4 Vetenskapsteori och metodologi
4.6 Tematiskt strukturerade djupintervjuer
Tematiskt strukturerade djupintervjuer innebär att man som intervjuare förhåller sig öppet och flexibelt till en intervjuguide. Temanas följd kan förändras under intervjuns gång, eftersom det är intervjupersonen som bestämmer ordningsföljden:
A manual for interviewing is not a substitute for the exercise of individual skill and judgement; rather, it provides some tools with which skill and judgement can operate (Robert Merton, 1956, s. 18).
Tematiskt strukturerade djupintervjuer innebär också att intervjuaren kombinerar omsorg om och respekt för den intervjuade. Med en strävan efter insikt, lyhördhet och ödmjukhet går forskaren in i den värld som är intervjupersonens. Forskaren pendlar mellan distans och närhet och det är viktigt att vara medveten om att påverkan sker hela tiden. Att skapa en subjekt-subjekt relation är att skapa förutsättningar för en so- lidarisk intervju (Davies & Esseveld, 1989). Intervjusituationen kan dock aldrig bli absolut jämlik och det är av stor vikt att forskaren är medveten om de motsägelser och spänningar som uppstår när hon/han försöker skapa en subjekt-subjekt relation. Det är viktigt att inte bortse från det maktförhållande som finns i intervjusituationen. Det är inte ett samtal mellan likställda då det är forskaren som till syvende och sist definierar och kontrollerar situationen och materialet.
I intervjusituationen är nyanserna och stämningen betydelsefulla in- gredienser, liksom uppfattningen av detaljer som kroppsspråk och ton- fall. Samarbetet har stor betydelse och det är grundläggande att skapa en bra kontakt, det betyder mycket att intervjupersonen har förtroende för intervjuaren. För att skapa en avslappnad och bekväm stämning kan forskaren och den intervjuade inledningsvis prata om neutrala ämnen för att på så sätt lära känna varandra.
Tematiskt strukturerade djupintervjuer fordrar också en oer- hörd koncentration, att man helt går upp i en annan persons liv, ett särdeles gott minne, ett gott humör och att man är avslapp- nad (a.a., s. 27).
Det är av stor vikt att få fram intervjupersonernas subjektiva upplevel- ser, det vill säga att det är deras upplevelse av situationen som är in- tressant. Intervjuaren måste därför tänka på att inte avbryta intervjuper- sonen.
Den här formen av intervjuer kan jämföras med terapeutiska inter- vjuer och en intervjusituation kan komma att likna en terapeutisk rela- tion. Intervjuaren bör dock undvika att befrämja en sådan relation. I stället ska den mellanmänskliga relationen i intervjusituationen betonas och då kan interaktionen mellan den intervjuade och intervjuaren ut- vecklas till en berikande och meningsskapande upplevelse som kan leda till nya insikter för båda parter (Steinar Kvale, 1997). Kvale är kritisk till forskningsintervjuer som är fyllda med tomt prat. Davies och Esseveld anser däremot att det som forskaren initialt kan uppleva som irrelevant material kan visa sig vara viktig bakgrundsinformation som ökar förståelsen för intervjupersonens totala situation. Ibland är det den informationen som sen framstår som mest betydelsefull vid analysen. I tematiska djupintervjuer utgår man från de sammansatta livserfa- renheter som var och en av de intervjuade har. Eftersom temana ofta rör de intervjuades livshistorier för det med sig höga etiska krav på forska- ren, både under själva intervjun och i analysen av materialet. Forskaren måste därför tänka på vilka teman som kan tas upp och vilka som bör undvikas. Livsberättelser handlar först och främst om att synliggöra subjekt; att visa på människors synsätt och erfarenheter för att öka för- ståelsen för till exempel yrkesgruppers olika kulturer (Davies & Esse- veld, 1989, Goodson, 1996).
Det är angeläget för intervjuaren att få fram vad intervjupersonen menar, vad hon/han upplevt. Progressiv specifikationär konsten att gå vidare, att föra fram intervjun och utveckla innehållet i den utan att styra för mycket. Det är också konsten att kunna koppla svar, som egentligen inte har något samband med frågan till själva ämnet. Inter- vjuaren måste därför vara envis och inte ge upp sina försök att få större djup (Merton, 1956). Kvale (1997), som är kritisk till det positivistiska tänkandet i den kvalitativa forskningen, hävdar i detta sammanhang att
det viktiga är inte om frågorna är ledande eller inte utan om frågorna kan leda till ny och intressant kunskap.
Tidsaspekten har en social dimension eftersom attityder, värderingar, aktiviteter och grundförutsättningar förändras med tiden. Tidsaspekten är mer än en historisk överblick. Den innebär att forskaren bör ta hän- syn till hur sådana faktorer som tidspress, tidpunkt på dagen, i veckan och på året, påverkar dem man intervjuar. Intervjupersonen ska inte känna sig stressad av att avsluta på en bestämd tidpunkt eftersom detta inverkar på kvaliteten i intervjun (Martin Hammersly & Paul Atkinson, 1983, Davies & Esseveld, 1989).
Uttrycken malmletare och resenär (Kvale, 1997) visar på skillnaden i förhållningssätt hos intervjuaren. Hos malmletaren är kunskapen given och forskaren letar efter objektiva fakta och betydelsefulla meningar som genom olika tekniker analyseras. Resenären konstruerar kunska- pen i samtal och analyserar denna kunskap kvalitativt:
Resan leder kanske inte bara till ny kunskap; resenären kan själv förändras: Resan kan sporra till en reflexionsprocess som skänker intervjuaren en ny självförståelse och blottlägger vär- den och vanor som tidigare tagits för givna i resenärens hem- land. De förvandlingar som följer av resan uttrycks i det tyska begreppet Bildungsreise – en resa för att bilda sig. Resenären kan också genom samtal leda andra till ny förståelse och insikt, till att de under sitt berättande börjar reflektera över vad som tidigare framstått som självklart i deras kultur (a.a., s. 12).
Bekräftelse är ytterligare ett viktigt inslag i den tematiskt strukturerade djupintervjun. Dialogen ger intervjupersonen möjlighet att utveckla och pröva olika tankegångar. Bekräftelse innebär i detta sammanhang ett känslomässigt accepterande och en återkoppling för att på så sätt främja utveckling. Dessutom kan intervjusituationen innebära ett gränsöver- skridande eftersom intervjuaren måste våga och ha förmågan att förstå den intervjuade empatiskt. Gränsöverskridande är att lära sig något nytt eller pröva ett nytt förhållningssätt gentemot ett fenomen eller en per- son. Intervjuaren förflyttar sig i psykologisk bemärkelse och övergår från något invant och bekant till att undersöka något nytt. Gränsöver- skridandet innebär ett fundament för utveckling. Forskaren och inter- vjupersonen lämnar ett stadium, kliver över gränsen in i något från bör- jan okänt och gör det nya till sitt eget. Det viktiga är att man kan skilja
på sig själv och andra. Det måste finnas en klar och tydlig gräns mellan individerna. I ett möte mellan människor måste människorna vara sepa- rata, att vara separat är en förutsättning för ett möte mellan människor som har förmågan att verkligen se den andre (Annika Lantz, 1993).