Det krävs en ytterligare variabel för att förstå Sierra Leone-migranterna just som ett kollektiv snarare än olika individers sammanslagna kapital. Vad var det för förutsättningar de här
människorna hade som bidrog till att man agerade tillsammans? Här har jag valt att utgå från Van Hears teori som i fall med kollektiv identifikation och migration påpekat vikten av studieobjektens ställning inom samhällets ekonomiska struktur.191 Här finns inte utrymme till en fullständig
utredning. Istället har jag relaterat några av gruppens kollektiva handlanden och Smeathmans samhällsplan till ekonomiska, sociala och politiska förutsättningar det koloniala slaveriet skapade.
Det fanns naturligtvis aldrig ett enhetligt kolonialt slaveri under den tidigmoderna perioden. Likt det brittiska Amerika varierade slavars arbete, status och möjligheter från region till region bland europeiska kolonier. Dessutom var slaveri visserligen en brutal och våldsam företeelse, men också en arbetsform bland flera andra beroendeförhållanden under det transatlantiska 1700-talet. De flesta ur den arbetande massan var på ett eller annat sätt tvingad, utlämnad eller bunden till sitt arbete. I Storbritannien kunde till exempel föräldralösa ofrivilligt räkna med att arbeta i pastoratens fattighus, skotska gruvarbetare var bundna på livstidskontrakt och tjänare eller dagavlönade hade generellt lite autonomi och kraftigt begränsad rörlighet. Skillnaden mellan tidigmodernt slaveri och andra varianter av tvångsarbete var därför mer i grad än form.192
Några jämförbara variabler är dock viktiga. För det första syftade det koloniala slaveriet primärt till kommersiell varuproduktion. Dess arbetskraft producerade konsumtionsvaror för en marknad sträckt över tre kontinenter. För det andra hade arbetskraften afrikaniserats på grund av ekonomiska och politiska skäl under 1600-talet.193 När den nya världens slaveri expanderade under 1700-talet var redan homogeniteten i vem som kunde förslavas befäst. För det tredje existerade en distributionskomponent kopplat till migration som historiker kallat lösöresprincipen (the chattel
principle). Med detta åsyftas uppfattningen att människor med afrikanskt ursprung kunde ägas som
mobil privategendom. Det är en viktig skillnad mot exempelvis den livegenskap som samtidigt existerade i Östeuropa, där livegna juridiskt knöts till marken de bearbetade.194 Det gjorde också slaveri lämplig för kapitalistisk innovation eftersom arbetskraften kunde migreras vid överskott eller underskott av arbete. Att slavar kunde säljas och förflyttas närmast obehindrat mellan och
Slave Trade (London, 2006) s. 56
191 Nicholas Van Hear, ”Reconsidering Migration and Class”, International Migration Review 48:3 (2014) s. 105
192 Justin Roberts, Slavery and the Enlightenment in the British Atlantic, 1750-1807 (New York, 2013) s. 3-4; Brown,
Moral Capital, s. 44-45
193 För en diskussion om varför arbetskraften just blev afrikanska slavar, se Seymour Drescher, Abolition: A History of
Slavery and Antislavery (New York, 2009), s. 46-59
194 Vincent Carretta, ed., Unchained Voices: An Anthology of Black Authors in the English-Speaking World of the Eighteenth-century (1996), 2. uppl. (Lexington, 2004) s. 182 n. 39
inom koloniala territorier var betydande för såväl slavägares som europeiska imperiers ekonomi.195
Där tidigmodernt slaveri utvecklades till den centrala ekonomiska aktiviteten förändrades även den sociala sammansättningen. I de samhällen som historisk forskning analytiskt beskrivit som
slavsamhällen var slavens status noggrant definierad i lagstiftningen och möjligheten att bli fri
begränsad. Yrkesvariationen bland slavarna var liten och en tydligare åtskillnad och kontroll mellan slavar och slavägares sociala relationer (såsom giftermål) beaktades.196 Termen slavsamhällen kontrasteras med slavägande samhällen, där slavar ägs men inte har en lika avgörande roll för ekonomi och sociala relationer. Det är exempelvis symptomatiskt med det sistnämnda att
migrantgruppen i ett samhälle med slavar som England kort och gott kallades ”Black Poor” trots sin heterogenitet. I ett slavsamhälle likt 1700-talets Jamaica erkändes en informell hierarki med sex nivåer som kategoriserade den lilla fria afrokaribiska populationen efter tillskrivna hudfärger.197
Naturligtvis påverkades även politiken. Ju viktigare slaveri blev för ekonomin, desto större makt skaffade sig slavägarna. I brittiska Västindien, precis som i Virginia, valdes exempelvis guvernören av en slavägande plantageklass. Metropolen själv var inte opåverkad. Koloniala slavägare bedrev en utvecklad lobbyverksamhet och använde sig av den utbredda korruptionen för att representera sina intressen i det brittiska parlamentet.198 Viktigt är också att det nybildade USA cementerade förhållandet på ena sidan av Atlanten. De som hade lett rebellerna under kriget, drev på bildandet av en federal regering, författade statskonstitutionen och självständighetsförklaringen, kom från Virginias slavägarelit. Det var således ingen slump att ett 20-årigt förbud av någon form av emancipation skrivits in i konstitutionen, oavkortat det faktum att Rhode Island och andra New England-stater förbjudit slavhandeln mellan åren 1786–1787.199 Inte heller att den afroamerikanska befolkningen under 1780-talet segregerades i så gott som samtliga norra delstater, där slaveriet inte hade samma ekonomiska betydelse. Här utestängdes man alltmer från kvalificerade yrken, skolor och kyrkor. Resultatet blev ofta att befolkningsgruppen levde avskilda i urbana miljöers
slumområden. Försörjningen begränsades till enklare yrken vars konkurrens hårdnade då andra migrantgrupper, såsom irländare, började öka i området.200
Den här utvecklingen är synlig i Henry Smeathmans publicerade plan från 1786 eftersom
195 Walter Johnson, ”Introduction: The Future Store” i The Chattel Principle: Internal Slave Trades in the Americas, ed. Walter Johnson (New Haven, 2004) s. 4; Seymour Drescher, ”The Fragmentation of Atlantic Slavery and the British Intercolonial Slave Trade” i Ibid. s. 234-235
196 Slavsamhällen och samhällen med slavar varierade naturligtvis lokalt och över tid. Se Philip D. Morgan, ”British Encounters with Africans and African-Americans, circa 1600-1780” i Bernard Bailyn & Philip D. Morgan (red.),
Strangers within the Realm: Cultural Margins of the First British Empire, s. 163-164; Seymour Drescher, Abolition: A History of Slavery and Antislavery, s. 6-7
197 Braidwood, Black Poor, s. 30 (citat); David Brion Davis, Inhuman Bondage, s. 180. Självklart finns det här också en koppling till de idéer om mänsklig särskillnad som föregår 1800-talets biologiska rasism och föreställning om mänskliga 'raser'. Av utrymmesskäl undersöks detta inte närmare här.
198 David Brion Davis, Inhuman Bondage, s. 193-194, 121
199 Seymour Drescher, Abolition: A History of Slavery and Antislavery, s. 213; Davis, Inhuman Bondage, s. 135
den på många sätt innehåller ett alternativ till de förutsättningar den afroamerikanska populationen hade i framförallt amerikanska slavsamhällen. Tidigare forskning har läst Smeathmans plan utefter det idégods om det brittiska imperiet och dess expansion det innehåller. Däremot är det färre som försökt läsa planen utefter hur de tilltänkta migranterna kan ha läst den.201 Det är uppenbart att gruppens ekonomiska tillgångar borgade för en sympatisk inställning till det faktum att regeringen skulle köpa och tilldela migranterna gratis mark. Den skulle vara i bosättarnas gemensamma ägo och styckas upp efter behov, med möjligheten att expanderas utan kostnad.202 Att jaga eller fiska av den lokala faunan var andra försörjningsmöjligheter. Det gick också att lönearbeta på någon av de andra bosättarnas eller expeditionsledarens (alltså Smeathmans egen) mark. Arbetsdagen skulle bara vara åtta timmar under vardagar, sex under lördagen och söndagen ledig. Jordmånens bördighet garanterade god avkastning och möjlighet att exportera grödor till såväl Storbritanniens som områdets marknader.203 Utbildning skulle dessutom främjas genom en offentligt finansierad skola där både kristendomens spridning och barnens studier skulle sörjas.204 Vidare skulle såväl
religionsfrihet som medborgerliga rättigheter garanteras. Tillsammans med det gemensamma jordinnehavet skulle även det juridiska systemet inkludera en idé om att varje individ hade en given rättighet att påverka samhällets utformning. Både konflikter mellan bosättarna och egendomstvister skulle nämligen avgöras av en domare som i sin tur röstades fram av befolkningen själva.205
Kopplat till att Amerika erbjöd allt sämre kollektiva förutsättningar fanns också en säkerhetsfråga. Ju mer integrerat ett område var i den transatlantiska handeln, desto större risk verkar transportanknytningen ha medfört. Visserligen erbjöd transatlantisk sjöfart både en arbetsmarknad och emigrationsmöjligheter genom att man kunde betala sin resa genom arbete i transit. Men samtidigt var risken att kidnappas och säljas som slav till en europeisk koloni påtaglig när transport var lätt överkomlig. Tidigare forskning har visat att sjömän med afrikanskt ursprung speciellt var utsatta när man ankrade i ett område där slaveri var centralt för ekonomin.206 I London noterade Granville Sharp ett dussin fall med individer han hjälpt juridiskt när deras arbetsgivare försökte sälja dem som slavar med skepp som gick till Västindien. Sharp skulle också i ett brev till John Coakley Lettsom förklara att en så stor del av de migranterna antingen avvek eller till synes motvilligt bordade transportskeppen på grund av en misstänksamhet mot regeringens intentioner. Eftersom skeppen förtöjdes i samma hamn i Plymouth som skeppen till straffkolonin i Botany bay, spred sig en tro bland migrantgruppen att det var dit Sierra Leone-skeppen egentligen gick.207
201 Hodges gör visserligen några korta påpekanden i introduktionen till utgåvan av evakueringslistan från New York. Sidhänvisningen är dock ofullständig. Se Hodges, Black Loyalist Directory, s. XXVIII-XXIX, XLIV n. 61
202 Henry Smeathman, Plan of a Settlement, s. 5-7
203 Ibid. s. 7-8, 13-15
204 Ibid. s. 12
205 Ibid. s. 15
206 Duffield, ”’I Asked How the Vessel Could Go’” i Language, Labour and Migration, ed. Anne J. Kershen, s. 124-125
Sammanfattningsvis kan Sierra Leone-migranterna förstås som ett kollektiv då deras tillvaro i mångt och mycket påverkades alltmer negativt av det koloniala slaveriets utveckling. Rent konkret innebar det att människor med afrikanskt ursprung som levde och arbetade i områden med stark inblandning i slaveriets ekonomi led försämrade framtidsutsikter. Emigrationen till Sierra Leone visar dock att man sökte att förbättra sin ekonomiska situation samtidigt som man planerade skapa sig en framtid där social och politisk utveckling var mer påverkbar. En viktig förutsättning för det handlade om att geografiskt placera sig på en plats så långt borta från den nya världens
slavsamhällen som möjligt, men också att Nordamerika troligtvis tedde sig mindre politisk möjligt.