2 Förskolans kultur och de strukturella villkoren
2.3 Ett folkhemsprojekt
Den socialdemokratiska folkhemspolitiken genomförde med hjälp av staten en rad sociala reformer som förde med sig förbättrade levnads- villkor för svenska arbetarklassfamiljer. Enligt Yvonne Hirdman (1989) utnyttjade de sociala ingenjörerna med sin tro på rationalitet, effektivi- tet och en objektiv sanning staten för att förmedla ett vetenskapligt syn- sätt och genomföra visionen om det goda samhället grundat i medel- klassens värderingar. Tanken att kvinnans frigörelse, som var en del av den sociala ingenjörskonstens idéer, medförde att staten så småningom skulle överta kvinnans ansvar för barnen genom att starta utbyggnaden av en kollektiv vård, fostran och tillsyn av de små barnen.
Här skulle dåliga vanor vridas rätt, de oförståndiga upplysas, de ansvarslösa väckas. Det gällde att förvandla människor från B-varelser till A-varelser. Det var inte bara fler människor, det var ”nya” människor samhället krävde: socialt anpassade, ”so- cial minded”, ”effektiva”, ”moderna” och demokratiska (a.a. s. 227).
När Myrdal (1935) argumenterade för att samhället skulle ta ett ökat ansvar för barnens fostran fanns det hos henne och många andra en övertygelse om att modern barnuppfostran byggd på psykologisk forskning, skulle minska klassgränserna och eliminera den fattigvårds- stämpel som fanns på barnkrubborna. Myrdal ville i likhet med Fröbel- förbundet lösa de problem som industrialisering och inflyttning i stä- derna givit upphov till. Genom att plädera för inrättandet av storbarn- kammaren med välutbildad personal skulle verksamheten garanteras en god kvalitet.
Det är ingen tillfällighet att det var just under 30-talet som diskussio- nerna om en förändring av synen på fostran och samhällets ansvar star- tade. Arbetslösheten var hög och alltför få barn föddes. Det fanns inte endast ideologiska skäl utan även ekonomiska motiv till den befolk- ningsutredning som tillsattes 1941. Krigstiden innebar dessutom ökade behov av kvinnlig arbetskraft. Födelsetalen var fortfarande låga och detta tillsammans med arbetsmarknadens förändrade situation krävde reformer inom familjepolitiken. En utbyggnad av daghemsverksamhe- ten och barnträdgårdarna påbörjades (Johansson & Åstedt, 1993).
Efter krigsslutet beslutades i riksdagen att kvinnorna borde stanna hemma och ta hand om barnen. Denna inställning utmärkte även 50- talet som Johansson och Åstedt beskriver som hemmafruperioden. Lek- skoleverksamheten byggdes visserligen ut under detta decennium, men den var endast tänkt som en avlastning för mödrarna och en stimulans för barnen. 1960-talet präglades av högkonjunktur och kvinnorna blev den stora arbetskraftreserven. Traditionella yrkesval ifrågasattes, jäm- ställdhetsdebatten var livlig och debatten om daghemmen tog fart. För- skollärarutbildningen förstatligades och antalet förskollärare fördubbla- des samtidigt som statliga bidrag stimulerade både kvalitet och utbygg- nad av daghemverksamheten.
Under 1970-talet försämrades samhällsekonomin återigen och till- växttron minskade. Samtidigt ökade engagemanget kring frågor som solidaritet, jämställdhet och demokrati. Förskolan byggdes ut i sam- band med förskolereformen 1975 och detta ledde till organisatoriska och innehållsliga förändringar. Löner, priser och inflation steg under 1980-talet och detta årtionde dominerades av stora och snabba föränd- ringar. I storstadsområdena rådde det stor brist på arbetskraft och in- tresset för vård- och undervisningsyrkena minskade. Ekonomin blev alltmer ansträngd och hela den offentliga sektorn, däribland barnom- sorgen började drabbas av besparingar. Det ekonomiska läget förde med sig att kraven på ett effektivt nyttjande av resurser ökade och att föreståndarna fick större befogenheter. I massmedia pågick debatter om daghemmens kostnad och exempel på rubriker var: Lägg ner daghem- men och Daghemmen – en återvändsgränd. Ansökningarna till förskol- lärarutbildningarna minskade och en del av de anställda inom förskolan slutade. De privata alternativen till kommunala förskolor ökade och även om den kommunala utbyggnaden var större än under något annat decennium kunde riksdagens beslut om förskola för alla barn inte infri- as (Johansson & Åstedt, 1993).
Arbetslösheten steg drastiskt hösten 1991 medan bristen på förskollä- rare och barnskötare minskade. I juni 1991 antogs förslaget om flexibel skolstart som hade ingått i regeringens ekonomiska krispaket 1990 (Jo- hansson & Åstedt, 1993). Lidholt (1999) beskriver 1990-talet som det decennium där förskolan utsattes för några av de allra största bespa- ringarna inom den offentliga sektorn. Personaltätheten minskade samti- digt som storleken på barngrupperna ökade. Dessutom förde besparing-
arna med sig en utökning av personalens ansvarsområden, färre möjlig- heter till pedagogisk ledning och stora omplaceringar av personal. En annan aspekt på förskolan som ett folkhemsprojekt är den som Helene Brembeck (1992) lyfter fram. Hon beskriver hur den lägre me- delklassen under efterkrigstiden blir en etablerad och erkänd auktoritet med makt att kolonisera världen. Det är den lägre medelklassen i Sve- rige som genom sin pondus som experter har formulerat de sociala spelreglerna inom barn- och fostransområden.
Att den lägre medelklassdiskursen har fått sådan makt kan relateras till expansionen av det sociala fältet och de efterkrigsgenerationer som Brembeck beskriver som ”folkhemmets prinsar och prinsessor” (a.a., s. 119). Dessa generationer har genom professioner som riktar sig mot barn och barns fostran fått stort inflytande. Institutionaliseringen av barndomen och den vetenskapliga legitimeringen har fört med sig att denna grupps ideologi kommit att utgöra normen. Den lägre medelklas- sen kommer oftast från arbetarhem och de tillhör en generation som har utmärkts av sitt engagemang, framförallt vad det gäller barnuppfostran. De har en tro på grundtrygghet och lyhördhet inför barnets behov, de ser fostran först och främst som samspel och i relationen till barnet be- tonar de utvecklingen från närhet till autonomi.
Brembeck använder förskolan som exempel och menar att förskole- personalen med hjälp av psykologin har tolkat omvärlden och att deras teoribygge saknar både historisk analys och klassanalys. Den offentliga barndiskursen har vuxit fram ur en syn på livet som präglas av begrepp som helhet, känslor och interaktion.
... när de vårdar, fostrar och rehabiliterar använder de sig av te- orier och metoder ur det egnateoribygget – och det är här dis- kursen blir något mer än ett tämligen harmlöst gestaltande av den egna verklighetsuppfattningen. Plötsligt framstår den som det enda rätta och vetenskapligt bekräftade synsättet. Dess rätta ansikte av klassideologi döljs för dess utövare och för deras ”offer” (a.a., s. 179).
Brembeck tolkar i detta sammanhang barn och föräldrar som offer och förskolepersonal som en grupp med stor makt att påverka diskursen om barn och barnsyn.