Prestationsprincip och värderingsprocesser

De normer och värderingar som finns i förskolan är en spegling av samhällets maktstrukturer och historia. Dessa normer och värderingar kan vara en bidragande orsak till att förskolepersonal reproducerar för- skolans marginalisering. En norm som dominerar i samhället och i för- skolan är värdet av att prestera. Den kulturella friställningen och mo- derniseringen har fört med sig ökade krav på att prestera och presta- tionsprincipen (Ziehe, 1993) breder ut sig mer och mer i samhället, på det viset blir den också mer abstrakt:

Fler och fler samhällsområden blir underkastade prestations- principen. Man registrerar, mäter, jämför och bedömer. Vi ut- sätts för press och vi utsätter oss själva för press. Prestations- principen ”hänger i luften”; den är allestädes närvarande… konsekvensen blir att den anspråksfulla sociala och psykiska press som den enskilde lever under, växer. Prestationsprincipen utsträcks till områden utanför utbildning och arbete (a.a., s. 36- 37).

Prestationsprincipen för med sig att vi utsätter varandra och oss själva för press i det mesta vi företar oss. Den ökade konkurrensen kan i sin tur relateras till hur ett ekonomiskt och instrumentellt förhållningssätt alltmer brer ut sig. Prestationsprincipen omfattar inte bara görandet utan också varandet; vi måste utveckla och omforma vår identitet. Ge- nom massmedia och kulturindustrin får vi beskrivningar av hur vi ska vara och detta leder till en överallt existerande social och psykisk kon- kurrens. Våra självbilder och de kriterier vi utgår ifrån när vi bedömer oss själva, är inte längre formade på förhand av traditionella normer. Värderingsprocesser är föränderliga. Normerna är mer eller mindre statiska beroende på att auktoriteterna och det sociala samspelet skiftar. Normerna är också beroende av vilken kultur vi lever i. Både upplevel- ser av stolthet och skam undertrycks i modern västerländsk kultur. Att stolthet undertrycks har med vårt behov av att dels skydda oss från and- ra människors värderingar och dels vara oberoende av dem (Jonas As- pelin, 1999). Förnekandet av stolthetskänslor beskrivs som en försvars- strategi och kan härledas ur rädslan för hybris:

I interaktionistiska termer kan hybris beteckna tillfällen då in- dividen upplever och ger uttryck för stolthet utan att få upple- velsen bekräftad av andra. Att inte få positiv respons av den andre på den positiva känsla man upplever och uttrycker leder till att man känner skam. Om individen i en dylik interpersonell kontext fortsätter att känna sig stolt är denna känsla inte en mellanmänsklig emotion utan ett inre affekttillstånd (a.a., s. 73).

Skam kan liksom stolthet relateras till prestation, det vill säga vi får beröm eller inte för något vi presterar. Ömsesidig stolthet uppstår i en kontext där människor röner uppskattning för något de är och inte för något de gör och stolthet genom prestation förekommer för det mesta i

en markerad bedömningssituation. Aspelin förklarar teorin med att skil- ja mellan stolthet som uppstår spontant mellan människor, och stolthet som kommer ur ett mer medvetet och planerat agerande. I det första sammanhanget är värderingsmomentet inte så påtagligt som i det andra och det försiggår oftast inte i situationer där bedömningen är markerad. När människor har förståelse och respekt för varandra ökar möjlighe- terna för genuina och ömsesidiga upplevelser av stolthet.

I motsats till detta står, som jag ser det, Ziehes teorier om prestations- principen; även i situationer av så kallad ömsesidig upplevelse av stolt- het finns krav på att prestera. Det vill säga varandet är lika mycket kopplat till bedömning och prestation som görandet. Eric Fromm (1976/1994) betonar vikten av att skilja mellan att vara och att ha och då menar han inte endast döda ting utan även exempelvis; kunskap, auktoritet och kärlek. I ägandet kommer konkurrens, prestige och pre- station in, men i varandet är det relationerna, upplevelserna och käns- lorna som blir det betydelsefulla. Det är alltså inte ett passivt varande utan varandet inbegriper förändring. Det vill säga varandet är blivande medan ägandet är konstans och passivitet.

Hybris kan ses som en symbol på motstånd mot skammen och defini- eras som falsk stolthet där känslan av stolthet uppfattas som en hand- ling mot den andre och inte med. Eftersom den andre nedvärderas är denna stolthet falsk, och kan av den andre upplevas som ett hot och i denna relation finns det både känslor av underlägsenhet och överläg- senhet. Om det däremot finns en gemensam upplevelse av stolthet som grundar sig på ömsesidig respekt och stabilitet är detta exempel på sann stolthet. Skam relateras till underordning; underordnade grupper ser sig själv så som de fördomar som omgärdar dem. Denna skammens kollek- tiva dynamik bidrar med andra ord till att stärka underordning och ojämlikhet och för med sig att människor betraktar sig som mindre vär- da, vilket i sin tur underminerar självförtroendet (Thomas Scheff och Bengt Starrin, 2000).

Skamkänslan är plågsam för alla oberoende av social ställning. Men det är främst underordnade grupper som utsätts eftersom skammen genereras såväl ”utifrån” (hån och förakt från om- givningen) som ”inifrån” via individens eget referenssystem (a.a., s. 183).

Olika beteendemönster och mentaliteter uppkommer i olika kulturer och de har ofta en lång historia. Vi påverkas än idag, trots västvärldens ökade sekularisering, av den moral som förespråkades av en religion vars upphovsmän levde för mer än fyrahundra år sedan. Luther betona- de att alla hade ett kall att göra något av sitt liv, även arbetet var ett kall och underordnade skulle veta sin plats. Luther ansåg att underordnade skulle acceptera och respektera den världsliga ordningen och makten, trots att evangeliet uppmanade de fattiga att sträva efter frihet och rätt- visa (Fromm, 1943/1993).

Teorierna om sambandet protestantism och rationell kapitalism stär- ker ett sådant resonemang; Religiösa föreställningar och idéer påverkar även andra aspekter av det sociala och kulturella livet. Värdet av att prestera kan också härledas till religionen och en moral som visserligen förespråkade ett anspråkslöst liv, men som samtidigt menade att fram- gång på jorden gav en indikation på vem som var predestinerad till himlen. Kyrkans föreskrifter har inte försvunnit, de lever kvar i normer som inverkar på vårt dagliga liv. Skillnaden är att den sociala traditio- nen inte längre verkar i den enskildes ställe utan den enskilde måste själv fatta beslut om hur hon/han ska leva sitt liv (Max Weber, 1934/1978, Ziehe, 1993).