Ny tid – nya tendenser

Förskolan vilar på demokratins grund. Därför skall dess verk- samhet utformas i överensstämmelse med grundläggande de- mokratiska värderingar. Var och en som verkar inom förskolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och re- spekten för vår gemensamma miljö. En viktig uppgift för verk- samheten är att grundlägga och förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan skall hålla levande i arbetet med barnen (Lpfö, 1998, s. 7).

1998 fick förskolan en läroplan och blev samtidigt en del av ett samlat utbildningssystem. Med ovanstående ord inleds avsnittet om värde- grund och uppdrag i läroplanen och vikten av ett etiskt förhållningssätt, omsorg och hänsyn, förståelse och medmänsklighet betonas. Av tradi- tion har läroplaner en teoretisk och ideologisk prägel, så är även fallet med förskolan läroplan. Frågan är enligt min mening vems yttersta an- svar det är att leva upp till dessa teorier och ideologier. Frågan är också hur de ska efterlevas. Att förorda ett demokratiskt förhållningssätt är

grundläggande inom all svensk utbildning, men sällan ges konkreta förutsättningar att utveckla och förverkliga visionerna. Det är upp till personalen som arbetar inom förskola och skola att konkretisera dessa. Skolverkets nationella utvärdering (2004) av reformen bekräftar detta fenomen och utvärderingen visar att de förändrade strukturella villko- ren har varit ogynnsamma för reformens och läroplanens genomföran- de. Den ökade decentraliseringen och de ekonomiska besparingarna har pågått samtidigt som reformen. Läroplanen har i mycket liten omfatt- ning kunnat påverka kommunala beslut om ramar och resurser. Genom- förandet av läroplanens intentioner har därför i första hand blivit ett professionellt ansvar:

I de fall där den pedagogiska ledningen av olika skäl inte fun- gerar blir genomförandet av läroplanens intentioner en fråga för det enskilda arbetslaget och avhängigt av den enskildes kompetens, förmåga och intresse. Detta innebär att styrkeked- jan mellan stat, kommun och enskilda förskolor/arbetslag inte fungerar som det är tänkt (a.a., s. 167).

I utvärderingens fallstudieintervjuer framkommer att de strukturella villkoren upplevs som problematiska. I detta sammanhang betonas hur barngruppernas storlek fått pedagogiska och demokratiska konsekven- ser, men också hur de blivit en viktig arbetsmiljöfråga för personalen. När det gäller själva genomförandet av läroplanens intentioner krävs att personalen får tid och möjligheter att planera, utvärdera, dokumente- ra och reflektera över verksamheten. Att skapa utrymme för gemensam reflektion är även det upp till de enskilda arbetslagen och oftast in- skränks dessa tillfällen av brist på vikarier och för stora barngrupper. Det finns en stor skillnad mellan högresursområden och lågresursområ- den i detta avseende. I lågresursområdena är förutsättningarna för ett skapande av reflektionsutrymme mycket mindre än i högresursområ- den.

För att bäst utveckla verksamheten bör kompetensutveckling av hela arbetslag ske kontinuerligt. Men eftersom besluten om kompetensut- veckling oftast fattas lokalt och tillika inom vissa ekonomiska ramar blir fortbildning av arbetslag svår att genomföra.

Betoningen av omsorg respektive pedagogik har skiftat beroende dels på vilket departement som haft det politiska ansvaret för förskolans

verksamhet och dels på vilka förutsättningar förskolepersonalen getts för att uppfylla de olika kraven och intentionerna. I juli 1996 överför- des ansvaret för barnomsorgen från Socialdepartementet till Utbild- ningsdepartementet och i januari 1998 förflyttades tillsynen över barn- omsorgen från Socialstyrelsen till Skolverket. Uppdraget för förskolan fick därmed en tydligare pedagogisk inriktning och med läroplanen för förskolan förstärktes detta uppdrag, även om man inte frångick de grundläggande principerna för förskolans familjepolitiska uppgift (Lid- holt, 1999).

Ett av syftena med reformen var att tydliggöra det pedagogiska upp-

draget och även om förskolepersonal övervägande är bärare och skapa- re av ett synsätt som betonar föreningen av omsorg och pedagogik, educare-conceptet (Lidholt, 2001), har det skett en förskjutning mot lärande efter reformen.

Det finns hos intervjupersonerna i den nationella utvärderingen olika definitioner av lärande och lärandets betydelse. En större medvetenhet om förskolans pedagogiska uppdrag har utvecklats i samband med re- formen. Men det finns också en kluvenhet inför denna perspektivför- skjutning. Förskolans särart gentemot skolan understryks och många i studien ger uttryck för en oro över att förskolan ska bli alltför lik skolan med större betoning på lärande och mindre på barnomsorg. Även Hall- dén och Simonsson (2000) värjer sig mot dikotomiseringen av omsorg och pedagogik och visar på den komplexitet som är knuten till försko- lans uppdrag och begreppen omsorg och lärande. De argumenterar för omsorgsbegreppets rättmätiga värde och i stället för att koppla begrep- pet till verksamheter och institutioner, kopplar de det till ett specifikt förhållningssätt till människan.

Positiva konsekvenser av läroplanens införande är att den höjt försko- lans status och fungerat som en bekräftelse på förskolans arbetssätt. Läroplanen har gett förskolepersonal ökad legitimitet och på så sätt inneburit en professionell vinst. Den har dessutom fungerat som ett stöd för personalen i det pedagogiska arbetet.

Ett av verktygen för genomförandet av intentionerna i läroplanen är dokumentation av verksamheten. Dock har det visat sig att det sällan handlar om pedagogisk dokumentation. De strävansmål som utmärker förskolans läroplan har av fallförskolorna i utvärderingen till viss del tolkats som uppnåendemål, på så sätt att personalen (med skolan som förebild) i första hand har dokumenterat/utvärderat enskilda barn och

deras utveckling för att kunna mäta verksamhetens kvalitet. Läroplanen ställer i viss mån krav på ett mer individualiserat arbetssätt och detta kan tolkas som att förskolan befinner sig i en brytningstid.

Av tradition har förskolan fokuserat på hur barn utvecklas i grupp och i samspel med sin omgivning. I utvärderingar av för- skolan har fokus inte legat på hur enskilda barn utvecklas ur olika aspekter, utan på vilka förutsättningar verksamheten ger vad gäller barns allsidiga utveckling (Skolverket, 2004, s. 181).

Faran med ett individualiserat synsätt är att barnens brister fokuseras och att utvecklingsplanerna blir verktyg för normalisering. I rapporten framkommer hur kartläggningen av barns utveckling relateras till de ökade kraven på utvärdering och att utvecklingsplanerna ibland an- vänds för bedömning av de enskilda barnens prestationer och färdighe- ter.

Tolkningsfriheten i förskolans läroplan är på grund av strävansmålen stor och det blir tydligt när utvärderingen beskriver hur olika förskole- personalen tolkar värdegrunden i läroplanen. Trots förskolans långa tradition av att prioritera värdegrundsfrågor tolkas normer och värden väldigt olika av personalen. De intervjuade i rapporten tar till exempel ofta upp vikten av ordning och ett förhållningssätt som utmärks av re- spekt och lyhördhet, men väldigt sällan den aspekt som handlar om jämställdhet mellan könen.

Ytterligare en tendens i början av det tjugoförsta århundradet är det som sker i den nya lärarutbildningen (Johansson, 2003, 2004) där stu- denterna utifrån sina förutsättningar, karriärtankar och intressen ska forma en egen kunskapsprofil. Eftersom lön, status och arbetsförhål- landen skiljer sig åt mellan de olika lärarkategorierna och förskollärar- yrket är det läraryrke som har lägst status och lön och sämst arbetsför- hållanden, blir konsekvenserna av detta nya system att de flesta väljer lärarinriktning mot äldre barn.

Sedan reformens införande har förskolläraryrket blivit ett bristyrke och en följd av detta kan enligt Johansson bli att arbetslagsprincipen så småningom upphävs. Risken för arbetsdelning mellan förskollärare och barnskötare kan relateras till bristen på förskollärare och att de få för- skollärare som finns blir ledare för verksamheten. Detta för i sin tur med sig att förskollärarna inte kan vistas bland barnen i så hög grad.

Det blir i stället barnskötarna som kommer att stå för den största delen av samvaron och samspelet med barnen.