourdieu & Loïs Wacquant, 1996, Fraser, 2003).

Foucaults teorier medverkar som jag ser det till att skapa illusioner om människors likvärdiga möjligheter att påverka. Genom att analysera alla relationer utifrån ett maktperspektiv som Foucaults, sker en norma-

lisering av makten och forskaren tenderar att på detta sätt endast foku- sera det negativa i en verksamhet. Inom alla teorier finns begränsningar och det problematiska med teorier som utgår från ett moraliskt ideal som individuell autonomi är att tyngdpunkten läggs på hur människor subjektivt uppfattar och upplever strukturer eller institutioner – inte i dessa strukturers och institutioners faktiska beskaffenhet. Fokus ligger på att man förklarar institutioner och institutioners makt över männi- skor i termer av hur de förstår dem. Något som i likhet med Sartres teorier om ond tro är problematiskt, är att dessa teorier kan tolkas som en bekräftelse på illusionen om att vi lever i total frihet. Det är vi själva som skapar vår tillvaro och på så sätt bär vi också ansvaret för det eventuella förtryck vi är utsatta för.