Samtalets förutsättningar och möjligheter

Genomförandet av läroplanens intentioner kräver att förskolepersonal får tid och möjlighet att planera, utvärdera, dokumentera och reflektera. De omfattande besparingar som gjorts begränsar sådan verksamhet (Skolverket, 2004).

Habermas (1992, 1995, 1996) kritiserar det moderna samhället för att inte tillåta ett störningsfritt samtal. Ett problem i det moderna är att systemet (anonyma och sakliga relationer på den ekonomiska markna- den eller i en statlig myndighet där människors handlande koordineras genom medier som pengar och makt) alltmer behärskar livsvärlden (den värld i vilken vi har våra sociala relationer; arbete, familj och vän- ner och där människors handlande koordineras genom den kommunika- tiva rationaliteten). Detta medför att mänskliga handlingar, som i grun- den bygger på en kommunikativ rationalitet och som ytterst strävar efter ömsesidig förståelse, mer och mer verkar inom ett system där ett instrumentellt förnuft råder. Livsvärlden genomsyras alltmer av det instrumentella förnuftet, vilket hotar själva grunderna för livsvärldens sociala integration och reproduktion. Därmed hotar den också att tränga undan den kommunikativa rationaliteten. Pengar och makt ersätter språket som mekanism för koordinering av de sociala handlingarna, det vill säga systemets krav tränger in i alltfler områden av vardagslivet som blir mer och mer monetariserat och byråkratiserat.

Med utgångspunkt från principen om den privata sfären som kon- templativ och den offentliga sfären som aktiv, kritiserar även Hanna Arendt (1986) det moderna samhället och den byråkratiska maktappa- raten.

Den sociala sfären uppstod när hushållets inre med dess verk- samheter, problem och organisationsformer, trädde från hem- mets dunkel ut i den offentligt politiska sfärens ljus. Därmed

suddades skiljelinjen mellan privata och offentliga angelägen- heter ut, och samtidigt förändrades dessa begrepps innebörd till oigenkännlighet liksom den betydelse var och en av sfärerna hade haft i den enskildes liv som privatperson och samhälls- medborgare (a.a., s. 62).

Den sociala sfär som skapats genom en sammansmältning av det of- fentliga och det privata har fört med sig att det offentliga synsättet har blivit det dominerande.

Ett bra samhälle är ett samhälle där ett kommunikativt handlande tillåts ske under så störningsfria förhållanden som möjligt:

Om vi förstår handling som ett bemästrande av situationer, så urskiljer begreppet kommunikativ handling framförallt två aspekter härav: dels den teleologiska, genomförandet av en handlingsplan, dels den kommunikativa aspekten, tolkningen av situationer och uppnåendet av ett samförstånd. Konstitutivt för förståelseorienterat handlande är att deltagarna i samför- stånd genomför sina planer i en gemensamt definierad situation (Habermas, 1996, s. 126).

Det rationella samtalets möjligheter kan ses både som en teori om öm- sesidigt utbyte mellan individer och som en ännu inte förverkligad de- mokratisk potential i det moderna samhället. Kommunikativ rationalitet bygger på ömsesidig förståelse som inte bara innebär att förstå utan att erkänna, att legitimera den andres handlingar. Kommunikativ rationali- tet bygger också på motivationstvång, det vill säga man ska motivera sina handlingar och regler utifrån sina förpliktelser och perspektiv. Dessa motiv är en förutsättning för dialogen och en grund för hand- lingskoordinering. Man söker inte en kompromiss, den bindande kraf- ten i det rationella samtalet är det gemensamma målet och om man hävdar något förväntas man följa upp det – det innebär en förpliktelse. Det rationella ligger inte i att använda språket för vissa syften, utan att man genom språket tvingas sträva efter förståelse. Det är inte resultatet som är rationellt, utan själva processen och förståelseakten är nära knu- ten till ett utvecklingsperspektiv som skall möjliggöra en insikt i de processer som är verksamma i den annorlunda förståelsen. Den diskurs- teori som benämns deliberativ politik förordar en demokratisk diskus- sion där ömsesidig respekt och erkännande är viktiga ingredienser. Det finns en grundläggande typ av förnuft; det kommunikativa förnuftet.

Det är själva processen, talandet, som är förnuftigt. Detta förnuft är verksamt i samhällets reproduktionsform och i människor vardagsliv och det är förnuftet som bär på en potential till en demokratisk sam- hällsutveckling (Habermas, 1995, 1996).

Deliberativa samtal handlar om att överväga olika alternativ på ett ömsesidigt och nyanserat sätt när man i diskussioner motiverar sina val och synpunkter. På så sätt utgör den deliberativa demokratin ett kom- plement till den demokratiska majoritetsprincipen. Den visar på hur demokrati bör och kan fungera. Deliberativ demokrati betyder dessut- om att man fortlöpande tar beslut. Dessa beslut ses som övergående och man betonar betydelsen av att enighet och oenighet förekommer samti- digt. Tomas Englund (2000) sammanfattar några av de mest utmärkan- de dragen i det deliberativa samtalet:

a) samtal där skilda synsätt ställs mot varann och olika argu- ment ges utrymme,

b) att deliberativa samtal alltid innebär tolerans och respekt för den konkreta andra, det handlar bl.a. om att lära sig lyssna på den andres argument

c) inslaget av kollektiv viljebildning, det vill säga strävan ef- ter att komma överens eller åtminstone komma till tempo- rära överenskommelser (a.a., s. 6).

Enligt Benhabib (1994) är Habermas’ praktiska diskurs med dess nor- mativa giltighetsanspråk den modell som, om de olika villkoren upp- fylls, skapar de största möjligheterna för en ideal samtalssituation. Del- tagarprincipen är en av modernitetens viktigaste förutsättningar. Dialo- gen i Habermas modell styrs inte av neutralitetsbegränsningar utan be- döms efter de kriterier som idén om en praktisk diskurs representerar.

Deltagande ses inte som en verksamhet vilken endast och san- nast är möjlig i ett snävt definierat politiskt område, utan som en verksamhet vilken kan realiseras även i de sociala och kultu- rella sfärerna. Detta sätt att uppfatta deltagande, i vilket det be- tonas att handlingsnormer bestäms genom praktisk diskussion mellan berörda parter, har en karakteristisk fördel framför den republikanska eller medborgerliga dygdeuppfattningen i att den artikulerar en vision av det politiska som är trogen komplexa, moderna samhällens verkligheter (a.a., s. 121).

Denna modernistiska förståelse ger en annorlunda uppfattning om det offentliga rummet. Det ses som demokratiskt och skapat i procedurer och sammanhang där människor har en reell möjlighet att påverka. Men det finns även problem i demokratiseringsprocessen och i de begräns- ningar som trots allt uppstår i själva proceduren.

Samtalet har en potentiell innebörd i ett demokratiskt samhälle, men frågan är hur sådana samtal bör se ut. Benhabib kritiserar Habermas för att bortse från vilken betydelse faktorer som till exempel klass, kön och etnicitet har. Dessa inverkar på hur en människa bemöts, vad hon säger, hur hon säger det och vilka samtalsämnen hon väljer. Endast genom att erkänna oss själva och andra som konkreta individer i olika livssitua- tioner, kan vi uppnå ett samtal som präglas av ömsesidig respekt och jämlika möjligheter att påverka samtalet. De blinda fläckarna i Haber- mas’ teori innebär att han förbiser könsundertexten i de sociala proces- ser och institutionella differentieringar som han systematiskt beskriver. På så sätt bidrar han till att reproducera betydelsefulla delar i den do- minerande manliga könsordningen (Nancy Fraser, 2003).

I en demokratisk diskussion är ömsesidig respekt för varandras rät- tigheter och kampen för erkännande viktig. Erkännandet kan delas in i tre former; den ena är kärlek som finns i de primära relationerna, den andra är rätt som hänför sig till alla andra relationer och den tredje for- men är solidaritet som förbinds med dem som ingår i samma värdege- menskap. Att bli erkänd eller förmenas ett erkännande är grundläggan- de för utvecklingen av en människas relation till sig själv. För att kunna utveckla en positiv relation till sig själv och andra måste man erfara ett mångfacetterat erkännande, ett erkännande som inbegriper kärlek, rätt och solidaritet (Axel Honneth, 2003). Detta resonemang kan fördjupas genom att betona ett deltagande på lika villkor, det vill säga ett öppet och ömsesidigt erkännande av jämlik status, framförallt eftersom klass och könsstrukturer mystifieras och naturaliseras i offentliga samman- hang. Om en människa förvägras erkännande för det med sig en stör- ning i relationen till det egna jaget; en kränkning av identiteten (Fraser, 2003). Erkännandet symboliserar:

... en ideal ömsesidig relation mellan subjekt där var och en ser den andre både som sin like och som någon som är skild från ho- nom eller henne. Denna relation är konstitutiv för subjektiviteten: man blir bara ett enskilt subjekt genom att erkänna och erkännas av ett annat subjekt (a.a., s. 215-216).

Arbetsplatsens samvaro är en på förhand uppmätt och tillblandad (Bauman, 1995) miljö. Det är en samvaro vars främsta syfte är att män- niskorna förblir tillsammans och denna samvaro består mest av struktu- rerade möten. Samtidigt som arbetsplatsens samvaro bygger på konti- nuitet och struktur tenderar den att även bli en mötesplats för oavsiktli- ga och spontana solidariteter.

Det finns två drag som dominerar modern samvaro; fragmentariska och episodiska möten. Fragmentariska möten kännetecknas av att en- dast en del av det mångsidiga jaget är engagerat i mötet, man håller till exempel tillbaka det som anses vara privat. Det episodiska draget visar på en avsaknad av kontinuitet i mötena, de för inte med sig några krav på rättigheter eller skyldigheter. Mötena har ingen avsikt att leda till några effekter. Andra människors närvaro har betydelse även om den är vid sidan om.

Arten av samvaron skänker sin smak åt de möten som inleds inom samvarons ram. Möten blir lika fragmentariska och epi- sodiska som samvaron själv. Från varat vid sidan om rör sig de utvalda andra in i moraliteten vara-med. Nu blir de föremål för vår uppmärksamhet; de ömsesidiga beroenden som föregår in- teraktionen uppstår nu under interaktionen och/eller förmedlas och förändras under mötets lopp, träder in i synfältet, får en ak- tuell innebörd, blir föremål för tanke och beslut (a.a. s. 68).

Dessa vara-med-möten är möten mellan ofullständiga jag. I sådana mö- ten är det lika viktigt att framhäva som att dölja sitt jag och inget mer av jaget engageras i mötet än vad som krävs av själva ämnet. I vara- med-mötet träffar människor varandra utan att egentligen mötas. Dessa fragmentariska och episodiska möten kan jämföras med möten mellan hela jag, en samvaro som är mer befrämjande och öppen för andra. Villkoren för en samvaro som inte kännetecknas av distans och brådska utan bygger på närhet och kontinuitet, måste grunda sig på ett annat förhållningssätt, det vill säga det förhållningssätt Bauman beskriver som att vara för. Helhet och odelbarhet, blickar som möts och engage- mang som växer fram i relationen, är kännetecken på sådana mellan- mänskliga möten. Detta engagemang finns hela tiden latent hos männi- skan och kan under gynnsamma förhållanden växa fram.

Det finns ett ökat behov av intimitet och äkthet i pedagogiska sam- manhang och även ett stort behov av att bli erkänd som hela den person

man är och inte bara den man är på arbetsplatsen. Detta är en aspekt av tidsandan, men autencitetstrenden och intimiseringen kan också ses som ett tecken på sökande efter alternativ till det moderna samhällets alienerande konsekvenser (Ziehe, 1993).

Den bärande idén i konceptet ”närhet” är önskvärdheten av att öppna sig för varandra, ge inblickar i ens inre liv, visa autentis- ka känslor, dela ett emotionellt engagemang, och så vidare i den mån man eftersträvar att upphäva gränser, kan vi tala om ett behov av psykisk intimisering. Tendensen i konceptet ”när- het” är att vilja att hela personligheten kommer till uttryck (a.a., s. 74).

Frågan om närhet och hela människor i en offentlig institution kan pro- blematiseras. Att göra offentliga situationer privata är varken funktio- nellt eller eftersträvansvärt. Institutionaliseringen av skola och förskola liksom kraven på äkthet, helhet och närhet är problematisk; skolan skall ”varken vara en förtingligad apparat eller något intimiserande myspys” (a.a., s. 78). Konceptet intensitet visar däremot på en socialitet som ännu inte finns i skolan och genom att upprätta socialitet i skolan kan man återigen tolka skolan som ett offentligt rum.

Jag eftersträvar inte en psykisk intimisering utan en gemensam erfarenhet i en given situation. Jag vill inte möta hela den and- res personlighet utan hans momentana personlighet. Jag strävar inte efter att upplevelser av likhet ska utbredas horisontellt, utan i stället punktuella fördjupningar, kort sagt: intensitet (a.a., s. 76).

Vad Ziehe vill uppnå med denna diskussion är som jag ser det ett ba- lanserat synsätt på det offentliga och privata. Det är en diskussion som kan relateras till det Arendt beskriver som den sociala sfären. Men frå- gan är om diskussionen i stället leder till ett förkastande av värden som till exempel äkthet, närhet och helhet. Värden som kan relateras till kvinnor och kvinnors arbetsplatser. Frågan är också hur vi tolkar be- grepp som just äkthet, närhet och helhet. Ziehe tar upp begreppen ut- ifrån en kritik av psykologiseringen i offentliga institutioner, medan Bauman tar upp den moraliska aspekten när han förespråkar förhåll- ningssätt som innebär att vara för den andre. Detta innebär förhåll-

ningssätt som medverkar till att överbrygga klyftan mellan det offentli- ga och privata.