En närmare titt på de män, kvinnor och barn som involverades i Sierra Leone-kolonins organisering, utveckling och migrationsprocess kan dock skilja ut gruppens mer specifika sammansättning från den större afrobrittiska populationen. De historiska aktörer som beskrev gruppen gjorde det unisont som afroamerikanska lojalister. Smeathman och The Committee:s Hanway beskrev samtliga
migranter som tidigare soldater eller sjömän i flottan. Sharp instämde men tillade att en del hade förts över som tjänare av militära befäl och att sjömän var i majoritet.94 Det överensstämmer även
91 Tjänare med afrikanskt ursprung betraktades som statussymbol bland de övre klasserna som gärna importerade slavar från kolonierna till metropolen i det symboliska syftet. Dessa tjänare döptes förmodligen ej och straffades på arbetsplatsen istället för i domstol. Se Norma Myers, Reconstructing the Black Past: Blacks in Britain 1780-1830, s. 18-35, se speciellt s. 18, 34-35, 64; Braidwood, Black Poor, s. 22
92 Norma Myers, Reconstructing the Black Past: Blacks in Britain 1780-1830, s. 75
93 Norma Myers, Reconstructing the Black Past, s. 130-131; Peter Clark, ”Migrants in the city: the process of social adaption in English towns 1500-1800” i Migration and Society in Early Modern England, ed. Peter Clark & David Souden (Totowa, 1987) s. 275-276; Philip D. Morgan, ”British Encounters with Africans and African-Americans, circa 1600-1780” i Strangers within the Realm: Cultural Margins of the First British Empire, eds. Bernard Bailyn & Philip D. Morgan (Chapel Hill, 1991) s. 194
med den moderna historikern Norma Myers forskningsresultat om 1700-talets afrobrittiska befolkning. Genom att jämföra kyrkoböcker och brottsregister innan och efter Sierra Leone-migrationen framkommer två viktiga slutsatser. Dels att det populationstillskott den afrobrittiska befolkningen fick efter den amerikanska revolutionen inte var tillräckligt stor för att påverka det totala antalet speciellt mycket. Dels, och kanske viktigast, att den amerikanska andelen av Sierra Leone-migranterna var oproportionerligt stor i jämförelse med Londons afrobrittiska befolkning som helhet.95 Migrationsprocessen till Sierra Leone tycks därför ha en koppling till de historiska skeenden och migrationer som redan skett under den amerikanska revolutionen. För att belysa detta följer här en undersökning av migrantgruppens demografi med stöd i de namnlistor som upprättades under The Committee:s och brittiska flottans överseende.
Härkomstorter och de nordamerikanska migranterna
Först och främst ska det påpekas att de inblandade i The Committee:s organisering och senare migranter inte hade en homogen bakgrund. I februari 1786 publicerade stödkommittén en
tidningsannons där man sade sig försörja 320 personer; 35 av dessa var 'lascars' och ett hundratal var sjömän från krigsflottan. Resten härstammade från Amerika och Västindien som av olika anledningar hamnat i Storbritannien och nu sökte sjöfartsanställning.96 Av de 979 namn som finns förtecknade på understödslistan kan man också hitta en ”Billy a Boy from Africa”. Här finns likväl bengalen John Lemon som kom att bli en av de åtta representanterna för migrantgruppen i sitt arbete med The Committee, som för övrigt noterade 23 stycken ’lascars’ i gruppen i ett
mötesprotokoll från augusti.97 De övriga sju representanter – eller ”corporals” som de benämndes som – bestod av två personer födda i Afrika, en i Barbados och resten i de Nordamerikanska
kolonierna.98 Det är heller inte otänkbart att en del av de som sökt regeringens ekonomiska stöd var födda i Storbritannien och helt enkelt såg en möjlighet att mildra sin fattigdom genom att posera som lojalist. Det var exempelvis inte nödvändigt att i egen hög person hämta ut regeringens understöd, utan detta kunde göras med ombud.99
På intet sätt motsäger dock detta Myers resultat om att majoriteten av migranterna tycks ha varit från de amerikanska kolonierna. Eftersom ingen noggrannare uppteckning av migranternas
95 Braidwood, Black Poor, s. 22; Norma Myers, Reconstructing the Black Past, s. 21-25
96 General Evening Post, 18/2-21/2 1786
97 Graham Russell Hodges, The Black Loyalist Directory: African Americans in Exile After the American Revolution (New York, 1996) s. 228, 231. Billy står som nummer 84, Lemon som 307 (felstavat som Lemmon). För uppgifter ur
The Committee:s mötesprotokoll, se Mary Beth Norton, ”The Fate of Some Black Loyalists of the American
Revolution”, The Journal of Negro History 58:4, s. 417 n. 33
98 Braidwood, Black Poor, s. 92
nordamerikanska födelseort gjordes kan dock endast ett litet antal individer spåras. Här har jag först av allt sammanställt 14 migranters amerikanska ursprung som tidigare forskning fått fram.100
Därefter har jag jämfört den förteckning av evakuerade afroamerikanska lojalister som upprättades 1783 med The Committee:s och flottans namnlistor för att få fram ytterligare ledtrådar. Detta då den tidigare innehåller kort biografisk information om så gott som varje individ som kunnat identifieras. Förvisso är det förmodligen omöjligt att reda ut om någon av det dussintalet John Smith som figurerar på namnlistorna är någon av de flera evakuerade John Smith från 1783 års material. Det ska också nämnas att förrymda slavar gärna bytte namn för att undgå att bli
infångade.101 Tillika är 1700-talets namnangivelser ofta högst inkonsekventa, förnamnen John och Thomas gavs ofta till män med afrikanskt ursprung slentrianmässigt. John Caesar, John Caesar Johnson och John Caesar Thomas är exempelvis tre namn på The Committee:s listor som var en och samma person.102 Alla namnjämförelser ska göras med försiktighet. Men det är med basis i tidigare forskning troligt att en del av del inblandade i migrationen var bland de som flytt från New York.
Totalt sett resulterar jämförelsen i 75 namn som förekommer både i källmaterialet och evakueringslistan från New York.103 Sållas därefter dubbletter bort, alltså sådana namn som förekommer flera gånger på materialets listor och därav omöjliggör en någorlunda trolig
identifikation, är siffran nere i 44. Denna siffra är inklusive två undantag från sållningen; det första gäller James Richards, där en namnuppteckning är ett tvåårigt barn varpå den andre setts som mer trolig.104 Det andra undantaget gäller James Jackson, ett namn som figurerar tre gånger på
evakueringslistan. Här han inkluderats eftersom det troligtvis är den då 12-åriga James Jackson som färdades från New York i juni 1783 och som dyker upp både som understödstagare samt signatär av Irwins kontrakt på grund av hans resesällskap. Med på samma skepp var även 14-åriga Edward Jackson (kanske James bror) som likväl anträffas på understödslistan och Irwins kontrakt,
tillsammans med en 24-årig Henry Carter som tillika förekommer på understödslistan. Alla tre tycks ha rymt från en Edward Green som krävde att bli kompenserad, även om de båda Jackson kunde presentera certifikat på att de var fria. James och Edward står också listade som kontraktsbundna
100 Norton, ”The Fate of Some Black Loyalists of the American Revolution”, The Journal of Negro History, s. 417. n. 34; Braidwood, Black Poor, s. 28-29, 27; Graham Russell Hodges, The Black Loyalist Directory: African Americans
in Exile After the American Revolution, s. 244. Jämför namnet Elizabeth Dandridge på nummer 341 för listan med
Braidwoods omnämnande; Se också de korta biografierna av afroamerikanerna (John) Walter Harris, Thomas Johnson, John Provey, John Thompson och John Twine i Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom: Runaway
Slaves of the American Revolution, s. 212-213, 216-217. Observera att både Twine och Johnson migrerade till
England med sina afroamerikanska fruar Hannah och Margaret, vilka dock saknar biografisk information.
101 Simon Schama, Rough Crossings: Britain, the Slaves and the American Revolution, s. 4-5
102 Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom: Runaway Slaves of the American Revolution, s. 110
103 Här är det alltså namnen som figurerar på de listor som finns tryckta som appendix 2 i Graham Russell Hodges, The
Black Loyalist Directory: African Americans in Exile After the American Revolution, s. 227-262, som jämförts med
transkriberingen av evakueringslistan i samma verk med hjälp av bokens personindex.
104 James Richards förekommer på Irwins kontrakt som nummer 208. I Hodges, Black Loyalist Directory, står namnet upptecknat på s. 102 och 31 där den tidigare här använts. Se också s. 242 för Irwins kontrakt.
lärlingar till den nämnde Green i syfte att bli skomakare.105
Till dessa 44 (37 män och 7 kvinnor) kan ytterligare en tilläggas; James Reid (ibland stavat Reading). Han har identifierats som amerikansk migrant av Mary Beth Norton men förekommer också på evakueringslistan med specificerad härkomstort.106 De 45 överensstämmande namnen ska dock betraktas med skepsis. Även om namn som Thomas Plumb, Henry Rhodes och Joseph Cox inte hör till de allra vanligaste finns det flera fall som är tveksamma. Mary, George, Henry och Robert Williams delade exempelvis ett efternamn som var populärt under samtiden.107 Flera av namnen förtecknas också med resesällskap på evakueringslistan som senare inte förekommer i England. Bredvid John Francis namn står exempelvis en Jenny Francis, en 36-årig kvinna med tre barn som flytt från samma ägare vid samma tid. När John Francis dyker upp som namn på
understödslistan och Irwins kontrakt i England tycks han vara ensamstående. Liknande exempel finns bland annat i fallen med Thomas Plumb, James Anderson och Mary Poole.108 Visserligen förekommer ett intakt par, Hannah och Francis Steward, både på evakueringslistan och materialet i England.109 Däremot förefaller det inte varit ovanligt att par och familjer splittrades eller någon i konstellationerna avled. De två afroamerikanerna Peter Anderson och John Walter Harris vittnade inför ämbetsverket som kompenserade lojalister att de hade fru och barn som blivit kvar i Virginia; den senare migrerade två år senare till Sierra Leone.110 Som uppsatsen återkommer till finns det fall där ena halvan av ett par avled under migrationens organisering. I andra fall dog eller försvann familjemedlemmar.111 Allt detta till trots ska det understrykas att resultatet nedan ska beaktas med största försiktighet. Notera att det också sammanställts med tidigare forskning.
105 James Jackson står fyra gånger på evakueringslistan tryckt i Hodges, Black Loyalist Directory på s. 20, 100, 163 och 69. Den sistnämnda sidan innehåller den troligaste Jackson, där också Edward och Henry Carter förekommer. James Jackson har nummer 275 på understödslistan, 71 på Irwins kontrakt. Edward har nummer 236 på understödslistan, 538 på Irwins kontrakt. Henry Carter har nummer 122 på understödslistan. Se Hodges, Black Loyalist Directory, s. 231, 240, 230, 246, 228
106 För James Reid/Reading se Norton, ”The Fate of Some Black Loyalists of the American Revolution”, s. 417 n. 34; Hodges, Black Loyalist Directory, s. 196. Notera att han på evakueringslistan står med samma stavning som han själv använde när han skrev brev till Granville Sharp. Se James Reid till Granville Sharp ?/9 1788, tryckt i Prince Hoare, Memoirs of Granville Sharp, Esq. Composed from his own Manuscripts, and other authentic documents in
the possession of his family, and of the African Institution, II, s. 97-99.
107 Andra tveksamma namn är Abraham och Thomas Smith, Joseph och Mary Brown, James och Charles Thompson m.fl. Samtliga namn har dock jämförts med tidigare forskning för att undvika att de räknas dubbelt.
108 John Francis står som 213 på understödslistan, 79 på Irwins kontrakt. För detta och förekomsten i evakueringslistan, se Hodges, Black Loyalist Directory, s. 229, 241, 101. Om de tre andras resesällskap, se Ibid. s. 41, 199, 201
109 Paret står tillsammans på understödslistan med nummer 486 och 487, på Irwins kontrakt med nummer 672 och 673. Notera att stavningen här är Steward, men eftersom de förekommer som par med snarlik stavning samt att skeppet de var ombord 1783 hade Tyskland och Spithead (en strömfåra utanför Portsmouth, England) som destination, är det troligt att det rör sig om samma personer. Se Ibid. s. 233, 248, 120
110 Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 86; John Walter Harris är troligtvis den ”John W. Harris” som står som nummer 115 på Thompsons folkräkning. Se Hodges, Black Loyalist Directory, s. 257
111 Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 75. Här omnämns att John och Hannah Twine hade ett barn vid evakueringen till England, av vilket jag inte funnit några spår efter i materialet.
Tabell 1.1 Londonbaserade Sierra Leone-migranters härkomst Koloni Män Kvinnor Virginia 15 1 South Carolina 10 3 New Jersey 9 1 Västindien (Jamaica, Barbados) 5
New York (Long Island) 4
Pennsylvania 2 2
North Carolina 2
Maryland 1 1
Övriga (Connecticut,
Georgia, Rhode Island) 3
Summa 51 8
Källa: Hodges, The Black Loyalist Directory, s. 5-262; Norton, ”The Fate of Some Black Loyalists of the American Revolution”, s. 417; Braidwood, Black Poor, s. 27-29, 92; Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 212-213, 216-217
Försiktigheten till trots framträder en del intressant information. Att det största antalet verkar ha varit hemmahörande i Virginia skvallrar om viss yrkesutbildning och födelseort. Här var det nämligen vanligt att slavar födda i Nordamerika (till skillnad från importerade från Afrika) i större utsträckning utbildades. Vid perioder av arbetskraftsöverskott kunde den mer yrkesskicklige slaven hyras ut av ägaren.112 De ovan nämnda James Reid och John Walter Harris var exempelvis från Virginia samt läs- och skrivkunniga. Thomas Plumb var enligt evakueringslistan en utbildad snickare från samma koloni.113 Notera också att 16 migranter ovan kan räkna sin hemvist till slaveriets södra geografiska region i det koloniala Amerika (Georgia, North och South Carolina) medan 20 hörde hemma i den norra (New Jersey, New York, Pennsylvania, Connecticut, och Rhode Island) och 18 i Cheasepeake-regionen (Virginia, Maryland). Möjligtvis bekräftar det tidigare forsknings indikationer om att de afroamerikanska migranter som sökte statlig assistans var i en större andel från de norra kolonierna än vad som förekommer i annat material. I Braidwoods undersökning av Londons kyrkoböcker förefaller det största antalet vara från de södra kolonierna. Det var även sant för de som sökte regeringskompensation som lojalister, men här var migranter från de norra i större proportion.114 I den norra geografiska regionen – ungefär mellan floden Delaware och de kanadensiska kustprovinserna – utvecklades aldrig ett omfattande system med slavplantage som producerade exportvaror. Istället kom slavar användas som arbetskraft inom jordbruk och urbana miljöer. I 1700-talets New York och New Jersey byggde exempelvis slavar
112 David Brion Davis, Inhuman Bondage: The Rise and Fall of Slavery in the New World (New York, 2006), s. 133
113 Hodges, Black Loyalist Directory, s. 41, 232. Plumb har nummer 425. Han står listad som född fri, men det var inte ovanligt att förrymda slavar hävdade sin frihetsstatus; Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 212, 63, 216
114 Braidwood, s. 26-28. Även om tidigare forskning om de afroamerikanska lojalister som sökte regeringskompensation plockas bort från resultatet var 27 % från den norra regionen.
vägar, röjde skog och vallade boskap på landsbygden. Inom stadsmiljöerna arbetade man ofta som hantverkare och andra fackkunniga yrken, medan många också fanns inom sjöfart och tjänarsektorn. Här levde och arbetade man mindre segregerat från övrig befolkning. I såväl den södra som
Cheasepeake-regionen rådde ett omvänt förhållande där slavar användes för att odla spannmål, majs, ris och indigo. Ett viktigt undantag var Charlestown (senare Charleston) i South Carolina. I den här urbana miljön – samt Nordamerikas största hamn för slavimport – var interaktionen stor mellan slavar, koloniala institutioner och stadens andra invånare.115 Intressant är att de 13 migranter från South Carolina som uppsatsen förtecknade består av 7 individer som uppgav Charlestown som sin hemort.116 Möjligtvis pekar detta samt den större proportionen från den norra regionen på att man hade vana att interagera med myndigheter och generellt satt på mer varierade yrkeskunskaper.
Sammanfattningsvis är det alltså troligt att den större delen av Sierra Leone-migranterna kom från de amerikanska kolonierna. Även om det finns viss indikation på att de flesta också var
födda där snarare än i Afrika är det svårt att dra några definitiva slutsatser. Samma gäller de
indikationer på att migrantgruppen hade en bakgrund i de mer urbaniserade ekonomierna i Amerika. Möjligtvis är det ett tecken på att mer fackbaserade yrkeskunskaper och en vana att interagera med majoritetssamhället var större än andra afroamerikaner och afrobritter. Viktigt är också den militära erfarenheten. Så gott som samtliga migranter identifierade av tidigare forskning hade någon form av sådan från revolutionen. Minns även att en tredjedel av migranterna som sökt sig till stödkommittén i februari 1786 kom från örlogsflottan. Av de åtta 'korpraler' som representerade migrantgruppen var bara en av de fyra med sjömansbakgrund från handelsflottan.117 Bland de migranter jag identifierat med hjälp av evakueringslistan noterades ungefär hälften med att de hade olika form av brittiska certifikat som bevisade tidigare militär tjänstgöring.118
Socialhjälp och manlig migration: Sierra Leone-migranternas resesällskap
Det som däremot går att säkerställa i större grad är med vem afroamerikanska lojalister migrerade med. Olika typer av resesällskap påverkar naturligtvis såväl resursinnehav som
migrationsdestination samt avslöjar viss demografisk information. Tidigare forskning om
115 David Brion Davis, Inhuman Bondage: The Rise and Fall of Slavery in the New World, s. 125, 128-129, 134-137
116 Mary Williams, John Stewart, James Robinson, Thomas London, Mary English, James Anderson och Thomas Johnson uppgav alla att de kom från Charleston. Se Hodges, The Black Loyalist Directory, s. 85, 10, 136, 47, 200, 199 för respektive namnpost i evakueringslistan. För Thomas Johnson se Pybus, Epic Journeys, s. 212
117 Braidwood, Black Poor, s. 92
118 Dessa utfärdades vid olika tillfällen av olika brittiska befälhavare och förkortas i evakueringslistans namnposter likt GBC eller GMC (efter General Birch's Certificate och General Musgrave's Certificate). Se exempelvis
uppteckningarna av William Dean, John Lynch och Francis Stewart i Hodges, Black Loyalist Directory, s. 169, 6, 120. Se också s. L och nedan om certifikaten.
afroamerikansk migration i samband med revolutionen är här relevant för en jämförelse. Graham Russel Hodges har i sitt arbete med förteckningen över evakuerade afroamerikanska lojalister lyft fram två viktiga resultat. Först har han delat upp de 3000 människor (1336 män, 914 kvinnor, 339 pojkar, 335 flickor samt 76 barn av obestämt kön) som bordade skeppen i New York 1783 i
ensamstående, par, familjer med upp till fyra barn och storfamiljer. Föga förvånande, med tanke på det kaos som följer krigföring, var närmare två tredjedelar ensamstående. Men viktigt är dels att så mycket som 40 % av ensamstående var kvinnor, då tidigare studier visat att slavar på rymmen till 85–90 % bestod av män. Dels att par och familjer var vanligt förekommande. 86 par utan barn och 74 familjer med upp till fyra barn var bland de evakuerade, samt ett antal storfamiljer.119
Den här uppsatsens närmare titt på The Committee:s lista och kontrakt, Bellsaurus och
Vernon:s passagerarlistor samt Thomsons folkräkning väl i Sierra Leone visar en annan
sammansättning. Tidigare har Braidwood kort undersökt understödslistan och Irwins kontrakt. Understödslistan hamnar då på 979 namn (av dessa var 221 kvinnor och minst 7 barn). Oprecist uppges en del kvinnor ha varit ensamstående. Irwins kontrakt konstateras kort och gott innehålla 675 namn. Viktigt är att Braidwood uppmärksammat materialets slarviga och inkonsekventa framställning. Såväl räknefel som felaktig könsuppdelning förekommer. De totala siffrorna ska därför betraktas vara i underkant.120 Problemet är dock att inte understödslistan och Irwins kontrakt studeras tillsammans eller gås igenom noggrannare för att undvika att vissa namn räknas dubbelt. Johanna Bryan och hennes bror George William Bryan står exempelvis förtecknade på
understödslistan utan kommentar på nummer 65 och 66, men när de förekommer på Irwins kontrakt på nummer 375 och 376 följer kommentaren ”Child”. Nummer 273 och 274 på understödslistan förtecknar i ett ytterligare exempel först ”James Hadwick” och därefter ”____ Hadwick, wife”. Samtidigt som nummer 89 under listans rubrik ”Women” innehåller en Mary Hadwick som också är den enda personen under rubriken med det efternamnet – varpå är troligt att det är samma person och endast ska räknas en gång.121 Om också de passagerarlistor för transportskeppen till Sierra Leone som upprättades i november 1786 och februari 1787 inkluderas framkommer ytterligare information. Det finns exempelvis två Thomas Holder på Irwins kontrakt, varav en av dem står upptecknad bredvid en Ann Holder. När båda Thomas Holder och Ann Holder dyker upp på transportskeppet Bellsaurus passagerarlista från februari 1787 är en av männens namn skrivet som ”Thomas Holder, Jr.”. Troligtvis är alltså denne en son till den andre Thomas Holder och Ann Holder och ska då räknas som barn även när Irwins kontrakt undersöks.122
119 Hodges, Black Loyalist Directory, s. XIX-XX
120 Braidwood, Black Poor, s. 129, 162 n. 8, 163 n. 9
121 Hodges, Black Loyalist Directory, 227, 244, 236 Om paret Hadwick, se s. 230, 237
122 Särskilt eftersom de båda Thomas Holder står bredvid varandra med nummer 56 och 57 på passagerarlistan som inte heller ordnades alfabetiskt. Ann Holder står på samma lista under rubriken "White Women Married to Black Men" med nummer 9. På Irwins kontrakt har familjen Holder numren 11, 212 och 213. Se Hodges, Black Loyalist
Resultatet av den demografiska undersökningen som presenteras nedan är alltså ett verk av att jämföra namnen i samtligt material. Kön och om personen är barn eller vuxen har bestämts utefter namn och beroende av kommentarer materialet inkonsekvent lämnat. I fall där det inte gått att utröna kön från namn eller namnposten varit blank har jag kategoriserat dem som okända. Fyra dubbletter har tillika rensats bort från understödslistan. Samma material har även en rubrik vid namn ”Woman and Men Weekly” där de åtta namnen räknats som en man och en kvinna, då detta gissningsvis avser en person i ett par som hämtat ut den andres betalning.123 Materialet innehåller