Undersökningen ovan har redan avslöjat vissa detaljer om migrantgruppens ekonomiska resurser, utbildning och yrkeserfarenhet. Dock var innehavet av begränsade ekonomiska medel ingenting ovanligt i 1700-talets England. En aristokratisk samhällsuppbyggnad hade skapat en stor fattig massa, en mindre medelklass beroende av patronatet och en elit som skodde sig på folk och statskassa.147 Vad var det då för specifika tillgångar Sierra Leone-migranterna satt på och hur påverkade det olika migrationsalternativ? Varför blev det just den här migrantgruppen som rönte allmänhetens och myndigheters intresse?
Ekonomiska medel och kunskaper om samtidens ekonomiska spelregler
Först och främst ska det framhållas att migrationsforskning sedan länge visat att det sällan är de allra fattigaste eller mest illa däran som migrerar. Det tycks även vara fallet här, då endast fyra av totalt 19 migranter som dokumenterat sökte The Committee:s sjukvård emigrerade till Sierra Leone.148 Däremot verkar det klart att emigrationen från Nordamerika inte var någon ekonomisk vinst för gruppens afroamerikaner. Richard Weaver, en lojalist från Philadelphia som kommit till England redan 1779, vittnade exempelvis inför ämbetsverket som kompenserade lojalister för egendomsförluster att han inte såg någon framtid i landet. Han kunde inte bidra med försörjningen till sin fru och barn och ville istället migrera till Nova Scotia, men uppgav att han inte hade råd med resan. Ytterligare sex afroamerikanska lojalister som sökte regeringskompensation argumenterade i en petition att freden 1783 ”leaves us, dark coloured Men, the unemployed, the unprotected, & homeless Objects of Poverty, Want & Wretchedness”. Fattigdom var också det förhållande för hela migrantgruppen som samtida aktörer noterade.149 Det statliga understödet The Committee
distribuerade var inte mer än att det täckte kostnaden av ett rum för natten i Londons slum.150
Understrykas ska här att den afrikanska, amerikanska och västindiska delen av Sierra Leone-migranterna var särskilt utsatt. De sydöstasiatiska sjömännen led ekonomiskt under det indiska rekryteringssystemets korruption, men de hade oftast en annan försörjning i hemlandet och kunde
147 David Brion Davis, Inhuman Bondage: The Rise and Fall of Slavery in the New World, s. 232-233; E. P. Thompson, “Eighteenth-Century English Society: Class Struggle without Class?”, Social History 3:2 (1978) s. 142-143
148 Dessa var John Ramsay, George Brown, George Hill och Benjamin York. De har respektive nummer 425, 354, 403, 61 på Thompson folkräkning och förekommer också på den bevarade lista över migranter som The Committee behandlade. Se Hodges, Black Loyalist Directory, s. 261-262, 256; Gretchen Holbrook Gerzina, ”Black Loyalists in London after the American Revolution” i Moving On: Black Loyalists in the Afro-Atlantic World, s. 95
149 Mary Beth Norton, ”The Fate of Some Black Loyalists of the American Revolution”, The Journal of Negro History 58:4, s. 418; Braidwood, Black Poor and White Philanthropists, s. 28-30, citat på s. 30
ibland hitta en returresa från London.151 Även om exemplet med Thomas Johnson och Benjamin Whycuff visar att en del av migranterna hade möjlighet att försörjas av församlingens allmosor var det långt ifrån alla. Sierra Leone-migranterna tycks heller inte haft tillgång till privata
hjälporganisationer baserade på lokalanknytningar. Under 1700-talet fanns det exempelvis skotska organisationer i engelska städer som assisterade utblottade migranter från hemlandet, men det finns inga bevis för att någon sådan organisation existerade för de aktuella grupperna. Följaktligen verkar många ha hamnat på fattighus eller på gatan med tiggeri, gatusopning och musicerande som
försörjning. Just fattighustillvaron är relevant för att den vidare påpekar den ekonomiska och sociala utsattheten. Generellt undveks de av utblottade från den lokala befolkningen och blev istället något som till större utsträckning användes av olika migrantgrupper.152
Kunskap om tidens sätt att författa petitioner i hopp om ekonomiskt försörjningsstöd
existerade bevisligen, med tanke på att den ovan nämnda petitionen av de sex afroamerikanerna till kompensationsämbetsverket är skriven i en typiskt underordnad stil. Man tillerkände adressatens överhöghet, svor lojalitet och hoppades på beskydd och kompensation i utbyte. Det här sociala förhållningssättet kallas paternalism och var vanligt i samtiden.153 Afroamerikanska lojalister kompenserades dock i mindre utsträckning än vita för egendomsförluster till följd av kriget. Ämbetsverket krävde oftast ägandebevis, vilket var problematiskt då de flesta ur gruppen var illitterata. De som tidigare varit slavar hade inte mycket egendom redan från början, medan andra togs för bedragare. Ibland förekommer argumentet att de som undkommit slavtillvaron borde vara nöjda.154 Sammanfattningsvis såg den ekonomiska situationen för migrantgruppen rätt dyster ut.
Yrkeserfarenhet, utbildning och Storbritanniens komplexa migrationsprocesser
Sierra Leone-migranterna tycks ha förfogat över former av utbildning och yrkeserfarenheter med begränsad relevans för den brittiska arbetsmarknaden. Irwins kontrakt deklararade att ”We the Men Women and Children whose Names are undersigned being Seamen Labourers and of various other descriptions”.155 När Charles Thompson vittnade 1789 inför det brittiska underhusets
parlamentariska slavhandelsutredning trodde han att en del av dem ”had occupations they exercised
151 Norma Myers, Reconstructing the Black Past, s. 109-110
152 Braidwood, Black Poor, s. 32; Peter Clark, ”Migrants in the city: the process of social adaption in English towns 1500-1800”, s. 282-283, 279-280; Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 78
153 Janice Potter-MacKinnon, While the Women Only Wept: Loyalist Refugee Women in Eastern Ontario (Montreal, 1993), s. 29
154 Braidwood, Black Poor, s. 28-30; Ian Duffield, ”’I Asked How the Vessel Could Go’: the Contradictory Experiences of African and African Diaspora Mariners and Port Workers in Britain, c. 1750-1850” i Language, Labour and
Migration, ed. Anne J. Kershen (Burlington, 2000) s. 136
in this country”.156 James Ramsay, en samtida slaverikännare som uppsatsen återkommer till, påpekade att de som före detta slavar troligtvis hade yrkeskunskaper som hantverkare, fiskare och tjänare.157 Ingen direkt uppgift existerar om vilka yrken och yrkeskunskaper de kvinnor som var inblandade i migrationen hade. Eftersom de flesta verkar ha varit ensamstående är det troligt att de var en del av en kontinuerlig rörelse av yngre migranter som sökte arbete i det växande Londons servicesektor. De flesta (oftast de ogifta) arbetade som tjänare, hushållerskor och ibland som sömmerskor. Äldre kvinnor fann ofta arbete som tvätterskor. Generellt for man mer illa bland de arbetande massorna på grund av längre perioder av arbetslöshet och osäkra anställningar.158
Den tidigare forskning som gjorts om de lojalister som sökte kompensation från den brittiska staten tycks bekräfta bilden då flera uppgav att de varit just i armén och flottan, arbetandes som officerares tjänare. Troligtvis hörde detta ihop med att det brittiska imperiet var i stort behov av soldater i slutet av 1700-talet och rekryterade omkring 30 000 i Amerika och Västindien, de flesta som hjälptrupper eller sappörer men också i beväpnad kapacitet.159 Att migranterna av Sharp tidigare beskrevs som till största delen sjömän förklarar också delvis bristen på ekonomiska
resurser. Under 1700-talet anställdes människor med afrikanskt ursprung ofta som heltidsarbetande kockar, stewards eller matroser inom både örlogs- och handelsflottan. Två av de 'korpraler' för Sierra Leone-migranterna hade exempelvis varit kockar till sjöss, ytterligare två uppgav att de arbetat som stewards. Vanligt var dock att man avskedades väl i London om man rekryterats
utomlands.160 Även örlogsflottans anställda, som fick en förhållandevis god lön som också anlände i tid, blev ofta arbetslösa under fredstid då behovet minskade.161 Likt de sex lojalisterna anmärkte i sin petition till regeringens ämbetsverk försvårades då försörjningen.
Vidare är det tänkbart att flera av migranterna hade yrkeserfarenhet av plantageproduktion, varpå arbetstillfällen inom jordbrukssektorn inte tycks omöjligt. Arbetslösheten var emellertid hög i Storbritannien under den här tiden och landsbygden var inget undantag; det finns även
samtidsuppgifter om att landsbygdens arbetskraftsöverskott var en av orsakerna till att allt fler flyttade in till städerna.162 Minst lika relevant var troligtvis en mer institutionaliserad
säsongsmigration inom jordbruket. Under 1700-talet blev den mer vidsträckt, organiserad och knuten till lokala kontakter. Inflyttade Londonbor återvände till exempel till sina hem för att hjälpa
156 Sheila Lambert, ed., House of Commons Sessional Papers of the Eighteenth Century, LXXIII, s. 176
157 James Ramsay, A Letter From Capt. J. S. Smith To The Revd Mr Hill On The State Of The Negroe Slaves: To which is
added An Introduction, And Remarks On Free Negroes &c. By The Editor (London 1786) s. 34
158 Tanya Evans, 'Unfortunate Objects': Lone Mothers in Eighteenth-Century London (New York, 2005) s. 28-32
159 Braidwood, Black Poor, s. 28-29; Philip D. Morgan & Andrew Jackson O’Shaughnessy, ”Arming Slaves in the American Revolution” i Christopher Leslie Brown & Philip D. Morgan (red.), Arming Slaves: From Classical Times
to the Modern Age (New Haven, 2006) s. 198
160 Norma Myers, Reconstructing the Black Past, s. 71-73; Braidwood, Black Poor, s. 92
161 Ian Duffield, ”’I Asked How the Vessel Could Go’: the Contradictory Experiences of African and African Diaspora Mariners and Port Workers in Britain”, s. 133
till med humleplockning eller vid skördetider;163 vilket en immigrerad grupp då gick miste om. Vissa av Sierra Leone-migranterna var dock litterata, vilket bland annat gjorde att The
Committee gav dem ansvarspositioner när migrationsrutten skulle organiseras. Andra, såsom den
tidigare betjänten Abraham Elliot Griffith, lärde sig läsa och skriva i samband med att de kom i kontakt med migrationsprojektet och framförallt Granville Sharp.164 Det verkar också som de migranterna med något större resurser och yrkeskunskaper tidigt bestämt sig för att migrera till Västafrika. Bland de 50 första individer som skrev upp sig på Irwins kontrakt finns exempelvis 5 av de 8 'korpralerna', den nyss nämnde Elliot Griffith och George Newton – som också han fått en sponsor via stödkommittén. Här finns också den läs- och skrivkunnige James Reid och den i alla fall läskunnige John Walter Harris.165 Så gott som alla av de här herrarna migrerade även till Sierra Leone.166 De är heller inte de enda med dokumenterad bildning eller hantverkskunskaper i
materialet. John Provey, som med familj skrev upp sig längre ned på Irwins kontrakt, var troligtvis minst läskunnig efter att ha arbetat som sekreterare till en advokat i Wilmington, North Carolina.167
Sammanfattningsvis ska det dock understrykas att majoriteten av Sierra Leone-migranterna tycks ha haft sin erfarenhet främst inom yrken med begränsad efterfrågan på arbetsmarknaden. Möjligtvis är de vita hantverkare som Sharp med vänner rekryterade en indikation på ett behov av utbildad arbetskraft, men klart är att viss yrkesutbildning också fanns bland migrantgruppen.
Kontaktnät och symboliskt erkännande
Det man däremot förfogade över var sociala resurser, alltså sådana baserat på migranternas kontakter och grupptillhörighet. Till att börja med verkar kontakterna inom befolkningsgruppen spelat en viktig del i kunskapsspridning och informationsinhämtande. Eftersom så få i
migrantgruppen var litterata bör rimligtvis nyheten om The Committee:s arbete ha spritts från mun till mun, vars effektivitet kan illustreras i att den första utbetalningen av understödet gjordes till 75 personer den 20:e april 1786 och ökade till 224 bara sex dagar senare.168 Även kontakter utanför gruppen existerade. Granville Sharp verkar ha varit speciellt värdefull. Inte bara på grund av den juridiska och ekonomiska hjälp han kunde ge till individer som Abraham Elliot Griffith, utan också för informationsinhämtning. Sharp skulle i ett senare brev till sin bror minnas att flera av
163 Peter Clark & David Souden, ”Introduction” i Migration and Society in Early Modern England, s. 33-35
164 Braidwood, Black Poor, s. 91-92, 151
165 Jämför namnposterna 4, 7, 14, 17, 23 på Irwins kontrakt med de 'korpraler' som förtecknas i Ellen Gibson Wilson,
The Loyal Blacks, s. 143. Griffiths, Reid, Harris och Newton står på nummer 8, 12, 1 och 18. Se Hodges, Black Loyalist Directory, s. 240. Om Newtons sponsor se Morning Herald, 13/1 1787
166 Se nummer 46, 47, 115, 244, 348, 432 på Thompsons folkräkning. George Newton saknas. Hodges, s. 256-262
167 Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 24, 216, 103
migranterna under 1786 ”came to consult me about the proposal [från Smeathman]: sometimes they came in large bodies together.”. Enligt samma brev ska även några ur migrantgruppen varit i Sierra Leone och minst en person härstammade från trakten.169
Viktigast tycks dock ha varit grupptillhörigheten i form av att beskrivas som lojalister. Likt Braidwood har visat gick det snabbt för The Committee att samla in pengar till de behövande när man väl satt igång sin verksamhet. Det var filantroper, aristokrati och högt uppsatta
regeringsämbetsmän (däribland premiärministern William Pitt d.y.) som bidrog med de främsta donationerna, även om medel inkom från den mindre bemedlade befolkningen. Braidwood förklarar att frågan fick god respons delvis genom att lyfta fram en generell humanism och att man använde sig av etablerade välgörenhetskanaler. Dessutom pekar han särskilt på två ytterligare motiv för allmänhetens generositet. För det första, att den berörda migrantgruppen beskrevs som lojalister och som tidigare soldater legitimerade efterfrågat stöd. Det sättet att resonera förekom bland annat i flera tidningsinsändare under den här tiden.170 För det andra hävdar Braidwood att allmänheten reagerade sympatiskt på det sociala problemet på grund av att det kunde kopplas till frågan om slavhandelns vara eller icke vara. Som argument hävdas att 1786 både var ett år då slavhandeln och slavars behandling i de Västindiska kolonierna ifrågasattes i den allmänna debatten, samt att flera av de senare abolitionistiska centralfigurerna och religiösa grupper donerade pengar.171 Även Cassandra Pybus har anfört ett liknande argument, där det snabba gensvaret att hjälpa
migrantgruppen förklaras som en konsekvens av en 'begynnande' abolitionism i det engelska samhället.172 Problemet med det här argumentet är inte bara – vilket Braidwood medger – att bevisen är implicita, antagandet om en länk mellan socialhjälp för Londons afrobrittiska befolkning och abolitionismen är också teleologiskt. Abolitionismen, alltså det politiska reformprogram som syftade till att avskaffa den transatlantiska slavhandeln, kristalliserades först i slutet av 1787.173
Här vill den här uppsatsen istället argumentera för att en mer specifik grupptillhörighet Sierra Leone-migranterna tillskrevs innebar en tillgång i Storbritannien, vilket också användes av migranterna själva för att tillförskansa sig olika typer av resurser. Avstamp har först tagits i Christopher Leslie Browns forskningsresultat om hur vissa delar av den brittiska staten kom att betrakta imperiets befolkning med afrikansk bakgrund efter den amerikanska revolutionen.174
Därefter uppmärksammas hur migrantgruppen fått ett sorts värde i metropolens politiska diskussion, baserat på att man erkänts en sorts ära och prestige kopplat till statsintresset. Det centrala
169 Prince Hoare, Memoirs of Granville Sharp, Esq. composed from his own Manuscripts, II, s. 5
170 Braidwood, Black Poor, s. 68; Granville Sharp till Ärkebiskopen av Canterbury 1/8 1786, tryckt i Prince Hoare,
Memoirs of Granville Sharp, Esq., II, s. 9
171 Braidwood, Black Poor, s. 68
172 Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 106
173 Seymour Drescher, “The Shocking Birth of British Abolitionism”, Slavery & Abolition, 33:4 (2012), s. 586
argumentet är här att afroamerikanska lojalister fått en symbolik i takt med att konflikten kring de amerikanska kolonierna rullades upp som också möjliggjorde avsevärda resurser efter krigets slut.
Bakgrunden till detta var hur flera av de tongivande amerikanska rebellerna använde begreppet slaveri för att framställa sin politiska ambition under 1770-talet; dels lät man hävda att det brittiska parlamentet slugt försökte förslava Amerika, dels att alla människor ägde en naturlig rätt till frihet.175 ”Common sense will tell us”, skrev till exempel Thomas Paine i sin synnerligen populära pamflett Common Sence (1776), ”that the power which hath endeavoured to subdue us, is of all others the most improper to defend us”. Diskuterande faran i att låta en brittisk flotta ligga i amerikanska hamnar lät han hävda att resultatet mycket väl kunde bli en befolkning ”cheated into slavery”.176 Samuel Adams, en av organisatörerna bakom tebjudningen i Boston, beskrev i sin tur det brittiska ostindiska kompaniets beskattning som slaveri.177 Andra fortsatte argumentationen när kriget väl brutit ut. Den engelske filosofen och revolutionsstödjaren Richard Price förde i en mycket kontroversiell pamflett från 1776 fram ett resonemang där frihet sades innebära en självstyrande regering, medan avsaknad av sådan var själva definitionen av slaveri.178
De här författarna och andra som klagade över att de förslavades av parlamentet använde naturligtvis begreppet enligt ett traditionellt idiom inom den brittiska politiska diskursen – som en beskrivning av att man utsattes för ett egenmäktigt bestämmande. Men revolutionens motståndare hade inga problem att läsa ordagrant i propagandasyfte. Metodismens grundare John Wesley gick exempelvis till attack mot Price i en svarspamflett; ”Look at that man chained to the oar: He is a
slave: He cannot, at all, dispose of his own person. Look at that negro sweating beneath his load: He
is a slave: He has neither goods nor Liberty left.” Gör du detta, förkunnade Wesley vidare, ”you will have a far other notion of slavery.”. Den politiske satirikern John Shebbeare var inne på samma linje. ”Are lives of ease and freedom from care, the markers of slavery? Flagrant self-contradiction! Preposterous defense of unprovoked rebellion!”.179 Argumentet målade effektivt upp de
amerikanska rebellerna som hycklare, ovidkommande det motsägande faktum att Storbritannien ägde slavkolonier och dominerade slavhandeln. ”[H]ow is it”, skrev den brittiske författaren Samuel Johnson, ”that we hear the loudest yelps for liberty among the drivers of negroes?”. När så Virginias sista brittiska guvernör Dunmore den 7:e november 1775 utlovade emancipation för alla rebellägda slavar som deserterade till den brittiska sidan – senare organiserade i ett beväpnat regemente med ”Liberty to Slaves” graverat på uniformen – var det trots det begränsade militära värdet en ”dramatic symbol” likt historikerna Philip D. Morgan och Anthony O’Shaughnessy skrivit.180
175 Ibid. s. 126
176 [Thomas Paine], Common Sense: Addressed to the Inhabitants of America (Philadelphia, 1776) s. 65
177 Simon Schama, Rough Crossings: Britain, the Slaves and the American Revolution, s. 52
178 Christopher Leslie Brown, Moral Capital, s. 126
179 Ibid. s. 127
Vikten ligger dock i den brittiska statens agerande rörande den här symboliken. Britternas beväpnande av slavar må ha varit av militära skäl snarare än humanitära. Det var dessutom en inkonsekvent praktik som anammades mer efter behov än ideologisk övertygelse; Henry Clinton, överbefälhavaren för de brittiska styrkorna 1778–1782, utlovade exempelvis frihet till rebellägda slavar 1779 men började bara ett år senare avveckla beslutet då för många tog sig till den brittiska sidan. Noterbart är också att en del av tusentals afroamerikaner som hörsammat någon av arméns deklarationer såldes till västindiska plantageägare efter kriget.181 Genom små men betydelsefulla beslut kom dock den brittiska staten att formalisera förhållandet till imperiets fria afroamerikanska population som lagenliga undersåtar. De slavar som hörsammat Dunmores och efterföljande deklarationer svor lojalitet till kronan. Pass utfärdades som på papper sades innebära att individen själv hade kontroll över sin mobilitet. Armén evakuerade också en del förrymda slavar tillsammans med andra lojalister under reträtten från såväl Savannah, Charleston och (kanske viktigast) från New York under krigsslutet 1783.182 Guy Carleton, befäl över det brittiska tillbakadragandet, bröt vid det sistnämnda tillfället mot fredsfördraget genom att evakuera 3000 afroamerikanska lojalister till England, Tyskland och Nova Scotia. Särskilt tycks Carleton och hans följe glatt sig åt att delge förehavandet till en chockerad George Washington vars egna slavar fanns bland de evakuerade.183
Att posera som befriare må ha varit symboliskt och i propagandasyfte, men det innebar också att det etablerade en statlig praxis. Det är så en mycket ovanlig handling från den brittiska statens sida – att själva bidra med ekonomiska medel för att adressera ett socialt problem – kan förstås.184 Resursen kopplat till migranternas grupptillhörighet härrörde just ur att de identifierades som före detta slavar som britter ’befriat’. De hade framställts som imperiets skyddslingar i arméns praktik och görande även för gemene man. En populär nidvisa om de amerikanska rebellerna,
Yankee Doodle or the Negroes Farewell to America, avslutades exempelvis med raderna ”Den Hey!
for old Englan’ where Liberty reigns / Where Negroe no beaten or loaded with chains / And if Negroes return O! may he be bang’d / Chain’d tortur’d & drowned – Or let him be hang’d”.185 Det här symboliska erkännandet är också synligt i tidningsartiklar, brev och officiella
(London, 1775) s. 89; Philip D. Morgan & Andrew Jackson O’Shaughnessy, ”Arming Slaves in the American