Projektet Att våga flyga

Att våga bryta mönster, förändra och förändras, att våga mötas i andra sammanhang än de vanligt förekommande, att våga diskutera och våga synliggöra verksamheten i förskolan har varit grundläggande tankar med projektet. Dessutom har syftet med projektet varit att bygga förtro- enden som kunde resultera i att synliggöra den kunskap och kompetens som finns och utifrån detta söka ny kunskap. Utifrån dessa förutsätt- ningar var det tänkt att vi skulle våga sikta högt och så småningom kunna flyga i tanke och handling.

Initiativet till projektet togs av mig. Det startade i januari år 2000 och pågick fram till januari 2003. I projektet har alla berörda yrkeskategori- er deltagit: biträdande rektor, barnskötare och förskollärare. Det har varit upplagt så att all personal har deltagit i dialogkonferenser och en mindre grupp på elva kvinnor, fyra barnskötare och sju förskollärare, har arbetat mer aktivt i en forskningscirkel. Dessa elva kvinnor har även blivit intervjuade. Projektet har på så sätt rymt olika sorters möten och dessa möten har representerat olika sätt att samtala. Gemensamt för de olika samtalsvarianterna var målsättningen att nå fördjupad reflexi- on.

• Dialogkonferenserna har kännetecknats av diskussioner där

strävan efter konkreta handlingsförslag varit tydlig. Deltagarna har haft möjlighet att ta upp pedagogiska frågor såväl som frå- gor rörande arbetsklimatet. (Sex tillfällen, två per år.)

• I forskningscirkeln har tonvikten i diskussionerna legat på den

pedagogiska verksamheten. Deltagarna har utifrån sina egna er- farenheter i arbetet med barnen, läroplanen och olika teorier om verksamheten ansvarat för innehållet i diskussionerna. (Tjugo-

sex tillfällen inom ramen för själva projektet, sedan har vi träf- fats ytterligare fem gånger.)

• De tematiskt strukturerade djupintervjuerna har inneburit möj-

lighet till enskilda reflexioner kring bland annat uppväxtens be- tydelse, skoltiden, kunskapssyn, yrket, verksamheten och pro- jektet. (Två tillfällen; hösten 2000 och hösten 2001.)

Vt 2000 Ht 2000 Vt 2001 Ht 2001 Vt 2002 Ht 2002 Dialogkonferenser X X X X X X Forskningscirkel XXXX XXXX XXXXX XXXX XXXXX XXXX Intervjuer X X Figur 1. Tidsplan

I dessa olika sammanhang har deltagarna var för sig och tillsammans formulerat problem, upplevelser, tankar, känslor, idéer och visioner. De har getts möjlighet att ta del av, diskutera, kommentera och kritisera all dokumentation och analys som gjorts i samband med intervjuer, konfe- renser och cirkelträffar.

Deltagarna har fortlöpande utvärderat, det vill säga reflekterat kring processer och innehåll i de olika mötena. Det kan vara problematiskt att använda sig av begreppet utvärdering. Gunilla Dahlberg, Peter Moss och Alan Pence (1999) beskriver utvärderingar som en (till vissa delar) kvarleva från det modernistiska projektet. Fenomenet utvärderingar är kopplat till diskursen om kvalitet, den värderingsfria samhällsvetenska- pens tradition och tron på en enda sanning. Utvärderingar har oftast inslag av bedömning och det är när bedömningen formuleras som ett faktapåstående som de kan tolkas som felaktiga. Det finns en dubbelhet i fenomenet på så sätt att det i utvärderingar även finns inslag av rekon- struktion, diskussion och inte minst reflektion. Författarna menar att ett nytt förhållningssätt till forskning och utvärdering behöver utvecklas, ett förhållningssätt där forskaren forskar med och inte om deltagarna i projektet.

... forskare som söker etablera ett förhållande av öppen dialog med deltagarna i studien; forskare som ser deltagarna i en stu- die som personer vilka i likhet med forskarna själva är engage- rade i att utöva praktisk konst, där besluten är både kognitiva, emotionella och ständigt kontextualiserade; syftet är att få till stånd en reflekterande undersökning av praktiken (a.a., s. 170).

Då vårt projekt har utgått från ovan angivna principer har utvärdering- arna först och främst syftat till en kritisk och utvecklande dialog utan krav på bedömning eller faktakunskap. Utvärderingarna var tänkta att fungera på olika plan. Förutom utvecklingen av förmågan att reflektera skulle de förbättra och utveckla själva projektet. Men de skulle också vara ett underlag för att se om vi uppfyllde förväntningarna.

Projektet inleddes med att vi träffades på ett arbetsplatsmöte (bilaga C1) där jag beskrev forskningsmetoden och varför jag valt en sådan metod. Jag lade också fram mitt förslag om projektets struktur och vi avslutade kvällen med att ta upp vilka förväntningar deltagarna hade på projektet. De formulerades enligt följande:

Att man blir mer medveten om sig själv och det man gör. Att man får vara med och föra fram sitt arbete.

Att det ges tid till eftertanke och diskussion.

Att det kommer upp nya sidor, nya infallsvinklar, nya saker. Att du som cirkelledare kan få igång oss och öppna sinnena. Att du kan hjälpa oss att sätta ord på våra tankar, tankar som vi kanske inte ens vet att vi har.

Att vi får möjlighet att gå in djupare i läroplanen och diskutera den.

Att vi får möjlighet att utvärdera varandra. Att vi lär oss att kunna ta och ge kritik. Att vi får möjlighet att formulera visioner.

Dessutom kom det upp hur betydelsefullt personalen ansåg det var att få bort stämpeln ”att vi bara passar barn”, att ha kvalitet i sitt arbete och att ”våga sticka ut hakan” och visa sin verksamhet. Förväntningarna följs upp i den sammanfattande diskussionen.

5.1.1 Lindängehus Förskola

Projektet Att våga flyga har genomförts på Lindängehus förskola som ligger i området Lindängen. Lindängen tillhör Fosie som representerar en av Malmös tio stadsdelar. Fosie kan betecknas som ett lågresursom- råde och efter Rosengård är det Malmös invandrartätaste stadsdel. Om- rådet Lindängen beskrivs dessutom som miljonprogram och fjärrsam- hälle och det är ett av de yngsta ytterområdena i Fosies stadsdel (Mika- el Stigendal, 1996).

Lindängehus förskolas verksamhet startade 1974 och förskolan består av sammanlagt åtta avdelningar med 25 anställda. Några av personalen har arbetat där sedan 70-talet, men det finns också ett flertal nyanställ- da. Olika generationer finns representerade, men det finns en övervikt av 50-talister. Antagligen beroende på att det var den generation som påbörjade sin yrkeskarriär i samband med att barnomsorgen i Sverige byggdes ut.

Att jag valde att kontakta just Lindängehus förskola var inte någon tillfällighet. Biträdande rektorn och några av personalen hade deltagit i de intervjuer som utgjorde det empiriska materialet till min D-uppsats 1999. Vi hade redan etablerat en kontakt och det fanns dessutom ett stort intresse och engagemang som underlättade starten av projektet. Det förtroende och positiva mottagande jag fick då blev på så sätt avgö- rande för mitt val av projektförskola. Att personalen också var inspire- rade av Reggio Emilias pedagogiska filosofi var inte något som påver- kade mitt val. Men det har sedan visat sig vara en värdefull gemensam grund i projektet.

5.1.2 Resan till Reggio Emilia

I slutet av november 2000 när vi hade träffats två gånger i dialogkonfe- renserna och nio gånger i forskningscirkeln, reste nio projektdeltagare, biträdande rektorn och jag till Reggio Emilia. Resan gav ytterligare en dimension till projektet. Även om vi reste dit med olika frågor och för- väntningar, fick vi en gemensam upplevelse av organisationen, verk- samheten och staden. Eftersom verksamheten i Reggio Emilias kom- munala förskolor varit en stor inspirationskälla för personalen på Lind- ängehus förskola och då den dessutom bygger på samma principer som

deltagarorienterad forskning, har jag valt att kort beskriva vår studiere- sa och de intryck den gav.

Carla Rinaldi, samordnare för de kommunala förskolorna i Reggio Emilia, beskrev en av verksamhetens centrala tankar så här:

Att lyssna är en kärlekshandling. Vi ser barnen som de största lyssnarna. De lever i lyssnandets tid, en tid som består av nyfi- kenhet och förundran, generositet och förväntan. Varje barn försöker så fort det föds att tyda världen, att hitta koder för att förstå sig själv och världen. Vad är då meningen med livet? Det är en fråga som barn ställer sig med alla sina varför. Ta emot dessa frågor som dyrbara pärlor för där det finns frågor finns det liv. (Carla Rinaldi vid en föreläsning i Reggio Emilia, 001127)

Något som gjorde ett starkt intryck var att få stifta bekantskap med det underifrånperspektiv som präglar verksamheten och hur organisationen skapar förutsättningar för givande pedagogiska samtal. Möjligheten att kunna ställa frågor och lyssna betonas med andra ord även i samman- hang där endast vuxna möts. Det var också givande att ta del av de pro- jekt som förskolepersonalen driver tillsammans med barnen. De ger på många sätt en inblick i hur de gör demokrati på förskolorna.

Att det var kvinnorna i Reggio Emilia som tog initiativet till att bygga de första förskolorna i Reggio Emilia blev väldigt tydligt vid denna resa. De betonade att ingenting har kommit gratis. De har hela tiden fått kämpa för sin verksamhet och gör det fortfarande på många plan. Detta var något som flera deltagare återkom till under diskussionerna i pro- jektet.