Hittills i den här uppsatsen har en migrantgrupp identifierats med begränsade ekonomiska och kulturella resurser, men däremot med mer sociala och symboliska tillgångar. De delade kollektiva förutsättningar relaterade till det koloniala systemets utveckling under sen 1700-tal. Däremot är det inte klarlagt hur migrationsprocessen till Sierra Leone kan kopplas till tidens sociala och politiska idéer, samt vilken påverkan detta hade för migranternas resurser. På vilket sätt möjliggjorde då Sierra Leone-migrationen handlingsutrymme för såväl migranterna som andra afroamerikaner och afrobritter? Vad var det för faktorer som spelade in om handlandet uttrycktes genom migration? Följaktligen undersöks här kollektiva ageranden bland migranter och potentiella migranter relaterade till den aktuella migrationsprocessen.
De kvarvarande: Sierra Leone som en utvidgad strategi för afroamerikaner i USA
Till viss del har den här uppsatsen redan visat att Sierra Leone-migrationen från London innehåller flera exempel på när Van Hears former figurerar. Under den amerikanska revolutionen hade slavars medvetna beslut att fly och i vissa fall strida med britterna blivit ett utträde som i sig blivit en röst. Det förde med andra ord med sig en symbolik som möjliggjorde ett – om än inte konsekvent – erkännande av den brittiska staten av den afroamerikanska och afrobrittiska populationen som något annat än egendom. På så sätt skulle det också gå att argumentera för att Sierra Leone-migranterna använde sig av idéer om grupptillhörighet där slavars migration spelat en viktig roll. Flykten
förstärkte med andra ord rösten. Men den viktigaste formen som kan observeras var den där utträdet och rösten tillsammans växte och gjorde varandra starkare.
Det kan tydligt ses i de brev och skrivelser som inkom till Granville Sharp och hans rike bekante John Coakley Lettsom – en kväkare, läkare och arvtagare till Smeathmans tidigare patronat Fothergills läkarmottagning – från andra sidan Atlanten. Redan i november 1786 började läkaren
William Thornton (1759–1828) skriva långa brev med Afrikaplaner till sin religionsfrände Lettsom. Thornton hade då hört att hans vän Smeathman var på väg till Afrika igen och tog tillfället i akt att fråga Lettsom om sponsring till att själv etablera en afrikansk bosättning med sina egna slavar. Född och uppvuxen på den karibiska ön Tortuga i en slavägarfamilj våndades Thornton över sitt öde och innehav av mellan 70 och 80 slavar. Eftersom hans släktingar krävde att han deporterade de slavar de misstänkte han ville frige sökte han nu att etablera dem på andra sidan Atlanten.208
I februari 1787 skrev Thornton ett nytt brev till Lettsom då han nåtts av nyheten om Sierra Leone-projektet i Newport, Rhode Island. Därifrån lät han berätta att han träffat många fria afroamerikaner med liknande migrationsintresse och nu sökte information om hur det hade gått. Emligt Thornton var knäckfrågan för de berörda afroamerikanerna om kolonin skulle vara under engelsk flagg eller inneha självständighet, eftersom de bara betrodde lagstiftning och politiskt ledarskap ur sina egna led. Thornton skrev även att han mottagit ett brev från The Union Society (troligtvis menade han The African Union Society, en afroamerikansk förening grundad i Newport, Rhode Island, år 1780) där ett sjuttiotal namn uttryckt ett intresse för en afrikansk bosättning. Deras syfte att kontakta Thornton tycks ha varit att undersöka möjligheten att få hjälp att skicka en
delegation till England för att samla information om den brittiska Sierra Leone-migrationen.209
Även Granville Sharp kontaktades från Rhode Island. I ett brev från januari 1789 berättade den amerikanska teologen och pastorn Samuel Hopkins om situationen för Newports fria
afroamerikanska befolkning. Den friare statusen och delstatens förhållandevis progressiva
emancipationslagar till trots var gruppens tillvaro utsatt. Eftersom den vita befolkningen behandlade afroamerikaner som underlägsna, diskriminerade dem på arbetsmarknaden och inom
utbildningsväsendet var ett värdigt liv svårt att uppnå. Situationen hade fått dem att vilja emigrera till Afrika. Speciellt nämnde Hopkins en religiös skara afroamerikaner som ville etablera en egen kyrka, tillsätta en pastor från deras egna led och sedan kollektivt migrera. Genom att bosätta sig i områden där några bland dem själva en gång kommit från (och vars språk en del fortfarande bibehöll) var tanken att de skulle sprida kristendom och jordbruksteknologi.
Bakgrunden till brevet var naturligtvis att även Hopkins hört om Sierra Leone-migrationen. Följaktligen bad han Sharp om mer information hur det hela hade gått och ställde sedan en rad frågor om kolonins politiska och ekonomiska organisation. Vilka var villkoren för hela Sierra Leone-kolonins markinnehav? Hade bosättarna besittningsrätt? Hur organiserades kolonins styre, tillhörde de Storbritannien eller regerade bosättarna ”by a particular civil constitution former for
208 William Thornton till John Coakley Lettsom 18/11 1786, tryckt i Thomas Pettigrew, Memoirs of the Life and
Writings of the Late John Coakley Lettsom …: With a Selection from His Correspondence, II, s. 497-506
209 William Thornton till John Coakley Lettsom 15/2 1787, tryckt i Pettigrew, Memoirs of the Life and Writings of the
Late John Coakley Lettsom, II, s. 507-515. Citat på s. 507, 508; Robert L. Harris Jr., ”Early Black Benevolent
them, to be executed by themselves”? Hur sköttes stödet av religiös missionering bland dem själva och områdets befolkning? Under vilka villkor kunde de få tillgång till mark och vilka möjligheter till olika form av assistans stod till foga?210
Samtliga av dessa brevskrivare ska betraktas med försiktighet som bevis för idéer florerande bland slavar och fria afroamerikaner. Thornton, som fortsatte att uppvakta Lettsom med brev i ärendet ända fram till 1790, tycks ha blivit alltmer desperat och fixerad vid idén om att leda en pionjärbosättning på andra sidan Atlanten ju längre tiden gick. I ett brev från Boston i maj 1787 hävdade han sig ha stöd från 2000 fria afroamerikaner villiga att migrera till Afrika.211 Vid juli 1788 beklagade han sig över att Lettsom inte svarat, samtidigt som han klargjorde att ingen var bättre lämpad och mer osjälvisk lagd än han själv att leda hela expeditionen.212 Utan att slå av på den självuppoffrande tonen hävdade han återigen i ett brev från Philadelphia i november 1788 att
tusentals afroamerikaner hade fullt förtroende för hans egen person. Thornton lät vidare meddela att hans bekantskap med ”their culture” samt ett tropiskt klimat ”might, perhaps, entitle me to a
preference in the superintendance of such a scheme”.213 Samuel Hopkins beskrev honom
som ”flighty and unsteady”.214 Granville Sharp, som uppsatsen strax återkommer till, hade också en helt annan agenda bakom sin inblandning i migrationen. Hopkins var själv bara en mellanhand.
Däremot är de liknande spörsmålen i Smeathmans plan, Thorntons och Hopkins brev ett ytterligare tecken på att Nordamerikas ökande ekonomiska, sociala och politiska svårigheter för afroamerikaner. I sin tur visar det på hur religiösa kontakter (mellan såväl kväkare som
protestantiska aktörer utanför den officiella kyrkan) kunde vara behjälplig med information om migrationsrutter och destinationer i Afrika. Att The African Union Society tycks ha diskuterat och sonderat terrängen för ett eventuellt kolonialprojekt är också intressant. Som den första
afroamerikanska föreningen för inbördes hjälp arbetade man med bildning, arbetsförmedling och politiskt arbete mot slaveri och slavhandeln. Även om källäget inte är det bästa kan Thorntons uppgifter möjligen betyda att emigration kunde betraktas som en fortsättning på politiskt arbete. En emigration till Afrika stod inte bara för en försörjningsmöjlighet utan också för en politisk strategi.
Sammanfattningsvis visar alltså Lettsoms och Sharps transatlantiska korrespondens ett tecken på att migrationsprocessen uppfattades som en fortsättning på afroamerikaners politiska strävanden i USA. Det brittiska intresset för kolonier i Afrika plockades upp som en möjlig destination genom framförallt kristna kontakter som kunde tillhandahålla information. De verkar dock ha saknat möjligheten att förmedla de ekonomiska medel som krävdes för att säkra en avfärd.
210 Samuel Hopkins till Granville Sharp 15/1 1789, tryckt i Hoare, II, s. 125-128
211 William Thornton till John Coakley Lettsom 20/5 1787, tryckt i Pettigrew, II, s. 516-520
212 William Thornton till John Coakley Lettsom 26/7 1788, tryckt i Pettigrew, II, s. 520-530, speciellt s. 520-521, 523
213 William Thornton till John Coakley Lettsom 15/11 1788, tryckt i Pettigrew, II, s. 531-534, citat på s. 533-534
De emigrerande: Migranterna som religiösa aristokraters politiska strategi
Vad var det då för faktorer som gjorde att Sierra Leone-migranterna i London var framgångsrika med att säkra transport? Varför lyckades man bättre 1786–1787 än åren innan, då regeringens ämbetsverk för krigskompensation tydligen inte ansåg att gruppens symbolik torde ge mer resurser? Vilka idéer och sociala förändringar kunde migrationen knytas till som gav den samtidsrelevans?
I följande stycken vill jag argumentera för att politiska förändringar i metropolen hade stort inflytande på Sierra Leone-migrationen. Likt uppsatsen tidigare nämnt påpekade Braidwood att migrantgruppen diskuterades i samtiden. Särskilt relevant är att de figurerar i den mycket viktiga debatt som följde på publikationen av prästen, läkaren och antislaveriförfattaren James Ramsays An
Essay on the Treatment and Conversion of African Slaves in the British Sugar Colonies (1784). I en
anonym svarspamflett med namnet Cursory Remarks Upon The Reverend Mr. Ramsay’s Essay On
The Treatment And Conversion Of African Slaves In The Sugar Colonies (1785) tog Ramsays
kritiker upp afrobritter som ett exempel på det orimliga i Ramsays tes om att de västindiska kolonierna behövde reformeras. An Essay hade i korthet argumenterat för det nödvändiga i att tillerkänna slavar vissa juridiska rättigheter, men också för att främja deras ’civilisering’ genom att framförallt konvertera slavpopulationen till kristendomen.215 Enligt Cursory Remarks författare var det ett dödfött projekt eftersom ’afrikaner’ oavsett miljö inte kunde förmås att produktivt arbeta utanför europeiskt slaveri och anförde afrobritter som empiriskt bevis.216 Ramsay svarade följande år med pamfletten A Letter From Capt. J. S. Smith To The Revd Mr Hill On The State Of The
Negroe Slaves (1786) där han tillbakavisade påståendet med mer samhällsvetenskapliga argument. I
en längre utläggning benade han ut hur slavar skulle kunna bli lönearbetare och vad som stod i vägen för en sådan utveckling. Genom att anföra ett ekonomiskt-psykologiskt argument som populariserats av teoretiker som Adam Smith och Josiah Tucker hävdades att fria arbetare var mer profitgenererande; de arbetar för sin egen vinnings skull, vilket slaven aldrig kan. Piskor kan aldrig vara ett bättre incitament till arbete än att vilja förbättra situationen för sig själv och sin familj.217
Att Storbritanniens afrobritter hade svårt att ta sig in på arbetsmarknaden förklarade Ramsay som en konsekvens av en tidigare slavtillvaro där civilisation och kristendom förvägrats. Han pekade på hur imperiet tidigare 'civiliserat' såväl walesare, skotska höglandet, irländare och den amerikanska ursprungsbefolkningen. Utsträcker man samhället och lagstyre till att också inkludera
215 James Ramsay, An Essay on the Treatment and Conversion of African Slaves in the British Sugar Colonies (London, 1784) s. XVI-XVII, 291-298
216 A Friend To The West India Colonies, And Their Inhabitants, Cursory Remarks Upon The Reverend Mr. Ramsay’s
Essay On The Treatment And Conversion Of African Slaves In The Sugar Colonies (London, 1785) s. 117-119
217 Seymour Drescher, The Mighty Experiment: Free Labour versus Slavery in British Emancipation, s. 6; James Ramsay, A Letter From Capt. J. S. Smith To The Revd Mr Hill On The State Of The Negroe Slaves: To which is
added An Introduction, And Remarks On Free Negroes &c. By The Editor (London, 1786) s. 28-45, se speciellt s.
ociviliserade, blir de så småningom civiliserade och företagsamma. Skillnaden låg inte i något förutbestämt eller medfött i människan, utan arbetsförhållandets incitament och administration.218
Förekomsten av migrantgruppen som intresseföremål avslöjar bland annat inblandningen av en viss grupp politiska aktörer i metropolen. Vid utgivandet av Ramsays An Essay år 1784
tvingades slaveriintresset för första gången på tio år att försvara sin position i det brittiska imperiet. Samtliga av de nio pro-slaveripamfletter som publicerades mellan 1784 och 1787 var en implicit eller explicit reaktion på Ramsays verk.219Av störst relevans är dock att hans patronat och välgörare var Charles och Margaret Middleton, ett par boendes på godset Barham Court i Teston, Kent, som de delade med den aristokratiska filantropen Elizabeth Bouverie. Charles Middleton och Ramsay hade träffat varandra i flottan och med hjälp av Middleton säkrade Ramsay prästanställning i Karibien under 1760-talet, samt tjänsten som Testons kyrkoherde när han återvände från Karibien 1781. Middleton hade då åtnjutit en lågadlig titel i början på 1780-talet, en plats i det brittiska underhuset och var flottans revisionschef.220 Det var Charles Middleton som var högst ansvarig för Sierra Leone-migrationen från flottans sida, något som han också tog aktiv del i. Enligt Sharps dagbok tycks han ha deltagit i ett räddningsförsök av kolonin år 1788, vilket behandlas senare.221
Då agerade han troligtvis utanför sitt tjänstemandat men väl i linje med sin politiska strategi. Charles och Margaret Middleton, Elizabeth Bouverie och deras nära vän biskop Beilby Porteus utgjorde nämligen en liten kärngrupp av någonting politiskt nytt bland metropolens elit. Likt James Ramsay fördömde de vad de uppfattade som samtidens sekulära tendenser. De representerade en evangelisk strömning inom den anglikanska kyrkan som aktivt arbetade för att religion skulle ha större del i det privata och offentliga rummet.222 Speciellt var udden riktad mot den ’rationella’ kristendom som utvecklats efter 1600-talets religiösa krig och var den anglikanska statskyrkans position under 1700-talet.223 Enkelt uttryckt var aktörerna del av en teologisk
motreaktion där ett liv genomsyrat av tro, tillit till uppenbarelsen och personliga vittnesmål av religiösa upplevelser var centrala komponenter. De här idéerna sporrade även Pietismen i norra Tyskland, The Great Awakening i de brittiska kolonierna och metodismens uppkomst och senare brytning med den anglikanska kyrkogemenskapen.224
Särskilt den sistnämnda utvecklingen är här relevant. De religiösa aristokrater kring Barham Court under 1780-talet engagerade sig i söndagsskolerörelsen, propagerade för en strikt åtlydnad av Sabbaten (Charles Middleton vägrade till exempel att ens skriva brev på söndagar) och pressade
218 James Ramsay, A Letter From Capt. J. S. Smith To The Revd Mr Hill, s. 28-34, 36-39
219 Brown, Moral Capital, s. 364-367
220 Ibid. s. 342-343, 346-347
221 Se utdraget ur Sharps dagbok i Hoare, II, s. 100
222 Brown, Moral Capital, s. 345, 347-348
223 Dorinda Outram, The Enlightenment (1995) 2. uppl. (New York, 2005) s. 118; Brown, Moral Capital, s. 381
regeringen att hårdare lagföra fylleri, lösdriveri samt blasfemi. Likt andra sociala reformatorer vid den här tiden ville de att fattiga skulle fortsätta vara fattiga men lida lite mindre, vara mer religiösa och uppföra sig bättre. Att de kom att intressera sig för antislaveri genom slavars religiösa
uppfostran berodde troligtvis på att de satt på en oöverträffbar förstahandskälla i form av James Ramsay, vars manuskript till An Essay de gemensamt redigerade. Särskilt betraktade man
metodismens framfart i både kolonierna och Storbritannien med en sorts skräckblandad förtjusning. Å ena sidan höll John Wesleys metodister på med socialt oroande konventionsbrott som att
ifrågasätta tron hos den etablerade kyrkan, omvända fattiga, samt utnämna kvinnor, illitterata och lekmän till predikanter. Å andra sidan betonade man likt de evangeliskt kristna den sublima glädjen i att helt viga sitt liv åt tron. Dessutom verkade metodistiska slavar arbeta bättre och vara lättare att kontrollera, vilket gick helt i linje med söndagsskolerörelsens mål för den inhemska befolkningen. Kretsens övergripande agenda utvecklades därför till att förändra allmänhetens och de övre skickens inställning till pietet, att ”do within the Church, and nearer the throne”, som abolitionismens senare parlamentariska ledare och kretsmedlem William Wilberforce uttryckte det, ”what Wesley has accomplished in the meeting and amongst the multitude.”. Antislaveri fungerade då helt enkelt som en bättre strategi än att strängt fråga folk hur de spenderade söndagarna.225
Det är svårt att närmare reda ut i detalj hur Sierra Leone-migrationen formades och influerades av kretsen kring Barham Court, speciellt som både Margaret och Charles Middleton ansträngde sig för att förstöra all sin korrespondens.226 Förutom Charles Middletons administrativa ansvar var han och Margaret också vänner med The Committee:s ordförande Jonas Hanway. I ett av de få bevarade breven av Margaret Middleton, som tycks ha varit kretsens ideolog och strateg, förkastade hon likt Smeathman idén om att gospelpredikan skulle stå i motsats till att berika metropolen.227 Smeathmans plan innehåller likväl en tydlig specifikation om att söndagarna är reserverade åt Sabbaten, varpå inget arbete skall utföras utan likt i andra kristna nationers följe ”be set apart as a day of rest, instruction and devotion”.228 Klart är också att migrationsprocessen fick en mer religiös karaktär efter Smeathmans död. Bland annat diskuterades det om The Committee skulle låta döpa samtliga migranter och Sharp ordnade så att en präst från den anglikanska kyrkan följde med till Sierra Leone. Migranterna förband sig även till att bygga bostad och kyrka åt prästen.229
Även äktenskapsmigrationen som tidigare observerats är här relevant, vilket återkommer senare. Det finns också flera tecken på att afroamerikaner och afrobritter förstod att en god relation
225 Den här utvecklingen skildras ingående genom studier av brevkorrespondens bland de omnämnda personerna i Brown, Moral Capital, s. 334-389. Se speciellt s. 345-347, 352, 377-389, citat på s. 385
226 Ibid. s. 349
227 Braidwood, Black Poor, s. 81; Brown, Moral Capital, s. 348-351, 445 n. 67
228 Henry Smeathman, Plan of a Settlement, s. 13-14
229 Braidwood, Black Poor, s. 121 n. 173; Granville Sharp till Ärkebiskopen av Canterbury 1/8 1786, tryckt i Hoare, II, s. 6-10, se speciellt s. 10; Charles Thompson till Stephens 23/1 1788, tryckt i Sheila Lambert, House of Commons
till kristna nätverk kopplade till antislaveri gav politiska möjligheter. Under 1787 bildades exempelvis den afrobrittiska organisationen Sons of Africa som arbetade för slavhandeln och slaveriets avskaffande. Den bestod bland annat av de litterata och politiskt aktiva Ottobah Cuguano och Olaudah Equiano samt två personer till som med säkerhet förekommer på The Committee:s listor (ytterligare tre är troliga).230 I ett brev till Granville Sharp från december 1787 tackade man kollektivt honom för hans tidigare publikationer om slaveri och juridiska hjälp. Brevets 12
undertecknare definierade sig som ”a part, or descendants, of the much-wronged people of Africa” och fördömde vidare slaveriet på religiösa grunder.231 Equiano, som var den representant från flottan som dragits in i korruptionsanklagelser och avskedats under migrationens organiserande, skulle senare under 1789 författa en populär självbiografi med abolitionistiskt budskap där han också definierade sig själv som afrikan. Den beskrev bland annat hans barndomsminnen från att ha kidnappats av europeiska slavhandlare från den västafrikanska kusten. Modern forskning har dock kunnat visa att han i själva verket var född i South Carolina och själv uppfunnit sin ’afrikanska’ identitet.232 Uppenbarligen kunde Equiano identifiera en politisk position att nyttja i både egenintresse och för att driva en politisk sakfråga.
Sammanfattningsvis kan Sierra Leone-migrationen tolkas som politisk handling där utträdet och rösten förstärkte varandra för både afroamerikaner och afrobritter i metropolen. Likt de
potentiella migranterna i New England-regionen representerade emigrationen troligtvis en
arbetsmarknadsmöjlighet, tillgång till resurser och utbildning som förvägrades i slavsamhällen på ena sidan av Atlanten och var svåruppnåeliga i samhället med slavar på den andra. Däremot tycks mer ekonomiskt och politiskt inflytelserika kontakter gjorts tillgängliga för migranterna i London på grund av sociala och politiska utvecklingar. Det möjliggjorde transport, men också att de
kvarvarande afrobritter med kopplingar till migrationsprocessen kunde få gehör för sin agenda.