Vad fanns det då för gemensamma förutsättningar som kunde tjäna till en kollektiv identifikation? Av genomgången ovan är det klart att den prekära situationen tycks ha varit lik många andras i området. De allra flesta efterkrigsmigranter sökte likt den aktuella gruppen ekonomisk
självständighet genom jordbruk. Likt historikern Neil MacKinnon påpekat var dock den bättre odlingsmarken redan tagen när immigrationen till Kanada tog fart.333 Därför tog de flesta invånarna tillfälliga eller säsongsbundna anställningar för att arbeta av skulder eller köpa mark, medan de med yrkesutbildning flyttade till urbana miljöer. De allra fattigaste löd till största del under äldre
329 Brown, Moral Capital, s. 301 n. 53
330 Se Barry Cahill, ”The Black Loyalist Myth in Atlantic Canada”, Acadensis 29:1 (1999) s. 76-87 och Walker, ”Myth, History and Revisionism: The Black Loyalists Revisited”, Acadiensis 29:1, s. 88-105
331 Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 118, 144-145. Citat på s. 145.
332 Janice Potter-MacKinnon, While the Women Only Wept: Loyalist Refugee Women in Eastern Ontario, s. 160
fattigdomslagstiftning som kriminaliserade arbetslöshet. Det innebar bland annat att de av
myndigheterna kunde tecknas upp på arbetskontrakt liknande livegenskap och säljas på auktion.334
Det existerade dock förutsättningar mer specifika för afroamerikaner. För det första fanns det ett ekonomiskt incitament att exploatera gruppen. I hela Kanada var utvinning av naturresurser viktig i en ekonomi präglad av ett överskott av arbetstillfällen och ett underskott i arbetskraft. Det gjorde gissningsvis arbetskraft med relevant utvinningskunskap mer attraktiv. Benjamin Marston, myndigheternas lantmätare som utmätte Shelburne och Birchtown, noterade exempelvis i sin dagbok från 1780-talet att de flesta efterkrigsmigranterna var outbildade och knappt kunde fälla träd.335 Dessutom kunde mer bemedlade kidnappa, bedra och tvinga sig till arbete från
afroamerikaner i högre utsträckning. Under 1780-talet och framåt förekom flera domstolsfall i Nova Scotia där afroamerikaner tvingats in i slaveri eller som kontraktsbaserade arbetare försökte få till ett juridiskt hinder mot att bli skickade från provinsen och sålda som slavar i Västindien. Clarkson återgav exempelvis fallet med Lydia Jackson, som illitterat först lurats in i en skuld och sedan ett kontrakt som gjorde henne livegen i 39 år. Då hon drog sin herre inför rätta efter en misshandel uttryckte samme herre ”his intention of selling her to some Planter in the West Indies to work as a slave”. Enligt Clarkson var händelsen inte ovanlig och drog sig till minnes sex liknande fall.336
Walker har förklarat Nova Scotias sociala förhållanden som en konsekvens av det amerikanska slaveriet. Eftersom inflyttade vita bosättare hade för vana att exploatera
afroamerikaner föreföll det sig naturligt att neka gruppen rättigheter och betrakta dem som en lösning på provinsens förhållandevis höga löner. Walker beskriver därav Nova Scotia som ett slavsamhälle.337 Det är troligtvis en något för generell beskrivning. Slaveri var inte den centrala ekonomiska aktiviteten, andelen slavar i befolkningen jämförelsevis låg och specifik lagstiftning som reglerade arbetsformen var sparsmakad. Om något tycks gränsen mellan ’fri’ och slav varit synnerligen flytande att döma av domstolsfallen ovan och tidigare forskning. Historikern Harvey Amani Whitfields undersökning om slaveri före och innan immigrationen av lojalister har pekat på en utveckling till likhet med den norra geografiska regionen av USA:s slaveri.338
Istället vill jag här argumentera för att de politiska förutsättningarna hade större inverkan. Efter 1784 kom lojalister med högre utbildning successivt bli den nya maktfaktorn i Nova Scotias koloniala parlament på bekostnad av större markägare från New England. Från och med 1792 har
334 Paul Craven, ”Canada, 1670-1935: Symbolic and Instrumental Enforcement in Loyalist North America” i Masters,
Servants, and Magistrates in Britain and the Empire, s. 178-179
335 Benjamin Marston, ”Benjamin Marston’s Diary 1782-1787”, University of New Brunswick Archives and Special Collections, Winslow Papers, vol. 22, s. 75, 159-160. Dagboken är digitaliserad och tillgänglig på
https://lib.unb.ca/winslow/browse.html (Hämtad 2019-12-16)
336 Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 89-90
337 Walker, The Black Loyalists, s. 41-42
338 Harvey Amani Whitfield, “Slavery in English Nova Scotia, 1750-1810”, Journal of the Royal Nova Scotia Historical
en historiker till och med pratat om en lojalistisk oligarki med starka band till rika köpmän i Halifax, vilka i praktiken styrde det mesta i provinsen genom att vara övre- och mellanskickets kreditgivare.339 Det relevanta här är att dessa också hade störst ekonomiskt incitament att exploatera afroamerikaner. Markägarna bedrev oftast storskaliga jordbruk och behövde all arbetskraft som fanns att tillgå. Köpmän investerade och handlade i sin tur med hantverkare som kunde tjäna på att afroamerikaner tecknade upp sig själva eller sina barn på långa lärlingskontrakt. Dessutom var de slavägare som immigrerade generellt från två kategorier; välbemedlade landägare och köpmän, eller hantverkare i mitten av den sociala skalan. Inte underligt då att inga andra myndigheter än Nova Scotias (samt Newfoundlands) åberopade Master and Servant Act, de lagar om förhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare, för att specifikt disciplinera och tvinga in afroamerikaner i arbete.340
Den här utvecklingen är påtaglig i Clarksons manuskript. I ett tryckt brev till Henry
Thornton från mitten av oktober 1791 berättas om att de ”principal gentleman in Halifax” hävdade att ”they would have it in their power to prevent the greatest part of the black people from accepting the offers of the company”. Framförallt verkar Halifax köpmän ha krävt överpriser och orsakat förseningar till sådan grad att Clarkson hamnade i personlig konflikt med deras representant. Syftet ska ha varit att få Clarkson att ge passage till ”every one that offered” eftersom provinsen annars bara skulle ha arbetsoförmögna afroamerikaner kvar. Just argumentet om att Sierra Leone-migrationen skulle försämra Nova Scotias ekonomi genom att endast skulle lämna kvar de svaga och sjuka förekom också i lokalpressen.341 I ett annat brev tryckt i Clarkson manuskript berättade han för Thornton den första december 1791 att flera förfalskningar om såväl skulder som
arbetskontrakt hade uppdagats. I Saint John ska arbetsköpare även hotat med åtal om kontraktsbrott och hållit inne löner för att tvinga afroamerikaner att stanna kvar i Kanada.342
Rent konkret skaffade sig alltså ekonomiska intressen knutna till det amerikanska slaveriet större politiskt inflytande även i Kanada efter revolutionen. Nova Scotias guvernör John Parr var i bästa fall inte kompetent nog att stävja korruption och rättighetsinskränkningar. Som Walker tidigare visat deltog flera av Parrs tjänstemän i medvetna handlingar som försvårade
migrationsprocessen. Av de fyra agenter som myndigheterna utsett till Clarksons assistans var det bara en, kväkaren och Halifax-köpmannen Lewis Hartshorne, som arbetade för projektets
välgång.343 Dessutom verkade framtiden hårdna. Clarkson skrev i slutet av oktober 1791 i sitt
339 Brian Cuthbertson, “’Nova Scarcity’” i The Oxford Companion to Canadian History, ed. Gerald Hallowell (2004). Digital utgåva tillgänglig via Stockholms Universitetsbibliotek; idem, ”The Evolution of Parliamentary Democracy in Nova Scotia” https://nslegislature.ca/sites/default/files/pdfs/about/timeline/Introduction_EN.pdf (Hämtad 2019-12-16)
340 Whitfield, “Slavery in English Nova Scotia, 1750-1810”, Royal Nova Scotia Historical Society 13 (2010) s. 32-33; Philip Girard, ”Liberty, Order, and Pluralism: The Canadian Experience” i Exclusionary Empire, s. 174
341 Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 42, 160-161, 195-196 n. 88. Citat på s. 42
342 Ibid. s. 69, 91-92
manuskript att en plan att göra Shelburnes hamn till en så kallad frihamn spred oro bland
afroamerikanerna. En frihamn var en juridisk enklav som ofta lättade eller helt avstod från att ta tull på maritim kommers. Det relevanta ligger i att frihamnar var synnerligen lukrativt för slavhandlare från och med 1770-talet, och det var främst deras politiska stöd som gjorde att antalet frihamnar ökade i slutet på 1700-talet. Förhoppningen var att detta skulle främja handel med såväl slavar som de varorna slavar producerade.344 Även senare års historiska forskning om Gustavia på den svenska ön St. Barthélemy har visat att Sverige förde en liknande politik.345 Inte konstigt då att
migrantgruppen enligt Clarkson drog slutsatsen att ”if such a circumstance took place their former masters, would come claim them”. Shelburne hade redan frekvent sjöfartskontakt med brittiska slavkolonier i Karibien. Oron verkar ha varit så påtaglig att Clarkson tryckte en deklaration för att dementera att någon av kronans undersåte löpte sådan risk, samt spred skrivelsen ”through the neighbourhood and in all the chapels of the Free Blacks”.346
Sammanfattningsvis hade de politiska utvecklingarna i USA hade en markant påverkan på migrantgruppen i Kanada. På grund av arbetskraftsbehovet och de kommersiella banden till såväl den nybildade amerikanska staten som Västindien fanns starka ekonomiska incitament för att begränsa afroamerikaners migration. En viktig faktor bland migranterna för att identifiera sig som kollektiv var alltså risken att på grund av ens afrikanska ursprung säljas som slav.
Migrationsprocessen i relation till sociala och politiska förändringar
Den här uppsatsen har tecknat migrantgruppen från Nova Scotia och New Brunswick som
besittande av mindre ekonomiska tillgångar, men förhållandevis större kunskapsbaserat, socialt och symboliskt värde likt migrantgruppen som behandlades i förra kapitlet. På grund av
produktionsförhållandena i Kanada, den relevanta yrkeskunskapen bland ett större antal och den tidigare slav- och soldattillvaron var dock migrationsmöjligheterna från området begränsade. Viktigt är också att de politiska förutsättningarna minskade i takt med att det amerikanska slaveriet växte i betydelse för de styrande i Kanada. Migrantgruppen kunde få visst stöd av metropolen om man anammade identiteten lojalist samt hade viss tillgång till religiösa kontaktnät.
Hur ska då den andra Sierra Leone-migrationen och migranternas handlingar ses i relation
344 Michael B. Likosky, The Silicon Empire: Law, Culture and Commerce (New York, 2005) s. 91-94; Gregory E. O’Malley, Final Passages: The Intercolonial Slave Trade of British America, 1619-1807 (Chapel Hill, 2014) s. 314-315
345 Viktor Wilson, Commerce in Disguise: War and Trade in the Caribbean Free Port of Gustavia, 1793-1815, Diss., Åbo Universitet (2015) s. 258-259
346 Carole Watterson Troxler, ”Re-enslavement of Black Loyalists”, Acadiensis, 37:2 (2008), s. 77; Clarkson, Clarkson’s
till sociala och politiska förändringar i det brittiska imperiet? Vad var det för faktorer som spelade in om handlandet ska tolkas som politiskt och uttryckt genom migration? Följaktligen undersöks här kollektiva ageranden bland migranter relaterade till den aktuella migrationsprocessen.
Förändrad maktbalans: påverkan av mer statligt styrd kolonialpolitik
Tidigare studier om migrationsprocessen från Kanada har lyft fram markinnehav, självständighet och säkerhet som viktiga motiv till afroamerikaners beslut att migrera. Walker har även anfört religion och religiösa nätverk bland migranterna som ett starkt incitament. Även om ingetdera nämns i källorna som orsak till varken vidareförflyttning eller emigration är det faktum att större församlingar tycks ha hållit ihop i sina beslut här ett påfallande bevis. Walker har således hävdat att inga individuella beslut troligtvis har förekommit.347 Av störst relevans här är att samme historiker framställt en strävan efter självständighet som den avgörande faktorn bakom ett kollektivt val att emigrera. Eftersom en såpass stor del av de identifierade migranterna redan ägde land i Kanada var landägande i sig troligtvis inte målet för de flesta, utan fungerade som ett instrument för att nå jämlikhet och autonomi. Handelsbolagets erbjudande om att bosätta sig i Sierra Leone
representerade en möjlighet att byta en bondgård i Nova Scotia mot ett helt land i Afrika.348
Här ska dock Walker tes kompletteras med hur migrantgruppen samverkade med sociala och politiska förändringar kopplade till vilka det var som betalade för migrationsprocessen. Till syvende och sist var nämligen initiativet abolitionistiskt. Reformprogrammet hade vid 1790–91 utvecklats till vad som kan beskrivas som en massrörelse. En engagerad allmänhet höll frågan aktuell (främst genom petitioner till underhuset) medan evangelikalers och kväkares nätverk och resurser användes för att föra frågan i parlamentet och starta propagandakommittéer runtom landet.349 Evangelikalerna hade troligtvis fått upp ögonen för Kanadas afroamerikaner efter att Thomas Peters anlänt till
London i oktober 1790 och etablerat kontakt med Wilberforce och Sharp.350 Att engagemanget i kolonin kom att blossa upp under 1791 verkar ha berott på att slavrevolten på Haiti tillsammans med franska revolutionen spred social oro bland de övre skicken. Få politiker hade invändningar mot att lönsamheten av en mer ’moralisk’ kommers i alla fall kunde prövas.351 I Sierra Leone
Company:s styrelse satt Wilberforce, Middleton, Thornton och (en vingklippt) Sharp.352 Enligt
347 Walker, The Black Loyalists, s. 126
348 Ibid. s. 127
349 J. R. Oldfield, Popular Politics and British Anti-Slavery: The mobilisation of public opinion against the slave trade
1787-1807 (Manchester, 1995) s. 47-51; Judith Jennings, The Business of Abolishing the British Slave Trade 1783-1807 (London, 1997) s. 34-35, 38, 47
350 Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 148-149
351 Simon Schama, Rough Crossings, s. 264-266
bolagets första publikation var syftet att ersätta slavhandel med en ömsesidig varuhandel.
Konsekvenserna av handelsutbytet skulle bli en ’civilisering’ av Afrika med spridd kristendom.353 Abolitionismen representerade i sin tur två politiska förändringar. För det första var
reformprogrammet ett resultat av att europeiska imperier i större grad lade sig i koloniernas förehavanden efter Sjuårskriget. Den globala konflikten hade understrukit den strategiska och ekonomiska vikten av de amerikanska kolonierna och vad konsekvenserna kunde bli om de fortsatte växa utan direkt politisk kontroll och översyn. James Ramsay och i förlängningen evangelikalerna var exempelvis del av den här utvecklingen genom att argumentera för att det koloniala slaveriet skulle tvingas in under ett lagstyre. Den brittiska staten hade annars en länge etablerad vana av att ge bosättare vidsträckt autonomi i vad som ansågs vara deras interna angelägenheter.354 För det andra hade amerikanska revolutionen närt ett tvivel om att allting stod rätt till i Storbritanniens politiska ordning, vilket öppnade upp för allehanda reformprogram.355 Krigsförlusten satte fokus på det politiska klientvälde som ansågs ha givit kung George III och hans premiärminister Frederick North för fria tyglar. William Pitts regering, som formades i december 1783, reflekterade enligt historikern Robin Blackburn ”oligarchy's awareness of the need for a new broom”. Pitt presenterade sig inte bara förkämpe för ekonomisk och politisk reform, han skulle också säkra att imperiets administration inte tyngdes av individers moraliska laster. Därför stödde han bland annat – efter konsultation med sin nära vän Wilberforce – att Indiens före detta guvernör Warren Hastings ställdes inför riksrätt efter korruptionsanklagelser.356
Av störst relevans för den här uppsatsen är att Kanadas afroamerikaner agerade och stärktes av utvecklingen där maktbalansen skiftade till metropolen. John Marrant lyckades troligtvis i Kanadas provinser på grund av sina rekommendationsbrev från Storbritannien. Migrantgruppen ställde i sin tur krav genom att skicka Peters som utsänd till London efter att kolonins myndigheter inte var till någon hjälp. Väl i Nova Scotia var det till Clarkson, en regeringsutsänd från metropolen, som man kollektivt ställde klagan på vita bosättare och bad om hjälp med andra spörsmål.357 Till Clarkson ska också flera migranter ha meddelat att man inte litade på att Dundas löften om omedelbart tilldelad mark skulle införlivas av de koloniala myndigheterna.358
Fallet med Stephen Blucke är ett än tydligare exempel. Blucke var en afroamerikansk lojalist från Barbados som tagit värvning hos britterna under den amerikanska revolutionen. Han
353 Sierra Leone Company, Substance of the Report of the Court of Directors of the Sierra Leone Company to the
General Court, Held at London On Wednesday the 19th of October, 1791: To Which is Added a Postscript (London,
1792) s. 28-29, 6-7, 33-34
354 Christopher Leslie Brown, "Slavery and Antislavery, 1760-1820" i Oxford Handbook of the Atlantic World c.
1450-1850, eds. Nicholas Canny & Philip Morgan, s. 612; idem, Moral Capital, s. 241
355 Robin Blackburn, The American Crucible: Slavery, Emancipation and Human Rights (London, 2011), s. 162
356 Robin Blackburn, The Overthrow of Colonial Slavery 1776-1848 (London, 1988) s. 134-135
357 Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 105
hade emigrerat till Nova Scotia som de afroamerikanska ingenjörstruppernas befäl och deltog i grundläggandet av Birchtown. Litterat, medlem i Shelburnes anglikanska församling och betydligt mer förmögen än andra afroamerikaner var han troligen byns ledare.359 Det var han som först tog kontakt med Clarkson, organiserade mötet i Birchtown och samlade in en del av de 'certifikat'
Sierra Leone Company krävde för att acceptera migranter.360 Däremot kunde hans senare motstånd mot migrationsprocessen uppenbarligen övertyga få. Trots att han stod överst på en skrivelse med 51 namn där migrationen beskrevs som dåraktig och otydlig fick han aldrig med sig den större massan.361 Det är anmärkningsvärt eftersom han troligen var en ledare i en paternalistisk
bemärkelse. Likt historikern Janice Potter-MacKinnon påpekat var paternalism ett betydligt mer gemenskapsbetonande förhållningssätt än individualistiskt eller klassmässigt. I ett paternalistiskt samhälle identifierar sig helt enkelt individer med det större hela eller deras ledares intressen.362
Med tanke på att församlingar spelade en viktig roll i migrationen är det lätt att tro att ett nytt ledarskap växte fram där. Men även religiösa ledare tvungen att göra sig relevanta för klientelet. John Marrants missionerande i Birchtown och Preston under 1780-talet skapade exempelvis konflikter med andra afroamerikanska metodistledare till den grad att han drevs ut ur byarna.363
Kort och gott insåg troligtvis många afroamerikaner i Kanada att en allians med metropolens politiska intressen tjänade dem bättre än en allians med kolonins åren efter 1783. Även deras egna brev och petitioner innehåller tecken på att den nya patronen var metropolens representant.364
Dessutom tog man intryck av den politiska utvecklingen i Storbritannien. Thomas Peters första petition till det brittiska underhuset behandlar exempelvis marksituationen i Kanada. Den nämner vid inget tillfälle slaveri eller slavhandel.365 Peters andra petition, inlämnad vid samma tillfälle, hävdade dock att fördomar och diskriminering var värre än de koloniala myndigheternas markfördelning. Även fria afroamerikaner förvägrades “the common Rights and Privileges of the other Inhabitants, not being permitted to vote at any Election nor to serve on Juries”. Trots att de två petitionerna troligtvis formulerats tillsammans med Sharp, vars referenser till engelsk civilrätt och moraliskt ramaskri över slaveri är typiskt, riktade man sig gissningsvis till en kontext där imperiets moraliska välstånd ifrågasatts. Sharp och Peters visste nog hur de skulle driva hem poängen då Kanadas ”poor friendless Slaves” sades inte ha mer juridiskt skydd än boskap. Den brutala
359 Paul Finkelman, Encyclopedia of African American History 1619-1895, 3. vol. (Oxford, 2006), I, s. 197-198
360 Clarkson, Clarkson's Mission to America, s. 40, 67-68
361 Walker, ”Myth, History and Revisionism: The Black Loyalists Revisited”, s. 96-97
362 Janice Potter-MacKinnon, While the Women Only Wept: Loyalist Refugee Women in Eastern Ontario, s. 29
363 John Marrant, A Journal of The Rev. John Marrant, From August the 18th, 1785, to The 16th of March 1790, s. 11-12, 33-34, 36-42
364 Se Birchtowninvånarnas petition samt Thomas Peters och David Edmonds brev till Clarkson i ljuset av den vanliga paternalistiska strategin att bejaka den överordnade aktning för att få assistans. Christopher Fyfe, ed., ’Our Children
Free and Happy’: Letters from Black Settlers in Africa in the 1790s, s. 23-25
fångenskapen förklarades vara bekymmersamt för fria afroamerikaner som inte kunde föreställa sig att regeringen menade att främja orättvisa eller tillåta slaveri i Nova Scotia.366
Sammanfattningsvis hängde migrationsprocessen från Kanada ihop med politiska utvecklingar kopplat till Storbritanniens utrikes- och inrikespolitik. Genom att dra nytta av att imperiets administration och moraliska förfarande blivit en politisk fråga skapade migrantgruppen gehör för sina sociala och politiska frågor.
Ideologisk strävan: migrationsprocessens relation till Nordamerikas historiska utveckling
Det är däremot viktigt att stanna lite i skillnaden mellan hur migrationen tolkades politiskt i Storbritannien och hur migrantgruppen själv såg på sina handlingar. Walker har i en vetenskaplig debatt kritiserat perspektiv som inte framhäver migrantgruppens politiska agens. Deras höga andel med militär erfarenhet är speciellt relevant eftersom det skvallrar om att man gjort ett medvetet val för att förbättra alla afroamerikaners tillvaro. Under kriget tycks nämligen uppfattningen om att britterna skulle avskaffa slaveriet om man besegrade rebellerna varit utbredd bland afroamerikaner. De som under hot om summarisk avrättning valde att fly till den brittiska armén istället för andra